Bara betalande läsare ger riktig journalistik

Hur media ska finna sina framtida intjäningsmodeller är en fråga som förstås ligger mig, som levt ett helt yrkesliv i och med media, varmt om hjärtat.

I min förra bloggpost, ”Grävare med rosett om svansen”, kritiserade jag att Svenska Dagbladet lånat ut sin stjärnreporter Carolina Neurath i ett ”samarbetsprojekt” med Volvo Cars, ett ”branded content” där alla gränser mellan journalistik och reklam suddats ut.

Det har hittills också blivit riktigt pinsam TV, där vi får veta att Christer Gardell är en tävlingsmänniska, att Anne Ramberg gärna vill bli justitieminister och att Erik Penser var helnykterist tills han fyllde 45. Allt detta ackompanjerat av bilkörning (Volvo, vad annars?), Djurgårdsmiljöer och hissmusik. Vad vi inte får veta är vilket inflytande Volvo Cars har. Är de med och väljer ut makthavarna? Föreslår de frågor och upplägg? Finns strategier bakom varför just de åtta makthavarna i serien valdes ut? Och hur mycket pengar tjänade Svenskan på kuppen? Samma typ av frågor kan ställas till Aftonbladet som låter Telia betala sin korre i Silicon Valley. Vad får Telia för pengarna?

Den motkritik jag och andra som tror på nödvändigheten av journalistisk integritet och att hålla en skarp rågång gentemot reklam och sponsring ofta får är: ”Vilka är då era förslag till nya intäktsmodeller i en bransch som blöder?”

Det är en berättigad kritik som är värd att ta på allvar. Genom åren har media (inte minst kvällspressen) visat en enastående förmåga att hitta intäktsmöjligheter utanför själva tidningen. Alltifrån att låta Mankell eller Marklund köra en deckarföljetong, till att sälja skivor och grillbestick förmånligt.

Själv har jag från min PR-horisont (en bransch där man inte behöver slå knut på sig för att tjäna pengar) funderat mycket. En tanke är att riktig oberoende journalistik får sin kraft från läsare/tittare/lyssnare. Låter man näringslivet/makten finansiera den så upphör penningproblemen, men då upphör också efter en tid journalistiken att uppfattas som fri och trovärdig från dem som ska konsumera den.

Den kraft som oberoende journalistik besitter är enorm, inte minst för att värna utsatta människor och grupper utan maktmedel, och ”den tredje statsmakten” blir, när den fungerar som bäst, en garant för att demokratin fungerar på riktigt.

När makthavarna får bestämma så dör journalistiken.

Ett exempel: När jag jobbade på Aftonbladet kom en delegation från LO-toppen till dåvarande chefredaktören Gary Engman och krävde att jag skulle få sparken. LO var ju ägare och tyckte att jag granskade facket alldeles för kritiskt och vanvördigt. Engman sög lugnt på sin majskolvspipa och sa: ”Visst kan jag sparka honom och visst kan ni göra Aftonbladet till en liten pamflett istället för en av Sveriges största tidningar. Men det sker utan mig, då får ni söka en annan chefredaktör.” LO backade och jag blev kvar.

Jag har sedan en tid gått in som liten delägare i ett projekt som heter Magazinos.com som jag tror har framtiden för sig. Det bygger på att man betalar 29 kr i månaden för tre olika magasins senaste nummer på nätet (knappt en tia per titel man väljer) och då också får tillgång till alla back issues (gamla nummer) som finns i Magazinos.com:s bank. Kvällstidningarna är också med, men där betalar man för de tre senaste numren, inklusive det dagsfärska, för att sedan ha tillgång till alla back issues. Kvällstidningarna kommer att ligga uppe på Magazinos.com om någon vecka. Om 14 dagar lanseras Magazinos.com också i Indien, Pakistan och Bangladesh, där efterfrågan på engelskspråkiga magasin är stort. Tjänsten lanseras nu stort i mejlkampanjer och till exempel erbjuder McDonalds och OKQ8 sina kunder gratis läsning på Magazinos.com i sommar.

Readly bygger på Spotifymodellen (man får tillgång till alla nummer färska för 99 kr i månaden) och det tror jag är fel väg. Musik lyssnar jag på i massor av sammanhang, medan jag gör annat. Till exempel kör bil, åker buss eller tunnelbana, gymmar eller förbereder mig för ett kundmöte. Hörlurarna är alltid på.

Läsning kräver koncentration och det har man inte obegränsat med tid till. Nu börjar priset på tjänsterna att bli alltmer viktigt och då känns 30 kronor för massor av läsning rätt. Ska vi börja betala hundralappar för Spotify Premium, för Netflix och kanske en prenumeration varje månad säger plånboken snart stopp. Jag är inte ett dugg förvånad över Readlys stora ekonomiska problem och marknadens kallsinnighet mot projektet.

Som en kvällstidningsperson sade till Magazinos förhandlare: ”De som har börjat läsa på nätet är förlorade för papperstidningen. Kan ni få dem att betala för att få hela tidningen på PDF på nätet så är det bara förtjänst”.

Jag tror inte detta är den heliga Graal för att rädda journalistiken. Men folk måste vara beredda att betala (och tycka priset är rimligt) även när papperstidningen är död och det måste förberedas redan nu, med en mängd olika modeller.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge


#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven”  som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började  sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!

Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Tvätta ”pissrännan” – förhandsgranska anonyma påhoppen!

Jag fick igår en anonym kommentar till bloggen, en ”Kent” som önskade mig död så snabbt som möjligt (”innan samvetet hinner ifatt dig”) och litet andra småtrevligheter. Jag försökte mejla honom för att tala om att kommentaren kunde komma in och bli besvarad, bara han uppgav sitt rätta namn. Nu var ju mejladressen också falsk, kent@swipnet.se – inte speciellt trolig mejladress, eller hur?

Poängen i den lilla storyn är förhandsgranskning. Jag kollar alla inlägg. ”Kents” är det första i år jag inte släppt igenom och nästan alla kommentarer jag får är berikande och får bloggen att växa. Kanske framför allt de som är oense i sak och vill debattera.

Alltså – ”Kent” kommer inte in. Portad i dörren. Anonyma personangrepp köper jag inte.

I och med förhandsgranskningen tar jag, som en liten spelare, publicistiskt ansvar som om jag var chefredaktör för Expressen eller Aftonbladet. Jag kan inte skylla på någon annan om personangrepp eller rasistiska inlägg tar sig in på bloggen.

För några månader sedan skrev Dagens Media en rätt kritisk, men helt okej, artikel om att jag – som uttalat mig så tufft mot Johan af Donner – ändå lät honom medverka i ett seminarium. I kommentarsfältet kom snabbt pissrännan flödande. Det skrevs rent ut att jag skattefuskar och att skattmasen borde bära ut ”svarta sopsäckar med bokföring” från mitt hem, att jag fått svarta pengar av af Donner och att jag borde buras in tillsammans med honom och att man sedan borde kasta bort nyckeln.

När jag påtalade detta och stillsamt undrade om Dagens Media har en policy fick jag en sympatisk ursäkt av chefredaktör Fredrik Svedjetun och kommentarerna plockades bort. Jag har, vad jag vet, inget otalt med Dagens Media och att jag ibland nagelfars hårt och kritiskt är naturligtvis helt i sin ordning. Jag är ute i debatten, syns och sticker ut hakan. Självklart ska jag tåla granskning!

Poängen i DEN storyn är att här fanns ingen förhandsgranskning av kommentarer. Nätmobbarna kunde skriva vilken skit som helst och sedan handlade det bara om hur snabbt Dagens Media rättade till misstaget.

Resumé har lyckats tvätta sin ”pissränna”. Jag vet inte riktigt hur, men tror att det har att göra med att man måste registrera sig innan man kommenterar, skulle gärna se att Viggo Cavling utvecklade detta, för det fungerar ju uppenbarligen!

Följden blir att jag har mycket lättare att låta mig intervjuas, eller medverka i en artikel i Resumé än i Dagens Media. Inte för att tidningen och reportrarna i allmänhet är bättre (med undantag för Leif Holmqvist och Janne Sundling). Utan för att jag inte på samma sätt riskerar att gamla fiender jag dragit på mig under 35 år, eller allmänna hatare systematiskt klotterbombar mitt personliga varumärke, drar det i smutsen och solkar ner mig.

Dagens Media måste lösa sitt ”pissränneproblem”, bland deras läsare finns ju en liten kommenterande svans  som bäst kan jämföras med en cynisk pöbel. Har de några egna liv? Ska man tycka synd om dem?

Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin –vad gör ni för att lösa problemet? Vad jag hört är att ni lagt ut modereringen på entreprenad och att dessa utanförstående företag reagerar i stort sett först när läsare slår larm om kommentarer som går över gränsen. Om det är sant – och ni lägger ut ert ansvarig utgivarskap på läsarna i praktiken – så är det ju skrämmande. Läser man era kommentarsfält så finns ju också mobben där, med stänken av gul pissränna.

Problemet är komplicerat eftersom yttrandefrihet ska vägas mot nätmobbing, ärekränkning och rent förtal.

Men en sak går att göra direkt och borde vara ett oavvisligt krav på alla medier som är med i TU och etermedia som följer de pressetiska reglerna: Förhandsgranska! Ta ansvar för allt som publiceras. Avdela personal och håll en ribba mot personangrepp och hets mot folkgrupp som är anständig. De enda argument ni kan anföra mot förhandsgranskning är att det kostar för mycket och det kan banne mig inte vara ett giltigt skäl. I så fall kan ni ju lika gärna stänga kommentarsfälten.

Jag tycker att bötesnivåerna för förtalsbrott borde mångdubblas. Idag riskerar folk att förlora i tingsrätten för att vinna kanske 30.000 till 50.000 vid fällande dom. Jag tycker nivåerna för tidningar som Aftonbladet och Expressen borde vara kring 1- 3 miljoner! Helt i proportion till den skada som ofta vållas i åratal för den som i förtal får sitt varumärke släpat i smutsen. För bloggare med begränsad ”upplaga” kan det räcka med 5-20.000 – alltså fortfarande kännbart.

De pressetiska reglerna idag är som ett skämt, som att slå någon i ansiktet med en sidenschal! Antingen måste de stagas upp med mycket hårdare regler eller så måste man hitta andra system. Mina två förslag i den debatten är förhandsgranskning (ett ovillkorligt krav!) så att media tar ansvar för allt som publiceras, samt skyhögt höjda bötesbelopp i ärekränknings och förtalsmål.

Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.

Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?

Andra skriver intressant om anonym nätmobbing.

/Paul Ronge

Uppdatering: ALLA stora medier verkar nu vara på gång att tvätta pissrännan! Expressen förhandsmodererar, vilket jag – som framgår av mitt inlägg ovan – tycker är det bästa och egentligen det enda rätta. Aftonbladet försvårar för näthatarna genom registrering via Facebook och DN har tagit bort kommentarsfunktionen.

Senast i raden är Dagens Media som också skärper till sin bevakning, bland annat genom att kommentarer bara får ges under dagtid. Jag är förstås inte nöjd med det, men konstaterar att även DM tar steg i rätt riktning. En riktigt bra vecka har det varit för hyfs och anständig, ärlig samtalston på nätet!

”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!

Vi har upplevt en mediavecka utan motstycke kring boken om kungen: ”Den motvillige monarken”.

Plötsligt har proppen gått ur och det skvaller som cirkulerat på redaktionerna i årtionden kan nu publiceras fritt i kvällspressen. Sida upp och sida ner.”Kaffeflickor”. Camilla Henemark som kungens påstådda älskarinna. Sprit och sex på tillställningar i den kriminelle Mille Markovics svartklubb. En dömd utpressare som nu också hotar med att visa livebilder på kungens festande.

Aftonbladet Lena Mellin skrev här mycket klokt om detta.

Jag tillhörde dem som blev alldeles paff när jag hörde att kungen tänkte kommentera boken i samband med den traditionella årliga älgjakten i Halle- och Hunneberg i mina gamla hemtrakter vid Vargön. Jag avrådde, liksom i stort sett alla professionella kriskonsulter, som uttalade sig i förra veckan. Mitt huvudargument var att det var under kungens värdighet att kommentera en bok som skvallrar om hans sexualliv. Jag ansåg också att det var ett högriskprojekt, man kan inte domptera ett 60-tal ackrediterade journalister. Vad som helst kunde hända.

Idag vet vi ju vad som hände. Kungen viftade med en penna i luften, talade osammanhängande och litet lustigt om att han sett älgrumpor av obestämt kön, om att han inte läst boken, men förstått att detta hände ”för länge sedan”, att han talat med drottningen och familjen och att nu ”vänder vi blad, precis som ni journalister gör i era tidningar”. Ord för ord kan ni läsa hans redogörelse här.

I analysen efteråt sågar jag och i stort sett alla PR-konsulter samfällt talet. Jag medverkade i direktsändning i TV4 med hovets förra kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg. Här i Resumé Staffan Dopping som utvecklar resonemanget i sin blogg, I Expressen retorikexperten Barbro Fällman. Bland omdömena: Kungen verkar vara i obalans. Talet väcker fler frågor än det besvarar. Talet låter som ett erkännande att det mesta i skandalboken faktiskt är sant.

Men ändå verkar det som om just det taffliga gick hem. Kungen försökte åtminstone inte förneka och dementera. Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld bloggar här pricksäkert om ”teflonkungen”.

Skadeglädjen blir stor över att vi ”PR-nissar” får fel och att det stora pressuppbådet slokörat fick åka hem utan att fälla 24-taggaren.

Jag tycker inte det finns någon anledning att ha prestige. Ibland har vi PR-konsulter och retoriker (av media ofta utnämnda till experter för vi är nästan aldrig självutnämnda) rätt och ibland har vi fel. Ungefär som ekonomiexperter eller sportkommentatorer.

Jag vidhåller att denna presskonferens var ett högriskprojekt och att jag tycker det var under kungens värdighet att uttala sig om en skandalbok som huvudsakligen handlar om hans sexliv.

Men om han kom undan med bara förskräckelsen på grund av att svenska folket är så lojala mot kungahuset så har jag inget problem med det.

Däremot har jag idag från en vanligtvis mycket välunderrättad källa fått information om vilka kungens externa  kriskonsulter var. Det är två personer med högt anseende i PR-branschen, några av de tyngsta. Men kungen valde att inte lyssna på några rådgivare.

Kungen ”kan själv”. Hela detta vågspel iscensattes av honom och ”strategin” är alltså hans egen.

Vi har sett massor av turer när det gäller dålig mediehantering. Hyllandet av diktatorn i Brunei. Förra årets presskonferens vid älgjakten när kungen ville skjuta ännu flera vargar och ställde till kaos för WWF (World Wild Life Foundation) där han är ordförande. Många andra konstigheter som allteftersom faller i barmhärtig glömska. Och nu den här skandalboken som riskerar att fortsätta driva fram pikanta detaljer från kungens privatliv.

Nu vet jag att kungen inte tar råd och då bör man egentligen inte ge några. Men samtidigt med kungens problem blir det alltmer tydligt hur perfekt kronprinsessan Victoria fungerar i sin roll. Företagsledare jag talar med är helt lyriska över hur väl hon fungerar på PR-resorna utomlands, lyhörd och kunnig. Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.

Detta om monarkin nu ska behållas. Och av rent pragmatiska skäl tycker jag det är ett vettigare statsskick för oss än republik, inte minst för den PR det ger oss utomlands.

Varför pensionerar sig inte kungen? En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset?

Andra skriver intressant om kriser och PR.

/Paul Ronge

Låt dem inte få Arkelstens skalp, Reinfeldt!

Jag har tidigare skrivit om det jag uppfattat som en uselt cynisk krishantering från Moderaterna och då gällde det fallet Sven Otto Littorin.

Idag kan jag konstatera att Fredrik Reinfeldt tagit en helt annan hållning till det drev som nu går mot Sofia Arkelsten om så kallade mutresor och ett bostadsrättsköp i Stockholms innerstad. Han har skickat uppmuntrande SMS och stöder aktivt Moderaternas partisekreterare. Även Carl Bildt försvarar Arkelsten genom att tufft framhålla att han själv varit på ”massor med bjudresor”.  Det är helt uppenbart att Moderaterna värnar Arkelsten på ett helt annat sätt än de gjorde med Littorin i det mediedrev som nu skallar.

Aftonbladet har krävt Arkelstens avgång, tyckare som Stig Malm och Göran Hägg sitter i TV-soffor och dömer ut Arkelsten som ”dålig”, Expressen har idag en gråtande Arkelsten på en paparazzibild både på ettan och i ett stort uppslag i tidningen med vinkeln: ”Här bryter hon samman”.

Alltså: Skalpen är krävd, blodvittringen står stinn i fladdrande näsborrar, tolvtaggaren ska läggas ner om vi talar svensk älgjakt, tjuren ska segna ner med picadorernas lansar i sig om vi talar spansk tjurfäktning.

Jag har sett det förr från båda sidor. Jag var med och fällde både Hans Ericson och Stig Malm, samt (tyvärr) också Mona Sahlin när det begav sig. De sista tolv åren har jag försökt hjälpa tolvtaggare – framförallt i organisationer och näringsliv – att slippa tvingas avgå. Jag har beskrivit detta i min bok: ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Den här gången gläds jag åt att Reinfeldt försvarar Arkelsten och hoppas han vinner kraftmätningen. Varken Aftonbladet eller Expressen ska tillsätta eller avsätta partisekreterare. Eller partiordföranden. Varken i Socialdemokraterna eller Moderaterna.

Oavsett om Arkelsten har begått några fel i hanteringen eller ej så behöver politiker hämta inspiration ur den verklighet som organisationer och näringsliv lever i. Arkelsten, med sin miljöprofil, är direkt modig som, utan beröringsskräck, har vågat ”sova med fienden” och åkt på Shells resor. Ett aktivt reformarbete på miljöområdet låter sig inte göras utan att man också talar med oljegiganter som Shell och BP.

Svenskan skriver insiktsfullt här om hur vi  alla påverkas och utvecklas i kommunikation med andra, utan att vi behöver ha sålt vår själ.

Och självklart kan vi inte kräva att riksdagsmän betalar privat för att åka på konferenser, mässor och seminarier. Det är som jag ser det lika okej att riksdagsmän blir bjudna på jobbrelaterade resor som att bilreportrar på mindre och fattigare tidningar får resan betald av Toyota eller BMW när de ska bevaka en ny bilmodell. Annars är det ju bara stjärnreportrar som Håkan Matson på Dagens Industri som får chansen att upplysa sin läsekrets – hur demokratiskt är det?

Erik Laakso skriver klokt om detta med ”mutresor” i kulturmagasinet Voltaire och visar att sunt förnuft lätt färdas över partigränser.

Säkert har det gjorts fel i den så kallade krishanteringen, och när hela denna affär är slutförd kommer de att avslöjas när man tittar i backspegeln.

Kanske var det dumt av Arkelsten att säga att hon ”inte har gjort några fel”. I efterhand kanske Moderaternas egna undersökning visar att några av hennes blogginlägg efter resan var för okritiska mot Shell eller att det fanns poster hon borde ha betalat privat.

En viss ödmjukhet är alltid av godo när drevet går.

Men det blir förödande om vi får politiker som inte törs åka på bjudresor som handlar om deras politiska verksamhetsområde och om alla som blir befordrade till politiska uppdrag ska ha en isklump i magen att om några dagar kommer jag – per definition för att det ska vara så –att snurra som en trasa i den mediala centrifugen. Till slut kommer ju bara de mest utslätade figurerna, de som aldrig gjort något och därför aldrig gjort fel,  att våga ta uppdragen.

Andra bloggar intressant om politiken.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Thomas Mattsson förklarar i sin blogg på sitt vanliga rappa och pedagogiska sätt hur Expressen tänkte med ”gråtbilden”. Men jag tycker han glider på frågan om att det handlar om ”att ta skalpen”. Det är precis det det saken gäller nu – och jag hoppas ni misslyckas, Thomas!

Littorin- en iskallt cynisk krishantering

Så har då Aftonbladet äntligen gått från att säga A till att säga B och publicerat orsaken till Sven Otto Littorins avgång. Det kunde skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Inte minst ger det en chans för den avgångna ministern att inte krossas fullständigt av en ständigt stegrande ryktesstorm. Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.

Historien är sjaskig och tragisk – men för mig är regeringens krishantering av historien det absolut mest förbluffande.

Är alla medel tillåtna för att vinna ett val?

Ingår det  att lägga upp en förljugen krisstrategi, ge en chockad människa rådet att använda sina egna barn, sin inflammerade vårdnadstvist och snaskigt snokande media som argument för sin avgång, när huvudskälet är ett patetiskt sexköp?

Att boka upp regeringsplanet och samtidigt ljuga för Aftonbladet om att en intervju kommer att beviljas nästföljande dag? Att låta Sven Otto Littorin fly fältet utan att svara på några frågor och därmed bädda för de mest vildsinta spekulationer?

Att radera ut den forne strategen och toppolitikern i Reinfeldts innersta cirkel från regeringens hemsida med samma snabbhet och effektivitet som Josef Stalin retuscherade bort sina avrättade motståndare ur fotoarkiven?

Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell kvällen den 6 juli när Sven Otto Littorin, partisekreteraren Per Schlingman, Reinfeldts presschef Roberta Alenius och spinndoktorn H-G Wessberg lade upp krishanteringen före morgonens presskonferens – alltså exakt hur orden föll.

Men alla som jobbat med krishantering, med människor som befinner sig i chock och tunnelseende, vet vilket enormt inflytande de som sitter bredvid som rådgivare har. Regeringen har därmed hela ansvaret för att Littorins presskonferens blev en av de mest förljugna tillställningar vi sett under Reinfeldts regeringsperiod.

Regeringens krisstrategi kan i några få meningar sammanfattas så här:

”Vi skiter i människan, partikamraten, nära vännen och toppideologen Totto – nu släpper vi honom som en död fisk så att valrörelsen inte påverkas.”

Vi var några stycken som först gick på det – som kanske har för lätt att tro på folk och verkligen anser att vårdnadstvister och snaskande i folks privatliv inte hör hemma i media, att det måste få finnas en privat sfär och att vi därför har pressetiska regler.

Jag kan riktigt se krisstrategerna framför mig. Hur de gnuggade händerna. Guuuud så effektiva vi är! Vi ljuger för Aftonbladet, sätter kraken på planet, avskedar hela pressgänget (han jobbar inte här längre och åtnjuter inte presstöd)  och raderar honom.  Skriver de nu på Flashback att han lirade med Kapten Klänning och gillar småflickor? Who cares?

Jag hoppas regeringen Reinfeldt får löpa gatlopp för det här sättet att hantera människor.

En så iskallt cynisk krishantering bör helt enkelt inte få löna sig.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om krishantering och politik

Uppdatering 1: En mycket intressant och konstruktiv bloggpost av Staffan Dopping i ämnet.

Uppdatering 2: En reporter och en bloggare har missuppfattat min skrivning om ryktet om ”Kapten Klänning” i texten ovan. Jag har svarat i kommentarsfältet, men lyfter upp detta klargörande hit så ingen får uppfattningen att jag sprider falska rykten:

”Jag skrev i bloggen:
”Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.”
Jag trodde att citattecknen kring ”från säker källa” bara gick att uppfatta på ett sätt, nämligen: ”en källa som inte alls var säker, eftersom uppgiften visade sig inte stämma”.
Uppenbarligen gick det att läsa denna passus som fan läser bibeln, vilket jag beklagar.”

Klargörandet ingår i ett svar till Ann Helena Rudberg som ni hittar nedan.