Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

13 procent visste vad de gjorde

Fem myror är fler än fyra elefanter och 87 procent är fler än 13.

Valresultatet visar att alla demokratiska partier blev förlorare, den enda vinnaren i valet är SD som fördubblades i riksdagen till 13 procent. Moderaterna och Alliansen blev av med sin mest framgånga ledningsduo någonsin, då både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avgår. F! kom inte in i riksdagen, en jättebesvikelse för alla Gudrun Schymans anhängare.

Stefan Löfven får en mardrömsstart för sin nya regering. Det rödgröna blocket fick ungefär samma siffror som i förra valet. Man kan inte säga att väljarna valde vänster, och de rödgröna kunde inte bilda en majoritetsregering ens med Vänsterpartiet. Löfven gjorde sig dessutom till ovän med vänsterledaren Jonas Sjöstedt genom att nobba V plats i regeringen, utan diskussion och de piruetter och det psykologiska handlag som krävs i politiken. Det är inte som i fackliga förhandlingar där tunga LO-basar kan peka med hela handen.

Nu vill Löfven prata med Centern och Folkpartiet för att bredda regeringsunderlaget. Helt klart kommer de båda allianspartierna, blåslagna med fläskläppar efter detta val, att nobba allt regeringssamarbete. Jag tror samtliga Allianspartier kommer att göra livet så surt som det går för Socialdemokraterna åtminstone året ut. Moderaterna kommer dessutom att vara ganska lamslagna under jakten på Reinfeldts efterträdare.

Så väljarnas signal är egentligen en enda – en kraftfull förändring av den politiska kartan – SD:s dubblering. SD blir under alla förhållanden en vågmästare.

Återstår då frågan: Måste man inte anpassa sig till det? Är det inte odemokratiskt att försöka blocka SD från inflytande? Vad gjorde de demokratiska partierna för fel eftersom SD kunde växa så?

Vi ser hur det går där SD:s systerpartier  Europa inkluderas. I Norge, Ungern och Ukraina där de sitter i regering. I Danmark där de styrt politiken i kraftigt invandrarfientlig riktning. I Frankrike där Marine Le Pen kan bli presidentkandidat mot UMP. I England där Ukip fått regeringen att tvångsdeportera romer.  Där fascistiska och rasistiska partier inkluderas och behandlas som vanliga partier leder det till främlingsfientlig politik.

Jag tycker det är helt meningslöst för de andra partierna att skuldbelägga sig. Att påstå att det skulle vara Alliansens och Moderaternas fel att SD växte för att de ”ökat klassklyftorna” och skapat oro bland utsatta människor, tror jag är en direkt felaktig analys. De 13 procent som röstade på Jimmie Åkesson visste vad de gjorde. Att överlägset patroniserande prata om dem som mindre vetande, obildade och okunniga är kontraproduktivt. Det finns ingen anledning att kalla alla av dem rasister, men de är definitivt i olika grad egoister. De förenas av att de vill stoppa invandringen, även asylinvandringen, som är den som mest handlar om att hjälpa människor som kommer från brinnande krigshärdar.

Men de är 13 procent och vi andra är 87 procent. Jimmie Åkesson försöker säga att det är ”odemokratiskt” att förvägra dem inflytande. Det är det inte alls. Vänsterpartiet var, under Gudrun Schyman, uppe i siffror som SD, men fick ändå finna sig i att vara ett stödparti utan inflytande. Demokrati är att majoriteten bestämmer.

Reinfeldt klarade att under hela sin regeringsperiod ge SD noll inflytande. Löfven har lovat samma sak, fast det nu blir mycket svårare.

Det intressanta är att om SD på allvar försöker utnyttja sin vågmästarroll, för att tvinga på majoriteten minoritetens politiska linje, blir det regeringskris. Då blir det nyval.

Förhoppningsvis leder det svajiga parlamentariska läget, när känslorna har lagt sig och eventuella partiledarbyten skett, till att det  ändå på sikt kan bli ett samarbete över blockgränsen.

Andra skriver intressant om valet.

Paul Ronge