Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.
På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.
I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara begagnad på nätantikvariat) skriver jag:
”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.
Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”
Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.
Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga de var.
Till exempel:
”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”
”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”
Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:
”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.
Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.
Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.
För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.
Jag tycker två saker sticker ut:
- Förnedringsteven
Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”
Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?
Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.
Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?
Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.
Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.
Och här kommer fråga två som sticker ut:
- Varför gör vi ingen skillnad?
UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.
Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?
Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas. Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om deras liv hade gått att rädda.
Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.
Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?
Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.
Paul Ronge