medierådgivning

Tack för Doktorshatten, JMG!

Den gångna veckan har jag blivit hedersdoktor vid Göteborgs Universitet, utnämnd av Samhällsvetenskapliga fakulteten.

Så här lyder hela motiveringen:

”Paul Ronge är en återkommande lärare vid JMG. Han har i drygt 20 år varit verksam som journalist på bland andra Aftonbladet, Rapport och Expressen. I sin nuvarande profession som mediekonsult är han aktiv som medierådgivare där han erbjuder vägledning för myndigheter, företag och enskilda personer som på olika sätt riskerar att få eller har fått oönskad och negativ publicitet och medieuppmärksamhet. Paul Ronge har skrivit böckerna ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” och ”Sociala medier – en halv sekund från ord till handling”. Paul Ronge ger ett unikt bidrag till ett av JMG:s ledande profilområden: risk- och kriskommunikation och samarbetet med Paul utgör också ett lysande exempel på samverkan, interaktion och dialog mellan akademin och professionella i branschen.”

Utnämningen uppmärksammades också i branschmedia som här i Resumé och på Dagens Opinion.

Utnämningen är förstås enormt hedrande, ett kvitto efter ett drygt 45 års yrkesliv där jag levt i, av och på media. Andats journalistik och hela tiden strävat efter att bli bättre som medietränare, rådgivare och krishanterare.

Den är också ett bevis för att min verksamhet alltmer ses som ”rumsren”, att det är legitimt att hjälpa människor, företag och organisationer att hantera risken att hamna i den mediala skampålen.

Vi är flera som allt oftare får förklara och analysera kriser och deras förlopp i media, förutom jag själv Jeanette Fors-Andrée och Hampus Knutsson men även andra.

Vi har gått in i en tid där journalistiken allt mer ifrågasätts och där övergrepp mot människor, hårdvinklingar och slarv debatteras som aldrig förr. Benny Fredriksson och Mats Löfving är de mest tragiska exemplen. Sociala medier kokar över av mediekritik och även internt inom den förr så enhetliga journalistkåren vädras konflikter.

En del kritik är förstås orättvis eller rentav illvillig, som Donald Trumps, Vladimir Putins och Recep Tayyip Erdogans. Annan måste tas på allvar, inte minst om saklig konsekvensneutral nyhetsjournalistik ersätts med aktivism och tyckande. I mina krishanteringar ser jag ju ofta hur relevanta fakta sållas bort av journalister som vill ha en rak och ren vinkel i att fälla mina kunder. Gärna med en VD-avgång som ger större chans till Stora Journalistpriset eller ett Grävpris.

Jag kommer ändå alltid att ha kärleken till journalistiken som utgångspunkt. Den är helt nödvändig för demokratin och den måste också få göra fel.

Balansgången är att bekämpa fel och överdrifter, men inse att all medial granskning i grunden är sund.

Det första man ska göra när en kris är under uppsegling är att försöka definiera var kritikerna (ofta media) har rätt och göra något åt det. Därefter kan man hantera felaktigheter och överdrifter. Både rätt och fel finns i nästan alla granskningar. Den utgångspunkten har varit ett framgångsrecept i mina krishanteringar.

Göteborgs Universitet och JMG står för en nyfiken, samhällstillvänd, fördomsfri och ständigt kunskapssökande tillämpning av akademisk skolning, vilket gör att jag är extra stolt över att ha blivit hedersdoktor där.

Stort tack till er som nominerade mig: Marie Grusell, Bengt Johansson, Marina Ghersetti och Orla Vigsö!

Varje gång jag är hos er och genomför en kurs har jag lär mig något nytt när jag tar tåget tillbaka!

Paul Ronge

Minutrådet – inga ”lösa Prince”

Häromdagen skrev jag på LinkedIn om Minutrådet, där året inletts med ett nytt spännande uppdrag tillsammans med Jeanette Fors-Andrée.

Jag fick omgående en intressant fråga från Jennie Zetterström:

Som du kan se i länken ovan svarade både Jeanette och jag på frågan, varpå Jennie, mycket trevligt, undrade om det inte kunde vara ämne för ett blogginlägg. Därför tar jag henne på orden, nu när Jeanette och jag har hunnit få erfarenhet av hur tjänsten fungerar, och svarar mer omfattande.

Nej, Minutrådet är verkligen inte utformat för att använda ”när man inte har resurserna att ta in någon ordentligt”.

Det är inte som när jag, som 13-åring, köpte lösa Prince för 25 öre cigaretten i Astors kiosk i Mellerud för att jag inte hade råd med ett helt paket. ( På 1960-talet skulle ju alla lockas in i lasten som det sedan blev ett sådant helvete att ta sig ur…)

Tvärtom används Minutrådet som en exklusiv tjänst av de som vill undvika att göra fel eller ta oövertänkta beslut som kan få kraftiga PR-mässiga återverkningar.

Här är några exempel:

Du är i inledningsskedet av en kris eftersom ditt företag eller din organisation har gjort något fel och nu kontaktas ni av media.

Hur ska ni agera? Vilka är huvudbudskapen? Vem ska vara talesperson? Behöver ni ställa upp omgående eller hinner ni rätta till fel innan?

Allt detta är konkreta och praktiska problem du ställs inför och där Jeanette och jag gemensamt har fyra decenniers erfarenhet av olika typer av lösningar.

Du är tvungen att vidta en jobbig åtgärd – tlll exempel nedskärningar av personal eller nedläggning av en fabrik.

Hur kommunicerar man detta externt och internt? Hög eller låg profil? Hur motivera (med annat än bara att man vill ha högre lönsamhet)? Hur visa äkta empati som inte känns falsk och påklistrad, för de som drabbas?

Här gäller det att analysera från fall till fall, inget är det andra helt likt. Sannolikt har du redan interna kommunikatörer och kanske en PR-byrå som lägger upp en strategi för detta. Men vi kan, under Minutrådets tre timmar, vara ett aktivt bollplank och en second opinion. Vår fördel är att vi arbetat i en mängd olika branscher med exakt samma problematik.

Du blir ”ertappad” med en situation som gör att du knappt kan tänka klart. Något i stil med PM Nilssons ålfiske, som gör att du ifrågasätts på ett personligt plan.

Allt som gör att du regredierar till primalhjärnan, som hjälpte oss att överleva på savannen, är livsfarligt eftersom det får dig att tumma på sanningen, säga dumma saker eller försöka fly från det obehagliga.

Vår uppgift är att hjälpa dig att komma in rätt i krishanteringen. Att undvika de självförvållade inledande misstagen och ge dig en konkret handlingsplan.

Naturligtvis, vilket har hänt i flera fall, behöver vi ofta arbeta vidare med en kris efter det inledande Minutrådet. Framför allt när redaktioner som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dokument Inifrån, dagstidningarnas grävargrupper och duktiga lokalmedier granskar.

Men då har ofta de tre första timmarna givit en så bra grund att stå på att den fortsatta krishanteringen blir framgångsrik. Det är där ekonomin och varumärkesvården ligger. Vi har ju sett hur dålig och bristfällig krishantering dömt företag till undergång och granskade personer till ökenvandring.

Så vi erbjuder inga halvmesyrer, ingen ”krishantering light”, inga ”lösa Prince”.

Det är de som både haft goda resurser och det goda omdömet att vilja stämma i bäcken som har anlitat oss hittills.

Paul Ronge

Bonnesens öde – ett så fullständigt onödigt självmål

En unik rättegång har inletts – förra VD:n för Swedbank Birgitte Bonnesen riskerar i en kommande rättegång sex års fängelse.

Få missade väl den stora penningtvättsskandalen i Swedbank som Uppdrag Granskning avslöjade 2019, samtidigt som också Danske Bank och Nordea stod med byxorna nere.

Här gör SVT en exposé av sitt scoop där följande 31 sekunder av en intervju med Bonnesen nog är helt avgörande för hur det kommer att gå för henne i rättsprocessen.

Här intygar ju Bonnesen, helt felaktigt, att det inte funnits någon penningtvätt. För detta är hon nu åtalad för svindleri.

Åklagarna har också aviserat att de kommer att ta upp intervjuer i Svenska Dagbladet och Dagens Industri som bevis att Bonnesen medvetet vilselett. Så informationsgivningen är något av en röd tråd i detta komplicerade mål.

Det är nog lätt att skrocka över hennes öde, ett ”högdjur”, tidigare så vältalig och karismatisk får vad hon tål.

Jag kan inte instämma, känner bara ett lätt vemod eftersom det här var ett så fullständigt onödigt självmål och kan leda till en personlig katastrof.

Stjärnadvokaten Per E Samuelsson sade igår i en Rapportintervju att reportrarna ”klippt och klistrat” och att det är ”deras rätt”. Men alla som ser sekvensen på TV förstår ju att just detta uttalande inte är klippt på ett felaktigt manipulerande sätt. Vi hör ju det vi hör.

Jag har ju ingen aning om varför hon svarade som hon gjorde. Om hon har en ”dare devil”-personlighet och helt enkel chansade på att ljuga. Om hon var vilseförd av ”siffernissar” som bedyrat henne att allt stått rätt till. Om hon har en helt annan definition på penningtvätt än vi andra dödliga. Om hon helt enkelt fick en black out.

Jag vet inte vilka rådgivare hon hade”inhouse” som det heter när kommunikatörerna är anställda, eller externa PR-konsulter (sådana som jag). Framför allt vet jag ju inte om hon lyssnade på rådgivare. Förre maktlegendaren Sverker Martin-Löf gjorde det inte, trots att Industrivärden och SCA hade ypperliga interna kommunikatörer.

Men jag vet att hennes situation hade varit så lätt att undvika om hon lyssnat på någon som förstått vad som stod på spel. Hon hade kunnat säga att detta är stort och komplext och måste utredas (då måste det hon säger förstås vara sant) men att Swedbank har nolltolerans mot penningtvätt och att det är bra att Uppdrag Granskning grävt i detta.

Hon hade åtminstone kunnat låta bli att vara tvärsäker, sagt något i stil med att man kan i en så stor verksamhet, också i andra länder, aldrig garantera att man aldrig gör fel.

Det här är inte att vara efterklok. Bonnesen betedde sig som om en tolvtaggare i ett drev skulle springa fram mot jägarna och råma ”här står jag. Skjut mig!”

Det finns så många situationer när man kan säga: Just här gick det fel. Som när förre SAF ordföranden Leif Östling sade ”Vad fan får jag för pengarna?” Eller när BPA:s VD Tony Hayward sade: ”I want my life back”, när elva personer just dött i oljeriggen Deep Water Horizons kollaps 2010, som ledde till den fruktansvärda mijökatastrofen i Mexikanska Golfen.

Jeanette Fors-Andrée och jag har med ”Minutrådet” redan fått ett antal kunder och jobbat just på det där snabba sättet som krävs för att krishanteringen ska komma på rätt köl från början. Att det i allra bästa fall inte blir en kris därför att man lyckats stämma i bäcken.

När man tittar på Bonnesens öde ser jag två tunga argument för den arbetsmetod som Jeanette och jag vill utveckla än mer.

Det första är självklar: Gör rätt och få rätt. Det svåraste att krishantera är de egna tabbarna, de ogenomtänkta uttalandena och desperata greppen som ofta följer på en uppseglande kris.

Det andra är ekonomiskt. Att tvingas hantera en längre kris är kostsamt ur alla synvinklar. Det drabbar ofta kärnverksamheten, det får kunder att dra öronen åt sig, det orsakar turbulens och håglöshet hos anställda, det kan få förödande effekter för varumärket för lång tid framåt. Konsulter som hjälper till att hantera krisen, exklusivt och med full kraft i inledningsskedet blir långt mer kostnadseffektiva än en arbetsgrupp som håller på i veckor att krishantera gjorda tabbar.

Eventuellt kan Per E Samuelsson rädda Bonnesen i själva rättsprocessen. Men då får man hoppas han har bättre argument än att journalister har ”klippt och klistrat”.

Paul Ronge

”Minutrådet” Goda råd ÄR snabba!

Jeanette Fors-Andrée och jag har känt varann i 15 år, vi har av och till hittat samarbeten ihop och vi har genom åren blivit mycket goda vänner.

Jeanette är en av Sveriges mest kvalificerade medierådgivare och krishanterare med ett otroligt ”track record”. Sju års universitetsforskning i krishantering med djupintervjuer av krisdrabbade företagsledare, nästan lika lång tid som kris och kommunikationsexpert på Livsmedelsföretagen, samt massor med krishanteringar i egen regi i alla branscher.

Nu har vi gemensamt funnit ett samarbetsprojekt som vi tror stenhårt på – medierådgivning och krishantering inom formatet ”tre timmar”. Så här skrev Jeanette på LinkedIn:

Vi gillar verkligen att jobba ihop, vi har olika bakgrund, olika perspektiv, olika kön och olika ålder vilket ger en stor trygghet när vi gemensamt under tidspress ska arbeta fram en körplan som i så hög grad som möjligt håller kunden skadeslös.

Det mesta står egentligen här: Krishanterarna Jeanette Fors-Andrée och Paul Ronge i nytt samarbete – lanserar ”Minutrådet” – Resumé.

Det handlar verkligen om att vår långa erfarenhet (uppåt fyra decennier sammanslaget) kan användas för att slagkraftigt och rutinerat kväsa en kris innan den knappt uppstått eller att i en second opinion kunna varna för felgrepp som kan leda till kris i exempelvis en kommersiell lansering.

Vi har fått massor med uppmuntrande kommentarer på sociala medier som gör oss jätteglada och än mer övertygade om att den här tjänsten behövs. Som någon skrev i Jeanettes kommentarsfält: ”Här blir ett och ett tre”.

Så här går det till: Du kontaktar mig och/eller Jeanette (våra kontaktuppgifter finns lättillgängliga på våra hemsidor). Gör klart att det handlar om ”Minutrådet”

Vi svarar direkt på mobil eller sms och så kommer vi snabbt tillsammans överens om tid och plats (fysiskt eller digitalt) att gå vidare.

Det här var ett väldigt trevligt sätt att rivstarta hösten! Nu hoppas jag bara att det fina vädret håller i sig så vi alla får någon vecka till att njuta innan jobb och skolor drar igång på allvar.

Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i SVT:s Carina Bergfeldt om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata” Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents, 81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge