Juholt skakar i fosterställning och alla är nakna

Här är en av mina värsta mardrömmar, som återkommer med några års mellanrum:

Jag står i en talarstol och plötsligt märker jag att hela publiken sorlar och ser besvärad ut.

Jag får en isande känsla och tittar ner. Inga byxor. Inga kalsonger. Jag brukar vakna direkt, kallsvettig och lättad att allt bara var en dröm.

Lite samma känsla får jag när jag läser Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.  Alla är nakna. Fullständigt hänsynslöst, helt enligt den journalistiska principen om konsekvensneutralitet, klär han av VU och kansli – både vänner och fiender – och hänger ut dem att titta på. Han sitter på en massa interna VU-protokoll och bandupptagningar och hade, så länge det varade, fullständig access till Håkan Juholt och hans sätt att tänka.

Poängen är att Sven-Eric Söder, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Carin Jämtin, och alla andra Socialdemokrater som valsar omkring i denna maktsåpa säger som de gör i trygg förvissning om att det aldrig någonsin kommer att komma ut. De talar klarspråk, på ett sätt som de sällan eller aldrig gör offentligt eller framför journalisters mikrofoner. Och allt är ett maktpolitiskt spel, där riktningen blir allt tydligare: Juholt är en katastrof och måste bort!

Suhonen gör något i sin bok som professionella journalister alltför ofta inte lever upp till: Han låter även den han kritiserar få ge sina bästa argument! Det betyder att Ylva Johansson, Damberg, Jämtin och Lundby-Wedin, åtminstone i mina ögon, ofta framstår som smarta och kloka, inte minst i debatten om Juholts velande om A-kassehöjningen. Han förminskar dem inte för hur de argumenterar, utan  koncentrerar sig på att slå på dem politiskt. Likt en gammeltestamentlig profet kastar han ljungande blixtar mot de otrogna som, med hjälp av slipade PR-konsulter, drar hans parti åt höger. Som ”när Lenin kommit till stan”, tycker Göran Greider.

Juholt får också sina slängar av sleven och framstår ibland som en lallande idiot i Suhonens bok, trots att det ångar kärlek till honom mellan sidorna. Juholt tror att ”Damberg är rökt” om han tar Waidelich till ekonomisk talesperson. Jag undrar hur stämningen mellan Damberg och Juholt kommer att vara när de stöter på varandra i riksdagskorridorerna? Juholt ligger i fosterställning och skakar i sin sambo Åsas knä. Juholt skickar sms till Suhonen att ”han gått sönder”. Juholt skriver spontana Facebookuppdateringar efter fyra glas vin. Juholt är för konflikträdd för att tala om att det vid ett tillfälle är så mörkt så han inte kan läsa sitt talarmanus så han försöker improvisera istället. Juholt blir fet och beordras av Suhonen att börja med GI.

Jag tyckte, när det begav sig, att Juholt bland annat fälldes för att han sköts sönder inifrån och var föraktad av reportrarna; för svulstig, för ”bonnig”, alltför långt från den ”cityslicka” politiska eliten. Rätt mycket av detta beskrivs i boken.

Boken blir ett läsvärt tidsdokument genom att Suhonen så naket refererar vad som hände internt, det är ”kiss and tell” på högsta politiska nivå.  Jag blev  ofta kritiserad när jag var politisk reporter för att vara alltför intresserad av ”spelet”, av maktkampen och personmotsättningarna. Men tala om att detta VU-gäng framstår som skvallriga makthungriga intrigörer med Machiavelli som husgud! Hade jag vetat då vad Suhonen beskriver nu så hade jag bett de politiker som skällde på mig att slänga sig i väggen.

Däremot tror jag inte en sekund på den stora politiska konspiration som  Daniel Suhonen målar upp. Som om fällandet av Juholt vore ett beställningsjobb från Wallenberg och de riskkapitalister som vill göra vinst på välfärden, genomfört av en partihöger som till stor del består av lobbyister och PR-proffs. Det är att ge Juholt en alldeles för stor politisk betydelse.

Suhonen skriver själv att Juholt, när han redan nästan var sönderskjuten, först vägrade ta hans råd att attackera de privata välfärdsvinsterna, för att sedan göra en kovändning och klockan 8 på morgonen samma dag talet skulle hållas bestämma sig för att gå till generalattack. Det pekar ju på en vinglighet som står i bjärt kontrast mot att Juholt skulle varit en röd fara för riskkapitalisterna i vården.

Man behöver inte gilla Suhonens politik för att ha ett stort utbyte av boken. Själv tror jag Suhonen längtar tillbaka till en Socialdemokrati som aldrig egentligen funnits vid makten. Vänstern har alltid varit sidekick till en pragmatisk höger när Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Branting, Erlander, Carlsson, Sahlin, Persson: Alla har i huvudsak fört en högerlinje. Olof Palme var ett undantag eftersom han kombinerade en praktisk politik som ofta var högerpragmatisk med en flammande vänsterretorik.

Vänstern i partiet har haft sin styrka hos gräsrötterna. De som kokade kaffet och organiserade första maj-demonstrationerna, medan partihögern drack kaffet och förberedde talen.

Så kom då Juholt som verkligen var förälskad i sin egen retorik. Vänstern såg en frälsare och gav honom stående applåder.

”Du är för snabb och saknar kompass”, sa Wanja Lundby Wedin.

Andra skriver intressant om politik

Paul Ronge

En rookie eller zzzstatsminister? Varsågod och (s)välj!

En vecka till valet, nu drar det ihop sig.

Opinionsundersökningarna går helt på tvärs. Expressen talar om ”jättekris” i det Socialdemokratiska lägret sedan Svenska Dagbladets SIFO visat att gapet mellan det blå och det röda laget halverats till 4,5 procent. Expressens eget Demoskop visar en skillnad på 11,5 procent.

Expressen försöker förklara skillnaden med olika mätperioder. Demoskop har mätt under en längre tid i augusti fram till den 2 september, medan SIFO mätt mellan 1 och 5 september. Det skulle i så fall tyda på att väljarna nu snabbt börjar formera sig kring borgerliga alternativ, samtidigt straffas Moderaterna som står still.

Enligt samma siffror ligger Socialdemokraterna på sina lägsta siffror någonsin inför ett val, Stefan Löfven ska då till och med hamna under Håkan Juholts katastrofsiffror.

Opinionsundersökningar är opålitliga, ofta missvisande och i värsta fall påverkar de till och med en valrörelse – som när kampanjen mot Mona Sahlin i förra valrörelsen blev ett självspelande piano.

Men någonstans här finns en kärnfråga som jag tror – faktiskt – kommer att avgöra valet 2014. Vem litar jag på som statsminister?

Så blek, taktiserande och ideologiskt tom som denna valrörelse har varit så förstår jag om politikerföraktet och ledan kring hela cirkusen ökar. Vi ser en Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som försiktigt cirklar runt i ringen, ingen törs köra ett brottargrepp som kan sluta i att man själv hamnar i en flygande mara. Båda signalerar att de vill regera, ingen gör med trovärdighet klart för väljarna varför. De vill ha makten för att de vill ha makten. Inte för vad de vill göra med den. Det är det intryck som ges. Inte störa marginalväljarna. Inte oroa den Svensson som har villa, bil, sommarställe och ett fast heltidsjobb. Inget ideologiskt grepp, det kan straffa sig.

Det är som upplagt för att proteströstandet kommer att öka. Tacksamt för både Sverigedemokrater och F!, alldeles oavsett vad opinionssiffrorna för dagen säger.

Men om det till slut blir så att de osäkra väljarna (22 procent i Stockholm är osäkra, informerade P4 extra mig om i samband med en intervjuförfrågan häromdagen) tänker: Vem litar jag på? Vem vill jag se som statsminister i valet den 14 september? Då ligger följande fakta i  vågskålen.

Fredrik Reinfeldt är ett politiskt djur, verksam i Moderaterna sedan tidig ungdom. Riksdagsman sedan 1991. Hade ingen regeringserfarenhet när han vann över Göran Persson 2006, men ett stort och entusiastiskt kompisgäng som inget hellre ville än följa med honom in i Rosenbad och skapa historia.  Ulrika Schenström, hans dåvarande statssekreterare och Per Schlingmann som idag gör karriär som föreläsare, har ofta och medryckande berättat om detta. Då var Reinfeldt David och den trötte och sure Göran Persson Goliat. Idag är Reinfeldt den som är trött och framstår som Goliat. Han är den borgerliga statsminister som suttit längst, redan en veteran. Han har gjort stora avtryck i svensk historia och visat att han utomordentligt väl har kunnat företräda Sverige i alla internationella sammanhang. Men hur trött är han? Är han rentav så regeringstrött så han helst skulle vilja slippa ifrån alltihop?

Den frågan tror jag många av de riktigt osäkra väljarna ställer. Jag är hyfsat inläst på svensk politik, nästan nörd när det gäller att följa nyhetsflödet i valrörelsen, men jag ställer mig själv den frågan. Att vara statsminister dygnet runt år efter år måste tära.

Stefan Löfven är ingen David som slungar sin sten mot Goliat. Litet vanvördigt kan man tala om en kamp mellan röd slips och blå slips. Löfven är förstås regeringssugen och inte regeringstrött. Men det finns inget av frisk fläkt, inget av riktigt nytänkande och ”Yes we can” över hans valrörelse. Hans framträdanden i debatter får inga applåder av de flesta statsvetare och retorikexperter. Jag tror han känns trygg och normal och gör ett trevligt och schysst intryck. Med det kommer han ganska långt, jämfört med den passionerade Juholt som var så förälskad i sin egen retorik och så ofta fick fel av bara farten. Men Löfvens erfarenhet…

Jag bevakade arbetsmarknad och avtalsförhandlingar av och till under hela tiden de 20 år jag var politisk reporter. Det som är speciellt är vanan att göra upp med motparten i slutna rum. Förhandla, kohandla och nattmangla. De som alltid var mest pragmatiska, mest villiga att förhandla var Metall, nuvarande IF Metall, där Löfven var ordförande innan han blev partiledare för Socialdemokraterna.

Jag är inte säker på att den fackliga erfarenheten är den bästa av tillgångar när du ska agera i politiken på elitnivå.

I debatt efter debatt hör jag Löfven passa på frågor. Kärnkraften och ett antal andra känsliga frågor ska lösas i förhandlingar. Efter valet. Liksom vilken regeringskonstellation det ska bli. Väljarna blir inte tillräckligt informerade då det kan ”störa förhandlingsklimatet.”

Leif ”Blomman” Blomberg var Metalls kanske färgstarkaste ordförande. Men när han utsågs till invandrarminister 1994 under Ingvar Carlsson så förvandlades han till en skugga som irrade omkring i Rosenbads korridorer utan att finna sin plats.

Så till den partipolitiska erfarenheten.

Stefan Löfven har tydligen haft något kommunalt uppdrag i Örnsköldsvik (hittar inte uppgiften på Wiki), men har inte suttit i riksdag eller regering. På gott och ont har han inte varit med och härdats i alla interna strider som härjat i Socialdemokraterna, som går tillbaka till fraktionsstrider i SSU.  I Socialdemokraternas VU har han suttit sedan 2005, men då i huvudsak på ett fackligt mandat. All logik säger att han under sina första år, om han blir statsminister, måste förlita sig tungt på sina rådgivare. Blir han vald till statsminister så är det som en politisk rookie. Efter de utrensningar som skett i det turbulenta partiet, först Mona Sahlins och sedan Håkan Juholts så är det inte självklart att rådgivarna som är kvar håller högsta möjliga kvalitet.

Om man hårdrar det står de mest osäkra om en vecka alltså inför valet antingen en rookie eller en sittande zzzstatsminister. Varsågod och (s)välj.

Andra skriver intressant om valet 2014

/Paul Ronge


Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon  bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han  än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”

Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Ylva Johansson utmanar Juholt – nytt Rosornas krig?

Årets första dag inleds med en ren krigsförklaring mot Håkan Juholt som Socialdemokraternas ledare. Ylva Johansson, riksdagsman och vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet bloggar rent ut om att partiets kris är Håkan Juholts fel och varken kan skyllas på ”mediedrev” och ”illvilliga borgare”. Siffrorna är fortsatt katastrofala.

Johansson  skriver:

”Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”

Johansson står nära förre partiledaren Mona Sahlin som för bara en vecka sedan sade i en Ekointervju att hon ansåg att nästa partiledare måste ”utses i en öppen process”.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se ett samband: Ylva Johansson, och kanske även andra kandidater, ska öppet kunna utmana Juholt på nästa ordinarie kongress i Göteborg 2013.

Det som nu händer måste anses som helt förödande för Socialdemokraterna. Efter ett fullständigt krisår, som dessutom gav upphov till nyordet ”Juholtare” om att kasta ur sig uttalanden som man snabbt drar tillbaka, verkar alltså Socialdemokraterna kunna se fram emot ett nytt år med öppna konflikter och slitningar.

Tidigare har den inflytelserike bloggaren Jonas Morian i en stort uppslagen och uppmärksammad debattartikel krävt Håkan Juholts avgång. Men Ylva Johansson väger naturligtvis tyngre som vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet och före detta biträdande socialminister i Göran Perssons regering.

Det sargade partiet befinner sig i limbo. Ungefär som liknelsen med bilister som tvekar att köra om den tunga lastbilen. Antingen kör man om, eller också lägger man sig fogligt bakom. Är du kvar i omkörningsläget så kommer det förr eller senare att smälla.

Om Ylva Johansson med sitt blogginlägg bara ville rubba in mer salt i Juholts sår och inte alls tänker sig att kandidera (eller föra fram någon annan kandidat) så vore det helt ansvarslöst. Bara ägnat att skada partiet ytterligare. Så jag blir inte förvånad om vi väldigt snart får se en öppen kandidatur. I denna turbulens finns ju också Thomas Östros, som kritiserat Juholt för att ta Eurokrisen ”på volley” och middagen med Erik Österberg hos Björn Rosengren där Rosengren (skämt eller allvar) sa att de diskuterade att Juholt måste gå.

I ett worst case-läge blir detta också ett Rosornas krig, där striderna mellan ”höger” och ”vänster” kommer att lamslå partiet på samma sätt som det tidigare gjort i SSU.

Jag tror Socialdemokratin nu måste bestämma sig. Antingen ställer partiet upp mer helhjärtat på Juholt, håller kritiken internt och slutar med anonyma och öppna knivhugg i media.

Eller så får det bli ett öppet race i drygt ett år, där förtroendet för Socialdemokraterna kan rasa ytterligare och där Juholt dessutom kan bli en ”lame duck” som oppositionsledare medan striden pågår.

Mona Sahlin fick avgå. Starka krafter vill avsätta Håkan Juholt. Och vad händer om Socialdemokraterna ”väljer fel” en tredje gång? Hur många utanförstående som än intresserar sig för detta är det Socialdemokraterna själva som måste bestämma sig.

Andra skriver intressant om Socialdemokratins kris.

Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Aftonbladet om Ylva Johanssons utspel. Och här är Expressens version.

Uppdatering 2: Och nu backar Johansson i TT-intervju och hoppas att Juholt ska sitta kvar! Och då blir det ju som jag skrev ovan ett mycket märkligt utspel,  ”helt ansvarslöst och bara ägnat att skada partiet ytterligare”. Stackars Socialdemokrater!

Värsta krisen 2011? The winner is …Carema

2011 har haft sin beskärda del av kriser och skandaler:

Kungens evighetslånga följetong fortsatte kring ”kaffeflickor”, maffiakontakter och kompisen Anders Lettströms försök att friköpa gamla skandalbilder.

Ola Lindholm, den präktigaste av präktiga som chefredaktör för Kamratposten åkte fast för att ha tagit kokain.

Håkan Juholt blev allmän driftkucku, en ”Åsa-Nisse” enligt Liza Marklund, och Socialdemokraterna störtdök samtidigt som partikrisen stegrades.

Men frågar ni mig vem som vann statyetten för värsta kris 2011, går första, andra och tredje pris till – Carema.

Carema har alla ingredienser för en galopperande fullblodskris:

Kuriosa har inte saknats. Caremaspelet till exempel där personal i bästa Nordkoreastil indoktrineras att alltid sätta besparingar och lönsamhet främst. till och med spela hjältar genom att själva släcka bränder istället för att tillkalla brandkår. *

Tragik har funnits i övermått: Gamla, dementa som lämnats att dö ensamma framför TV-apparaten. En åldring som dör av svält.

Och viss humor: Som när Carema sade upp 10 prenumerationer på DN för att de ogillade tidningens granskande journalistik.

Krishanteringen har varit miserabel. Några axplock. De tre stenrika riskkapitalisterna i Triton tas fram som frontfigurer i krisen och ber ”oförbehållsamt om ursäkt”. Omedelbart vingklipps VD Carl Gyllfors och hamnar i medial anonymitet. Har han ens kvar jobbet?

Skolboken säger att du inte tar fram ägarna innan riktigt genomgripande förändringar är på gång. Som till exempel att VD sparkas och att en verksamhet får ny inriktning. Nu fick ”girigheten” tre ansikten och idag är det riskkapitalisterna som är större måltavla för den folkliga vreden än Caremas ledningsgrupp.

Carema gick ut med en annonskampanj för att be om ursäkt och förklara att de nu skulle bli Sveriges bästa vårdföretag. Trovärdigheten var noll efter alla skandaler. Och annonser signalerar makt och Goliatperspektiv. De visar att företaget har råd att, utan journalistisk granskning, betala helsidor för sina budskap.

Carema har framför allt försökt slå hål på två, som de säger, ”skrönor” i medias bevakning:

Blöjvägningen. Carema menar att detta handlar om att ta reda på ”rätt inkontinensskydd” för vårdtagaren och att det bara vägs i två dagar. Säkert helt rätt. Men vad spelar det för roll när rapport efter rapport kommer från anhöriga att deras gamla ligger i dyngtunga blöjor eller som, i något fall, legat utan byte så länge så att avföringen torkat fast vid  kroppen?

Alla stora kriser har sina metonymer (bilder, språkliga eller visuella, som symboliserar helheten). Vietnamkriget hade det nakna barnet som brann av napalm, Transportbasen Hasse Ericsson hade sin kagge, Björn Rosengren hade Tabu, Mona Sahlin hade sin Toblerone. Carema har sin blöja. Inga dementier om ”inkontinenskontroll” kommer att ändra detta.

Den andra skrönan är den gamla som fick ligga på en madrass på golvet. För att personen ville, säger Carema och det kan vara sant. Men när man får höra hur personal uppmanas att inte ”truga” gamla med dåliga tänder och dålig matlust att äta mer är det som Expressen skriver ”groteskt”. Och med sådana hårresande exempel väger madrassdementin lätt.

Självklart rymmer mediebevakningen av Carema överdrifter och fel. Som alltid i denna typ av skandaler, något jag vet ganska mycket om efter 14 år som medierådgivare och krishanterare. Man kan inte enbart tro på mediebilden.

Caremaskandalen har också lett till att det närmast blivit skottpengar på riskkapitalister. Man glömmer att riskkapitalet också kan göra stor nytta i att skaka om och effektivisera gamla stelnade företag och att pumpa liv där affärsplaner finns, men det egna kapitalet saknas. Däremot kan man fråga sig vad det funnits för ”risk” i ägandet av Carema, eftersom företaget har varit garanterat en stadig införsel av skattepengar.

Men felen har varit så stora, vinstmaximering och girighet har varit så uppenbar, att Carema inte kan avfärda den fortlöpande kritiken som ett ”mediedrev”.

Vad skulle då Carema göra?

Jag tror denna kris i första hand är en verksamhetskris, alltså ingenting som skickliga kommunikatörer och PR-konsulter kunnat trolla bort.

Men ett stort misstag var att försöka sätta på sig helgonglorian, passformen var synnerligen dålig. Vårdföretagarnas raljerande med att utmana DN på Caremaspelet var också synnerligen dumt. Att riskkapitalister jagar vinster är lika självklart som att katter jagar möss. Att försöka göra sig till någon sorts filantroper à la Moder Theresa var dömt att misslyckas.

En sak är självklar och borde stått högst på dagordningen: Har man gjort fel undviker man hög svansföring. Man jobbar på, förändrar och förbättrar. Först därefter kommunicerar man med omvärlden. Så gjorde ICA efter den helt osannolika köttfärsskandalen. Utan en massa krumbuktande i media arbetade företaget hårt och tålmodigt för att återfå sitt förtroende. Det tog några år. Men vad jag förstått har ICA idag ungefär samma förtroende hos den svenska allmänheten som företaget hade före skandalen.

Så gjorde också Ericsson när ledningen för ett antal år sedan anklagades för usel information när aktien föll som en sten. E24 utlöste en internetomröstning om vem som först skulle tvingas avgå på Ericsson: VD Carl-Henric Svanberg, dess ordförande Michael Treschow eller kommunikationsdirektören Henry Sténson.

Ericsson bet ihop, jobbade sig ur problemen och kommunicerade efter hand. Inga skalper togs i ledningen och idag har varumärket hämtat sig helt från krisen.

Det finns oerhört mycket att lära för alla företag och organisationer från Caremas kris – framför allt hur man INTE ska göra.

Andra skriver intressant om Carema, som företagets ”PR-blogg” med namnet Carema Care – Dokument inifrån, Jinge, Magnus HR-blogg och Jonas Morians inifrånperspektiv.

/Paul Ronge

Uppdatering: Expressen vill idag låta ”den andra sidan” ge sin syn. Det är alltid lovvärt, även om jag menar att Carema fått ett ganska bra utrymme medialt att komma till tals. Men är detta journalistik eller skoltidningsintervju à la 5:e klass?

Uppdatering *: Den överstrukna meningen ovan har kraftfullt dementerats av Carema. Strykningen ändrar ingenting i sak när det gäller min analys i bloggposten. Den som vill läsa samtliga dementier av Carema hittar dem ovan i länken ”Carema Care –Dokument inifrån”, en länk som varit med hela tiden.

Juholt sitter kvar – därför klarade han krisen

Håkan Juholt sitter kvar mot alla oddshär direktrapporterar Expressens Niklas Svensson beskedet.

Veckan när Socialdemokraterna nästan förlorade sin andra partiledare på ett halvår, går nog till historien som en av de mest komplicerade politiska kriserna i Sverige.

I fredags trodde jag, och många kvalificerade bedömare med mig, att Juholt hade lyckats sätta punkt för krisen om att han låtit skattebetalarna betala sambons hyra redan innan den hunnit blossa upp.

Han erkände att han gjort fel, han bad om ursäkt och han åtgärdade felet direkt genom att betala tillbaka.

Sedan kom de långa välslipade knivarna fram i partiet, som via anonyma källor påstod att Juholt känt till reglerna för riksdagens bostadstillägg och blivit upplyst om dem redan för två år sedan när han gick sparken av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partisekreterare. Nu växte krisen blixtsnabbt. Juholt hade känt till reglerna och var alltså en medveten fifflare. Inte nog med det – han hade, enligt källorna, också ljugit när han sade att han blev varse sitt fel först i september i år.

Ljuga och fiffla – den explosiva mixen kan stavas ”Toblerone” – och plötsligt sade många bedömare att Sahlins ”Toblerone-affär” var en västanfläkt jämfört med Juholts bostadsmygel.

Att både Juholt, partikassören Tommy Ohlström och förre partisekreteraren Ibrahim Baylan i måndags samfällt dementerade uppgifterna i Aftonbladet hjälpte inte. De anonyma källorna, säkert några av Juholts bittraste fiender, satt ändå säkert med sitt meddelarskydd och kunde helt riskfritt stöta Juholt i ryggen med sina långa välslipade knivar.

Just detta är intressant och väldigt speciellt för Socialdemokratin. Metoden att via anonyma läckage och uppgifter ställa till extrem skada för sina politiska motståndare inom partiet. Allmänheten ska tänka: ”Ingen rök utan eld”.

Vanligtvis betyder de anonyma källorna att den som utsätts för ryktesfloran kastar in handduken. Många hade nog räknat med att Juholt skulle avgå självmant idag. Speciellt efter slagserien där nya anklagelser hela tiden riktats mot honom för mygel med bilersättningar, för resan till Vitryssland och för att han skulle ha svikit Morgan Johansson genom att först stödja utspelet om ett sekunda medborgarskap för invandrare och sedan dragit tillbaka det när det började osa hett.

Men Håkan Juholt har gjort flera saker rätt i den totalt kaotiska kris där han varit indragen:

  • Han erkände felet, bad om ursäkt för det och rättade till det dag 1, som jag beskrev ovan. Detta har han sedan konsekvent hänvisat till i sin fortsatta krishantering.
  • Han gjorde EN intervju, med TT i söndags, i full vetskap om att TT är den viktigaste nyhetsbyrån att serva ALLA andra medier. ”Business to business” eller B2B som man säger i managementvärlden.

Det är ingen dålig taktik om man vet att det kommer att hagla frågor från alla möjliga håll om man talar med alla medier. Visst, kungen tillämpade samma taktik och misslyckades kapitalt. Men det berodde ju mer på kungens tillkortakommanden än att TT skulle varit ett dåligt val.

  • Efter onsdagens partiledardebatt fick Juholt lysande recensioner. Han angrep Fredrik Reinfeldt och debatterade politiken som om ingenting hänt, vilket visar att han fungerar under hård press.

Visserligen blev detta möjligt genom att Alliansen konsekvent avstod från minsta tjuvnyp för Juholts svåra läge. Men Juholt imponerade nog på många både inom och utom partiet med sin iskyla.

  • I går briljerade han igen när han grillades av Lotta Bromé i P4 Extra. Ingen darr på manschetten. ETT budskap: ”Jag har gjort ett fel, det har jag bett om ursäkt för och försökt rätta till. Det var fel och jag förstår om jag gjort människor besvikna”.

Lotta Bromé var tuff och påläst, som alltid. Men hon låter folk tala till punkt. Och det var sannolikt därför som Juholt valde att låta sig intervjuas av henne.

Medan Juholt har hanterat sin kris med en kyla som är mycket ovanlig så har hans parti agerat som ystra kor på grönbete – anonyma källor, en riksdagsgrupp som läcker som ett såll, rykten och spekulationer som spritts till media i total anarki.

Jag kan därför förstå att VU idag bestämde sig för att ge Juholt fullt förtroende att fortsätta leda partiet. Han har visat sig fruktansvärt stark. Om det som hänt också leder till att han tar på sig partiledarkostymen på allvar, slutar kasta lustiga oneliners omkring sig och säga dumheter om priset på turistgroggar så kan han till och med växa som ledare.

Den moraliska frågan är nu den viktigaste: Kommer väljarna att ha större förtroende för Juholt än de hade för Mona Sahlin, där den smetiga Tobleronen kladdade fast vid henne i 15 år? Eller samma fråga ställd på ett annat sätt: Kan Juholt vinna val?

Det är 160.000-kronorsfrågan som i ett strategiskt perspektiv är långt viktigare än att han visar sig vara en riktigt tuff och cool krishanterare.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?