Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf

Lagom till vår resa till huset i Antibes fick jag av en närstående en intressant bok: ”Klasskriget i Frankrike, den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”.

Boken är skriven av fransmannen Romaric Gordin och har flera anspelningar på Sverige. Till exempel förstår han inte alls varför Emmanuel Macron är så populär bland svenska politiker. Enligt Gordin är Macron ett nyliberalt monster som på alla sätt försöker manipulera medborgarna att släppa den traditionella välfärdspolitik som är den stolta Femte Republikens signum.

Allt ska privatiseras, pensionsåldern skjutas fram och pensionerna sänkas. Minimilöner ska kapas och marknadskrafterna är lösningen på alla problem. Enligt Gordin finns ingen hejd på Macrons ondska. Han har beslutat sig att stå pall och genomföra sin politik, trots det folkliga motståndet från ”lata” och bakåtsträvande fransmän.

”Klasskriget….” har mycket tröttsam vänsterretorik, ungefär som att höra  en gammal vpk-are som bara pratar rättigheter och inga skyldigheter, bara vad man ska ha av samhället och inte vad man kan bidra med.  Den är en rätt tung och svårläst, ingen bok jag rekommenderar för hängmattan.

Gordin är en journalist med agenda. En typisk fransk surgubbe LÅNGT ut på vänsterkanten, en person som hyllar de gula västarna, en som alltid sätter ”producenten” före ”konsumenten”, vilket betyder söndagsstängt i de flesta butiker, att strejker ofta genomförs när de drabbar tredje man allra värst och att alla förmåner ska vara kvar även om nationalekonomin totalhavererar.

Men det riktigt intressanta med boken är hur han beskriver nyliberalismen, vilket i blixtbelysning hjälpte mig att förstå mig bättre på Annie Lööf!

I korta drag: Han beskriver den som att politiken är allt, den formella makten är underordnad.

Den prisbelönte ekonomen Milton Friedman lyckades ju på 1980-talet göra Chile till en ren experimentverkstad för nyliberalismen utan en enda formell maktposition.

Precis så har ju Annie Lööf också agerat. Hon har tvingat Stefan Löfven att agera mot sitt partis politik och ideologiska kompass och framstå som en supermyglare med enda drivkraft att till varje pris klamra sig fast vid makten.

För Lööf är politiken allt och makten underordnad, för Löfven är makten allt och politiken underordnad, skulle man kunna förenkla.

Gordin visar i sin bok att det snarare är regel än undantag att nyliberaler agerar via ombud och han hävdar, inte oväntat, att nyliberalismen är så folkligt impopulär att det vore politiskt självmord att stå för den öppet.

Gordin verkligen hatar nyliberalismen ”to the bone”, men har man ett nyktert och analytiskt sinne kan man få ut mycket av hans bok.

Han påstår också intressanta saker som att nyliberalismen inte alls, som man lätt tror, tycker ”ju mindre stat desto bättre”. Ungefär det Moderaterna ganska öppet menar. Tvärtom så vill de att staten utnyttjas för att garantera vinsterna åt de privata entreprenörer som ger sig in där offentlig verksamhet drar sig tillbaka.

Och så har det ju i hög grad blivit i Sverige. Man har kunnat tjäna stora pengar på flyktingboenden, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer och friskolor.

Jag har på senare tid arbetat mycket med privata aktörer inom vård, omsorg och välfärd. De är ofta kreativa och resultatinriktade, med mycket mer ”go” än de ibland så tunga och tråkiga kommunala och regionala motsvarigheterna.

Men privatisering för dess egen skull, att vårt gemensamma samhälle säljer ut nästan allt, har jag aldrig förstått.  För mig handlar det mer om praktik än politik. Om kommunikationer, vård, skola och omsorg ligger inom den offentliga sektorn så är vi alla såväl konsumenter som ägare, i egenskap av skattebetalare. Det gör att vi kan ställa krav när verksamheten brister. Då finns det heller ingen anledning att ”göra vinst”.  Överskottet ska ju ändå tillbaka i verksamheten.

Paul Ronge

Dubbelmoral och mygel – politikers akilleshäl

Så har då MSB:s GD Dan Eliasson, han som under brinnande pandemi bröt mot sin egen myndighets och FHM:s rekommendationer och åkte på solsemester till Kanarieöarna,  tvingats avgå.

Det var förstås väntat, det blev en folkstorm från alla dem som ”skjutit upp, ställt in och hållit ut” vilket statsminister Stefan Löfven krävde av svenska folket i ett mycket ödesmässigt och bombastiskt tal. Samtidigt som han själv julhandlade i gallerior som svenska folket enligt talet absolut skulle undvika.

Är då regeringen ursäktad efter att ha offrat en av sina mest lojala toppbyråkrater? (Han går för övrigt inte lottlös, utan har 3,9 miljoner kronor kvar att få innan hans förordnande går ut, utan att egentligen behöva göra ett skvatt).

Jag tror inte det. Enligt AB/Demoskops senaste mätning har förtroendet för Löfven rasat med sju procent. Tidningen skriver:

”Först sågs justitie- och migrationsminister Morgan Johansson shoppa på mellandagsrean. Sedan visade det att Stefan Löfven besökt en galleria strax före jul.

”Finansminister Magdalena Andersson var på en skiduthyrning i fjällen. Och MSB:s generaldirektör Dan Eliasson reste till Kanarieöarna över julledigheten.

Avslöjandena om topparna som inte lever som de lär har fått tilltron till Stefan Löfven att rasa. I Aftonbladet/Demoskops senaste mätning uppger 31 procent att de har förtroende för statsministern – en minskning med 7 procentenheter jämfört med förra månaden.

– Många verkar tycka att det finns en dubbelmoral. Vi har fått höra att vi ska ställa in, inte resa och besöka släktingar och inte träffa större sällskap. Flera kommenterar att restriktionerna inte verkar gälla ministrarna själva, säger Karin Nelsson, vd för Demoskop.”

Jag kommenterade Löfvens hantering i Expressen-TV och TV4 Nyhetsmorgon.

I båda inslagen nämnde jag George Orwells klassiker ”Djurfarmen”. Satiren där grisarna lär sig gå upprätt, tar på sig slips och uttrycker: ”Vi är alla jämlika, men en del av oss är mer jämlika än andra”.

Det finns två saker som nästan ofelbart leder till kriser för politiker och höga organisationsföreträdare: Dubbelmoral och att man berikar sig själv.

Ju högre moralisk svansföring, desto större blir fallet och desto värre kan konsekvenserna bli. För att ta några av de värsta exemplen:

”Kapten klänning” kallades polischefen Göran Lindberg som vurmade för kvinnornas karriärmöjligheter i poliskåren, som 2010 fick  sex års fängelse för våldtäkt.

Johan af Donner var insamlingschefen på Röda Korset som blev dömd till fängelse efter förskingring både där och hos sin tidigare arbetsgivare Cancerfonden.

Regeringsföreträdarnas dubbelmoral under julhelgen  hade ju så lätt kunnat undvikas, bara med ett minimum av eftertanke.

Jag har många sammanhang hävdat att ett stort problem för politiker och organisationsföreträdare är att de omger sig med ja-sägare. Många felsteg och tabbar skulle kunna undvikas om de tog in rådgivare utifrån som enbart hade att betrakta deras göranden och låtanden utifrån, utan partiglasögon.

Många som försvarar Löfven har ju påpekat att toppolitiker från oppositionen agerat på samma sätt, gjort resor och shoppat på gallerior. Visst är det sant. Men de har å andra sidan inte tagit i från tårna i teve och förmanat svenska folket att följa reglerna.

Andra har hävdat att jag och andra kritiker är ”sossehatare” och försöker utnyttja situationen att fälla regeringen.

När jag uttalat mig som krishanterare (och det har hänt många gånger under mina 22 år i branschen) har jag alltid fått stämpeln ”socialdemokrat” när jag kritiserat borgerliga politikers agerande och ”borgerlig” som nu när jag kritiserat socialdemokrater.

Jag är trygg i att hela min utgångspunkt är partipolitiskt obunden, jag analyserar bara det som händer med krishanterarens perspektiv.

Då kan jag tycka att Tobias Billström, Moderaternas gruppledare i riksdagen, hanterat de tre toppmoderater som reste i jul trots restriktioner bra ur krishanteringssynpunkt.

De tvingades be riksdagsgruppen om ursäkt och en ny regel slogs fast att alla resor som riskerar att strida mot reglerna måste redovisas och godkännas. Han klargjorde också att riksdagsledamoten Hans Wallmarks resa till Kanarieöarna inte hade godkänts.

Pandemin kommer sannolikt att fortsätta sprida död och tragedier över världen tills en massvaccinering är genomförd. Det är av oerhörd vikt att framförallt ansvariga politiker och myndighetspersoner ända fram till mållinjen lever som de lär och som ledare går i spetsen.

Det är väl kontentan av denna sorgliga julhistoria.

Paul Ronge

Tillägg: Kollegan och krishanteraren Jeanette Fors-Andrée kommenterar Dan Eliasson och diskrepansen mellan vad man gör och säger i SVT Morgonstudion. På kornet!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har prestigen blåst hål i huvudet på Tegnell & co?

Frågan om Folkhälsomyndigheten, läs Anders Tegnell & co, och dess benhårda motstånd att förorda ansiktsskydd i den julträngsel som nu pågår är helt enkelt oförklarlig.

WHO och snart sagt alla länder förordar ansiktsskydd, de mest utsatta i pandemin har tvingande regler. De mest högprofilerade motståndarna är Anders Tegnell (med Stefan Löfvens regering som leker ”Följa John”) och USA:s avgående president Donald Trump.

Idag skriver Svenska Dagbladet i sin morgonrapport till prenumeranter:

Smittskyddsreglerna måste skärpas i julhandeln då de allmänna råd som finns är ”vaga och diffusa”. Det anser Andreas Fischer, ordförande för yrkesföreningen Sjukhusläkarna i Stockholm, efter SvD:s rapportering om helgens trängsel. Konkret vill Fischer att man ska begränsa antalet kunder i varuhusen och införa krav på munskydd i butiker. Stockholms smittskyddsläkare Maria Rotzén Östlund vill inte kommentera förslagen, men håller inte med om att de befintliga råden är för vaga.

 

Var finns de logiska argumenten för denna halstarrighet kring det vagt sagda och dunkelt tänkta? Kan man ha två eller till och med tre tankar i huvudet samtidigt? De flesta klarar ändå av att andas, cykla och tugga tuggummi samtidigt…

Lyssna bara på argumenten, som jag förstått dem:

”Folk SKA inte trängas. Är tunnelbanevagnen full får du ta nästa. Är det mycket folk i butiken när du shoppar så ska du inte gå in.”

Svar: Om nästa tunnelbanevagn är full då? Och nästa? Det kallas rusningstrafik och uppstår eftersom folk behöver vara på jobbet ungefär samtidigt. Det BLIR trängsel och folk KOMMER att trängas i julhandeln, vad än skrivbordskonstruktörerna i FHM säger. Om man nu BÅDE försöker hålla avstånd, tvättar händerna grundligt och har ett ansiktsskydd, var ligger skadan?

”Folk invaggas i en falsk trygghet”.

Svar: Det svenska folk som Tegnell, Maria Rotzén Östlund, Lena Hallengren och alla de andra ”maskförnekarna” annars lyriskt hyllar för sin klokskap i att frivilligt följa myndigheternas råd blir plötsligt i samma ögon idioter. Självklart förstår de flesta, som är så smarta att de tar på sig ansiktsskydd att de också måste hålla avstånd där det går.

”Folk gör fel när de sätter på dem”

Svar: Vi har instruktionsfilmer för nästan allt. I flygplanen, när vi fortfarande kunde resa, upprepades till leda hur vi ska ta på en flytväst, som vi vet sannolikt aldrig kommer att kunna användas om vi störtar. Men att sprida en enkel instruktionsfilm om hur vi ska sätta på masken, vilken typ av masker som skyddar både bäraren och omgivningen, hur länge de kan användas – helt enkelt INFORMATION så att maskerna kan göra som mest nytta – det bjuder myndigheterna inte på. Istället staplas hindren upp som att folk petar sig i ansiktet. Allt för att folk ska låta bli att skydda sig med alla medel, inklusive mask, som finns. Det är förstås inte avsikten att fler än nödvändigt ska dö, men det riskerar att bli resultatet.

Hur kommer det sig att man har ansiktsmask på sjukhusen? Vad svarar Tegnell på den frågan?

Franska Le Monde hade tidigt i pandemin en oerhört faktatät artikel, rikligt illustrerad, hur man sätter på och hanterar sin ansiktsmask. Jag har inte sett något liknande i något svenskt media. Har jag missat så blir jag tacksam om någon av er läsare kan skicka länk så ska jag sprida.

Min fru och jag kan bara se en enda anledning till detta kompakta motstånd. Det är att de riktigt bra och skyddande ansiktsmaskerna är svåra att få tag på och att beredskapen fortfarande är undermålig. Då gör FHM en dygd av nödvändigheten, försöker tuta i oss att masker är kontraproduktivt och tornar upp hinder och svårigheter. Det är beklämmande, omoraliskt och cyniskt. Undra på att en stor del av vår omvärld skakar på huvudet.

Prestigen verkar ha blåst hål i huvudet på de ansvariga myndigheterna.

Paul Ronge

Förlita dig inte på experterna!

I ordet Corona, den fruktansvärda pandemi som sedan en tid lamslår världen, finns tre bokstäver som kan tjäna som ett nyckelord för hela situationen: Oro.

Oron för hälsan, i riskgrupper ibland ren dödsskräck, oron för att förlora jobbet, oron för en massa praktiska uppoffringar, oron i  isoleringen som får många att klättra efter väggarna, oron för vart detta ska sluta, oron för framtiden. Oron hos oss som enskilda, oron hos stater där det ena krispaketet avlöser det andra.

I orostider söker vi oss till experter och ett av de riktigt stora problemen med Coronaviruset, COVID- 19, är att experterna tycker olika. Statsepidemiologen Anders Tegnell har kritiserat internationella experters rekommendationer som alltför långtgående och medan andra länder tar till alltmer drastiska ingrepp i människors frihet tror han att läget lugnar ner sig.

Våra grannländer gör annorlunda och en hård öppen ordväxling har uppstått mellan Tegnell och hans motsvarigheter i Norge.

När experter tycker olika tar de ut varandra, det är den enkla sanningen. Man vet inte vem man ska lita på. Och då tilltar oron och kan urarta i ren panik. Problemet är ju att detta är så nytt, att viruset beter sig så annorlunda gentemot tidigare pandemier och att ingen riktigt vet. Det är komplicerat.

I sociala medier står lägren mot varandra och nyanserna är som vanligt närmast obefintliga. Anders Tegnell har fått oerhört mycket hat och glåpord. Samtidigt har det bildats en fanclub för honom på Facebook. Som om det handlade om att hata eller hylla bidrag i Mello!

Sverige sticker ut i världen genom att satsa mer på frivillighet än på tvångsåtgärder som en lång rad länder. Och ingen kan idag säga att det är fel. Italiens och Spaniens dödssiffror har stigit brant, medan Sverige – hittills – haft en planare kurva.

Men det jag noterar är att min egen omgivning går mycket längre i försiktighet än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

Om man inte har symptom och inte tillhör riskgruppen över 70 år så får man gå till jobbet. Min arbetsplats , där alla är under 70, är tom och har varit så i flera veckor. Alla jag känner, som kan, jobbar idag hemifrån.

Vi får gå på restauranger, och bo på hotell. Det gör vi nästan inte alls längre, lokalerna ekar tomma och nu haglar varslen. Arbetsförmedlingen varnar för att vi kan vänta massarbetslöshet på grund av ett förlamat näringsliv.Finansminister Magdalena Anderssons prognos är nio procents arbetslöshet.

Vi får gå och handla, ändå tar allt fler möjligheten att beställa mat digitalt och få den hemkörd.

Friskis & Svettis är öppet och SATS nyöppnat efter en kort tids stängning. Men jag har, som många andra, pausat mitt gymkort.

Jag ser äldre människor på promenaden i vårsolen som nästan tar ett skutt ner i diket när de möter  folk. Man håller mer än två meters lucka.

Samtidigt ser jag en klunga barn som ska ha fotbollsträning och deras föräldrar på idrottsplatsen, ett virrvarr av människor tätt sammangyttrade.

Och kanske är det också rätt. De tillhör inte riskgruppen och kanske uppnår vi en ”flockimmunitet” genom att de som är unga och friska får smittan med lätta symptom, men låter bli att föra den vidare till far- och morföräldrar och moster Bettan som är överviktig och har diabetes.

Problemet är att vi inte vet. Ingen vet vilken linje som varit bäst förrän efteråt. Eller som någon cyniskt sagt om ländernas olika linjer: ”Vi får räkna våra döda efteråt. Den som har minst döda vinner”.

Vi ska naturligtvis lita på experterna när det gäller alla råd om hygien, att till exempel tvätta sig länge och hellre använda tvål än handsprit, att hosta i armvecket och undvika att peta sig i näsan.

Men ytterst är det våra egna liv och dem vi håller kära det handlar om. Vi ska lyssna på experter, men ytterst är det vi själva som tvingas ta konsekvenserna av våra val. Det är precis som när vi tar råd av skatteexperter, av experter som vet precis med vilken metod vi ska gå ner  i vikt, eller för den delen experter på krishantering.

Blir det en skattesmäll, några kilo till på vågen eller – det värsta scenariot – intensivvård för Coronaviruset så kan vi näppeligen skylla på att ”vi litade på experterna”.

Därför är alla de svenskar som idag går längre än de måste för att skydda sig själva och de sina de klokaste.

Just nu är vi tre krishanterare som ger råd i branschtidningen Resumé till byråer som hamnat i kris på grund av Corona. Jag tycker de som läser ska ta oss med en nypa salt, särskilt om vi tycker olika. Om det är ditt företag det handlar om så gäller samma sak: du får ta konsekvenserna om det blir katastrof. Lyssna på experterna, men lita också på din magkänsla.

Paul Ronge

Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.