Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet  och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga,  om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska  informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?

”Primegate” – lobbyism som en studie i mygel

Aftonbladet har under flera dagar publicerat stora avslöjanden om hur PR-byrån Prime, på uppdrag av Svenskt Näringsliv försökt styra Socialdemokraternas eftervalsdebatt i ”tillväxtvänlig” riktning och dra partiet till höger.

För det har Prime fått fyra miljoner kronor, vilket inte har hindrat den mest ansvarige PR-konsulten Niklas Nordström att samtidigt ta betalt av Socialdemokraterna för att hålla föredrag för Kriskommissionen.

Mycket  intressant har skrivits i den här debatten. Aftonbladets Karin Pettersson frågar varför Niklas Nordström i sitt inlägg här inte svarar på kärnfrågan: Hur han kunde fakturera Svenskt Näringsliv för att driva kampanj i sitt eget parti? Tre S-märkta konsulter driver samma tes här: En lobbyistkonsult ska inte vara den som aktivt driver en kampanj i ett parti, med dold agenda och för dolda pengar.

Lena Sommestad, en av de personer som nämnts som påtänkt ny S-ledare skriver analytiskt med ett inifrånperspektiv här. Hon menar att om man accepterar Svenskt Näringslivs och Primes metoder så har man också, som i USA, accepterat att den som har mer pengar har mer makt i ett parti. I hennes mycket genomarbetade bloggpost bemöts också åsikter från ett antal socaldemokratiska bloggare som bagatelliserar det som hänt eller kallar det en konspiration: Jan Andersson, Folkbladet, Sandro Wennberg och Peter Andersson. Sommestad betecknar detta som ”en förfärande naivitet”.

Frågan har blivit än mer infekterad sedan Makthavare.se och Dagens Opinion idag avslöjade att det funnits en läcka som försett Valberedningens Berit Andnor och Morgan Johansson med massor med internt Primematerial som nu kan användas av ”vänstern” i S att krossa den ”höger” som Niklas Nordström representerar. Allt medan Prime mitt i den kris som nu kallas #primegate sätter allt fokus på att jaga och krossa läckan.

#Primegate har alltså redan fått rejäl genomlysning i en mängd intressanta artiklar och  inlägg, alltmedan min blogg legat nere av tekniska skäl.

Primes krishantering har kritiserats och där vill jag varken döma eller fördöma. Det är oerhört svårt att sköta sin egen krishantering och pikant nog är vi krishanterare inte bättre på det än andra, liksom journalister inte är bättre på att hantera media än andra. Tänk bara på när Expressens Ulf Nilson burdust avbröt intervjun Medierna försökte göra med honom om pursvenskar.

Min ingång är en ”disclaimer”, alltså PR-svenska för en bekännelse: Jag skyr lobbyism som pesten och har hållit mig borta från den under de 12 år jag varit PR-konsult. Medieträning, krishantering, skriva debattinlägg, kommunikationsplaner – absolut! Men jag har inte tagit ett enda lobbyuppdrag.

Varför? Jo därför att det så ofta handlar om mygel.  Den ekonomiska makten kladdar ihop med den politiska. Ett kompisgäng där det skålas i champagne i Stockholm, New York eller Bryssel och där konsulten säljer sin adressbok (och därmed sina gamla kompisar i politiken – som Göran Persson – till högstbjudande) Där du aldrig vet om den ex-politiker som står i talarstolen och talar sig brinnande varm för hur energikrisen ska lösas inte är sponsrad av ett elbolag  (Persson igen?) Det skålas, det viskas från rätt mun till rätt öra och plötsligt har rätt politiskt beslut tagits fast bara en minoritet av svenska folket egentligen understödde det. Otroligt mycket är dolt. Dolda agendor, dolda pengar, precis som nu avslöjats angående Niklas Nordström i #primegate.

Är jag heligare än andra? Absolut inte. Men jag vill ha rågångar. ANTINGEN är du journalist eller medietränare, du går inte emellan rollerna. ANTINGEN är du politiker eller lobbyist – du är inte både ock samtidigt.

Jag vill egentligen ha det som i USA – lobbyister ska vara registrerade och all lobbyistpåverkan ska enligt lag ske öppet. Min åsikt är att Westander är den byrå som har absolut mest klart för sig vad lobbyism kräver i form av etik och moral. Idag skrev de detta debattinlägg i Aftonbladet.

Prime och Nordström har ett viktigt val att göra: Har deras agerande varit okej så ska de förklara och försvara sig. Har de gjort fel så bör de öppet redovisa hur och varför och tala om vad de gör för att inte upprepa samma misstag.

Lobbyism är en skitig bransch där jag tror varken JKL, Kreab, Springtime, Grayling eller några andra stora byråer skulle klara en granskning bättre än Prime. Det vore tråkigt om Niklas Nordström, som säkert bara gjort vad andra lobbyister gjort i lönndom- skulle bli det enda bondeoffret i en nödvändig upprensning av branschen.

/Paul Ronge

Uppdatering: Övertalad av en urtrevlig Leo Lagercrantz på Newsmill så utvidgade jag igår kväll detta inlägg till en artikel du kan läsa här. Här finns 10 råd jag i all välmening och med stor ödmjukhet ändå riktar till Niklas Nordström och Prime. I övrigt är den samma som denna bloggpost, men utan länkningar. Bloggen tar nu (eller försöker ta) julledigt.

God Jul & Gott Nytt År alla läsare!

Segare och stryktåligare politiker än Sahlin finns inte

Mitt i Socialdemokratins roderlösa kaos, ett hela havet stormar, verkar många inblandade aktörer vara eniga om en sak: Mona Sahlins dagar som partiledare är räknade. Hon styr inte längre partiet efter eget huvud.

Och sannolikt blir det så. När både Aftonbladet och Expressen i följe med flertalet andra medier och och många bloggare  drar samma slutsats av krisen så kan prognosen också, via medias makt, bli självuppfyllande.

Men är det logiskt? Är det så självklart att en avgång från Sahlin och hennes inre cirkel med automatik leder till att en ny medelklassvinnande politik reser sig som en fågel Fenix ur askan? Att den perfekta partiledaren pusslas fram? Att Socialdemokratin som genom ett trollslag får en ledning som har örat mot marken och återvinner folkets förtroende?

När Mona Sahlin valdes för snart fyra år sedan så var hon ju kanske det fjärde eller femte alternativet som partiledare. Vilka nya karismatiska ledarfigurer har vuxit fram under den här tiden? Margot Wallström vill fortfarande inte och Thomas Bodström valde USA. Ingen av dem sitter i riksdagen. Veronica Palm och Mikael Damberg har blivit tyngre och mer erfarna men är båda profilerade i en vänster respektive högerfålla i partiet.

Leif Pagrotsky skulle jag, som sitter på läktaren, betrakta som en av de vassaste krafterna för att förnya Socialdemokratin. En person som vågade utmana Göran Persson i EMU-frågan och alltid gjort sig känd för att tänka själv. Men han faller, enligt dem jag pratar med, på ett ”bäst före datum”, han anses helt enkelt gammal och förbrukad.

Mona Sahlin har ju helt klart gjort en mängd misstag. Här är några av dem jag kan se:

  • Att bara samla en grupp omkring sig, den som sympatiserade med den så kallade högerfalangen, och ge den all makt.

Socialdemokratin är i sig själv som en koalition. Sahlin hade behövt ställa sig i mitten av den och jobba med folk från flera riktningar.

  • Hon lämnade walkover till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på frågorna om arbete och tillväxt.

Alliansens berättelse om att Socialdemokratin lutade sig mot dem som inte arbetade, medan de själva drev arbetslinjen köptes av väljarna. Idag heter det ju att det var Thomas Östros fel. Men en partiledare för Socialdemokratin har det högsta ansvaret, hon måste vara bäst i klassen på arbetsmarknadspolitik.

  • Valsamarbetet med Miljöpartiet förankrades inte i partiet och riktig katastrof blev det när också Vänsterpartiet kom med.

Sahlin föll till föga för trycket från LO och partiets vänsterfalang.

  • Fastighetsskatten, hot om förmögenhetsskatt och det obegripliga Butler-utspelet blev ytterligare lök på laxen.
  • Mona Sahlin har verkat vara mer intresserad av att få makten (enligt elaka tungor i ett revanschbegär efter Tobleroneaffären för 15 år sedan) än vad hon skulle använda makten till. Med vilken politik hon ville förändra Sverige för framtiden.

Med alla dessa misstag är det väl självklart att Sahlin måste gå? Ja kanske blir det nödvändigt. Men det går också att tänka tvärtom: Misstagen är klarlagda och nu finns en partiledare som fått kopiöst med stryk som kan dra viktiga lärdomar.

Dessutom blir det, även om det skulle visa sig nödvändigt, pinsamt att den första kvinnliga partiledaren inom Socialdemokraterna får gå efter bara fyra år, ungefär som en folkpartiledare i politisk turbulens.

När det gäller det stora abret; att stora delar av svenska folket helt enkelt inte gillar Sahlin och saknar förtroende, får vi inte glömma historien. Olof Palme blev brutalt sågad när han utsågs till kronprins av Tage Erlander. Det tog flera år innan han fick förtroende inom partiet och för stora delar av borgerligheten var han ett hatobjekt hela sitt liv. Göran Persson drogs i flera år med en brutal pampstämpel och blev ju, trots att han blev alltmer respekterad, aldrig populär.

Kanske skulle Sahlin fixa detta med rätt folk omkring sig och med en reviderad politik. Och politiken måste riktas mot mittenväljarna, koncentreras mot den arbetande befolkningen.

Från min läktarhorisont verkar det just nu som om det allra svagaste kortet är partisekreteraren. Det skulle nu behövas någon med gamle Sven Hultherströms dignitet, någon med Sten Anderssons känsla att balansera falanger, för att driva krisarbetet framåt i en ny politik. Att låta Ibrahim Baylan sköta arbetet att tillsätta valberedningen för extrakongressen verkar vara ytterligare ett misstag av Sahlin.

Men trots alla misstag reser hon sig hela tiden. Ingen svensk politiker i modern tid, vågar jag hävda, har fått ta så mycket skit och förakt – ofta med manschauvinstiska övertoner.

En politikens Rocky Balboa, som helt sönderslagen står och svajar och vägrar att segna ner. Den stora skillnaden är väl att publikens stöd lyser med sin frånvaro.

En sak är klar hur det än går – en segare och stryktåligare politiker finns inte i Sverige.

Andra bloggare skriver intressant om Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Nytt krismöte i morgon söndag, distriktsordförandena blixtinkallas.

Uppdatering 2: Avgår Mona Sahlin idag? Moderaten Kent Persson väcker frågan här.

Uppdatering 3: En riktigt bra ledare av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet. Analytisk, träffsäker och utan spår av politisk skadeglädje.

Uppdatering 4: Sahlins ödesdag.

Uppdatering 5: Så var det över. Segare och stryktåligare politiker än Sahlin fanns inte. Tycker ändå vi kan ge henne det erkännandet en dag som denna. TV 4 Nyheterna Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,

Tackar högre makter att vi står utanför Euron!

Vi firade Valborg igår med en utomordentlig trevlig middag med franska vänner här i Antibes.

Ishavsräkor, älgstek med kantarellsås,hjortron med Filadelfia Cheesecake borgade för att den svenska matkulturen var närvarande, det blev väldigt uppskattat.

Och mycket politik vid kaffet och avecen. Som så ofta när man umgås här. Ett vänligt resonerande, så långt från plakatpolitik och skyttegravar man kan komma.

Från fotboll (Anna kan inte förstå hur en boll kan väcka så mycket känslor) till svårigheten att ha råd att anställa (jag betalar lika mycket i skatter för min anställde som han får i lön, säger Fabrizio) till främlingsfientligheten (har ni i Sverige något som liknar vårt parti Front National?) till krisen i Grekland.

Våra vänner tycker Sverige är oerhört smart som har hållit sig undan Eurozonen. Frankrike har ett budgetunderskott på 117 miljarder euro (ungefär 8 procent av bruttonationalprodukten) och är ändå inte värst i EU. I topp ligger Grekland, Spanien och Storbrittanien med underskott över 10 procent.

Av de 27 länderna i EU ligger 22 över de 3 procent som skulle vara den övre gränsen för budgetunderskott enligt de fem konvergenskriterier som skulle uppfyllas för EU-länders rätt att införa euron.

Det nålsöga som Sverige fick ta sig igenom, genom ett antal sparknivar, för att uppfylla konvergenskraven räddar oss idag. Vi har det lägsta budgetunderskottet av alla EU-länder, 0,5 procent av BNP.

Den franska debatten kretsar väldigt mycket kring smittorisken (La contagion). Att det grekiska krisdramat sprider sig till de andra länderna som inte kan hålla i sina plånböcker.

Vännerna menar att de franska problemen i mycket handlar om någon sorts egoism i nationalkaraktären. De talar om alla strejker och aktioner så fort politikerna försöker röra 35-timmarsveckan eller pensionen vid 55 som en stor del av befolkningen åtnjuter. Och som Frankrike absolut inte har råd med. Och om ett fack som är alldeles för starkt och slår besinningslöst mot alla försök att få ordning på ekonomin.

Vi pratar om busstrejken som facket slog till med mitt i la canicule (den katastrofala värmeböljan som dödade människor) för några år sedan. Då vi såg utmattade pensionärer släpa sig längs gatorna med tunga matkassar och turister här i Antibes stod fullständigt villrådiga i busskurerna.

Eller som nu när 1300 traktorer vällde in i Paris för att lantbrukarna kräver staten på subventioner, för att de inte klarar av att få sin business att löna sig av egen kraft. Reportrar med tindrande ögon ställde snälla frågor till lantbrukarna, inga kritiska frågor alls om det moraliskt berättigade i att ställa till ett trafikkaos för vanligt folk för att få chansen att ställa sig själva och sina krav i centrum. Sådana frågor hade självklart ställts av SVT Rapport.

Vännerna hyllar oss svenskar och tycker det finns en skandinavisk mentalitet att göra rätt för sig, att inte försöka smita från notan och att inte se allt så totalt egoistiskt.

Jag tror det är väldigt överdrivet (kanske var det också ett sätt att tacka för maten!) och att folk är väldigt lika oavsett var de har sina kulturella rötter. Jag hävdade att det handlar om politikers mod och integritet och politisk tradition att våga lösa problem. Där har vi mycket att vara stolta över i Sverige.

En bra politiker vågar ta obekväma beslut. Föraktet för president Sarkozy är monumentalt bland våra middagsgäster. En liten sprattelgubbe som finns överallt (omnipotent) samtidigt, som hörs ständigt i debatten, som kör över sina ministrar gång på gång, men som inte får något som helst av värde uträttat.

Åtminstone inte när det gäller ekonomin.

Jag tänker på Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och nu Anders Borg, som är minst lika lysande som sina socialdemokratiska företrädare (jag har ”glömt” några i raden av finansministrar och det är helt medvetet).

Vi bör vara oerhört tacksamma över att de haft (och har i Borgs fall) den styrka och position som behövs när många vill ha och färre vill betala.

Därför är Borg värd att respektera för sin kamerala inställning att lägga ner det tillfälliga konjunkturstödet till kommunerna. Lika mycket respekt som kristdemokraten Mats Odell är värd förakt när han använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i den här debatten som borde föras seriöst.

/Paul Ronge

SAAB, bajs och självmord – Var finns empatin?

Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman

SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.

En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.

SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.

Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.

Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.

För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.

Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:

  • Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.

Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget.  Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.

  • Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla  sätt som nu görs.

Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.

  • Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin  generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.

Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.

Jag undrar: Var finns H G Wessberg?

Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.

Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?

Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.

Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om samhälle och politik.

Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.