Jag vägrar fungera som ”den ofrivillige prenumerantvärvaren”!

En del av mina blogginlägg handlar om stora frågor. Sådant som till exempel vilken Socialdemokrati Magdalena Andersson kommer att ta över när hon tillträder idag som partiets ordförande.

För övrigt utmärkt analyserat och porträtterat av Uppdrag Granskning igår kväll.

Men idag skriver jag om en branschrelaterad detalj, något som ofta gör mig riktigt irriterad – media som smyger med sina betalväggar.

De digitala prenumerationerna går allt bättre för media, vilket förstås är alldeles utmärkt. Att massmedia hittar fungerande betalningslösningar är en viktig del av demokratin. Speciellt Dagens Nyheter verkar ha nått stora framgångar i sin digitala prenumerantvärvning.

Jag var ordförande för Aftonbladets Journalistklubb i slutet av 1980-talet när SJF myntade begreppet ”bra journalistik måste få kosta” och jag har aldrig haft anledning att ändra uppfattning sedan dess.

Däremot vill jag inte bli en gratis prenumerantvärvare åt DN, SVD, AB, Expressen, eller andra medier jag prenumererar på. När det gäller New York Times eller Le Monde länkar jag numera aldrig på sociala medier eftersom jag utgår från allt ligger bakom betalvägg (det är dock prenumerationer jag verkligen vill rekommendera, man får fantastiskt mycket för pengarna!) .

Inför mitt förra blogginlägg, som handlade om hur en enda person, genom halstarrig och usel  krishantering lyckades krossa och omstöpa Industrivärden, inspirerades jag av en utmärkt genomgång av privatjet-skandalen i #SvD. Men eftersom jag själv är prenumerant kunde jag inte se om artikeln låg bakom betalvägg. När jag frågade SvD på Twitter om artikeln var exklusiv för prenumeranter fick jag inget svar. Jag valde alltså att inte länka.

Häromdagen medverkade alltid lika intressanta Jeanette Fors-Andrée i en Resumé-artikel. Men eftersom den låg bakom betalvägg valde jag att inte länka. Och det är en princip jag försöker att tillämpa konsekvent.

För det handlar ju också om att inte framstå som en idiot gentemot mina läsare.

”Här får du en länk med en superintressant artikel att läsa” signalerar jag till bloggens läsare. Bara ett problem. Du KAN inte läsa den om du inte åtminstone ger dina uppgifter och prenumererar ”gratis” under en begränsad tid.

”Piluttan dej” och ”snopet va’?” till läsarna.

Och för att EN artikel är bra är det inte säkert att jag tycker den är så mycket värd att man bör ta en prenumeration. Det gör mig till en ofrivillig prenumerantvärvare.

Det finns två argument som journalister brukar anföra. Det ena infantilt, det andra  lite smartare. Det första jag fått på Twitter är: ”Jaha, så journalister ska inte få betalt för sitt jobb?” Se min inledning, det räcker som svar. Det lite smartare argumentet är att man får läsa gratis under en begränsad tid. Men då måste man teckna sig, ens uppgifter är noterade. Något jag själv inte vill använda mig av om jag inte är seriöst intresserad av att prenumerera. Det känns skämmigt och snålt. Jag tror inte jag är ensam om att tänka så.

Lösningen är ju så enkel, vilket till exempel Aftonbladet och Expressen föredömligt visat. Deras material bakom betalvägg är tydligt märkt ”premium” och då vet jag, även fast jag har digitala prenumerationer på båda.

Med mitt perspektiv som PR-konsult tror jag också media som DN och Svenskan inte vinner på att läsare på sociala medier får länkar de inte kan läsa. Ingen blir positivt inställd som känner sig snopen och lurad.

Att media själva, eller via sina reportrar, lägger ut länkar bara prenumeranter kan läsa är ju en helt annan sak som inte borde provocera någon. De vill ju självklart värva prenumeranter.

Paul Ronge

 

Bara betalande läsare ger riktig journalistik

Hur media ska finna sina framtida intjäningsmodeller är en fråga som förstås ligger mig, som levt ett helt yrkesliv i och med media, varmt om hjärtat.

I min förra bloggpost, ”Grävare med rosett om svansen”, kritiserade jag att Svenska Dagbladet lånat ut sin stjärnreporter Carolina Neurath i ett ”samarbetsprojekt” med Volvo Cars, ett ”branded content” där alla gränser mellan journalistik och reklam suddats ut.

Det har hittills också blivit riktigt pinsam TV, där vi får veta att Christer Gardell är en tävlingsmänniska, att Anne Ramberg gärna vill bli justitieminister och att Erik Penser var helnykterist tills han fyllde 45. Allt detta ackompanjerat av bilkörning (Volvo, vad annars?), Djurgårdsmiljöer och hissmusik. Vad vi inte får veta är vilket inflytande Volvo Cars har. Är de med och väljer ut makthavarna? Föreslår de frågor och upplägg? Finns strategier bakom varför just de åtta makthavarna i serien valdes ut? Och hur mycket pengar tjänade Svenskan på kuppen? Samma typ av frågor kan ställas till Aftonbladet som låter Telia betala sin korre i Silicon Valley. Vad får Telia för pengarna?

Den motkritik jag och andra som tror på nödvändigheten av journalistisk integritet och att hålla en skarp rågång gentemot reklam och sponsring ofta får är: ”Vilka är då era förslag till nya intäktsmodeller i en bransch som blöder?”

Det är en berättigad kritik som är värd att ta på allvar. Genom åren har media (inte minst kvällspressen) visat en enastående förmåga att hitta intäktsmöjligheter utanför själva tidningen. Alltifrån att låta Mankell eller Marklund köra en deckarföljetong, till att sälja skivor och grillbestick förmånligt.

Själv har jag från min PR-horisont (en bransch där man inte behöver slå knut på sig för att tjäna pengar) funderat mycket. En tanke är att riktig oberoende journalistik får sin kraft från läsare/tittare/lyssnare. Låter man näringslivet/makten finansiera den så upphör penningproblemen, men då upphör också efter en tid journalistiken att uppfattas som fri och trovärdig från dem som ska konsumera den.

Den kraft som oberoende journalistik besitter är enorm, inte minst för att värna utsatta människor och grupper utan maktmedel, och ”den tredje statsmakten” blir, när den fungerar som bäst, en garant för att demokratin fungerar på riktigt.

När makthavarna får bestämma så dör journalistiken.

Ett exempel: När jag jobbade på Aftonbladet kom en delegation från LO-toppen till dåvarande chefredaktören Gary Engman och krävde att jag skulle få sparken. LO var ju ägare och tyckte att jag granskade facket alldeles för kritiskt och vanvördigt. Engman sög lugnt på sin majskolvspipa och sa: ”Visst kan jag sparka honom och visst kan ni göra Aftonbladet till en liten pamflett istället för en av Sveriges största tidningar. Men det sker utan mig, då får ni söka en annan chefredaktör.” LO backade och jag blev kvar.

Jag har sedan en tid gått in som liten delägare i ett projekt som heter Magazinos.com som jag tror har framtiden för sig. Det bygger på att man betalar 29 kr i månaden för tre olika magasins senaste nummer på nätet (knappt en tia per titel man väljer) och då också får tillgång till alla back issues (gamla nummer) som finns i Magazinos.com:s bank. Kvällstidningarna är också med, men där betalar man för de tre senaste numren, inklusive det dagsfärska, för att sedan ha tillgång till alla back issues. Kvällstidningarna kommer att ligga uppe på Magazinos.com om någon vecka. Om 14 dagar lanseras Magazinos.com också i Indien, Pakistan och Bangladesh, där efterfrågan på engelskspråkiga magasin är stort. Tjänsten lanseras nu stort i mejlkampanjer och till exempel erbjuder McDonalds och OKQ8 sina kunder gratis läsning på Magazinos.com i sommar.

Readly bygger på Spotifymodellen (man får tillgång till alla nummer färska för 99 kr i månaden) och det tror jag är fel väg. Musik lyssnar jag på i massor av sammanhang, medan jag gör annat. Till exempel kör bil, åker buss eller tunnelbana, gymmar eller förbereder mig för ett kundmöte. Hörlurarna är alltid på.

Läsning kräver koncentration och det har man inte obegränsat med tid till. Nu börjar priset på tjänsterna att bli alltmer viktigt och då känns 30 kronor för massor av läsning rätt. Ska vi börja betala hundralappar för Spotify Premium, för Netflix och kanske en prenumeration varje månad säger plånboken snart stopp. Jag är inte ett dugg förvånad över Readlys stora ekonomiska problem och marknadens kallsinnighet mot projektet.

Som en kvällstidningsperson sade till Magazinos förhandlare: ”De som har börjat läsa på nätet är förlorade för papperstidningen. Kan ni få dem att betala för att få hela tidningen på PDF på nätet så är det bara förtjänst”.

Jag tror inte detta är den heliga Graal för att rädda journalistiken. Men folk måste vara beredda att betala (och tycka priset är rimligt) även när papperstidningen är död och det måste förberedas redan nu, med en mängd olika modeller.

Andra skriver intressant om journalistik.

Paul Ronge


#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven”  som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började  sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!

Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.