Federley avgår – föredömlig krishantering av Lööf

Idag avgick så Fredrick Federley från alla politiska uppdrag, efter en mediestorm och starka fördömanden från alla håll att han släppt in en dömd pedofil i sitt liv och efteråt försökt mörka och påstå att hans sambo var oskyldig till sina vidriga brott (det värsta) mot små barn.

Federley skriver själv på Facebook:

”Jag förstår nu att jag varit i behov av vård för min psykiska ohälsa länge, och jag borde sökt hjälp långt tidigare.”

Han fortsätter:

”spekulationer och nyheter baserade på rykten och halvsanningar gör att jag inte kan komma framåt i läkeprocessen. Under rådande omständigheter är det helt enkelt omöjligt för mig att följa min läkares och psykologs rekommendationer och göra vad behandlingen kräver.”

Ur samma inlägg:

”De avskyvärda, oförlåtliga och fruktansvärda brott som en person som tidigare stått mig nära har gjort har jag ingen som helst tolerans för.”

Just det där sista kan man verkligen ifrågasätta sanningshalten i. Federley försökte in i det längsta att upprätthålla relationen och släppte den inte förrän ett avslöjande stod för dörren i Stoppa Pressarna.

Det är ju själva orsaken till stormen mot honom, det ohyggligt dåliga omdömet att släppa in pedofilen som förgripit sig å det vidrigaste på två små flickor, när man själv har en dotter i ungefär samma ålder.

Men i drevet mot Federley har också funnits homofobi, rent hat utifrån extrem främlingsfientlighet och en bubblande skadeglädje. Allra värst i den rasslande ormgropen på Flashback, men också tydlig i diskussionerna på sociala medier.

När detta skrivs har jag 117 kommentarer på Facebook till mitt blogginlägg igår ”Federleys politiska självmord”. Debatten där var het och en del inlägg rent blodtörstiga.

Jag menar att det är oerhört svårt att stå emot en lynchmobb på sociala medier. Fenomenet att tvinga företag och organisationer att blixtsnabbt göra sig av med människor, inför hot om bojkotter och attacker på varumärket, går i USA under namnet ”Cancel culture”. Jag bloggade om begreppet här.

Så här säger Centerledaren Annie Lööf om Federleys avgång:

”Det är ett klokt beslut av Fredrick Federley att lämna sina uppdrag för att fullt ut fokusera på sin hälsa. Det som hänt har medfört enorma svårigheter för Fredrick att fortsätta sina nuvarande politiska uppdrag. Det är en personlig tragedi och oerhört sorgligt”

När jag ser Annie Lööfs och Centerns krishantering så kommer jag osökt att tänka på vad min vän Janne Scherman berättade för mig om stormen kring Trond Sefastsson när han var TV4:s VD (Se länk här om du inte känner till storyn):

Det blev ju ett stenhårt tryck att jag omgående skulle sparka ut honom. Men jag stod emot. Det blev jättejobbigt. Men vad skulle det skicka för signal till alla våra anställda om jag gav upp en medarbetare bara för en mediestorm? Jag var tvungen att själv utreda saken. När jag gjort det hade jag på fötter och kunde sparka honom.

Så agerar en omdömesgill chef. Federleys totala brist på omdöme måste ha slagit ner som en bomb i Centern. Hans position var oerhört tung, nu måste partimedlemmar och väljare ompröva sitt förtroende. Centerns partisekreterare Michael Arthursson inledde den 2 december med att säga att ”förtroendet för Federley är skadat”.

Sedan kom bekräftelsen att Federley känt till att sambon var dömd för pedofilbrott ända sedan åtminstone september.

Sedan den 2 december har det gått nio dagar. Nio dagar som säkert skakat Centerpartiet i grunden. Under den tiden har Federley fått vänja sig vid tanken att hans politiska framtid är krossad och hans personliga liv i spillror (man behöver inte tycka synd om honom för att inse att detta är fakta).  Centern som helhet har fått vänja sig vid att bli av med  en toppolitiker, sin tyngsta företrädare i EU,  under de mest vanhedrande och skämmiga former.

Och så finns det folk som tycker att Centern har hummat och brummat för att det tagit lång tid!

Nu fick Fredrick Federley chansen att avgå frivilligt. Han har inte räddat ansiktet, det går inte, men det är inte helt demolerat.

Det kan han tacka Annie Lööf för. Jag kan inte se annat än att Centerpartiets krishantering har varit oantastlig.

Paul Ronge

 

Federleys politiska självmord

Är kärleken blind?
Det gamla ordspråket kommer osökt i mina tankar kring Fredrick Federleys tragiska personliga haveri, efter kärlekshistorien med den dömde pedofilen. Han var ju medveten om sambons sexbrott redan i september i år.
Han säger sig vara ”på botten”. ”Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv”, skrev han på Facebook när han lämnade politiken och Bryssel för vård och läkning.

En ödets bittra ironi är att SVT samtidigt sänder ”Bryssel calling” (”göteborgaren” i mig vill gärna skriva ihop detta till ”Brysselkål”, tänkte programmakarna kanske så?). Där är ju Federley i sitt esse, han framställs som den starka och karismatiska politiska ledare han är (eller var).

Nu har Centerpartiet tagit sin hand från honom. Han har blivit Sveriges stora ”snackis” innan glöggdimmorna tätnar och vi går in i julefriden.

Personligen kan jag inte låta bli att känna en viss empati och sorg. Än så länge är han mer av ett offer än en förövare – vilket kan vara lätt att glömma bort. Förövarens bild är pixlad och namnet okänt, åtminstone i traditionella medier. Federley är den som drabbas gång på gång av varje ny rubrik, där han ligger i sina spillror på botten.

Hur många gånger har vi inte suckat över alla de kvinnor som tagit kontakt med och blivit kära i de värsta våldsverkare som sitter på våra fängelser? Undrat vad som driver dem. Tänkt: Hur dum får man vara? Aftonbladets Peter Kadhammar skriver intressant, med en lite annorlunda vinkel här.

Över till krishanteringen. Fredrick Federley meddelade Centerns toppskikt först när katastrofen stod för dörren, alldeles innan Stoppa Pressarna kom med scoopet. Stoppa Pressarna har varit nyhetsledande under hela skandalen och bevakningen, som med dessa privata bilder, har varit extremt hård och brutal.

Sajten Stoppa Pressarna drivs av en av Sveriges mest rutinerade kändis- och skandalreportrar, Daniel Nyhlén. Hans affärsidé är solklar: Att gå längre än kvällstidningarna i saftiga avslöjanden om otrohet och andra skandaler kring kändisar med namns nämnande. Men samtidigt hålla en professionell journalistisk ton och därmed vara anständigare än den ofta homofoba och främlingsfientliga, ibland rent nazistiska ormgropen Flashback. (Nej, jag tänker inte länka).

Jag kommer att tänka på Piers Morgan, den brittiska boulevardpressens nestor och hur han gick över lik på 90-talet i jakten på de mest kioskvältande skandalerna, beskrivna i den galet dråpliga boken ”The Insider”. Kanske är han Nyhléns förebild.

Det här måste Federley ha sett komma. All media påverkas av de sajter som ohämmat publicerar det som traditionella medier av pressetiska skäl inte vågar eller ens kan. Se bara den här artikeln i Expressen.

Den är brutal och går långt. Jag ifrågasätter att den hade publicerats i det skicket på 1990-talet när jag jobbade där.

Märk väl, jag moraliserar inte. Det är helt enkelt inte lönt. Media är industri, precis som ett pappersbruk. Timret kommer in och omvandlas. Ut kommer finpapper, neutralt printpapper eller toapapper. Precis på samma sätt är vi människor råvara i den mediala industrin och oftast – som i Federleys fall – gratis.

Istället för att moralisera bör man förhålla sig mer analytiskt, det viktiga är hur du hanterar media enligt principen: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Federley är en av de skickligaste mediedomptörerna i Centerpartiet, det är inte för inte han är en av de mest personkryssade politikerna någonsin. Han har varit expert på att få publicitet, ofta spännande och god, som i Bryssel Calling. Som sagt: han måste ha sett katastrofen komma och ändå gjorde han det han gjorde.

Att försöka förekomma Stoppa Pressarnas avslöjande med att avgå kan kanske kallas proaktiv krishantering. Men det var lika dömt att misslyckas som Paolo Robertos försök till pudel i TV4 för att ha köpt en prostituerad. Vissa saker går inte att ”pudla” sig ur.

Federley måste ha insett det, annars har jag grovt överskattat hans mediekompetens. Det är lätt att förfalla till det cyniska: ”Precis som Roberto tänkte han med fel kroppsdel”. Men vad kunde han ha gjort om ordspråket nu stämmer att kärleken är blind?

Det är så lätt att vara efterklok. Men kunde han inte, när känslorna började svalla, tänkt så här: Jag måste välja kärleken eller min politiska karriär. Och då informerat partitoppen och avgått innan, eller alldeles i början, av relationen. Och hade han då tagit in i bedömningen att han hade ett barn i den farliga åldern för pedofilens lustar är det till och möjligt att han hade valt politiken.

Och om han valde kärleken hade sannolikt fallet blivit mindre hårt än nu när han försökte både ha kakan och äta den.

Det finns floskler som ju ändå är kristallklart sanna: En av dem:

”Om du vill göra något som du absolut inte vill se på löpsedlarna, gör det inte.”

Om du tycker min blogg är intressant, teckna dig gärna för mitt nyhetsbrev som kommer efter jul och nyårshelgerna. Min rivstart på år 2021. Jag lovar att det kommer att löna sig för dig som är intresserad av media, samhällsfrågor och krishantering.

Paul Ronge

Gör inte en höna av en Federley!

”Ursulagate” fortsätter att uppröra och engagera. Idag är både stora rikstidningar och bloggar inne och kommenterar denna härva.

Enkelt uttryckt handlar det om att Centerns riksdagsman Fredrick Federley åkte till Gran Canaria som ”transan” Ursula, en bjudresa som betalades av olika företag, bland andra flygbolaget Norwegian. Federley fick allt betalt, bloggade för Gaymagazinet ”Hanky” och skrev sedan glatt om flygbolaget och det gratis hotellet på sin blogg.

På frågan om hur detta går ihop med hans roll som riksdagsman, att stå oberoende mot företagsintressen, sade han i Aftonbladet att det inte var han utan hans ”dragpersonlighet” Ursula som åkte.

Många har haft kungligt roligt åt denna travesti på Alfons Åbergs påhittade kompis som den värmländske rattfulle använde sig av i rätten: ”Det var inte jag som körde, det var Mållgan!”

Själv sade jag i Aftonbladetartikeln att jag tycker det var ”omdömeslöst” och ”jättekonstigt”, vilket jag står för.

Men det var inte kriminellt och det finns ingen orsak att på grund av det här eller för att han tidigare ställt upp på marknadsföring för Smirnoff, avfärda Federley som en mutkolv eller ett rö för kommersiella intressen i riksdagen.

På ledarplats tar Aftonbladet i med bastoner mot Federley. Även Expressen kräver att Federley ska ”skärpa sig”.

Jag tycker att Federley är en frisk fläkt i riksdagen även om han har en tendens till omdömeslöshet i sin iver att testa gränser (tänker bland annat på tilltaget att starta salladsbar med Dominika Peczynski).

”Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, tycker jag är ett gammalt bra ordspråk.

Att han inte myglat eller hymlat med sina sidouppdrag är också positivt, liksom att han inte bara skamset och populistiskt pudlar inför de massiva medieattackerna.

Men för sin egen skull tycker jag Federley bör ta kritiken på allvar – allt han gör offentligt och som innebär att han lyfter fram företag och kommersiella intressen – kommer att kopplas till hans roll som riksdagsman oavsett om han är ”Fredrick” eller ”Ursula” när han gör det.

Att bjuda på det är att stå utan gard inför oppositionen, vilket gör att det kan bli en höna av en fjäd…f’låt Federley.

/Paul Ronge