”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!

Vi har upplevt en mediavecka utan motstycke kring boken om kungen: ”Den motvillige monarken”.

Plötsligt har proppen gått ur och det skvaller som cirkulerat på redaktionerna i årtionden kan nu publiceras fritt i kvällspressen. Sida upp och sida ner.”Kaffeflickor”. Camilla Henemark som kungens påstådda älskarinna. Sprit och sex på tillställningar i den kriminelle Mille Markovics svartklubb. En dömd utpressare som nu också hotar med att visa livebilder på kungens festande.

Aftonbladet Lena Mellin skrev här mycket klokt om detta.

Jag tillhörde dem som blev alldeles paff när jag hörde att kungen tänkte kommentera boken i samband med den traditionella årliga älgjakten i Halle- och Hunneberg i mina gamla hemtrakter vid Vargön. Jag avrådde, liksom i stort sett alla professionella kriskonsulter, som uttalade sig i förra veckan. Mitt huvudargument var att det var under kungens värdighet att kommentera en bok som skvallrar om hans sexualliv. Jag ansåg också att det var ett högriskprojekt, man kan inte domptera ett 60-tal ackrediterade journalister. Vad som helst kunde hända.

Idag vet vi ju vad som hände. Kungen viftade med en penna i luften, talade osammanhängande och litet lustigt om att han sett älgrumpor av obestämt kön, om att han inte läst boken, men förstått att detta hände ”för länge sedan”, att han talat med drottningen och familjen och att nu ”vänder vi blad, precis som ni journalister gör i era tidningar”. Ord för ord kan ni läsa hans redogörelse här.

I analysen efteråt sågar jag och i stort sett alla PR-konsulter samfällt talet. Jag medverkade i direktsändning i TV4 med hovets förra kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg. Här i Resumé Staffan Dopping som utvecklar resonemanget i sin blogg, I Expressen retorikexperten Barbro Fällman. Bland omdömena: Kungen verkar vara i obalans. Talet väcker fler frågor än det besvarar. Talet låter som ett erkännande att det mesta i skandalboken faktiskt är sant.

Men ändå verkar det som om just det taffliga gick hem. Kungen försökte åtminstone inte förneka och dementera. Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld bloggar här pricksäkert om ”teflonkungen”.

Skadeglädjen blir stor över att vi ”PR-nissar” får fel och att det stora pressuppbådet slokörat fick åka hem utan att fälla 24-taggaren.

Jag tycker inte det finns någon anledning att ha prestige. Ibland har vi PR-konsulter och retoriker (av media ofta utnämnda till experter för vi är nästan aldrig självutnämnda) rätt och ibland har vi fel. Ungefär som ekonomiexperter eller sportkommentatorer.

Jag vidhåller att denna presskonferens var ett högriskprojekt och att jag tycker det var under kungens värdighet att uttala sig om en skandalbok som huvudsakligen handlar om hans sexliv.

Men om han kom undan med bara förskräckelsen på grund av att svenska folket är så lojala mot kungahuset så har jag inget problem med det.

Däremot har jag idag från en vanligtvis mycket välunderrättad källa fått information om vilka kungens externa  kriskonsulter var. Det är två personer med högt anseende i PR-branschen, några av de tyngsta. Men kungen valde att inte lyssna på några rådgivare.

Kungen ”kan själv”. Hela detta vågspel iscensattes av honom och ”strategin” är alltså hans egen.

Vi har sett massor av turer när det gäller dålig mediehantering. Hyllandet av diktatorn i Brunei. Förra årets presskonferens vid älgjakten när kungen ville skjuta ännu flera vargar och ställde till kaos för WWF (World Wild Life Foundation) där han är ordförande. Många andra konstigheter som allteftersom faller i barmhärtig glömska. Och nu den här skandalboken som riskerar att fortsätta driva fram pikanta detaljer från kungens privatliv.

Nu vet jag att kungen inte tar råd och då bör man egentligen inte ge några. Men samtidigt med kungens problem blir det alltmer tydligt hur perfekt kronprinsessan Victoria fungerar i sin roll. Företagsledare jag talar med är helt lyriska över hur väl hon fungerar på PR-resorna utomlands, lyhörd och kunnig. Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.

Detta om monarkin nu ska behållas. Och av rent pragmatiska skäl tycker jag det är ett vettigare statsskick för oss än republik, inte minst för den PR det ger oss utomlands.

Varför pensionerar sig inte kungen? En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset?

Andra skriver intressant om kriser och PR.

/Paul Ronge

Låt dem inte få Arkelstens skalp, Reinfeldt!

Jag har tidigare skrivit om det jag uppfattat som en uselt cynisk krishantering från Moderaterna och då gällde det fallet Sven Otto Littorin.

Idag kan jag konstatera att Fredrik Reinfeldt tagit en helt annan hållning till det drev som nu går mot Sofia Arkelsten om så kallade mutresor och ett bostadsrättsköp i Stockholms innerstad. Han har skickat uppmuntrande SMS och stöder aktivt Moderaternas partisekreterare. Även Carl Bildt försvarar Arkelsten genom att tufft framhålla att han själv varit på ”massor med bjudresor”.  Det är helt uppenbart att Moderaterna värnar Arkelsten på ett helt annat sätt än de gjorde med Littorin i det mediedrev som nu skallar.

Aftonbladet har krävt Arkelstens avgång, tyckare som Stig Malm och Göran Hägg sitter i TV-soffor och dömer ut Arkelsten som ”dålig”, Expressen har idag en gråtande Arkelsten på en paparazzibild både på ettan och i ett stort uppslag i tidningen med vinkeln: ”Här bryter hon samman”.

Alltså: Skalpen är krävd, blodvittringen står stinn i fladdrande näsborrar, tolvtaggaren ska läggas ner om vi talar svensk älgjakt, tjuren ska segna ner med picadorernas lansar i sig om vi talar spansk tjurfäktning.

Jag har sett det förr från båda sidor. Jag var med och fällde både Hans Ericson och Stig Malm, samt (tyvärr) också Mona Sahlin när det begav sig. De sista tolv åren har jag försökt hjälpa tolvtaggare – framförallt i organisationer och näringsliv – att slippa tvingas avgå. Jag har beskrivit detta i min bok: ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Den här gången gläds jag åt att Reinfeldt försvarar Arkelsten och hoppas han vinner kraftmätningen. Varken Aftonbladet eller Expressen ska tillsätta eller avsätta partisekreterare. Eller partiordföranden. Varken i Socialdemokraterna eller Moderaterna.

Oavsett om Arkelsten har begått några fel i hanteringen eller ej så behöver politiker hämta inspiration ur den verklighet som organisationer och näringsliv lever i. Arkelsten, med sin miljöprofil, är direkt modig som, utan beröringsskräck, har vågat ”sova med fienden” och åkt på Shells resor. Ett aktivt reformarbete på miljöområdet låter sig inte göras utan att man också talar med oljegiganter som Shell och BP.

Svenskan skriver insiktsfullt här om hur vi  alla påverkas och utvecklas i kommunikation med andra, utan att vi behöver ha sålt vår själ.

Och självklart kan vi inte kräva att riksdagsmän betalar privat för att åka på konferenser, mässor och seminarier. Det är som jag ser det lika okej att riksdagsmän blir bjudna på jobbrelaterade resor som att bilreportrar på mindre och fattigare tidningar får resan betald av Toyota eller BMW när de ska bevaka en ny bilmodell. Annars är det ju bara stjärnreportrar som Håkan Matson på Dagens Industri som får chansen att upplysa sin läsekrets – hur demokratiskt är det?

Erik Laakso skriver klokt om detta med ”mutresor” i kulturmagasinet Voltaire och visar att sunt förnuft lätt färdas över partigränser.

Säkert har det gjorts fel i den så kallade krishanteringen, och när hela denna affär är slutförd kommer de att avslöjas när man tittar i backspegeln.

Kanske var det dumt av Arkelsten att säga att hon ”inte har gjort några fel”. I efterhand kanske Moderaternas egna undersökning visar att några av hennes blogginlägg efter resan var för okritiska mot Shell eller att det fanns poster hon borde ha betalat privat.

En viss ödmjukhet är alltid av godo när drevet går.

Men det blir förödande om vi får politiker som inte törs åka på bjudresor som handlar om deras politiska verksamhetsområde och om alla som blir befordrade till politiska uppdrag ska ha en isklump i magen att om några dagar kommer jag – per definition för att det ska vara så –att snurra som en trasa i den mediala centrifugen. Till slut kommer ju bara de mest utslätade figurerna, de som aldrig gjort något och därför aldrig gjort fel,  att våga ta uppdragen.

Andra bloggar intressant om politiken.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Thomas Mattsson förklarar i sin blogg på sitt vanliga rappa och pedagogiska sätt hur Expressen tänkte med ”gråtbilden”. Men jag tycker han glider på frågan om att det handlar om ”att ta skalpen”. Det är precis det det saken gäller nu – och jag hoppas ni misslyckas, Thomas!

Littorin- en iskallt cynisk krishantering

Så har då Aftonbladet äntligen gått från att säga A till att säga B och publicerat orsaken till Sven Otto Littorins avgång. Det kunde skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Inte minst ger det en chans för den avgångna ministern att inte krossas fullständigt av en ständigt stegrande ryktesstorm. Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.

Historien är sjaskig och tragisk – men för mig är regeringens krishantering av historien det absolut mest förbluffande.

Är alla medel tillåtna för att vinna ett val?

Ingår det  att lägga upp en förljugen krisstrategi, ge en chockad människa rådet att använda sina egna barn, sin inflammerade vårdnadstvist och snaskigt snokande media som argument för sin avgång, när huvudskälet är ett patetiskt sexköp?

Att boka upp regeringsplanet och samtidigt ljuga för Aftonbladet om att en intervju kommer att beviljas nästföljande dag? Att låta Sven Otto Littorin fly fältet utan att svara på några frågor och därmed bädda för de mest vildsinta spekulationer?

Att radera ut den forne strategen och toppolitikern i Reinfeldts innersta cirkel från regeringens hemsida med samma snabbhet och effektivitet som Josef Stalin retuscherade bort sina avrättade motståndare ur fotoarkiven?

Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell kvällen den 6 juli när Sven Otto Littorin, partisekreteraren Per Schlingman, Reinfeldts presschef Roberta Alenius och spinndoktorn H-G Wessberg lade upp krishanteringen före morgonens presskonferens – alltså exakt hur orden föll.

Men alla som jobbat med krishantering, med människor som befinner sig i chock och tunnelseende, vet vilket enormt inflytande de som sitter bredvid som rådgivare har. Regeringen har därmed hela ansvaret för att Littorins presskonferens blev en av de mest förljugna tillställningar vi sett under Reinfeldts regeringsperiod.

Regeringens krisstrategi kan i några få meningar sammanfattas så här:

”Vi skiter i människan, partikamraten, nära vännen och toppideologen Totto – nu släpper vi honom som en död fisk så att valrörelsen inte påverkas.”

Vi var några stycken som först gick på det – som kanske har för lätt att tro på folk och verkligen anser att vårdnadstvister och snaskande i folks privatliv inte hör hemma i media, att det måste få finnas en privat sfär och att vi därför har pressetiska regler.

Jag kan riktigt se krisstrategerna framför mig. Hur de gnuggade händerna. Guuuud så effektiva vi är! Vi ljuger för Aftonbladet, sätter kraken på planet, avskedar hela pressgänget (han jobbar inte här längre och åtnjuter inte presstöd)  och raderar honom.  Skriver de nu på Flashback att han lirade med Kapten Klänning och gillar småflickor? Who cares?

Jag hoppas regeringen Reinfeldt får löpa gatlopp för det här sättet att hantera människor.

En så iskallt cynisk krishantering bör helt enkelt inte få löna sig.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om krishantering och politik

Uppdatering 1: En mycket intressant och konstruktiv bloggpost av Staffan Dopping i ämnet.

Uppdatering 2: En reporter och en bloggare har missuppfattat min skrivning om ryktet om ”Kapten Klänning” i texten ovan. Jag har svarat i kommentarsfältet, men lyfter upp detta klargörande hit så ingen får uppfattningen att jag sprider falska rykten:

”Jag skrev i bloggen:
”Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.”
Jag trodde att citattecknen kring ”från säker källa” bara gick att uppfatta på ett sätt, nämligen: ”en källa som inte alls var säker, eftersom uppgiften visade sig inte stämma”.
Uppenbarligen gick det att läsa denna passus som fan läser bibeln, vilket jag beklagar.”

Klargörandet ingår i ett svar till Ann Helena Rudberg som ni hittar nedan.