Tredje gången gillt: ”Ego-boost” à la M?

”De som arbetar ska få mer i plånboken”. Så motiverar statsminister Fredrik Reinfeldt det 5:e jobbskatteavdraget. I TV får vi se människor som eventuellt ska köpa ny bil eller som kommer bärande på en starkölsback.

Merparten av Borgs budget går rakt in i väljarnas plånböcker, skriver Dagens Industri.

Det vi vet är att reformen kommer att kosta 12 miljarder. Det regeringen tror är att det kommer att ge 13 000 nya jobb. Men hur många jobb har skapats genom de fyra tidigare jobbskattesänkningarna? Enligt regeringens  egen bedömning minskar inte arbetslösheten. Vi kommer inte under sju procents arbetslöshet förrän tidigast 2017.

Det här är tandemparet Reinfeldts och Anders Borgs sista budget före nästa val. Rakt uttryckt kan man säga att Reinfeldt för en gigantisk summa vill köpa de nödvändiga rösterna från oss som har jobb för att för tredje gången gillt behålla makten i Rosenbad.

Problemet är ju att vi betalar själva, så 12 miljarder som kunde hamnat i bättre skolor, sjukvård, omsorg och kanske en storsatsning mot arbetslösheten istället ska hamna i ökad konsumtion; läs starkölsbackar, bilar och kanske ännu fler krogrundor.

Det är en enorm ego-boost som ligger bakom taktiken. Du som har jobb – tänk på dig själv. ”De som arbetar ska ha mer i plånboken”.

Så till den andra sidan av myntet. Näringsminister Annie Lööf twittrade glatt igår om regeringens satsning på Arbetsförmedlingen. Så här ser den ut. Luddigare skrivningar får man leta efter. Fas 3, flummiga jobbcoacher, mångmiljonrullning till PR-byråer, excesser och slöseri; nästan allt gick snett under Angeles Bermudez-Svankvist bisarra fögderi. Men inte en ansats till självkritik från regeringen, eller åtminstone något löfte om att sätta stopp för de värsta stolligheterna. Däremot får arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gå, hon degraderas till den lättare posten biståndsminister.

Reinfeldt möblerar alltså om i regeringen och tillsätter Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Hon var från 2012 ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. Hon har alltså agerat transportkompani för regeringens arbetsmarknadspolitik och  accepterat Angeles Bermudez-Svankvist sätt att leda Arbetsförmedlingen.

Ingen ska dömas ohörd, men vem är hon att förändra Arbetsförmedlingen, hon som varit en del av den förda politiken?

Och var finns pengarna?

”En sak som jag tror vi behöver göra är att koppla ihop arbetsförmedling, arbetssökande och arbetsgivare på ett bättre sätt”, säger hon i Dagens Industri papperstidningen idag. Grattis! Precis det som Angeles Bermudez-Svankvist lyckades avskaffa, att Arbetsförmedlingens uppgift är att förmedla jobb. Men det kommer att kosta i form av personal och stora satsningar, eftersom Svantesson enligt samma artikel också vill att Arbetsförmedlingen ska ”knacka dörr” hos företagen för att återvinna förtroende.

Tänk om åtminstone hälften av dessa 12 miljarder kunde ägnats åt att skaffa jobb åt de som idag står utanför? Fler som jobbar, istället för bara ”mer åt de som jobbar”.

Och även oppositionen är ett dystert kapitel. Den kommer visserligen att motsätta sig jobbskatteavdraget, men om det ändå införs har Stefan Löfven lovat att det får bli kvar! Se logiken i detta, den som kan.

Vad man än kan säga om budget och regeringsombildning – det våras knappast för de arbetslösa.

Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, elisabeth svantesson, budget, jobbskatteavdrag”>Andra skriver intressant om budgeten.

/Paul Ronge

Bermudez-Svankvists avgång — Reinfeldts AF-fiasko

Så har då Angeles Bermudez Svankvist avgått som GD för Arbetsförmedlingen – sent omsider. och ”på egen begäran”, som det heter. Hon har naturligtvis fått sparken, precis som media vinklar det. Så sent som igår aviserade hon ju att hon tänkte sitta kvar, trots att hon inte längre har AF:s styrelses förtroende, med de käcka orden ”GD sitter kvar, det är business as usual”.

För drygt ett år sedan, den 12 juli 2012, skrev jag om att Bermudez-Svankvist måste avgå och frågade mig hur man kunde låta en människa sitta kvar på Sveriges kanske viktigaste generaldirektörsjobb som dels är helt inkompetent, vilket bland annat bevisats i det kränkande Fas 3-fiaskot och i anlitandet av i flummiga coacher, dels en megafon för den sittande regeringen. Hon har alltså inte visat någon personlig integritet.  Hon tog in sina kompisar ur tandläkargänget på Folktandvården på ledande befattningar i Arbetsförmedlingen och nu på slutet har hon kostat skattebetalarna 311 000 för att hon inte har vett att stänga av roamingen  på sin mobil och tagit semester i Californien på skattebetalarnas bekostnad.

När jag skrev bloggposten om Bermudez-Svankvist för ett år sedan invände många socialdemokratiska bloggare att Arbetsförmedlingens miserabla ledning under henne egentligen var Fredrik Reinfeldts och Alliansens fel. Jag tyckte att de partipolitiserade frågan på ett tråkigt sätt. Även under den Socialdemokratiska ärkepampen Göran Perssons tid fanns motsvarande kränkande system genom AGA, (Aktivitetsgarantin).

Men den Socialdemokratiska regeringen hade ändå den goda smaken att inte anställa uppenbart inkompetenta personer till posten som GD. Reinfeldt och Borg-  de som bestämmer i regeringen – har låtit denna ”loose canon” härja fritt. De har inte tyckt att de arbetslösa är värda bättre på generaldirektörsposten. Det är nästan oförlåtligt och för det ska de ha svidande kritik. Jag blir inte förvånad om Alliansen kommer att straffas för detta i valet 2014. Vi är många som känner arbetslösa i Fas 3, som har släktingar bland de arbetslösa eller bara tillräckligt med empati för att kunna göra oss en föreställning hur det känns.

Reinfeldt är ju inte sentimental. Han släppte Sven Otto Littorin som en död fisk efter sexanklagelserna och Littorin vittnade i SVT:s ”Min Sanning” om att ingen sen ens hörde efter hur han mådde. Handlingskraften var total när det gällde Christina Lugnet och långt tidigare Ulrica Schenström, Cecilia Stegö-Chiló och Maria Borelius. Men en generaldirektör som både visar dålig kompetens och dåligt omdöme när det gäller att förvalta skattebetalarnas pengar får sitta kvar i åratal.

Bermudez-Svankvist kommer att få full lön, ett sexsiffrigt belopp, fram tills hennes förordnande går ut, utan att göra någon som helst nytta. Ett guldkantat ”socialbidrag” på över 140 000 kronor i månaden. Det svider, men är inte mycket att säga om. Så har makten tagit hand om makten under många regimer. Men så säger arbetsmarknadsminister Hillevi Engström det ofattbara om avgången till Aftonbladet: ”hennes kompetens kommer att tas tillvara på lämpligt sätt”.

Vari ligger denna kompetens? Hittills har ju Bermudez -Svankvist visat sig genomgående inkompetent på alla punkter där man kan kräva mer från en Generaldirektör.

Det är ett bitande hån mot Sveriges arbetslösa, mot AF:s styrelse som uttalat sitt misstroende och mot facket ST, som genom sin raka och stridbara ordförande Britta Lejon markerat att förtroendet från de anställda är noll, att uttala sig på det sättet.

Det skulle inte förvåna mig om denna arrogans från Alliansen och totala brist på empati med de arbetslösa kommer att straffa sig i valet 2014.

Andra bloggar intressant om Bermudez-Svankvist.

/Paul Ronge

”Vi mot dom” — ”arbetslinjen” som en sorts rasism…

Socialdemokraternas kongress 2013 betyder, förutom Stefan Löfvens totala genombrott som partiledare, ett viktigt budskap: Satsningen gäller jobben.  Sverige ska bli bäst i EU 2020 på lägst arbetslöshet om Löfven vinner två val i rad. Allt handlar om jobb och kompetensutveckling. Utbildning. Samverkan med näringslivet. Löfven har deklarerat att om Reinfeldt och Borg gör ett femte jobbskatteavdrag så kommer Socialdemokraterna att acceptera. Det är sannolikt valtaktiskt korrekt att slåss med Reinfeldt om mittenväljarna, att försäkra oss med ”Volvo, villa och vovve” att inget kommer att skaka om vår trygga tillvaro om det nu skulle bli ett politiskt maktskifte 2014.

Men var finns den politiska handlingsplanen? Rimligtvis måste en massa idag arbetslösa komma i jobb för att jobbmålet ”bäst i EU” ska kunna uppfyllas 2020.

Men dem pratar man inte om. Inte Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Inte heller Löfven eller hans skuggfinansminister Magdalena Andersson.

Någonstans tappade politikerna intresset. Ingen valvinnare att prata om de ”arbetslösa bidragstagarna”, liksom.

I februari 2013 uppgick antalet arbetslösa i Sverige till 8,5 procent. 427 000 personer. Fas 3 sägs idag vara Sveriges största enskilda ”arbetsgivare”.

Det som gjort mig och många med mig riktigt illa berörda är hur Sveriges i detta sammanhang viktigaste myndighet, Arbetsförmedlingen, får driva fritt för våg som spökskeppet ”Den flygande Holländaren”, med den fullständigt inkompetenta skepparen Angeles Bermudez-Svankvist vid rodret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bevisligen hårda nypor om han anser det behövs. Ministrar som Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius fick silkessnöret efter någon vecka på sina poster. Inga tårar fälldes för Sven-Otto Littorin. Annie Lööf sparkade Tillväxtverkets GD Christina Lugnet utan större sentimentalitet.

Men Angeles Bermudez-Svankvist tillåts göra vilka tabbar som helst, ösa ut 5 miljarder på coacher där Arbetsförmedlingen inte ens följer upp resultatet, kompisvärva till AF:s ledning och tjäna pengar på föreläsningar samtidigt som hon är den högst avlönade GD:n.

Allt detta tolkar jag som ett budskap från regeringen: ”Vi är bara intresserade av en  marionett på GD-posten. Någon som säger ja och amen till vår ”arbetslinje”, till att allting är ”individens ansvar”, till att folk som inte kan leva på sina bidrag kommer att börja arbeta. Håller hon bara med oss så får hon experimentera och härja hur hon vill”.

Jag har arbetat sedan jag var 17, frånsett en mycket kort arbetslöshetsperiod vid 22. Ändå har jag inte svårt att sätta mig in i hur det är att vara långtidsarbetslös, hur fruktansvärt det måste vara. Jag har vänner och har haft släktingar som lider. Jag har haft förmånen att hittills slippa vara allvarligt sjuk. Men jag har och har haft vänner och släkt som varit helt beroende av att svensk sjukvård fungerar.

Någon sorts grundsolidaritet är nödvändig för att ett samhälle ska hålla ihop. Någon sorts insikt att det kan vara min tur nästa gång. Där tillvaron med Volvo, villa och vovve slås i spillror av en oväntad nedläggning av min arbetsplats eller ett besked om cancer.

Jag fattar inte att det kan gå politik i detta – att man kan sätta upp ett ”vi och dom” mellan de som har arbete och de som är arbetslösa, att man kan sätta upp en ”arbetslinje” mot en ”bidragslinje”. Att man kan kalkylera med att ”de som har jobb är fler än de som är arbetslösa, ska vi vinna valet måste vi satsa på dem”. För mig är detta som att praktisera en sorts rasism och politisk apartheid, fast i arbetslivet.

Därför kommer jag att fortsätta kräva att Reinfeldt och Löfven tar avstånd från det pajasprojekt som Bermudez-Svankvist förvandlat AF till. Ni måste se de arbetslösas potentiella resurs och tillsätta kreativa krafter som ser till att få kolossen att fungera. Hur ska ni annars med trovärdighet kunna hävda att ni har en politik för att ta ner arbetslösheten?

Andra skriver intressant om svensk politik.

/Paul Ronge

Uppdatering: Arbetsmarknadsutskottet har nu kallat Arbetsförmedlingen att förklara sig angående miljardrullningen till coacher. Och Ylva Johansson (S) yttrade sig mycket kritiskt mot AF i SVT Aktuellt ikväll (Se 7.5 minuter in i programmet). Kanske börjar det hända saker…

Gör om AF till en arbetsförmedling – eller lägg ner!

”För övrigt anser jag att Karthago borde förstöras”

Så brukade Cato den äldre avsluta sina tal i den romerska senaten under antiken, oavsett vad talet handlade om. Och till slut fick han rätt med sitt mantra; Karthago totalförstördes av romarna.

Ungefär samma skulle jag vilja göra när det gäller Arbetsförmedlingen (AF). upprepa till leda att ingen jobbpolitik blir trovärdig innan politikerna (oavsett om de heter Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven) tar tag i den skandal och orgie i pajaskonster som AF under sin generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till.

Det var absolut inte bra förut heller, under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod, när AGA (Aktivitetsgarantin) infördes.

Men nu har det under en lång period gått helt överstyr.

Hur kunde Arbetsförmedlingen betala 5 miljarder (5 000 000 000) från 2008 till så kallade ”jobbcoacher”? En miljard i snitt om året, bland annat till charlataner som ”Personalstrategerna”? Och utan att ens klara av att redovisa vad de fått för pengarna?

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit utmärkt om denna sorglustiga historia idag: Det ska löna sig att vara jobbcoach.

Arbetsförmedlingen förmedlade mindre än ett jobb i månaden per arbetsförmedlare både 2010 och 2011, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.

Det här är det allvarliga. Att Bermudez-Svankvist sedan tillsätter kompisar från Folktandvården i ledningen, extraknäcker som talare på arbetstid, gör bort sig helt i intervjuer där hon på sämsta medieträningsmanér undviker att svara på frågor, och försöker mörka ett massivt missnöje från personalen skulle man kanske till nöds kunna svälja — om bara Arbetsförmedlingen gjorde sitt jobb och förmedlade jobb.

Men istället ser vi som ovan att det är dårarnas paradis, en miljardrullning utan like där AF inte ens bemödar sig att undersöka om skattebetalarna får någonting för pengarna.

Och värst av allt är att de som har svårast att få jobb också förnedras i Fas 3, samtidigt som de ger miljonvinster åt charlatanerna i ”coaching-industrin”.

Vi glömmer lätt någonting viktigt: Hur svårt det är att hålla fanan högt och behålla sitt självförtroende när man får nobben gång på gång och kanske inte ens efter hundratals telefonsamtal får komma till en anställningsintervju? En riktig förmedling ska ju inte bara lämna över jobbet att söka till den arbetssökande, utan också yrkesmässigt kolla var det finns förutsättningar, vara aktivt uppsökande, vara ett stöd och en hjälp för den som är arbetslös.

Allt fler börjar tala om privata alternativ till AF, det är så uppenbart att det inte fungerar.

För mig som amatör är en sak solklar; Kallar man sig arbetsförmedlare så ska man förmedla arbeten. Fastighetsförmedlare förmedlar fastigheter. Aktiemäklare förmedlar affärer i värdepappershandel. Men en Arbetsförmedling som lägger ut allt ansvar för jobbsökande på de arbetslösa, som lägger ut kompetensutveckling på inkompetenta ”coacher” och kommunikation för miljonbelopp till konsulter, vad har den för värde? Noll, anser jag.

Tillsätt en utredare av Allan Larssons kaliber. Någon resultatinriktad och kreativ som ser om det går att göra någonting åt detta fuskbygge. Jag ser ingen trovärdighet hos vare sig regering eller opposition i jobbfrågan så länge som Angeles Bermudez-Svankvist tillåts experimentera och härja fritt.

Först när Arbetsförmedlingen verkligen prioriteras som något som ska skapa jobb åt andra än byråkrater och giriga coacher tycker jag ”arbetslinjen” och ”alla som kan ska få jobba” blir trovärdiga paroller och inte bara politiska floskler för att vinna nästa val.

Andra skriver intressant om arbetslöshet.

/Paul Ronge


”Lite undanträngning är det värt” /Gästblogg Lars Sjöström *

Lars Sjöström, före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS, skriver här om sin syn på Arbetsförmedlingens roll och Fas 3.

Vi är twittervänner (han heter @sjolars) och han är en av Sveriges mest kunniga på området arbetslöshetsbekämpning.

Jag är tacksam och hedrad att han vill gästblogga på denna sida och härmed är ordet hans:

”Jobbpakten löser ut fas 3?

Tack Paul Ronge för att jag får gästblogga om Arbetsförmedlingens fas 3.

Kritiken mot Arbetsförmedlingens fas 3 blommar upp på nytt genom Uppdrag gransknings Sommarprogram. Föga överraskande och knappast en rötmånadshistoria för årstiden.

Ända sedan Jobb- och utvecklingsgarantin startade i mitten av 2007 har jag förvånats över att kritiken inte är hårdare. Jobb- och utvecklingsgarantin ersatte den svartmålade aktivitetsgarantin och skulle bli ett mycket bättre program än denna.

Sedan starten har regeringen och Arbetsförmedlingen låtit antalet deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin öka oavbrutet till över 90 000 personer. Alla har varit arbetslösa i minst 300 ersättningsdagar eller mer än ett år. Innehållet i programmet förefaller inte vara bättre än förut.

Drygt 30 000 av deltagarna är i fas 3. De har inte haft ett varaktigt jobb på nästan tre år. Inte underligt om de tappat tron både på sig själva och på Arbetsförmedlingens förmåga.

Måste det vara så här eller går det nå bättre resultat?

Jag vet att frågan är svår och jag vet att många arbetsförmedlare gör ett fantastiskt arbete. Men jag är ändå säker på att det kan bli mycket bättre. Arbetsförmedlingens erfarenheter från tidigare program har inte tagits tillvara i Jobb- och utvecklingsgarantin. Arkitekten till programmet föredrog att utforma en ”skrivbordsprodukt” istället för ett program baserat på erfarenhet. De som bjöds in att vara med och utforma programmet spelade rollen som nickedockor.

Arbetslöshet är som betong, lös i början och allt fastare ju längre tiden går. Det som händer tidigt under arbetslösheten avgör ofta jobbchanserna. Insatser måste erbjudas och krav ska ställas från ”första dagen”, på arbetslösa som riskerar lång arbetslöshet. Och det ska vara rätt insatser och tydliga krav. Arbetsförmedlingen har varit på gång länge att använda instrument för s.k. targeting, utan att komma till skott. Med hjälp av targeting kan man öka träffsäkerheten och sätta in rätt ”medicin” tidigt. Risken att ”låsa in” någon i fel insatser eller erbjuda insatser till den som inte har behov, minimeras med targeting.

Arbetsförmedlingen borde fokusera mer kraftfullt, med eller utan targeting, på den ”första arbetslösa dagen”. Och ge stöd och insatser direkt till dem som behöver det. Likaså måste arbetslösa söka arbete mer aktivt. Att söka arbete lite drygt en timme om dagen är otillräckligt. Låg sökaktivitet är också ett tecken på att Arbetsförmedlingen inte ställer krav eller ger rätt stöd som man bör.

Att söka arbete är ett svårt jobb. Det gäller att söka, att söka rätt och att söka på rätt sätt. Mängden sökta jobb är inte det viktigaste. Att hitta de dolda jobben, att använda lämpligt söksätt, att få stöd av en arbetsförmedlare etc. är sådant som ökar min aktivitet och mina chanser till nytt jobb.

Med targeting, tidiga insatser av rätt slag, hög sökaktivitet samt krav och stöd är det större chans till nytt jobb och mindre risk för lång arbetslöshet. När det sker kommer inflödet av nya deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin bli färre.

Det bästa sättet att ”tömma” Jobb- och utvecklingsgarantin är att bromsa intaget och behålla eller öka utflödet.

Men nu är det som det är, 90 000 deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin och 30 000 av dem i fas 3.

Samtidigt som det är angeläget att ge ”rätt service direkt”, i början av arbetslöshetskön är det viktigt att göra mer för dem som är i fas 3. Jag kan inte tänka mig att Arbetsförmedlingen är nöjd med resultaten när antalet deltagare fortsätter öka. Och inte heller att de är stolta över anordnare som erbjuder mer eller mindre meningslös sysselsättning.

Det har visat sig att möjligheterna till nytt jobb ökar om man som arbetslös har uppgifter som ligger nära den ordinarie arbetsmarknaden. Anställning och arbete istället för sysselsättning ökar således möjligheterna till varaktigt jobb. Invändningen att anställning och arbete tränger ut ordinarie jobb får man ta. Lite undanträngning är det värt för att tränga in en person som varit arbetslös i flera år. Flera anställda och flera timmar i ekonomin lönar sig och genererar ytterligare arbetstillfällen.

Om det inte kan lösas inom den ordinarie arbetsmarknaden och dess villkor bör samhället erbjuda särskilda arbeten och särskilda avtalsvillkor i offentlig eller privat regi. Regeringen och parterna på arbetsmarknaden bör komma överens om en lämplig konstruktion. Anställning och arbete med schyssta villkor, även om det är låg lön, är mycket bättre än sysselsättning i mer eller mindre seriösa ”sysselsättningsfabriker”. Incitamenten och möjligheterna att gå vidare till andra arbeten kommer i så fall att vara större än i nuvarande fas 3.

Regeringens initiativ till en jobbpakt kan vara nyckeln. Visserligen har det aviserats att jobbpakten ska ägna sig åt lösningar för unga arbetslösa. Vilket är nog så viktigt. Men på agendan bör man även ta upp samtal om de snart 100 000 deltagarna i Jobb- och utvecklingsgarantin och särskilt de drygt 30 000 av dessa som är i den kritiserade fas 3.

Tidiga och välavvägda insatser samt hög sökaktivitet kan minska inflödet av arbetslösa till Jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsuppgifter nära eller på den ordinarie arbetsmarknaden samt särskilda arbeten kan öka utflödet av arbetslösa för att successivt ”tömma” fas 3.

I den bästa av världar upphör kritiken av fas 3 och berörda personer får en bättre tillvaro.”

Andra skriver intressant om Fas 3

Lars Sjöström
Före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS

Uppdatering: Jag ändrade rubriken. Ett citat ska vara exakt om det har citattecken. /Paul Ronge

AF:s generaldirektör Bermudez-Svankvist bör tvingas avgå

Det är sommar och semester och det finns massor med trevligare sysselsättningar än att blogga.

Men efter att ha sett Uppdrag Granskning i torsdags om Arbetsförmedlingens Fas 3, hanteringen av långtidsarbetslösa, känner jag mig tvungen.

Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara chef för Arbetsförmedlingen, den myndighet som kanske väcker mest ilska och känslor hos svenska folket efter Försäkringskassan. Jag hade själv på tidigt 1970-tal en (1) kontakt med Arbetsförmedlingen och bestämde mig snabbt för att det var den sista. Jag har vänner som inte känt att de fått någon som helst hjälp, ingen konstruktiv peppning eller kreativa förslag. Bara förnedring.

Gransknings utmärkta reportage kunde gjorts under andra perioder av hög arbetslöshet. Även under socialdemokratiska regeringar sattes människor i så kallade ” åtgärder”. Sysselsättning, eller snarare ”pysselsättning” som rubricerades som ”vuxendagis”. Gräva diken och skotta igen.

I Uppdrag Gransknings program visas folk som släktforskar, som ska bidra till ökat valdeltagande och ”kommunicera med lokalbefolkning” och andra stolligheter inom ramen för Fas 3. En annan person städar och det är helt uppenbart att det borde vara ett betalt jobb. Reportern Mikael Pettersson pratar om ”två diken”, antingen lallande meningslöshet eller jobb som borde vara ”riktiga” och avlönade.

Och här händer något. I ungefär 38 minuten i programmet kommer fokus på Arbetsförmedlingens krishantering, att ett talarmanus skickats ut där lokala AF-chefer får besked hur de ska uttala sig positivt och där det snart visar sig att Granskning har tillgång till interna dokument som avslöjar att Arbetsförmedlingen i en intern revision konstaterar två saker; både att uppföljningen om hur regelverket följs brister och att i 47 procent av fallen kan det handla om att Fas 3-jobben konkurrerar med ordinarie arbeten. 47 procent – alltså nästan hälften!

Efter cirka 41:30 in i  programmet förnekar generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist att det finns en revision: ”Vi har inte tittat på det på det sättet”, vilket gör att hon beslagtas med en solklar lögn. Sedan följer en intervju som är så pinsam att jag inte ens skulle använda den som studiematerial i en medieträning. Hon svarar inte på någon av reporterns uppföljande frågor utan upprepar som en papegoja ett mantra som tycks handla om att om en hög andel blir arbetslösa på samma gång så är det svårt att hinna kontrollera. (!) Det visar sig också under intervjuns gång att Arbetsförmedlingen trixat med resultatet av en undersökning av hur nöjda de som går i Fas 3 är. Ljuga, mörka och vägra svara på frågor; tre absoluta no-no:s i en framgångsrik mediehantering.

Jag lär, som mina kunder vet, ut det motsatta till ”papegojmetoden”. Har du riktigt svåra frågor att hantera så är det svaren på dem du ska stöta och blöta, har du inget bra svar ska du erkänna det och har du gjort bort dig så ska du erkänna det också. Ljuga är absolut tabu.

Men vad gör man om det inte finns något att säga för att generaldirektören inte verkar ha en susning om vad hon håller på med?

Den som medietränat Angeles Bermudez-Svankvist borde skämmas och lämna tillbaka arvodet, visst. Jag vet att Arbetsförmedlingen har upphandlade byråer. Men det som ger den bittraste ironiska eftersmaken är: Den som fick det finaste, glassigaste och bäst betalda jobbet för att hantera massarbetslösheten i Sverige är ett stolpskott.

På 1990-talet lagade hon tänder på mig och andra i Björkhagen. Där hade hon utbildning. Men hon har inget record från tidigare att hantera arbetsmarknadsfrågor. Inget. Man kan säga vad man vill om Allan Larsson (de flesta höjer honom till skyarna) eller Bosse Ringholm (hmmm), men båda dessa blev finansministrar efter sina jobb som AMS-chefer. Det tyder ändå på att dåvarande socialdemokratiska regeringschefer, Ingvar Carlsson och Göran Persson hade en hög tanke om deras kompetens.

Regeringen Reinfeldt sparkade Bo Bylund, som hade dokumentad kompetens från sin tid på Metall och som GD för Banverket och förklarade sig villig att arbeta som lojal tjänsteman under en borgerlig regering, och tillsatte Bermudez-Svankvist.

Och de BEHÅLLER henne trots klavertrampen med flummiga coacher, Fas 3 och konstiga interna skandaler om vänskapstillsättningar till attraktiva befattningar.

Det är för mig ett av de tydligaste tecknen att regeringen Reinfeldt inte är beredd att på allvar kämpa mot massarbetslösheten, att det är en läpparnas bekännelse att ”bekämpa utanförskapet”.

Man kan inte ha ett skämt som GD för en verksamhet som kanske kommer att avgöra valet 2014, kampen mot massarbetslösheten. Vill Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ha någon trovärdighet i den här frågan måste de nog fasa ut Bermudez-Svankvist i god tid innan valet och tillsätta någon man kan ha respekt för.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: AMS förre ställföreträdande generaldirektör Lars Sjöström skriver här en gästblogg hos mig om Arbetsförmedlingen och Fas 3. Extremt kunnig, rakt på sak i sakfrågorna. Jag är hedrad över att han gör detta och tror därmed debatten kan lyfta ännu ett steg.

Uppdatering 2: Arbetsförmedlingen köpte PR- och reklamtjänster för 33 miljoner och stod för halva PR-byrån Gullers omsättning förra året. Bara en debattartikel kostade 122 000 kronor. Lägg dessutom till att Bermudez-Svankvist toppar löneligan bland generaldirektörer med 133 500 kr i månaden. Visst måste myndigheter kunna köpa PR och reklamtjänster. Men frågan är väl vad skattebetalarna, de arbetslösa och inte minst de långtidsarbetslösa i Fas 3 i detta fall fått för pengarna.