Förlita dig inte på experterna!

I ordet Corona, den fruktansvärda pandemi som sedan en tid lamslår världen, finns tre bokstäver som kan tjäna som ett nyckelord för hela situationen: Oro.

Oron för hälsan, i riskgrupper ibland ren dödsskräck, oron för att förlora jobbet, oron för en massa praktiska uppoffringar, oron i  isoleringen som får många att klättra efter väggarna, oron för vart detta ska sluta, oron för framtiden. Oron hos oss som enskilda, oron hos stater där det ena krispaketet avlöser det andra.

I orostider söker vi oss till experter och ett av de riktigt stora problemen med Coronaviruset, COVID- 19, är att experterna tycker olika. Statsepidemiologen Anders Tegnell har kritiserat internationella experters rekommendationer som alltför långtgående och medan andra länder tar till alltmer drastiska ingrepp i människors frihet tror han att läget lugnar ner sig.

Våra grannländer gör annorlunda och en hård öppen ordväxling har uppstått mellan Tegnell och hans motsvarigheter i Norge.

När experter tycker olika tar de ut varandra, det är den enkla sanningen. Man vet inte vem man ska lita på. Och då tilltar oron och kan urarta i ren panik. Problemet är ju att detta är så nytt, att viruset beter sig så annorlunda gentemot tidigare pandemier och att ingen riktigt vet. Det är komplicerat.

I sociala medier står lägren mot varandra och nyanserna är som vanligt närmast obefintliga. Anders Tegnell har fått oerhört mycket hat och glåpord. Samtidigt har det bildats en fanclub för honom på Facebook. Som om det handlade om att hata eller hylla bidrag i Mello!

Sverige sticker ut i världen genom att satsa mer på frivillighet än på tvångsåtgärder som en lång rad länder. Och ingen kan idag säga att det är fel. Italiens och Spaniens dödssiffror har stigit brant, medan Sverige – hittills – haft en planare kurva.

Men det jag noterar är att min egen omgivning går mycket längre i försiktighet än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

Om man inte har symptom och inte tillhör riskgruppen över 70 år så får man gå till jobbet. Min arbetsplats , där alla är under 70, är tom och har varit så i flera veckor. Alla jag känner, som kan, jobbar idag hemifrån.

Vi får gå på restauranger, och bo på hotell. Det gör vi nästan inte alls längre, lokalerna ekar tomma och nu haglar varslen. Arbetsförmedlingen varnar för att vi kan vänta massarbetslöshet på grund av ett förlamat näringsliv.Finansminister Magdalena Anderssons prognos är nio procents arbetslöshet.

Vi får gå och handla, ändå tar allt fler möjligheten att beställa mat digitalt och få den hemkörd.

Friskis & Svettis är öppet och SATS nyöppnat efter en kort tids stängning. Men jag har, som många andra, pausat mitt gymkort.

Jag ser äldre människor på promenaden i vårsolen som nästan tar ett skutt ner i diket när de möter  folk. Man håller mer än två meters lucka.

Samtidigt ser jag en klunga barn som ska ha fotbollsträning och deras föräldrar på idrottsplatsen, ett virrvarr av människor tätt sammangyttrade.

Och kanske är det också rätt. De tillhör inte riskgruppen och kanske uppnår vi en ”flockimmunitet” genom att de som är unga och friska får smittan med lätta symptom, men låter bli att föra den vidare till far- och morföräldrar och moster Bettan som är överviktig och har diabetes.

Problemet är att vi inte vet. Ingen vet vilken linje som varit bäst förrän efteråt. Eller som någon cyniskt sagt om ländernas olika linjer: ”Vi får räkna våra döda efteråt. Den som har minst döda vinner”.

Vi ska naturligtvis lita på experterna när det gäller alla råd om hygien, att till exempel tvätta sig länge och hellre använda tvål än handsprit, att hosta i armvecket och undvika att peta sig i näsan.

Men ytterst är det våra egna liv och dem vi håller kära det handlar om. Vi ska lyssna på experter, men ytterst är det vi själva som tvingas ta konsekvenserna av våra val. Det är precis som när vi tar råd av skatteexperter, av experter som vet precis med vilken metod vi ska gå ner  i vikt, eller för den delen experter på krishantering.

Blir det en skattesmäll, några kilo till på vågen eller – det värsta scenariot – intensivvård för Coronaviruset så kan vi näppeligen skylla på att ”vi litade på experterna”.

Därför är alla de svenskar som idag går längre än de måste för att skydda sig själva och de sina de klokaste.

Just nu är vi tre krishanterare som ger råd i branschtidningen Resumé till byråer som hamnat i kris på grund av Corona. Jag tycker de som läser ska ta oss med en nypa salt, särskilt om vi tycker olika. Om det är ditt företag det handlar om så gäller samma sak: du får ta konsekvenserna om det blir katastrof. Lyssna på experterna, men lita också på din magkänsla.

Paul Ronge

Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

Decemberöverenskommelsen borde omfatta migrationen

I elfte timmen avblåstes extravalet 22 mars 2015. Sex partier, den rödgröna regeringen tillsammans med Alliansen har – med stöd av det sjunde – bestämt sig för att minoritetsregeringar även i fortsättningen ska kunna regera. SD mister sin vågmästarroll och är den stora förloraren.

Det är naturligtvis utmärkt att riksdagen nu får arbetsro. Ändå hissar statsvetare – med rätta – en varningens flagg för vilka regeländringar detta kommer att kräva. Sveriges riksdag är ett komplicerat bygge som skett under århundraden. Att ändra i riksdagsordning är känsligt. Möjliga regeländringar ska nu utredas enligt den så kallade Decemberöverenskommelsen. Statsvetaren Marie Demker skriver på Twitter: ”Varför skall riksdagsordningen ’utredas’ om inte för att peta i den? Med regler som cementerar blockpolitik borde valsystemet ist utredas.”

Tre sakområden ska man söka blocköverskridande överenskommelser om: Försvaret, energipolitiken och pensionerna. Inget nytt egentligen, de här tre områdena har de båda blocken hittat samarbeten på förr, precis som Aftonbladets Lena Mellin konstaterar.

Själv är jag förvånad över att migrationspolitiken inte togs upp som ett fjärde område. I själva verket borde det kanske vara högst prioriterat, med tanke på att det var SD:s framgångar och vågmästarroll som orsakade regeringskrisen och allt efterföljande tumult. Väljarna, inte bara  SD:s utan också i stor utsträckning i övriga partier, ger helt enkelt den nuvarande överenskommelsen om migrationen mellan Alliansen och Miljöpartiet underkänt.

Jag har tidigare skrivit att skiljelinjen måste gå mellan de som vill stoppa asylinvandringen (SD) och de som vill lösa de problem som uppstår med den – vilket ju borde vara vad de övriga, icke främlingsfientliga partierna, vill.

Om SD nu neutraliseras i riksdagen och inte längre kan spela sin vågmästarroll så är det ett gyllene tillfälle för de övriga att nu på allvar ge sig i kast med problemen. Stefan Löfven har talat om att alla kommuner måste vara medansvariga i att ta emot flyktingar. Göran Hägglund har diskuterat sänkta ersättningar och tillfälliga uppehållstillstånd. Annie Lööf har talat om bostadsbristen och jämnare mottagandeAnna Kinberg Batra har poängterat vikten av att skapa fler jobb för de som kommer hit. Och att det ska bli lättare att kunna ta dem.

Det vore oerhört värdefullt om den heliga kon LAS kunde diskuteras fördomsfritt. 1970-talsreformen har blivit något av en bromskloss som fungerar närmast protektionistiskt mot unga och invandrare. Just den diskussion som förre finansministern Anders Borg nu börjat föra efter att ha lämnat politiken.

Skulle de sex partierna, med stöd av det sjunde, seriöst och blocköverskridande, börja diskutera konkreta lösningar av asylinvandringens problem så skulle det vara det mest verkningsfulla för att vinna över SD:s mer sansade väljargrupper.

Omvänt: Görs ingenting i den inflammerade fråga som ju faktiskt gav SD chansen att orsaka regeringskris och totalt kaos tror jag många väljare kommer att uppfatta det som höjden av arrogans och politisk maktfullkomlighet.

Andra skriver intressant om decemberöverenskommelsen.

Paul Ronge

13 procent visste vad de gjorde

Fem myror är fler än fyra elefanter och 87 procent är fler än 13.

Valresultatet visar att alla demokratiska partier blev förlorare, den enda vinnaren i valet är SD som fördubblades i riksdagen till 13 procent. Moderaterna och Alliansen blev av med sin mest framgånga ledningsduo någonsin, då både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgår. F! kom inte in i riksdagen, en jättebesvikelse för alla Gudrun Schymans anhängare.

Stefan Löfven får en mardrömsstart för sin nya regering. Det rödgröna blocket fick ungefär samma siffror som i förra valet. Man kan inte säga att väljarna valde vänster, och de rödgröna kunde inte bilda en majoritetsregering ens med Vänsterpartiet. Löfven gjorde sig dessutom till ovän med vänsterledaren Jonas Sjöstedt genom att nobba V plats i regeringen, utan diskussion och de piruetter och det psykologiska handlag som krävs i politiken. Det är inte som i fackliga förhandlingar där tunga LO-basar kan peka med hela handen.

Nu vill Löfven prata med Centern och Folkpartiet för att bredda regeringsunderlaget. Helt klart kommer de båda allianspartierna, blåslagna med fläskläppar efter detta val, att nobba allt regeringssamarbete. Jag tror samtliga Allianspartier kommer att göra livet så surt som det går för Socialdemokraterna åtminstone året ut. Moderaterna kommer dessutom att vara ganska lamslagna under jakten på Reinfeldts efterträdare.

Så väljarnas signal är egentligen en enda – en kraftfull förändring av den politiska kartan – SD:s dubblering. SD blir under alla förhållanden en vågmästare.

Återstår då frågan: Måste man inte anpassa sig till det? Är det inte odemokratiskt att försöka blocka SD från inflytande? Vad gjorde de demokratiska partierna för fel eftersom SD kunde växa så?

Vi ser hur det går där SD:s systerpartier  Europa inkluderas. I Norge, Ungern och Ukraina där de sitter i regering. I Danmark där de styrt politiken i kraftigt invandrarfientlig riktning. I Frankrike där Marine Le Pen kan bli presidentkandidat mot UMP. I England där Ukip fått regeringen att tvångsdeportera romer.  Där fascistiska och rasistiska partier inkluderas och behandlas som vanliga partier leder det till främlingsfientlig politik.

Jag tycker det är helt meningslöst för de andra partierna att skuldbelägga sig. Att påstå att det skulle vara Alliansens och Moderaternas fel att SD växte för att de ”ökat klassklyftorna” och skapat oro bland utsatta människor, tror jag är en direkt felaktig analys. De 13 procent som röstade på Jimmie Åkesson visste vad de gjorde. Att överlägset patroniserande prata om dem som mindre vetande, obildade och okunniga är kontraproduktivt. Det finns ingen anledning att kalla alla av dem rasister, men de är definitivt i olika grad egoister. De förenas av att de vill stoppa invandringen, även asylinvandringen, som är den som mest handlar om att hjälpa människor som kommer från brinnande krigshärdar.

Men de är 13 procent och vi andra är 87 procent. Jimmie Åkesson försöker säga att det är ”odemokratiskt” att förvägra dem inflytande. Det är det inte alls. Vänsterpartiet var, under Gudrun Schyman, uppe i siffror som SD, men fick ändå finna sig i att vara ett stödparti utan inflytande. Demokrati är att majoriteten bestämmer.

Reinfeldt klarade att under hela sin regeringsperiod ge SD noll inflytande. Löfven har lovat samma sak, fast det nu blir mycket svårare.

Det intressanta är att om SD på allvar försöker utnyttja sin vågmästarroll, för att tvinga på majoriteten minoritetens politiska linje, blir det regeringskris. Då blir det nyval.

Förhoppningsvis leder det svajiga parlamentariska läget, när känslorna har lagt sig och eventuella partiledarbyten skett, till att det  ändå på sikt kan bli ett samarbete över blockgränsen.

Andra skriver intressant om valet.

Paul Ronge

En rookie eller zzzstatsminister? Varsågod och (s)välj!

En vecka till valet, nu drar det ihop sig.

Opinionsundersökningarna går helt på tvärs. Expressen talar om ”jättekris” i det Socialdemokratiska lägret sedan Svenska Dagbladets SIFO visat att gapet mellan det blå och det röda laget halverats till 4,5 procent. Expressens eget Demoskop visar en skillnad på 11,5 procent.

Expressen försöker förklara skillnaden med olika mätperioder. Demoskop har mätt under en längre tid i augusti fram till den 2 september, medan SIFO mätt mellan 1 och 5 september. Det skulle i så fall tyda på att väljarna nu snabbt börjar formera sig kring borgerliga alternativ, samtidigt straffas Moderaterna som står still.

Enligt samma siffror ligger Socialdemokraterna på sina lägsta siffror någonsin inför ett val, Stefan Löfven ska då till och med hamna under Håkan Juholts katastrofsiffror.

Opinionsundersökningar är opålitliga, ofta missvisande och i värsta fall påverkar de till och med en valrörelse – som när kampanjen mot Mona Sahlin i förra valrörelsen blev ett självspelande piano.

Men någonstans här finns en kärnfråga som jag tror – faktiskt – kommer att avgöra valet 2014. Vem litar jag på som statsminister?

Så blek, taktiserande och ideologiskt tom som denna valrörelse har varit så förstår jag om politikerföraktet och ledan kring hela cirkusen ökar. Vi ser en Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som försiktigt cirklar runt i ringen, ingen törs köra ett brottargrepp som kan sluta i att man själv hamnar i en flygande mara. Båda signalerar att de vill regera, ingen gör med trovärdighet klart för väljarna varför. De vill ha makten för att de vill ha makten. Inte för vad de vill göra med den. Det är det intryck som ges. Inte störa marginalväljarna. Inte oroa den Svensson som har villa, bil, sommarställe och ett fast heltidsjobb. Inget ideologiskt grepp, det kan straffa sig.

Det är som upplagt för att proteströstandet kommer att öka. Tacksamt för både Sverigedemokrater och F!, alldeles oavsett vad opinionssiffrorna för dagen säger.

Men om det till slut blir så att de osäkra väljarna (22 procent i Stockholm är osäkra, informerade P4 extra mig om i samband med en intervjuförfrågan häromdagen) tänker: Vem litar jag på? Vem vill jag se som statsminister i valet den 14 september? Då ligger följande fakta i  vågskålen.

Fredrik Reinfeldt är ett politiskt djur, verksam i Moderaterna sedan tidig ungdom. Riksdagsman sedan 1991. Hade ingen regeringserfarenhet när han vann över Göran Persson 2006, men ett stort och entusiastiskt kompisgäng som inget hellre ville än följa med honom in i Rosenbad och skapa historia.  Ulrika Schenström, hans dåvarande statssekreterare och Per Schlingmann som idag gör karriär som föreläsare, har ofta och medryckande berättat om detta. Då var Reinfeldt David och den trötte och sure Göran Persson Goliat. Idag är Reinfeldt den som är trött och framstår som Goliat. Han är den borgerliga statsminister som suttit längst, redan en veteran. Han har gjort stora avtryck i svensk historia och visat att han utomordentligt väl har kunnat företräda Sverige i alla internationella sammanhang. Men hur trött är han? Är han rentav så regeringstrött så han helst skulle vilja slippa ifrån alltihop?

Den frågan tror jag många av de riktigt osäkra väljarna ställer. Jag är hyfsat inläst på svensk politik, nästan nörd när det gäller att följa nyhetsflödet i valrörelsen, men jag ställer mig själv den frågan. Att vara statsminister dygnet runt år efter år måste tära.

Stefan Löfven är ingen David som slungar sin sten mot Goliat. Litet vanvördigt kan man tala om en kamp mellan röd slips och blå slips. Löfven är förstås regeringssugen och inte regeringstrött. Men det finns inget av frisk fläkt, inget av riktigt nytänkande och ”Yes we can” över hans valrörelse. Hans framträdanden i debatter får inga applåder av de flesta statsvetare och retorikexperter. Jag tror han känns trygg och normal och gör ett trevligt och schysst intryck. Med det kommer han ganska långt, jämfört med den passionerade Juholt som var så förälskad i sin egen retorik och så ofta fick fel av bara farten. Men Löfvens erfarenhet…

Jag bevakade arbetsmarknad och avtalsförhandlingar av och till under hela tiden de 20 år jag var politisk reporter. Det som är speciellt är vanan att göra upp med motparten i slutna rum. Förhandla, kohandla och nattmangla. De som alltid var mest pragmatiska, mest villiga att förhandla var Metall, nuvarande IF Metall, där Löfven var ordförande innan han blev partiledare för Socialdemokraterna.

Jag är inte säker på att den fackliga erfarenheten är den bästa av tillgångar när du ska agera i politiken på elitnivå.

I debatt efter debatt hör jag Löfven passa på frågor. Kärnkraften och ett antal andra känsliga frågor ska lösas i förhandlingar. Efter valet. Liksom vilken regeringskonstellation det ska bli. Väljarna blir inte tillräckligt informerade då det kan ”störa förhandlingsklimatet.”

Leif ”Blomman” Blomberg var Metalls kanske färgstarkaste ordförande. Men när han utsågs till invandrarminister 1994 under Ingvar Carlsson så förvandlades han till en skugga som irrade omkring i Rosenbads korridorer utan att finna sin plats.

Så till den partipolitiska erfarenheten.

Stefan Löfven har tydligen haft något kommunalt uppdrag i Örnsköldsvik (hittar inte uppgiften på Wiki), men har inte suttit i riksdag eller regering. På gott och ont har han inte varit med och härdats i alla interna strider som härjat i Socialdemokraterna, som går tillbaka till fraktionsstrider i SSU.  I Socialdemokraternas VU har han suttit sedan 2005, men då i huvudsak på ett fackligt mandat. All logik säger att han under sina första år, om han blir statsminister, måste förlita sig tungt på sina rådgivare. Blir han vald till statsminister så är det som en politisk rookie. Efter de utrensningar som skett i det turbulenta partiet, först Mona Sahlins och sedan Håkan Juholts så är det inte självklart att rådgivarna som är kvar håller högsta möjliga kvalitet.

Om man hårdrar det står de mest osäkra om en vecka alltså inför valet antingen en rookie eller en sittande zzzstatsminister. Varsågod och (s)välj.

Andra skriver intressant om valet 2014

/Paul Ronge


Vänsterpartiet fixar S valseger?

EU-valet och den färska SCB-undersökningen ger några intressanta slutsatser inför  höstens val:

I Sverige var det F! och Miljöpartiet, det vill säga feminismen, antirasismen och miljön som skrällde, vårt land framstår som progressivt jämfört med allt det bruna som i övrigt vällde in i Europa, med Frankrikes Front National, Danmarks Danske Folkeparti och Englands Ukip som dominerade.

Sverigedemokraterna fick ungefär de två mandat som hade förväntats, Moderaterna gjorde med sina 13 procent sitt sämsta val någonsin.

Även Socialdemokraterna gjorde ett dåligt val. De taktiserande regeringsbärande partierna hade helt enkelt ingenting att hämta i ett EU-val där de mest EU-kritiska partierna till  höger och vänster belönades.

SCB-undersökningen visar att det parti som tjänat mest på krypkasinot, taktiserandet och det försiktiga tassandet i mitten för att vinna medelklassväljarna är Socialdemokraterna. S är nu ensamt nästan lika stort som Alliansen totalt, och då är det ändå inte medräknat att Kristdemokraterna just nu ligger under fyraprocentsspärren. Faller de ur riksdagen i valet så är det nog sista spiken för Alliansen.

Helt klart är en partiledares viktigaste uppgift att vinna val, och där verkar Stefan Löfven nu gå mot en klockren seger. Om man vill vinna makten för att vinna makten och inte främst för vad man vill genomföra med hjälp av makten är Socialdemokraternas låga profil logisk. Men att Moderatledaren Fredrik Reinfeldt också håller en så låg profil är för mig obegripligt.

Svenska Dagbladets politiska reporter Göran Eriksson gör idag en spännande analys på temat ”Har mittengnuggandet gått för långt?”. Han tror att både M och S kan känna sig tvingade att plocka fram de ideologiska boxhandskarna och skriver:

”Det som S och M gör fungerar inte.

Högkvarteren på båda sidor kan förstås dra olika slutsatser av det här – och en är att mittengnuggandet har gått för långt. Reinfeldts framträdande på valnatten pekar på att partiet i alla fall tänker ta emot det nya röd-grön-rosa vänsterspöke som väljarna har producerat, och använda det mot Stefan Löfven.”

Jag tror att den skrämseltaktiken kan bli svår att få att fungera. Ett av de politiska utspel som jag tycker har varit viktigast, näst intill genialt, men som inte tillräckligt uppmärksammats är Vänsterledaren Jonas Sjöstedts löfte att inte sätta sig i en S-regering om den inte tar avstånd från vinster i välfärden.

Alla vet: Det. Kommer.Inte.Att.Hända. Löfven kommer inte under några omständigheter att kunna ta in det kravet i en regeringsförklaring. Dels vill han inte själv, dels förlorade den linjen på S-kongressen, dels skulle han inte kunna bilda regering med Miljöpartiet på den linjen.

Så min tolkning, som naturligtvis kan vara fel, är att Sjöstedts utspel i praktiken betyder att han inte tänker kräva regeringsposter, utan att Vänsterpartiet är inställda på att vara ”vänliga pådrivare” som de alltid varit tidigare. Och det kan den stora svenska allmänheten acceptera, det är beprövat och har fungerat historiskt. För Sjöstedt betyder det att han inte tappar prestige utan tvärtom får respekt för att vara principfast – och att hans parti dessutom kan växa med den vänster i Socialdemokraterna som tycker kampen mot vinster i välfärden är deras viktigaste fråga.

Att Mona Sahlin, om än motvilligt, tog in Vänsterpartiet i sitt regeringsunderlag anser hon ju själv var hennes största politiska misstag. Om Sjöstedt själv genom sitt utspel bäddat för att ta bort det röda skynket är det snudd på genialt, också ur Vänsterpartiets synpunkt. Partiet har en stark utomparlamentarisk bas och skulle säkert få svårigheter att i minoritet stå för en rad obekväma regeringsbeslut.

Blir det, närmare valdagen, tydligt för väljarna att Reinfeldts hot om ett Vänsterparti i regeringen är tomt så bör Löfven ha segern i en liten ask.

Jag tror helt enkelt att Reinfeldt måste bygga slutspurten på egen politik och egna visioner, mer än att skrämmas för en röd-grön-rosa vänster om Alliansen ska vinna valet ytterligare en gång.

Socialdemokraterna behöver uppenbarligen inte gå till val på egen politik och visioner, siffrorna visar att det kan gå bra ändå. Men det är faktiskt trist och litet skämmigt att vinna på att man är bäst på att taktisera, bäst på att vara vag i konturen och mästare på krypkasino.

Andra skriver intressant om valet.

/Paul Ronge

Löfven beredd att minoritetsregera – back to basics

Så kom då Socialdemokraternas utspel i regeringsfrågan – det var konsekvent, ur partiets synpunkt klokt och dessutom ganska väntat.

Socialdemokraterna går till val på sitt eget manifest, angriper blockpolitiken och öppnar för samarbete med samtliga partier utom Sverigedemokraterna, inom Alliansen främst Folkpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är Stefan Löfven tydlig med att han inte utlovar några ministerposter åt något parti. Väljarna får avgöra.

Inom Alliansen är upprördheten stor. Folkpartiets Jan Björklund tycker utspelet är ”snömos” och Centerns Annie Lööf talar om ”män som inte förstår att ett nej är ett nej”.

Men tittar vi historiskt så är Löfvens linje egentligen lika självklar som det är att Alliansen benhårt kommer att hålla fast vid sin ”fyrklöver” ända fram till valdagen.

En av Olof Palmes paradgrenar i alla valdebatter som föregick valnederlaget 1976 var att peka på den borgerliga splittringen och fråga hur en kommande borgerlig regering skulle se ut. Skulle Högerpartiet/Moderaterna få ministerplatser? Hur skulle de kunna regera med alla sina oenigheter? Svaret från Thorbjörn Fälldin (C) och de andra borgerliga ledarna var konsekvent detsamma: ”Vi går alla till val på våra partiers egen politik. Valresultatet avgör hur en kommande borgerlig regering ska se ut”.

Löfven går helt enkelt tillbaka till den mycket framgångsrika taktik de borgerliga hade, som medverkade till att de bröt decennier av socialdemokratiskt styre.

Jag förstod aldrig egentligen varför Mona Sahlin och hennes stab inför valet 2010 plötsligt såg det som självklart att man måste ge besked om regeringspartners i förväg. Först Miljöpartiet och sedan, efter LO:s ramaskri, också Vänsterpartiet. Misstaget som enligt många var det som slutgiltigt kostade Socialdemokraterna valsegern.

Jag tycker SR:s inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg slår huvudet på spiken när han säger att det enda riktigt nya i Löfvens utspel är att han är beredd att minoritetsregera. Socialdemokraterna har ofta regerat i minoritetsställning där man fått söka stöd både från vänster och höger i olika frågor. Det har fördelen att riksdagen blir starkare, att oppositionspartier får mer att säga till om och att regerandet faktiskt blir mer ödmjukt. Man tvingas söka samförstånd.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson konstaterar pricksäkert på Twitter: ”Tror att det är bra att skilja på DN-debatts rubrik och Löfvens ordval. Regera och samarbeta är inte synonymer.”

Jag tror knappast utspelet att Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig regera med Folkpartiet eller Centern är så allvarligt menad. Dels vet Löfven att inget av de partierna skulle acceptera inbjudan. Dels har både Folkpartiet och Centern förlorat kraftigt på tidigare mer organiserade samarbeten med Socialdemokraterna i minoritet. Dels är ju både Folkpartiet och Centern idag mycket mer ”sosseätare” än Moderaterna som bygger sin image som det ansvarstagande ”Nya Arbetarpartiet”

Löfven visar däremot, med utspelet, än mer tydligt att han är beredd att göra upp åt höger, vilket är ett valvinnande kort i kampen om de viktiga marginalväljarna i mittenfåran.

Löfven har nu ett svar ända fram till valdagen om hur hans regering ska se ut: ”Väljarna avgör”. Det är spännande att det är precis samma besked som Thorbjörn Fälldin gav för snart 40 år sedan.

Andra skriver intressant om regeringsfrågan.

/Paul Ronge

Tredje gången gillt: ”Ego-boost” à la M?

”De som arbetar ska få mer i plånboken”. Så motiverar statsminister Fredrik Reinfeldt det 5:e jobbskatteavdraget. I TV får vi se människor som eventuellt ska köpa ny bil eller som kommer bärande på en starkölsback.

Merparten av Borgs budget går rakt in i väljarnas plånböcker, skriver Dagens Industri.

Det vi vet är att reformen kommer att kosta 12 miljarder. Det regeringen tror är att det kommer att ge 13 000 nya jobb. Men hur många jobb har skapats genom de fyra tidigare jobbskattesänkningarna? Enligt regeringens  egen bedömning minskar inte arbetslösheten. Vi kommer inte under sju procents arbetslöshet förrän tidigast 2017.

Det här är tandemparet Reinfeldts och Anders Borgs sista budget före nästa val. Rakt uttryckt kan man säga att Reinfeldt för en gigantisk summa vill köpa de nödvändiga rösterna från oss som har jobb för att för tredje gången gillt behålla makten i Rosenbad.

Problemet är ju att vi betalar själva, så 12 miljarder som kunde hamnat i bättre skolor, sjukvård, omsorg och kanske en storsatsning mot arbetslösheten istället ska hamna i ökad konsumtion; läs starkölsbackar, bilar och kanske ännu fler krogrundor.

Det är en enorm ego-boost som ligger bakom taktiken. Du som har jobb – tänk på dig själv. ”De som arbetar ska ha mer i plånboken”.

Så till den andra sidan av myntet. Näringsminister Annie Lööf twittrade glatt igår om regeringens satsning på Arbetsförmedlingen. Så här ser den ut. Luddigare skrivningar får man leta efter. Fas 3, flummiga jobbcoacher, mångmiljonrullning till PR-byråer, excesser och slöseri; nästan allt gick snett under Angeles Bermudez-Svankvist bisarra fögderi. Men inte en ansats till självkritik från regeringen, eller åtminstone något löfte om att sätta stopp för de värsta stolligheterna. Däremot får arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gå, hon degraderas till den lättare posten biståndsminister.

Reinfeldt möblerar alltså om i regeringen och tillsätter Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Hon var från 2012 ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hon har alltså agerat transportkompani för regeringens arbetsmarknadspolitik och  accepterat Angeles Bermudez-Svankvist sätt att leda Arbetsförmedlingen.

Ingen ska dömas ohörd, men vem är hon att förändra Arbetsförmedlingen, hon som varit en del av den förda politiken?

Och var finns pengarna?

”En sak som jag tror vi behöver göra är att koppla ihop arbetsförmedling, arbetssökande och arbetsgivare på ett bättre sätt”, säger hon i Dagens Industri papperstidningen idag. Grattis! Precis det som Angeles Bermudez-Svankvist lyckades avskaffa, att Arbetsförmedlingens uppgift är att förmedla jobb. Men det kommer att kosta i form av personal och stora satsningar, eftersom Svantesson enligt samma artikel också vill att Arbetsförmedlingen ska ”knacka dörr” hos företagen för att återvinna förtroende.

Tänk om åtminstone hälften av dessa 12 miljarder kunde ägnats åt att skaffa jobb åt de som idag står utanför? Fler som jobbar, istället för bara ”mer åt de som jobbar”.

Och även oppositionen är ett dystert kapitel. Den kommer visserligen att motsätta sig jobbskatteavdraget, men om det ändå införs har Stefan Löfven lovat att det får bli kvar! Se logiken i detta, den som kan.

Vad man än kan säga om budget och regeringsombildning – det våras knappast för de arbetslösa.

Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag”>Andra skriver intressant om budgeten.

/Paul Ronge

Löfvens första stora krishaveri stavas Omar Mustafa

Rabaldret som nu slutat med Omar Mustafas avgång med buller och bång ur Socialdemokraternas partistyrelse efter rekordkorta sex dagar är ett av de värsta exemplen på usel krishantering jag sett från ett parti.

Allt började totalfel med att valberedningen föreslog Mustafa närmast kuppartat, några timmar innan omröstningen, utan att tänka på konsekvenserna. Att Mustafa bjudit in antisemister med öppna nazistsympatier och homofobiska resonemang till seminarier, att han twittrat om att man borde sända JAS-plan mot att bomba Israel, att han som ordförande för Islamiska förbundet också haft kopplingar till Muslimska brödraskapet, allt detta var ju känt.

Orsakerna må vara att Stockholms arbetarkommun och valberedningen ville stärka partiets profil bland muslimer, att de ville peta Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson, eller helt enkelt ”hål i huvudet”. Men gör man fel från början så blir också fortsättningen fel, det är en bitter erfarenhet från all krishantering. Som när du börjar med fel skruvar när du ska montera en IKEA-möbel.

Det viktiga — som faktiskt skiljer ut Mustafa-krisen från en mängd liknande historier bland partier — är: Med en avgång brukar den aktuella krisen vara över. Så har det varit med Mona Sahlin och Håkan Juholt i Socialdemokraterna, med Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius och Sten Tolgfors i Moderaterna.

Men Mustafas avgång har skärpt krisen för Socialdemokraterna, ökat motsättningarna och väckt fler frågor än den besvarar!

Krisen eskalerar ju direkt när Mustafa i sitt öppna brev om avgången i Aftonbladet skriver:

”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”

Mustafa är givetvis den som drabbats hårdast av skandalen. Han har blivit rikskändis i en härva av ”guilt by association”, trots att ingen anklagat honom personligen för antisemitism och homofobi. Han har tvingats avgå under förnedrande former. Det är inte svårt att förstå hans vrede, när han med sådan schvung och kraft driver in kniven i partiledningens (ytterst Stefan Löfvens) rygg.

Ty vad ska den svara på Mustafas anklagelse? Har han rätt i att partiledningen uttryckt sig så, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att Socialdemokraterna kvalar in som det mest muslimfientliga partiet efter Sverigedemokraterna – vilket vore helt sensationellt. Tobias Billström kan andas ut, hans främlingsfientliga uttalanden är en västanfläkt i jämförelse.

Om Mustafa har fel så måste Socialdemokraterna gå i svaromål. Och det är då frågorna tornar upp sig. Exakt varför menade Löfven att uppdraget som ordförande i Islamiska förbundet inte gick att förena med att vara med i partiledningen? Är det generellt så att uppdragen aldrig går att förena? På vilken nivå får man vara aktiv i ”det muslimska civilsamhället” och ändå väljas till en topposition i Socialdemokraterna? Vilka åsikter exakt var det hos Mustafa som, efter hans pudlanden i media, ändå gjorde att Löfven tvingade honom att avgå? Om det handlar om den bristande jämställdheten i Islamiska förbundets program så måste väl ALLA förbundets medlemmar då vara diskvalificerade?

Alla som följer samhällsdebatten i traditionella medier och dreven som blossar upp i sociala medier vet att denna typ av frågor är minerad mark. Debatten hamnar lätt på Sverigedemokraternas planhalva. Den bli hätsk och intensiv. Och det är Socialdemokraterna själva som ställt till det. Alltihop är ett dribblande självmål.

Veronica Palm, ordföranden i Stockholms arbetarkommun och en av de allra mest ansvariga att denna soppa uppstod, säger att ”situationen blev ohållbar”.

Det man kan misstänka är att Socialdemokraterna helt enkelt agerat i panik, att det var ”mediedrevet” som gjorde ”situationen ohållbar”.

I så fall är det mycket allvarligt. Partiledningen ställde till med krisen utan att tänka efter, och försöker gå ur den med samma brist på eftertanke.

Som @AndraAnais skriver idag på Twitter:

”Obegripligt hur man kan sköta något så illa. Som om man velat tillfoga sitt eget parti maximal skada.”

Stefan Löfven har hänvisat till att frågan om Omar Mustafa hanteras av Stockholms arbetarkommun, då det är den som nominerat honom.

Det är, som Aftonbladets Lena Mellin skriver, inte snyggt. Det här är Stefan Löfvens första stora kris  efter 14 månaders smekmånad och skickligt manövrerande. Det är nu han får visa om han också är duktig på att släcka bränder.

Andra skriver intressant om Mustafa-krisen.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Jämför gärna med hur Moderaterna Tomas Tobé och Cecilia Magnusson försvarade Waberi i Gefle Dagblad för en tid sedan.

Uppdatering 2: Experten på extremhögern och journalisten Anna-Lena Lodenius skriver initierat och intressant om härvan.

”Vi mot dom” — ”arbetslinjen” som en sorts rasism…

Socialdemokraternas kongress 2013 betyder, förutom Stefan Löfvens totala genombrott som partiledare, ett viktigt budskap: Satsningen gäller jobben.  Sverige ska bli bäst i EU 2020 på lägst arbetslöshet om Löfven vinner två val i rad. Allt handlar om jobb och kompetensutveckling. Utbildning. Samverkan med näringslivet. Löfven har deklarerat att om Reinfeldt och Borg gör ett femte jobbskatteavdrag så kommer Socialdemokraterna att acceptera. Det är sannolikt valtaktiskt korrekt att slåss med Reinfeldt om mittenväljarna, att försäkra oss med ”Volvo, villa och vovve” att inget kommer att skaka om vår trygga tillvaro om det nu skulle bli ett politiskt maktskifte 2014.

Men var finns den politiska handlingsplanen? Rimligtvis måste en massa idag arbetslösa komma i jobb för att jobbmålet ”bäst i EU” ska kunna uppfyllas 2020.

Men dem pratar man inte om. Inte Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Inte heller Löfven eller hans skuggfinansminister Magdalena Andersson.

Någonstans tappade politikerna intresset. Ingen valvinnare att prata om de ”arbetslösa bidragstagarna”, liksom.

I februari 2013 uppgick antalet arbetslösa i Sverige till 8,5 procent. 427 000 personer. Fas 3 sägs idag vara Sveriges största enskilda ”arbetsgivare”.

Det som gjort mig och många med mig riktigt illa berörda är hur Sveriges i detta sammanhang viktigaste myndighet, Arbetsförmedlingen, får driva fritt för våg som spökskeppet ”Den flygande Holländaren”, med den fullständigt inkompetenta skepparen Angeles Bermudez-Svankvist vid rodret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bevisligen hårda nypor om han anser det behövs. Ministrar som Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius fick silkessnöret efter någon vecka på sina poster. Inga tårar fälldes för Sven-Otto Littorin. Annie Lööf sparkade Tillväxtverkets GD Christina Lugnet utan större sentimentalitet.

Men Angeles Bermudez-Svankvist tillåts göra vilka tabbar som helst, ösa ut 5 miljarder på coacher där Arbetsförmedlingen inte ens följer upp resultatet, kompisvärva till AF:s ledning och tjäna pengar på föreläsningar samtidigt som hon är den högst avlönade GD:n.

Allt detta tolkar jag som ett budskap från regeringen: ”Vi är bara intresserade av en  marionett på GD-posten. Någon som säger ja och amen till vår ”arbetslinje”, till att allting är ”individens ansvar”, till att folk som inte kan leva på sina bidrag kommer att börja arbeta. Håller hon bara med oss så får hon experimentera och härja hur hon vill”.

Jag har arbetat sedan jag var 17, frånsett en mycket kort arbetslöshetsperiod vid 22. Ändå har jag inte svårt att sätta mig in i hur det är att vara långtidsarbetslös, hur fruktansvärt det måste vara. Jag har vänner och har haft släktingar som lider. Jag har haft förmånen att hittills slippa vara allvarligt sjuk. Men jag har och har haft vänner och släkt som varit helt beroende av att svensk sjukvård fungerar.

Någon sorts grundsolidaritet är nödvändig för att ett samhälle ska hålla ihop. Någon sorts insikt att det kan vara min tur nästa gång. Där tillvaron med Volvo, villa och vovve slås i spillror av en oväntad nedläggning av min arbetsplats eller ett besked om cancer.

Jag fattar inte att det kan gå politik i detta – att man kan sätta upp ett ”vi och dom” mellan de som har arbete och de som är arbetslösa, att man kan sätta upp en ”arbetslinje” mot en ”bidragslinje”. Att man kan kalkylera med att ”de som har jobb är fler än de som är arbetslösa, ska vi vinna valet måste vi satsa på dem”. För mig är detta som att praktisera en sorts rasism och politisk apartheid, fast i arbetslivet.

Därför kommer jag att fortsätta kräva att Reinfeldt och Löfven tar avstånd från det pajasprojekt som Bermudez-Svankvist förvandlat AF till. Ni måste se de arbetslösas potentiella resurs och tillsätta kreativa krafter som ser till att få kolossen att fungera. Hur ska ni annars med trovärdighet kunna hävda att ni har en politik för att ta ner arbetslösheten?

Andra skriver intressant om svensk politik.

/Paul Ronge

Uppdatering: Arbetsmarknadsutskottet har nu kallat Arbetsförmedlingen att förklara sig angående miljardrullningen till coacher. Och Ylva Johansson (S) yttrade sig mycket kritiskt mot AF i SVT Aktuellt ikväll (Se 7.5 minuter in i programmet). Kanske börjar det hända saker…