media

SAS fiasko blev mördande reklam

Få har väl missat debatten om SAS nya reklamfilm där budskapet var: ”Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting”.

Efter kritikstormen togs filmen ner, för att sedan läggas upp igen för att den stod för ”SAS värderingar”.

Jag menar att filmens budskap är idiotiskt, på gränsen till intelligensbefriat. Vi har IKEA, Volvo, Ericsson, ABBA och hela det svenska musikundret, Spotify, Zlatan, Björn Borg, en matkultur med stjärnkockar verksamma internationellt, ALLT är inte importerat från högre stående kulturer till oss hedningar i norr.

Intressant är att PR-geniet Ingvar Kamprad valde helt motsatt väg när IKEA erövrade världen. Överallt ser man de blågula IKEA-komplexen där man, förutom möblerna, kan köpa sill, svenska köttbullar och svenskt brännvin till facila priser. Han tog med sig Sverige ut i världen utan Jante eller självskam. På samma sätt gjorde Nokia under sin storhetstid Finland känt och respekterat . Mobilerna förknippades med finsk sisu och företaget var stolt över sitt ursprung.

Alla kan göra fel, men en god regel är att om man har trampat i klaveret så bör man stå still och inte klampa omkring i det. Genom att SAS först lägger ut, sedan tar ner och därefter åter lägger upp filmen förstärker företaget intrycket av vinglighet och opportunism.

Aftonbladet hävdade i en ledare att ”trollkriget är här”, genom att kritiken mot filmen skulle ha kommit från ryska botar.

Aftonbladet menar att tesen bevisas av Twitterverktyget Hoaxy, när det är tvärtom. Aftonbladet underlät att visa en graf som talar om att inläggen huvudsakligen inte är bot-producerade, vilket avslöjas i en lång tråd från reportern Mattias Albinsson.

En av Dorothy Sayers deckare har titeln ”Mördande reklam” och utspelar sig i reklammiljö.

Och i SAS fall tror jag definitivt man kan kalla reklamen just ”mördande”. Som krishanterare, medierådgivare och allmän kommunikationsnörd är reklambyråernas roll i fiaskon av denna typ det mest intressanta för mig.

De är vana vid att man köper sitt utrymme, istället för att förtjäna det genom att komma med budskap som både kan väcka positivt medialt intresse och bli viralt genom att delas och diskuteras på sociala medier.

Det har fostrat en okänslighet för folks reaktioner, en mallighet och en ”nu ska vi tala om hur det ligger till”-mentalitet som inte fungerar längre i en tid när sociala medier bär fram ursinniga eldstormar som för tanken till det drabbade Australien.

Det finns ju en orsak till att folk installerar annonsblockerare på löpande band.

Det här gäller absolut inte alla byråer, jag sitter själv med reklammänniskor som främst arbetar med ”goda” företag och organisationer som inte vill bygga sina varumärken genom att provocera. Men det okänsliga tilltalet och de logiska kullerbyttorna finns där, som när Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen för att visa att kvinnor tjänar mindre än män.

Paulina Neuding uttrycker det så här i en krönika i Svenska Dagbladet, där hon bland annat skriver:

”Den svenska reklambranschen är genomgående tillrättavisande och föreläsande, och folk tolererar det med samma stoiska lugn som man tolererar så mycket annat.

I SAS fall låg det förstås särskilt mycket i farans riktning att man skulle välja att ägna sig åt godhetssignalering. Det är inte alltid roligt att vara reklamare och få frågor från kompisar om det stora flygbolaget man jobbar för.

Vi kan kalla det Meghan Markle-principen: Ju fler flygmil på samvetet, desto större behov att utsätta omvärlden för moralpredikningar.”

Det är elakt, men på kornet. Det jag tror stora företag kan lära är att lägga större uppmärksamhet på om de kampanjer som föreslås verkligen blir god PR, att de gynnar företagens varumärke och inte bara ger ”pang för pengarna”, i bemärkelsen att chockera och väcka uppseende.

All reklam är inte bra reklam, det har jag ofta fått påpeka när jag kommenterat olika kampanjer i media. Den internationella trenden verkar vara att allt fler företag låter stora PR-företag ta hand om mer av marknadsföringsbudgeten och kombinera den köpta uppmärksamheten med den förtjänade som bygger på traditionell mediebearbetning i kombination med delningar och klick på nätet. Jag tror det är helt rätt väg att gå.

Paul Ronge

Gnosjöandan kan lyfta Sverige

Lågkonjunkturen lägger ett tungt och mörkt molntäcke över Sverige. Stora massiva varsel. Osäkerhet om EU:s fortsatta ekonomi. President Obamas ”budgetstup” i USA.

Till och med Gnosjö bidrar till rubriker, arbetslösheten i svensk småföretagsamhets Mecka har ökat sedan krisen 2008 så att det till och med kan leda till skattehöjningar, enligt Ekot.

Igår fick jag för första gången insupa den rikskända ”Gnosjöandan” på ort och ställe då jag höll jag ett medieseminarium för Marknadsföreningen i Gnosjöregionen.

Det som slog mig var inställningen – långt viktigare än siffrorna och statistiken. 9 500 företagare i Gnosjöregionen är samlade i ett gemensamt nätverk. För några 1000-lappar om året hamnar de högst upp på Googles sökordsoptimeringar när det gäller produkter som är signum för regionens tillverkningsindustri.

— Allt handlar om själva inställningen, säger Thomas Perdsjö, en av eldsjälarna i Marknadsföreningens tidning Gnosjöregion. Om någon här får en order på 50 000 enheter, men bara kan tillverka 25 000 så går han rätt över gatan och frågar konkurrenten: ”Kan du ta 25 000 så tar jag 25 000 så fixar vi tillsammans ordern åt kunden”. Det skulle aldrig hända i Stockholm.

Ta en titt på den här tidningen! (klicka på ”Läs Magasinet här”, under rubriken så får ni PDF-versionen) Den utstrålar optimism och skulle den inte vara så väluppfostrad så skulle den kunna tolkas som ett enda uppstudsigt långfinger mot svensk medias eländesbeskrivningar över det ekonomiska läget i landet. Samtidigt är den ju så otroligt praktisk och promotande för bygdens företag.

Under rubriken ”Strålande tider i Gnosjö” vill Marknadsföreningen ge en motbild till traditionella media:

”Strålande tider. Kanske är det en provocerande rubrik. Vi hör varje dag om neddragningar, varsel och att framtiden ser mörk ut. Och vi är väl medvetna om att många företag har det tufft. Men vi vet också att det inte är riktigt så nattsvart som media målar upp det. Trots allt finns det många företag i Gnosjöregionen som investerar, expanderar och har en bra orderingång.”

Kvällen innan har jag varit på Bredaryds Wärdshus, prisbelönt och berömt, bland annat för sin whiskyprovning, och ätit en fantastisk plankstek med Torbjörn Johansson, Thomas Nilsson, Karl Lindow och Ulf Lorenzon i Marknadsföreningens styrelse.

De vill att jag ska ge praktiska och handgripliga råd om hur man närmar sig media och säger ungefär så här: ”Våra företag är otroligt duktiga på att producera och leverera, men de måste också bli bättre på att marknadsföra sig”.

Att vara i Gnosjöregionen är en direkt humörförstärkare. Optimismen är obändig, här tas ekonomi och företagande på allvar, man ska alltid hitta lösningar.

Därför är kanske min största utmaning att försöka få dessa entreprenörer att förstå att det inte går att kräva ”positiva media”, att det helt enkelt inte är en gångbar affärsmodell om tidningar ska sälja.

”Tänk själva”, säger jag till de cirka 70 församlade entreprenörerna, ”Vi är alla problemorienterade. Om min teknik inte fungerade nu så skulle jag skära tänderna, men eftersom den funkar så ägnar jag den inte en tanke. Det är ju samma med er, ni är positiva och vill hitta lösningar, men då börjar ni ju med att lokalisera problemen. Om media inte fokuserade på problem, det ni kallar negativa nyheter, skulle de inte gå att sälja och de vill ju som ni vara kommersiella.”

Jag tror att mitt budskap går fram och jag får väldigt fin respons på mitt seminarium efteråt.

Lunchen innan jag åker hem tillbringar vi på Rotary i Värnamo. Lokalen är fullsmockad eftersom ett gigantiskt projekt, som säkert kommer att komma upp i närmare 500 miljoner, redovisas – ombyggnad av den tidigare Gummifabriken som nu ska bli ett modernt kommunikationscenter med konferenslokaler, biografer och restauranger.

— Var kommer budgeten att landa, vad kommer det till slut att kosta? Det är den centrala frågan som Rotarianerna på mötet ställer.

Om fler runt om i landet skulle ställa denna självklara fråga så skulle Gnosjöandan absolut lyfta hela Sverige.

Andra skriver intressant om entreprenörer.

Paul Ronge

Uppdatering: Idag, fredagen den 7 december, höll TV4:s Jan Scherman ett bejublat framträdande på Rotary Stockholm-Djurgården. En av Sveriges tyngsta mediemakthavare gav samma budskap som Gnosjöregionens Marknadsförening: Det är viktigare att säga ja än nej. Att vara positiv. Det har blivit typiskt svenskt att alltid peka på problemen och inte på lösningarna. Han rev ner rungande applåder bland annat för sitt motto för entreprenörer: Att tåla. Och ha mod. Det är lika med tålamod.

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven” som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

”Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!

”I lejonets kula” – gäst hos Uppdrag Granskning

Är vi PR-konsulter och krishanterare ett hot mot demokratin – eller vinner tvärtom samhällsdebatten på att företag och organisationer blir skickligare i att hantera granskande journalister?

Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?

Igår var detta två ämnen som diskuterades under några intensiva eftermiddagstimmars internt seminarium hos SVT:s Uppdrag Granskning.

Inbjuden till ”lejonets kula” berättade jag ganska öppet, men generellt, vad jag som krishanterare gör för att lotsa kunder, så skadeslöst det nu går, genom en kritisk granskning. Vinner gör man aldrig. Men om man inte förbereder sig så har man bara sig själv att skylla, som jag skrev i en debattartikel här i Dagens Samhälle för någon tid sedan.

Jag diskuterade också frågan om Uppdrag Gransknings så kallade format. Format är helt enkelt programupplägget som gör att vi bänkar oss framför TV:n och vet ungefär vad vi har att vänta. Som Robinsons format med ö-råd, som jurymobbingen i ”Idol” eller som munhuggandet i Svt Debatt.

När vi bänkar oss framför Uppdrag Granskning så är det för att se skurkar göra bort sig, underläppar darra, svettpärlor droppa från näsvingar, ångest lysa i blickar, pinsamma tystnader lägra sig. I brist på bättre kallade jag det ”underhållningsvåld”. Det är det som gör programmet sevärt, därför lockas en stor publik att titta. Min uppgift blir då att göra programmen ”tråkigare”, genom att i intensiva förberedelser hjälpa min kund att göra bort sig så litet som möjligt. Att bli så lite misshandlad som möjligt.

Däremot uppmanar jag inte kunder att vägra ställa upp för Uppdrag Granskning. Helt enkelt därför att det leder till en bild av feghet, maktfullkomlighet och brist på demokratisk öppenhet som oftast skadar varumärket ännu mer.

Och där kommer vi in på nästa stora diskussion vi förde: Uppdrag Granskning upplever att VD:ar allt mer sällan ställer upp. Janne Josefsson talar om en ”krigsorganisation” och att det blir ett ”demokratiskt problem” när informationen centraliseras uppåt och de som sätter sig framför kamerorna är medieslipade kommunikationschefer istället för ansvariga direktörer.

Jag förstår frustrationen. Men jag menar att det är självklart att när företag har koll på vem som är talesperson och utnyttjar kommunikationschefen som ”åskledare” (det ligger ingen trofé i att göra bort eller ens avsätta en ”informationsputte”) så blir de ett bättre lag. Det står inte i svensk grundlag att direktörer måste ställa upp som kanonmat för journalister, därför är det enligt min mening inte ”ett demokratiskt problem”.

Om Uppdrag Granskning möter ett bättre, mer slipat och mer samordnat lag i sin granskning bör de väl rimligtvis träna för att bli ÄNNU duktigare? Jag tror inte granskande journalister får direktörer att ställa upp oftare genom att gå fram ännu mer hårdfört, jaga dem på flygplatser eller knacka på i deras privata hem – det kan tvärtom skapa antipatier så de granskade uppfattas som jagade offer. Om däremot scoopet är tillräckligt tungt, frågorna tillräckligt berättigade och allmänintresset tillräckligt stort så tvingas också de tyngsta börsdirektörer att sätta sig framför kameran. Jag har ju själv varit med ett antal gånger när så skett.

Om dessa och andra frågor förde vi en öppen och professionell debatt, ofta med glimten i ögat och en del skratt, där jag stod inför kanske 30 personer i Sveriges, för näringslivets och många kommuner och landstings, mest skräckinjagande redaktion.

Jag tror avslutningsvis Uppdrag Granskning varken kan eller bör försöka ändra sitt ”format”. Då skulle vi inte haft reportaget om valstugorna. Inte avslöjandet om ICA och köttfärsen. Vi skulle inte fått se hur människor som åker för att skönhetsopereras i öststater kommer tillbaka helt sönderkarvade och halvdöda. Vi skulle inte fått se hur McDonalds använde svarta städfirmor. Jag tror inte en sekund på att Uppdrag Granskning ska bli ”snällare”, mer ”objektivt” eller erbjuda direktörer en större trygghet mot elakheter och överraskningar som motprestation mot att få intervjuer. Då blir Uppdrag Granskning som Skavlan eller P4 Extra. Också bra program, men då skulle Uppdrag Granskning förlora sin identitet.

Andra skriver intressant om granskning.

/Paul Ronge

Tillägg: Jag fick på mötet kritik för att ha påstått att en intervjuperson skulle ha utsatts för ”extra starka lampor” och ”inte fått dricka vatten”. Gick tillbaka och tittade i min bok ”När Janne Josefsson ringer” vad jag egentligen skrev:

Om vattnet, sidan 104:

”Personen fick så småningom akut vätskebrist och vågade inte ens be om ett glas vatten”. Jag skriver alltså inte att hon förvägrades vatten.

Angående lamporna skriver jag, också på sidan 104:

”Den intervjuade grillades i över en timme med två kameror på sig. Starka lampor gjorde att värmen så småningom blev olidlig”. Jag skriver alltså ingenting om extra starka lampor.

Men självklart är detta intervjupersonens version. Jag har ju inte kunnat kolla med Uppdrag Granskning om det min kund sade var sant. Och då hade det blivit bättre om jag inlett skildringen med: ”Enligt min kund gick det till så här på Uppdrag Granskning”.

Ola Lindholms tappade trovärdighet

Om några dagar – på måndag nästa vecka – vet vi om Ola Lindholm döms till dagsböter för ”ringa narkotikabrott” eller inte.

Rent rättsligt blir hans straff i så fall försumbart. ”Några tusenlappar”, som han själv uttryckte det i SVT:s nya talkshow ”Hübinette” igår, där han också påstod att hans namn var kidnappat.

Men mänskligt har han straffats stenhårt. Han har blivit av med jobben som chefredaktör för Kamratposten och som programledare för ”Wild Kids”. Hela hans varumärke som föredöme och idol har sjunkit som en sten. Trots att jag kan tycka synd om Ola Lindholm är det straffet den logiska följden av en usel krishantering från början till slut.

Hans fall var allvarligt redan från början. En uppburen programledare, idol för en hel generation barn, en charmknutte som lever på att vara helyllekille som tar narkotika har ett givet och stort nyhetsvärde för media. Speciellt om han bevisligen när polisen testar har kokain i kroppen och ändå förklarar sig helt oskyldig.

Lindholm har från dag ett i krisen påstått sig vara utsatt för ett mediedrev och igår på Hübinette var det hans viktigaste anledning att inte försvara sig, att inte förklara hur han fått i sig kokain, trots att han numera, som han säger, ”vet hur det gått till”.

Jag har, som politisk reporter, sett ett antal drev på mycket nära håll. Mot Mona Sahlin och Gudrun Schyman för att nämna några. Jag har som kriskonsult de senaste 13 åren försvarat kunder för att mildra eller helt undvika mediedrev. Jag vågar konstatera helt entydigt: Lindholm har inte utsatts för ett drev. Tvärtom har han behandlats helt korrekt av media med tanke på fallets nyhetsvärde. Lindholm ska enligt uppgift nu ställa upp i SR:s Medierna och kommer väl där att fortsätta driva sin tes om elaka medier. Att skjuta på budbäraren var hans första misstag.

Lindholm hävdar fortfarande att han är oskyldig, men att han nu vet exakt hur det gått till. Varför vill han då inte, när han redan sagt A, också säga B? Jo för det ”skulle drabba familjen”. Han tar hellre sitt straff och ”värnar sitt privatliv”. Logiken läcker som ett såll. Är det någon i hans familj som petat i honom kokain? Om någon så kallad ”kompis” skulle betalat 1000 kronor (ungefärlig kostnad för ett gram) för nöjet att ”skojdroga” honom, hur skulle det drabba familjen att berätta det och kanske bli frikänd? Att påstå sig oskyldig utan att ens försöka ge en vettig förklaring var hans andra misstag.

Lindholm säger i ”Hübinette” att han fortfarande är mitt uppe i krisen, att det varit en massa känslor och att han nu tycker ”han agerat helt rätt”, men kanske om två år kommer fram till att han gjort en massa fel i sin krishantering. Det är uppenbart att Lindholm handlat i affekt, inte minst genom att skicka ut ett blogginlägg som väckte mer frågor än det besvarade och genom sina häftiga utfall mot media. Ett av mina grundläggande råd är att om man är i kris så måste man ta hjälp utifrån. Finns ingen krisexpert (eller om du inte har råd att anlita en) så finns oftast en eller ett par goda vänner. Deras råd kan vara ovärderliga just för att de inte själva är i affekt, för att de kan tänka klart. Lindholms tredje misstag är så uppenbart just det många mediemänniskor gör: ”Jag kan själv! Jag är ju proffs på det här”.

Lindholm räknar med att bli dömd och tycker kallt att det kan vara värt några tusenlappar att slippa förklara sig. Det som hänt kommer att ”blåsa över” på kanske tre månader, eller tar det två år? frågar Lindholm Karin Hübinette”. Lindholm förstår därmed inte skadans omfattning. De allra flesta tror, helt logiskt, att Lindholm ljuger och att han själv tagit det kokain som hittades i hans kropp. Även Lindholm medger att det är så, ”han är redan dömd” och det spelar ingen större roll. Han underskattar därmed grovt sin situation. Hans fjärde misstag.

Skillnaden gentemot exempelvis Plura (och tidigare Tommy Körberg, Patrik Sjöberg, Py Bäckman, Sanna Bråding Mikael Persbrandt med fler) är att de erkänt att de tagit narkotika. Plura tappade säkert i respekt hos vissa, men han tappade inte i trovärdighet. Lindholm har tappat all trovärdighet genom att inte ens försöka ge en förklaring till hur han skulle kunna vara oskyldig.

Om Lindholm nu (vilket jag och säkert de flesta tror) ändå tog kokainet kan vi leka med tanken att han direkt hade erkänt och samtidigt förklarat att han behöver hjälp med rehabilitering. Det hade då varit omöjligt för Kamratposten och SVT att sparka honom, drogproblem betraktas som sjukdom och kan inte vara grund för avsked. Han hade, precis som de personer jag nämnde ovan, fått sympati, betraktats som mänsklig och kunnat komma tillbaka. Sverige lider inte, som en del knarkliberaler hävdar, av moralpanik. Däremot har vi svårt att förlåta dem som ljuger, myglar och skyller egna tillkortakommanden på media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas här i Resumé om Ola Lindholms krishantering.