”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd  ”The Daily”  där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post  har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda  framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

Elaine: Skicka ”Vi måste prata” till Trump och Kim Song-Un!

Den senaste tiden tror jag många har tänkt på vilken skör tråd världsfreden hänger på – hur lätt konflikter skulle kunna eskalera, med fel personer vid rodret, så det till slut bara återstår att spränga hela planeten i bitar med kärnvapen.

Jag tänker förstås på alfahannarnas alfahannar, USA:s president Donald Trump och Nordkoreas diktator Kim Jong-Un.

I förra veckan skrev jag om dessa båda livsfarliga brushuvuden i en krönika i News55. Jag beskrev hur livrädd jag var som 11-åring att Kubakrisen 1962 skulle leda till ett kärnvapenkrig, men att Kennedy och Chrusjtjov tog sitt ansvar som världsledare att lösa konflikten genom en kompromiss. Chrusjtjov drog tillbaka kärnvapenrobotarna och Kennedy fick lova att inte angripa Kuba igen, som skedde med den misslyckade invasionen i Grisbukten.

Trump och Kim däremot slungar invektiv mot varandra och hoten om att krossa och förinta varandras länder tar sig varje dag allt grövre uttryck.

Runt om i världen ser vi hur adrenalinstinna icke-kommunikatörer vinner terräng. Turkiets president Tayyip Erdogan som hotar kurderna som vill bygga sin egen stat. Rysslands Vladimir Putin som ju är en kylig och smart militärstrateg, men som ständigt ljuger och desinformerar. Syriens Bashar al-Assad som skoningslöst mördar sitt eget folk.

Goda kommunikatörer slåss inte innan alla argument är uttömda. Bara om de, liksom Winston Churchill, mot en krigshetsande nazism blir tvungna. Även då var Churchills retorik, hans snillrika formuleringar och förmågan att nå in i människors sinne, minst lika viktig för segern mot det Tredje Riket som den militära styrkan.

Konflikterna finns ju inte bara i storpolitiken – de berör oss i alla mänskliga relationer. I familjelivet, med ens älskade, med vännerna, på jobbet. Inte minst i ledningsgrupper och styrelserum. Mitt arbete som medierådgivare och krishanterare handlar oerhört mycket, när det gäller att värna ett företag eller en ledares varumärke och rykte, om konflikthantering. Om att hitta lösningar på konflikter som från början ter sig nästan omöjliga och kommunicera lösningarna på bästa möjliga sätt med media och övrig omvärld.

Om detta ämne har min goda vän, retorikexperten Elaine Eksvärd, nu skrivit en intressant och viktig bok: ”Vi måste prata- lätta lösningar på svåra samtal”.

Hon har låtit opinionsföretaget Novus undersöka vilka samtal (läs konflikter) vi har svårast att ta och med det som grund skrivit en ren handbok i konfliktlösning och hur man i vardagslivet använder retoriken för att stärka och fördjupa mänskliga relationer.

Listan på våra svåraste samtal toppas av ”säga upp bekantskapen med en familjemedlem”, ”säga upp en vänskapsrelation”, ”samtala med någon som är övertydlig och förklarar saker du redan vet”, samt ”säga upp en kärleksrelation”.

Litet förvånande är att ”hålla tal” kommer rätt långt ner, som nummer sju på listan. Kanske känner sig människor idag, i detta retoriska tidevarv, tryggare när de klingar i glaset för att ta till orda på bröllopsfesten?

Boken går att läsa som en ren handbok. Det finns förslag och lösningar för alla situationer den tar upp. Några teser är centrala som: ”Kritisera och fördöm handlingen, aldrig personen”. ”Var inte en tystnadsterrorist, ta fram konflikten i ljuset, annars växer den”.  ”Erkänn fel och öva på att säga förlåt, men kom inte med en massa ursäkter och förklaringar”. ”När du kritiserar, ta det negativa först och det positiva sist”.

Att ta konflikter kommer som nummer åtta på listan, och då har vi ändå kallats världens mest konflikträdda folk. Hmmm… Bara knappt hälften, 47,37%, av de tillfrågade sade sig vara rädda. Jag tror bristen på rädsla beror på att vi helt enkelt låter bli att ta konflikter. Elaine ägnar ett helt kapitel åt hur viktigt det är att lära sig hantera de små konflikterna innan de växer och förgiftar hela arbetsmiljön.

Boken inleds med något av våra mindre rädslor – att kallprata och mingla. Det hamnar på plats 16 respektive 14 på listan. För mig personligen gav det kapitlet allra mest. Jag är värdelös på att mingla. Står oftast tyst med ett glas lite valhänt i handen och funderar på vem jag ska prata med och vad jag ska säga.

Elaine har en massa standardknep som jag absolut kommer att använda mig av nästa gång jag tvingas ut i vimlet.

Herrar Trump och Kim skulle ha väldigt mycket att lära av denna bok. Följde de råden skulle världen i ett slag bli en tryggare plats.

Jag föreslår att Elaines förlag Forum översätter boken till amerikanska och nordkoreanska och skickar de båda brushuvudena var sitt dedikerade ex.

Är de inte läskunniga så finns säkert någon slav tillgänglig som kan läsa kapitlen som godnattsagor åt dem.

Andra skriver intressant om konflikter.

Paul Ronge

Gör Trump USA till den sista Sovjetstaten?

Kommer ni ihåg när den dåvarande näringsministern Björn Rosengren 1999 trodde TV-kameran var avslagen och kläckte ur sig att Norge var”den sista Sovjetstaten”?

Efter Donald J Trumps första kaotiska dagar på jobbet som USA:s president kan samma fråga ställas – men med lite större allvar: Tänker Trump göra USA till den sista Sovjetstaten?

Han gör ner hela Washington DC, hela den politiska eliten i kongress och senat. Hela. I sitt invigningstal slog han fast att dessa politiker bara berikat sig själva på det amerikanska folkets bekostnad. Han ska fixa tillbaka jobb från en gången tid till USA:s ”rostbälte” genom hot om tullar och handelskrig. Han häller bensin på Mellersta Östern-konflikten genom att vilja säga upp kärnkraftsavtalet med Iran och förlägga USA:s israeliska ambassad till Jerusalem. Allt han gör andas konflikt. Den knutna näven är symbolen.

Kvinnomarschen samma dag samlade miljontals,  många fler än de Trump-anhängare som skränade ut sitt bifall åt presidentens nationalistiska: ”From  this day forward it will be only America first! America first!”. Jag skrev nyligen i News55: ”så länge gubbarna härskar kommer blodet flyta”. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är kvinnorna som tar upp kampen mot alfahannen Trump som nu kommer att tävla med Putin om vem som är mest testosteronstinn och aggressivt farlig för världen.

Det allra allvarligaste är att Trumps politik (som han hittills stakat ut den) bara är möjlig att genomföra under diktatur. Han totalsågar både hela det politiska styret och USA:s nyhetsmedier samtidigt. Men för att få igenom någonting av värde måste han kompromissa och få med sig majoriteter i kongressen och senaten. Därför är det  lilla ordet ”alla” när det gäller den politiska eliten så viktigt. Hans kompromisslösa utfall gäller även republikanerna. Han  innefattar sitt eget parti i de parasiter som har berikat sig.

Att ifrågasätta seriösa mediers uppgift att fler var närvarande på Obamas båda invigningar  2009 och 2013 och kalla medierna lögnaktiga och illvilliga när media faktiskt har bildbevis, för tankarna till ”Bagdad Bob” och gamla totalitära diktaturers dementimaskiner.

Trump förklarade att han tänker runda ”de ohederliga medierna” genom att twittra. Men förutom att medierna i den kritiska granskningen av makten är en helt nödvändig del i en fungerande demokrati, glömmer Trump en viktig poäng: Hans tweets kommer alltid att betraktas som partsinlagor. De kommer konsekvent att ha en lägre trovärdighet än det som media rapporterar, och just CNN är USA:s kanske viktigaste informationskanal för tunga internationella omvärldsaktörer.

Kompromisserna, gråskalorna, förhandlandet och gnetandet är ju själva grundbulten i demokratin. Att aldrig nå riktigt ända fram, men alltid en bit på vägen. Allt detta stänger Trump dörren för och slänger bort nyckeln när han dundrar till sina kärnväljare: ”Jag kommer aldrig någonsin att göra er besvikna” (”I’ll fight for you with every breath in my body – and I will never, ever let you down”).

Om Donald Trump ska vara en demokratisk president så MÅSTE han göra sina kärnväljare besvikna. Inte alltid, men åtminstone ibland och säkert tillräckligt ofta för att själv så småningom bli utsatt för politikerförakt. Endast en diktator – i stil med Hitler – kan styra genom dekret och genomföra 100 procent av sin politik. Inte att undra på att världen bävar inför Trumps oförutsägbarhet, narcissism, nationalism och populism.

Andra skriver intressant om Trump

Paul Ronge

Trump eller Dylan – vem väcker vår respekt?

För 25 år sedan var jag tillsammans med ett team från Aftonbladet på studiebesök hos USA Today i Washington. Jag var så imponerad över intelligensen, stringensen och det journalistiska handlaget hos denna redaktion.

Ett av tidningens  viktigaste motton var: ”Hang your ego on the door”. Deras journalister tvingades börja sin bana med att göra research för tidningens seniora reportrar. Visa att de hade alla fakta rätt. Bevisa att deras story var viktigare än deras egon. Så småningom, och det kunde dröja åratal, fick de bylines och kunde ståta med sina namn på en av världens internationellt mest ansedda publikationer.

”Hang your ego on the door…” Smaka på den ”Robinson-Robban”, ”Naken-Janne”, Bert Karlsson och Donald Trump! Jag skrev just om detta fenomen i en krönika på sajten News55, det vill säga en text om alla som vill bli kända för att de är kända, alla dessa ego-boostare, alla dessa dårar som tror att all publicitet är bra publicitet.

Nu skulle jag vilja ta detta ämne till en nivå jag levt på och praktiserat i snart 20 år, nämligen Publika Relationer (PR).

Så här är det enligt min erfarenhet:

Vi alla som på något vis har ett publikt intresse är råvara i den mediala industrin. Vi kommer in ungefär som timmerstockar till en massaindustri. Vi kommer ut som flis eller som finpapper. Att vi utnyttjas kan alltså vara både av godo och av ondo för oss själva. Det viktiga att inse är att vi utnyttjas. Att vi är råvara, och dessutom i de flesta fall gratis.

Hur ska vi då förhålla oss till detta? Jo vi måste sätta gränser, jag använder gärna begreppet staket. De som, med eller mot sin vilja, är eller håller på att bli offentliga personer måste bestämma sig för vad som är offentligt och vad som är privat. Och ungefär som vi inte tillåter obehöriga att klättra över ett staket till vår tomt så ska vi inte heller tillåta media att intervenera i vårt privatliv. Vad vi håller heligt kan naturligtvis skilja sig från person till person. För en del är det privatekonomi. För andra är det barn som inte ska tvingas ut i offentligheten. För andra är ens sexuella läggning, eller personliga trauman i ens bakgrund, det mest privata. För väldigt många är det en kombination av de saker jag beskrivit här. Har man väl släppt media över gränsen kan man sedan inte retirera.

För människor som sätter gränser och sedan konsekvent ser till att skydda dem uppstår oftast en djup allmän respekt.

Jag skulle till och med våga påstå att detta är själva kärnan i att ha ett ”personligt varumärke” (detta ack så moderna begrepp). Att man är oerhört öppen och transparent i alla frågor utanför ”staketet”, men aldrig förleds att släppa in media eller andra obehöriga där man satt gränsen för sitt privata.

USA:s två ytterligheter i dag heter Donald Trump och Bob Dylan.

Trump skyltar med sin smutsiga byk inför en hel kontinent; sitt kvinnoförakt, sin narcissism, sina knäppa uttalanden om att  bygga en mur mot Mexiko och sätta Hillary Clinton bakom galler. I vår svenska kultur ligger en inbäddad rädsla att göra bort sig. Det är pinsamt att se Trump stå med byxorna vid anklarna så totalt varje dag inför miljoners miljoner människor utan att ens fatta det själv.

Titta sedan på Bob Dylan. Som alldeles nyligen tog bort en liten mening på sin hemsida om att han vunnit Nobelpriset i litteratur. En hel värld väntar på besked om han tänker hämta sitt pris i Stockholm och Dylan låter världen vänta. Visst kan man kan kalla honom en arrogant och vresig gubbe. En rebell som vid 75 år borde bete sig vuxet. Men staketen han satt för sin integritet ger honom milsvida utrymmen att vara sig själv utan insyn.

Och handen på hjärtat – vem väcker mest respekt? Donald Trump eller Bod Dylan?

Detta tycker jag är viktigt att tänka på också när det gäller näringslivets toppar i Sverige. Granskningen blir alltmer skoningslös. Wallenbergfamiljen får sina tragedier uthängda. Uppdrag Granskning har i ett antal program försökt fälla vår mest folkkära miljardär Ingvar Kamprad. Christer Gardell börjar få popstjärnestatus i sin jakt på surdegar och produktivitetsproppar i ABB och Volvo. VD-toppar, som Sandviks Olof Faxander eller Ericssons Hans Vestberg får sparken inför öppen ridå. Och den mest spännande näringslivspersonen av alla just nu – Industrivärdens superstrateg Fredrik Lundberg – är ett ännu oskrivet medialt kort.

Se upp, säger jag i mitt jobb som medierådgivare och krishanterare. Det viktigaste just nu när du bygger ditt personliga varumärke är vad du inte vill prata om, var du vill sätta ditt staket. Din integritet. När du gjort klart det kan du med gott mod kommunicera om resten.

Andra pratar intressant om personliga varumärken.

Paul Ronge