”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record”  för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och  Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig.  Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter.  I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

  • När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
  • När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
  • När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Myten om journalistikens vänstervridning

Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”

Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta  själva undersökningen.

Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:

Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)

Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.

Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.

Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.

Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.

Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.

De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.

Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.

Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.

Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.

Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.

Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.

Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.

Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”.  So be it.

Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva  och kanske ompröva sina värderingar.

Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.

Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.

Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.

Paul Ronge

Så undviker du kris och offentlig skampåle – Jeanette och Paul inleder samarbete

Anders Borg blev av med sina viktigaste uppdrag. Allra-affären gjorde att Tomas Bodström fick sparken innan han ens tillträtt som landshövding. Vi ser skandaler passera revy i media. En del pikanta och en del ytterst allvarliga, som Telias mutor i Uzbekistan och Transportstyrelsens IT-haveri. Som mediehusens tystnadskultur och dubbelmoral när de hävdar nolltolerans och samtidigt blundar för uppenbara övergrepp. I kölvattnet av den världsomvälvande #MeToo-rörelsen ser vi nu också prov på katastrofala krishanteringar – företag och organisationer som står handfallna utan genomtänkt värdegrund.

Hur mycket av genanta krishanteringar, ogenomtänkta uttalanden och panikartade felgrepp hade inte kunnat undvikas genom krismedvetna beslut, grundliga förberedelser och hållbara strategier? Hur många drev hade inte kunnat undvikas genom bättre förståelse för medielogiken och mediedramaturgin? Vi är fullt övertygade om att flera företagsskandaler är självförvållade och går att förebygga. Och vi är fullt övertygade om att du kan minimera risken att förlora ditt anseende genom att snabbt ta kontroll över situationen istället för att springa på bollar som försvårar och förhalar mediehanteringen.

Den bästa krishanteringen är den som ser till att krisen inte uppstår. Och all bra krishantering början inifrån, genom rätt förberedelser. Därför har vi tillsammans utarbetat ett erbjudande som inte bara skapar en krockkudde som dämpar smällen, utan också dramatiskt kommer att förbättra dina möjligheter att kommunicera i fredstid, att få ut dina bästa budskap genom medias kritiska filter och använda dina egna sociala och digitala kanaler.

Gemensamt erbjuder vi:

●      Utveckling av krisplan och krisgruppens arbetssätt

●      Krisövningar med syftet att testa och förbättra krisrutinerna

●      Identifiering av vilka kriser som kan drabba dig

●      Utveckling av mediepolicy med riktlinjer för talespersoner

●      Medieträning för att skapa trygga ledningsgrupper och talespersoner

●      Strategier för att kommunicera komplexa frågor

●      Utveckling av budskapsplattform och Q&A för verksamhetskritiska områden

●      Genomlysning av organisationens värdegrund för att omsätta värderingar i praktiken

●      Strategiskt bollplank och “second opinion”

●      Utveckling av sociala medier-närvaron som fungerar som krockkudde vid kris

●      Utbildning och workshops

Om du trots allt ändå hamnar i kris (och de värsta kriserna är oftast oväntade) så har vi båda tillsammans sannolikt den mest gedigna erfarenheten och kompetensen att hantera den.

Jeanette Fors-Andrée är Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare med lång erfarenhet av förtroendekriser, komplexa kriser och mediala granskningar, bland annat från en unik roll inom Svenskt Näringsliv. Själv har jag 20 års erfarenhet som arbetsmarknadsreporter och politisk journalist på några av Sveriges största medier och därefter 20 år som medietränare och kriskonsult.

I förordet till vår gemensamma bok ”När drevet går – krishantering i praktiken” som utkom på Libers förlag 2015, skrev vi:

”Vi vågar påstå: Det är du och din magkänsla som avgör när det uppstått en kris. När problemen hopar sig, när den berömda reptilhjärnan slår till så att du inte kan tänka klart, när du mest av allt vill fly och gömma dig, när det känns omöjligt att kommunicera till medarbetare, kunder, medlemmar och media, när du vill skälla ut journalisterna och få utlopp för din frustration, när tungan blir torr och ångesten hamrar i bröstet. Ofta beror det på media som styrs av sin logik och sin affärsidé. Det är då det är dags att ta hjälp, för en viktig sanning är att man aldrig ska krishantera sig själv.”

Vi hjälper dig gärna när du väl befinner dig i torktumlaren. Men allra helst vill vi ge dig verktygen för att minimera den risken.

Värsta krisen 2011? The winner is …Carema

2011 har haft sin beskärda del av kriser och skandaler:

Kungens evighetslånga följetong fortsatte kring ”kaffeflickor”, maffiakontakter och kompisen Anders Lettströms försök att friköpa gamla skandalbilder.

Ola Lindholm, den präktigaste av präktiga som chefredaktör för Kamratposten åkte fast för att ha tagit kokain.

Håkan Juholt blev allmän driftkucku, en ”Åsa-Nisse” enligt Liza Marklund, och Socialdemokraterna störtdök samtidigt som partikrisen stegrades.

Men frågar ni mig vem som vann statyetten för värsta kris 2011, går första, andra och tredje pris till – Carema.

Carema har alla ingredienser för en galopperande fullblodskris:

Kuriosa har inte saknats. Caremaspelet till exempel där personal i bästa Nordkoreastil indoktrineras att alltid sätta besparingar och lönsamhet främst. till och med spela hjältar genom att själva släcka bränder istället för att tillkalla brandkår. *

Tragik har funnits i övermått: Gamla, dementa som lämnats att dö ensamma framför TV-apparaten. En åldring som dör av svält.

Och viss humor: Som när Carema sade upp 10 prenumerationer på DN för att de ogillade tidningens granskande journalistik.

Krishanteringen har varit miserabel. Några axplock. De tre stenrika riskkapitalisterna i Triton tas fram som frontfigurer i krisen och ber ”oförbehållsamt om ursäkt”. Omedelbart vingklipps VD Carl Gyllfors och hamnar i medial anonymitet. Har han ens kvar jobbet?

Skolboken säger att du inte tar fram ägarna innan riktigt genomgripande förändringar är på gång. Som till exempel att VD sparkas och att en verksamhet får ny inriktning. Nu fick ”girigheten” tre ansikten och idag är det riskkapitalisterna som är större måltavla för den folkliga vreden än Caremas ledningsgrupp.

Carema gick ut med en annonskampanj för att be om ursäkt och förklara att de nu skulle bli Sveriges bästa vårdföretag. Trovärdigheten var noll efter alla skandaler. Och annonser signalerar makt och Goliatperspektiv. De visar att företaget har råd att, utan journalistisk granskning, betala helsidor för sina budskap.

Carema har framför allt försökt slå hål på två, som de säger, ”skrönor” i medias bevakning:

Blöjvägningen. Carema menar att detta handlar om att ta reda på ”rätt inkontinensskydd” för vårdtagaren och att det bara vägs i två dagar. Säkert helt rätt. Men vad spelar det för roll när rapport efter rapport kommer från anhöriga att deras gamla ligger i dyngtunga blöjor eller som, i något fall, legat utan byte så länge så att avföringen torkat fast vid  kroppen?

Alla stora kriser har sina metonymer (bilder, språkliga eller visuella, som symboliserar helheten). Vietnamkriget hade det nakna barnet som brann av napalm, Transportbasen Hasse Ericsson hade sin kagge, Björn Rosengren hade Tabu, Mona Sahlin hade sin Toblerone. Carema har sin blöja. Inga dementier om ”inkontinenskontroll” kommer att ändra detta.

Den andra skrönan är den gamla som fick ligga på en madrass på golvet. För att personen ville, säger Carema och det kan vara sant. Men när man får höra hur personal uppmanas att inte ”truga” gamla med dåliga tänder och dålig matlust att äta mer är det som Expressen skriver ”groteskt”. Och med sådana hårresande exempel väger madrassdementin lätt.

Självklart rymmer mediebevakningen av Carema överdrifter och fel. Som alltid i denna typ av skandaler, något jag vet ganska mycket om efter 14 år som medierådgivare och krishanterare. Man kan inte enbart tro på mediebilden.

Caremaskandalen har också lett till att det närmast blivit skottpengar på riskkapitalister. Man glömmer att riskkapitalet också kan göra stor nytta i att skaka om och effektivisera gamla stelnade företag och att pumpa liv där affärsplaner finns, men det egna kapitalet saknas. Däremot kan man fråga sig vad det funnits för ”risk” i ägandet av Carema, eftersom företaget har varit garanterat en stadig införsel av skattepengar.

Men felen har varit så stora, vinstmaximering och girighet har varit så uppenbar, att Carema inte kan avfärda den fortlöpande kritiken som ett ”mediedrev”.

Vad skulle då Carema göra?

Jag tror denna kris i första hand är en verksamhetskris, alltså ingenting som skickliga kommunikatörer och PR-konsulter kunnat trolla bort.

Men ett stort misstag var att försöka sätta på sig helgonglorian, passformen var synnerligen dålig. Vårdföretagarnas raljerande med att utmana DN på Caremaspelet var också synnerligen dumt. Att riskkapitalister jagar vinster är lika självklart som att katter jagar möss. Att försöka göra sig till någon sorts filantroper à la Moder Theresa var dömt att misslyckas.

En sak är självklar och borde stått högst på dagordningen: Har man gjort fel undviker man hög svansföring. Man jobbar på, förändrar och förbättrar. Först därefter kommunicerar man med omvärlden. Så gjorde ICA efter den helt osannolika köttfärsskandalen. Utan en massa krumbuktande i media arbetade företaget hårt och tålmodigt för att återfå sitt förtroende. Det tog några år. Men vad jag förstått har ICA idag ungefär samma förtroende hos den svenska allmänheten som företaget hade före skandalen.

Så gjorde också Ericsson när ledningen för ett antal år sedan anklagades för usel information när aktien föll som en sten. E24 utlöste en internetomröstning om vem som först skulle tvingas avgå på Ericsson: VD Carl-Henric Svanberg, dess ordförande Michael Treschow eller kommunikationsdirektören Henry Sténson.

Ericsson bet ihop, jobbade sig ur problemen och kommunicerade efter hand. Inga skalper togs i ledningen och idag har varumärket hämtat sig helt från krisen.

Det finns oerhört mycket att lära för alla företag och organisationer från Caremas kris – framför allt hur man INTE ska göra.

Andra skriver intressant om Carema, som företagets ”PR-blogg” med namnet Carema Care – Dokument inifrån, Jinge, Magnus HR-blogg och Jonas Morians inifrånperspektiv.

/Paul Ronge

Uppdatering: Expressen vill idag låta ”den andra sidan” ge sin syn. Det är alltid lovvärt, även om jag menar att Carema fått ett ganska bra utrymme medialt att komma till tals. Men är detta journalistik eller skoltidningsintervju à la 5:e klass?

Uppdatering *: Den överstrukna meningen ovan har kraftfullt dementerats av Carema. Strykningen ändrar ingenting i sak när det gäller min analys i bloggposten. Den som vill läsa samtliga dementier av Carema hittar dem ovan i länken ”Carema Care –Dokument inifrån”, en länk som varit med hela tiden.

MSF plåstrar om världen

Idag startar Médicins Sans Frontièrs (MSF), eller Läkare utan gränser som vi säger i Sverige, en stor kampanj: Plåstra om världen.

Den går ut på att många livshotande sjukdomar i världen är mycket lätta att behandla, för en billig penning. Om vi är beredda att bidra med belopp som en 50-lapp kan vi göra stor skillnad.

Skandaler har duggat tätt på senare år kring stora hjälporganisationer, som Röda Korset och Cancerfonden. Ersättningar och administration har ifrågasätts. Det har funnits en dubbelmoral, en miljö där förtroendet från allmänheten har sviktat.

Jag vågar påstå att något liknande vore hart när omöjligt i Läkare Utan Gränser. Säkerhets- och kontrollsystem är rigorösa. De läkare och annan sjukvårdspersonal som, ytterst med risk för livet, åker till kris- och krigsdrabbade områden får blygsam lön och uppehälle – inte mer. Skulle någon missköta sig så är reglerna stenhårda – då är det hemresa som gäller.

Förtroende är för företag och organisationer lika livsviktigt som vatten är för människan. Se på så vitt skilda företeelser som Socialdemokraternas partiledarkris och Caremas vårdskandaler. Vad handlar de ytterst om, om inte förtroende?

Läkare Utan Gränser är den enda hjälporganisation jag känner till som är rädd för att få för mycket bidrag (!) Komplikationer uppstår nämligen om människor uttryckligen skriver att deras bidrag ska till en viss region, exempelvis ett jordbävningsdrabbat område, om organisationen inte finns just där, eller om tillräckligt mycket pengar redan kommit in för ändamålet.

Tanken är att om för mycket pengar samlas in i förhållande till de resurser som behövs på fältet så kan frestelser uppstå kring hur överskottet ska ha hanteras. När nu Läkare utan gränser uppmanar alla att plåstra om världen genom att klicka på en världskarta är åtminstone jag övertygad – hjälpen kommer dit den är ämnad.

Ställ upp och hjälp till att plåstra om vår misshandlade, sorgliga, men ändå ack så sköna värld!

Disclaimer: Jag arbetar pro bono med PR och medierådgivning för Läkare Utan Gränser.

/Paul Ronge