krishantering

”Train the trainer” i repris redan 15/10!

Trots inledande rejält teknikstrul så blev min workshop 30 september ”train the trainer” mycket uppskattad av deltagarna. Med alla kloka och intressanta frågor jag fick så stärktes jag i övertygelsen om att jag, med mina 22 års erfarenhet av medieträning/krishantering, har något att ge de som medietränar ”inhouse”, det vill säga coachar sina chefer och talespersoner som anställda kommunikatörer.

Så här skrev exempelvis Caroline Sörensen från Karlstads kommuns barn- och ungdomsförvaltning efteråt:

”Paul bjöd på ett batteri av konkreta tips för att lyckas med medieträning. Att få möjlighet att ställa frågor till ett riktigt medieproffs gav mig både inspiration och ny energi i mitt arbete, inte minst när det kommer till upplägg av vass mediecoachning. Jag kommer garanterat gå fler utbildningar med Paul i framtiden – om den möjligheten ges”.

Jag har alltså bestämt mig för att köra en repris på workshopen ”train the trainer” redan torsdagen den 15 oktober 9-12.

Det här får du lära dig

Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen
När är det bäst att ta in en extern medietränare?
Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?
Jag ger också deltagarna de slides jag brukar använda, samt en PDF efter avslutad workshop med mina 20 bästa medieträningstips i punktform.

Workshopen begränsas, som förra gången, till 4o deltagare.

Den kostar 5 000 kr exklusive moms för en deltagare, 7 500 för två från samma organisation.

Mejla namn, organisation/företag, aktuell mejladress samt fakturaadress till paulronge@me.com så skickar jag en länk till Zoom-mötet den 14/10.

Paul Ronge

Varför vill jag lära ut mina bästa tips och binda ris för egen rygg?

Den 30 september 9-12 håller jag workshopen ”Train the trainer”. För interna medietränare som vill ha kompetensutveckling.

Varför vill jag lära ut mina bästa medieträningstips – är inte det att binda ris för egen rygg? Att förstöra sin konkurrensfördel som medietränare och göra sig själv överflödig?

Nej, jag ser det inte så. Efter 22 år så har min metod att medieträna blivit som en personlig signatur. En namnteckning. Visst, den kan kopieras, men bara jag kan utföra medieträningen på mitt sätt (så är det naturligtvis också för andra duktiga kollegor/konkurrenter. Alla har sin metod.).

Poängen med att ta in en extern medietränare som mig, framförallt vid kriser eller större händelser som behöver kommuniceras, är uppenbar:

Jag kommer alltid utifrån med andra perspektiv.

Jag kan alltså vara skrupulöst ärlig, snudd på odiplomatisk, just därför att jag inte är anställd utan bara inhyrd på projekt. Jag har en stor erfarenhet från alla olika sektorer i samhället; börsbolag, multinationella företag, myndigheter, organisationer, regioner och kommuner. Samt en och annan färgsprakande ”kändis”. All denna erfarenhet kan jag använda till nytta för kunden.

När kunden tar in mig, eller någon av mina konkurrenter/kollegor är de oftast mycket motiverade.

Marknadspriset på en medieträning av en seriös byrå ligger på cirka 40 000 för en halvdag och 70 000 för en heldag. Ungefär där ligger jag själv. Fördelen är att kunden då valt att prioritera träningen. Jag möter hela tiden kunder som är superalerta och på tårna. De har insett träningens värde, bland annat genom att acceptera prislappen.

Nå vad är då fördelarna med att istället använda sina egna kommunikatörer som medietränare?

De kan sammanfattas i tre ord: Snabbhet, enkelhet och kostnadseffektivitet.

Ofta vill en reporter ha svar bums på sina frågor. Du kan säkert köpa någon timmes tid att förbereda dig, mera sällan någon dag. Din kommunikatör kan ju, om det behövs, sparra dig direkt så du är ”uppsjungen” med dina bästa budskap inför intervjun. Att engagera en extern medietränare för att sådant tillfälle tar tid, är krångligare och kan vara litet som att ”skjuta mygg med kanoner”.

För att inte tala om de pengar du sparar. Kommunikatören har ju redan sin lön.

Det finnas dock flera krux. Det första har jag tyvärr stor erfarenhet av. Det är att chefen eller talespersonen på många ställen vill ”ducka” kommunikation (gäller naturligtvis inte alla) och ser den interna medieträningen som något onödigt, någonting som kan hastas igenom på en kvart. ”Kan själv” är också ett problem, därför att intervjuer alltid blir bättre om de förbereds.

Det är väldigt viktigt att även den interna kommunikatörens kunskap och erfarenhet respekteras. Att det ges tid att diskuteras vinklar och ”best case” samt ”worst case” scenarios.

Men då måste också de anställda kommunikatörerna vara så bra på att medieträna att respekten förtjänas. Kunna de bästa sätten att bemöta såväl okunniga som tufft granskande journalister. Veta hur man bygger budskapsbryggor och hur talespersonen ska hantera oväntade situationer och frågor den inte vill svara på, utan att förfalla till papegojmetoden.

Det handlar om kompetensutveckling och det är just det jag vill erbjuda med min workshop 9-12 den 30 september.

I morgon, onsdag 23 september, är sista dagen att anmäla sig. Skicka gärna också frågeställningar du vill ha belysta

Anmäl dig med namn, företag/organisation, aktuell mejladress samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Länk till Zoom skickas den 29 september till uppgiven mejladress.

Paul Ronge

”Papegojan” – värsta synden när du medietränar!

Den absolut värsta fallgropen när du medietränar chefen eller talespersonen är att praktisera ”papegojmetoden”.
Du känner säkert igen den från politiken.

Bosse Ringholm anses vara pappa till papegojmetoden när han 1999 duckade för frågan 20 gånger om han fortfarande hade förtroende för den dåvarande chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius.

Nu senast kunde vi se papegojmetoden praktiseras av Miljöpartiets avgående språkrör Isabella Lövin, som i SVT Agenda med intetsägande fraser ignorerade de enda två frågor som egentligen ställdes: Hade Miljöpartiet hotat med att avgå ur regeringen om S gjorde upp med oppositionen om migrationspolitiken och var Miljöpartiet berett att ställa till en regeringskris om Preemraff fick klartecken också av Socialdemokraterna för sin utbyggnad i Lysekil. Du ser det här, cirka 9 minuter in i programmet.

Att ”göra en Ringholm” har det hetat när politiker bluddrat och duckat, under de 21 år som gått fram till Lövins senaste ”papegoja”. Och tyvärr har ett antal företagare och organisationsledare stämt in i kören. Det är inte så att man tagit lärdom av magplasken, som nästan alltid avslöjas av publiken, som skrattar rått eller bara skakar på huvudet över snömoset.

Jag undrar vad som är hönan och vad som är ägget. Var det politikerna som inspirerade medietränare att ducka för frågorna eller var det tvärtom?

Jag har fått tala om för ett antal journalister, frustrerade över de inövade icke-svaren, att jag i alla fall inte är medskyldig till den typen av ”medieträningar”. Jag har aldrig en enda gång under mina 22 år som medietränare och krishanterare uppmanat till att man ska ignorera de frågor journalisten ställer. Tvärtom – det är de svåraste och mest obekväma frågorna du måste träna din talesperson på att hantera.

Däremot är det inte säkert att man vill besvara frågorna i sak, vilket är något helt annat. En intervju är inte ett läxförhör eller ett nationellt prov. Det kan finns många skäl varför man inte vill ge just den information som journalisten efterfrågar. Då är det allra bästa att ta tjuren vid hornen och tala om VARFÖR man inte kan eller vill svara konkret.

I Ringholms fall verkar det för mig så enkelt som att han inte ville säga att han helt saknade förtroende för Ahlenius av någon sorts ”gentlemannaskäl”, att han inte ville verka brutal.

Då kanske han kunde ha sagt: ”Det är klart att det inte var förtroendeskapande att hon kunde tro på en som ringde och påstod sig vara jag och som föreslog att vi gemensamt skulle ljuga för media. Men nu har vi kommit överens om att jag ska försöka hjälpa henne till ett nytt jobb och då vill jag inte strö salt i såren. Så jag kommer inte att säga något negativt om henne. Nu går vi skilda vägar och jag önskar henne lycka till på sitt nya jobb.”

Ett sådant svar förutsätter en viss humor, ett ledigt kommunikativt handlag som Ringholm kanske saknar. Och i så fall hade det väl varit enklare att svara mera rakt och brutalt. ”Nej tyvärr, förtroendet är förbrukat”. Det hade alla förstått.

I båda fallen hade ju Ringholm blivit av med Ahlenius. Nu lyckades inte ens det.

I Lövins fall finns det många sätt att slippa redovisa interna regeringsgräl i TV utan att förfalla till papegojmetoden. Till exempel att säga;” Möjligheten att lämna en regering finns alltid om man blir helt överkörd. Det gäller även när det handlar om migrationspolitiken och Preemraffs utbyggnad. Men det är inget man hotar med i tid och otid. För varje gång du uttalar ett sådant hot så mister det i kraft”.

När jag medietränar, framför allt i allvarliga krishanteringar, är min största prio att hitta de svåraste frågorna, de min kund absolut inte vill få, och sedan stöta och blöta dem framför kameran tills svaren och budskapen sitter. Det är ju motsatsen till att arbeta fram tjusiga och fluffiga formuleringar för att undvika frågorna.

Nu ska det sägas – det kan vara lättare för mig att vara tuff och driva på min kund att acceptera medielogiken än för en anställd informatör som medietränar sin chef eller företagets talesperson. Men det finns ett antal knep och tips jag arbetat fram genom åren, som jag är säker på kan förbättra de interna medieträningarna (och dessutom stärka insikten hos ansvariga chefer om värdet av genomtänkta förberedelser inför intervjuer och medieframträdanden).

Jag kan garantera att med rätt metoder och rätt enkla knep kan man ALLTID undvika att talespersonen blir papegoja.

Onsdagen den 30 september 9-12 håller jag en workshop via Zoom där jag lär ut mina bästa medieträningstips.

Om du är informatör och intern medietränare på företag, organisationer eller inom offentlig förvaltning hoppas jag du anmäler dig. Ett mer prisvärt tillfälle att bli en vassare medietränare tror jag är svårt att hitta.

Du anmäler namn, mejladress dit länk till Zoom ska skickas samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Kom ihåg att sista anmälningsdag är den 23 september. Skickar du dina egna frågeställningar hinner jag då väva in dem i seminariet en vecka senare.

/Paul Ronge

Tillägg: Läs gärna också skickliga krishanteringsexperten/kollegan/vännen Jeanette Fors-Andrée. Vår syn på papegojmetoden är närmast identisk.

Om att fimpa en människa som en uttjänt espressomaskin

Deplatforming, defaming, cancel culture…

Kärt (eller i detta fall kanske hatat) barn har många namn, åtminstone på engelska. Just här har jag svårt att hitta rätt uttryck på svenska. Kanske: ”göra någon förbrukad”? Eller: ”fimpa någon på livstid”?

Det är i alla fall vad uttrycken ovan går ut på och företeelsen har växt lavinartat med långtgående konsekvenser för enskilda personer.

I förra veckan hade New York Times podcast ”The Daily” en serie avsnitt om ”cancel culture” och vilka konsekvenser det fått för de som drabbats.

Ett av de intressantaste fallen var storyn om Amy Cooper och Christian Cooper (inte släkt). Det råder kopplingstvång i Central Park, New York och Christian Cooper krävde följdriktigt att Amy Cooper skulle koppla sin hund. Istället ringde hon polisen och hävdade att hon hotades av en afro-amerikansk man. Christian filmade henne med sin mobil och kunde därmed bevisa att Amy inte bara uttryckt sig rasistiskt, utan dessutom ljög om hotet.

Amy Cooper blev skandaliserad på sociala medier. Händelsen fick ännu större kraft genom att den skedde samma dag som en polisman ströp George Floyd till döds, vilket ju var upptakten till rasande demonstrationer kring ”Black Lives Matter”.

Amy Cooper bad om ursäkt och där kunde historien ha slutat. Men drevet på sociala medier spårade upp hennes arbetsgivare, ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren kontaktades och sattes under hård press att avskeda henne. Så skedde också och som ”The Daily” påpekade – mitt i en rasande pandemi där det är nog så svårt att få ett nytt jobb och där man dessutom oftast blir av med alla trygghetsförsäkringar som följt med anställningen.

Amy Cooper förklarade: ”Mitt liv är krossat” och när Christian fick frågan om han var nöjd med att hon fått sparken svarade han tvärtom att han ”inte kände sig bekväm” med en så hård påföljd.

En annan episod från USA är en man som slog till en person som krävde att han skulle bära mask inne i en butik, i enlighet med delstatens bestämmelse i pandemin. Förövaren identifierades, arbetsgivaren spårades och han fick sparken.

Enligt New York Times är ursprunget till uttrycket ”Cancel Culture” ett skämt i en TV-serie. Någon blev förbannad på en espressomaskin som inte fungerade och röt: ”You are cancelled! Alltså fimpad. Förbrukad. När man börjar använda uttrycket om människor fastnar skrattet i halsen.

Mycket av denna kultur satte fart under #Metoo och naturligtvis finns det människor som förtjänar offentlig skampåle.

Som Harvey Weinstein och nu på senare tid Paolo Roberto, som ju själv skrivit att det är rätt att han blivit av med sina uppdrag, Att han ”förtjänat” det och att det inte ”är synd” om honom.

Det finns samtidigt, enligt min mening, mycket tveksamma fall.

J.K Rowling till exempel, som uttryckt sig transfobiskt på Twitter. Kritikstormen handlade allra mest om att dreva upp en bojkott mot att köpa hennes böcker. Hade det inte kunnat räckt att med kraft argumentera mot hennes åsikter? Nu är det svårt att slita brödet ur munnen på henne, hon har alldeles för många miljoner. Men man kan inte säga att drevet inte försökte.

Fredrik Virtanen är ett av de mest kända svenska exemplen för ”defaming”, ”deplatforming” och ”cancel culture”. Man kan tycka vad man vill om honom, men han är friad från våldtäkt genom att förundersökningen lades ner och han har vunnit förtalsmålet mot Cissi Wallin. Men han har inte varit anställningsbar sedan han sparkades från Aftonbladet. Virtanen har försörjningsansvar för sina barn och långt kvar till pensionen.

Om han själv ville ha tillbaka jobbet och Aftonbladet återanställde honom tror jag mediehuset skulle stärka sitt varumärke.

Traditionella massmedier och uppburna journalister talar gärna om sociala medier som ”en kloak” och just när det gäller ”cancel culture” är ju det tyvärr sant. Att spåra upp sin meningsmotståndares arbetsgivare och mobilisera en lynchmobb för att beröva honom/henne sin försörjning och samtidigt skambelägga personen så den blir kasserad som en uttjänt espressomaskin är enligt min mening ren och skär ondska.

Det slår också mot yttrandefriheten. Det får ju inte bli så att bara ekonomiskt oberoende personer som JK Rowling eller pensionerade epidemiologer som Johan Giesecke törs säga sin mening för att ingen mobb kommer åt dem.

Men massmedierna glömmer sitt eget ansvar för att kulturen uppstått. Tänk på alla ”tolvtaggare” som fällts genom åren, jag har ju själv varit med och känt blodvittring så jag vet. Både när det gäller Transportbasen Hans Ericson och S-topparna Mona Sahlin och Stig Malm.

En otroligt märklig avgång som tvingades fram var förre ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östlings efter ”Vad fan får jag för pengarna”. Att bli av med sina uppdrag efter ett uttalande som, utifrån hans perspektiv, säkert var ganska sant. I alla fall varken kriminellt, misogynt eller rasistiskt.

Den stora och viktiga skillnaden mellan traditionella medier och sociala medier är dock att journalistiken nästan aldrig slår neråt på vanliga människor. I fallen The Daily tar upp handlar det ju just om den sortens offer, låt vara att de uttryckt sig rasistiskt eller ultrahöger. Eller till och med slagit någon för att hävda sin ”frihetliga rätt” att vara obstinat och motvals.

Vad kan vi göra?

Enligt min mening lite, eller ingenting alls, mot att lynchmobbar på sociala medier bildas, att folk går in för att skada eller till och med förinta sina meningsmotståndare.

Däremot kan arbetsgivare och ägarrepresentanter i företag och organisationer göra enormt mycket mer.

Sparka inte, eller sätt i kylskåp, bara för att drevet går! Visa civilkurage! Gör en egen prövning, är det verkligen rimligt och befogat med den hets som uppstått i traditionella och eller sociala medier? När båda slår till samtidigt blir det ett oerhört fyrverkeri som är nästan omöjligt att stå emot, jag fattar. Men man kan ju ändå försöka.

Medielegendaren och gamle TV4-chefen Jan Scherman berättade en gång för mig hur han hanterade skandalen kring journalisten Trond Sefatssons och anklagelsen om mutbrott:

”Det var ju oerhört allvarligt och jag utsattes för hårda påtryckningar att ta bort honom. Jag vägrade innan vår egen undersökning var genomförd. Hur skulle det se ut inför alla våra medarbetare om jag vek mig för trycket? Vad sänder det för signal om hur chefen värnar sin personal? Utredningen fick ta sin tid, det var plågsamt, men när jag sedan bröt samarbetet hade jag på fötter.”

Precis så bör en riktig chef och en ansvarsfull ordförande tänka.

Vi är några få i Sverige som på heltid arbetar som kriskonsulter. En av mina absolut viktigaste uppgifter är att se till att företag och organisationer inte tvingas betala för dyrt för eventuella misstag i form av förstörda varumärken och dramatiska avgångar, bara för att det uppstått en lynchmentalitet i traditionella och sociala medier.

Men vanliga människor utan resurser och känningar ska inte behöva löpa gatlopp. Det är kanske det mest skrämmande just nu med sociala medier.

Paul Ronge

Myten om journalistikens vänstervridning

Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”

Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta själva undersökningen.

Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:

Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)

Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.

Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.

Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.

Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.

Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.

De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.

Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.

Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.

Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.

Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.

Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.

Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.

Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”. So be it.

Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva och kanske ompröva sina värderingar.

Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.

Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.

Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.

Paul Ronge