Varför hatar alla Mona?

Rubriken är en överdrift, men har, som de flesta rubriker, ett stort mått av sanning. Jag skrev nämligen en krönika i News55 där jag hoppades att Mona Sahlin skulle ha 10 liv (  jämfört med en ordinär katt som bara har nio) och komma tillbaka efter den senaste skandalen med bland annat osant intygande om inkomstuppgifter  för att hennes livvakt skulle kunna köpa en 10-miljoners bostadsrätt på Solsidan i Saltsjöbaden. Och skandalen bara fortsätter.

Jag lade som vanligt ut länk till krönikan på sociala medier, där jag har drygt 15 000 följare på Twitter och över 4 000 vänner på Facebook.

Jag tror aldrig jag fått så mycket mothugg, många kommentarer från i övrigt sansade personer gränsar till rent hat. Mona Sahlin verkar för väldigt många inte ha några som helst försonande drag.

Ändå är kommentarerna hos mig förhållandevis resonerande och håller hög nivå. Av nyfikenhet kollar jag Flashbacks skvallertråd om Mona Sahlin. Det är som att hoppa jämfota ner i en ormgrop med rasslade skallerormar.

Det jag, och ett antal politiska kommentatorer och reportrar som följt henne noga, hävdar är att hon besitter en närmast unik politisk kompetens. Hon är alltid tydlig, nästan alltid öppen för media och kommunikativ, hon är orädd och passionerad i  de frågor hon brinner för. Samtidigt har hon ett självskadebeteende när det gäller att slarva med ekonomi, att missbruka maktpositioner för sin familjs och sina vänners vinning och att göra skandal som får mig att ta mig för pannan.

Expressens avslöjande är ingenting att säga om och absolut ingen ”personförföljelse” som hennes advokat Claes Borgström hävdar. Gedigen grävande journalistik som min gamle kollega Christian Holmén, som chef för Expressens grävargrupp, ska ha all heder av.

Det jag frågar mig är varför hon är så hatad i så många läger?

Visst, hon har genom hela sin karriär varit en urbota ekonomisk slarver. Men vad händer dem som slarvar? De får parkeringsböter, de får förseningsavgifter och räntesmällar för förfallna fakturor, de får skattepålägg, deras ärenden går till kronofogden. Jag kan inte se att det är av godo, varken för plånboken eller för det egna nervsystemet att vara kass på att sköta sin ekonomi. Men: obs, obs, obs: Sahlin har aldrig fällts för stöld eller någon ekonomisk oegentlighet, Ändå hatas hon värre än de Panama-nissar som tjänat miljoner och ibland kanske miljarder på att bluffa det svenska skattesystemet.

Visst, hon är obildad skriver man i mina kommentarsfält. Vad var då giganter som lantarbetaren, senare finansministern Gunnar Sträng och muraren, senare multiministern Torsten Nilsson? Inte hade de mer av skolutbildning än Mona Sahlin. Det  finns så många andra som funnit sin skolning i vuxen ålder, som är autodidakter och som aldrig fann sig till rätta i den traditionella pluggskolan, men där det gick hyfsat bra ändå. Jag är en av dem. Sahlin är en av de få som det anses legitimt att slå i huvudet för att hon inte är akademiker.

Visst, och nu närmar vi oss pudelns kärna i den senaste och allvarligaste skandalen: Kanske är hon  sol och vårad eller tokkär i en yngre livvakt, eller har utnyttjat en så kallad ”toy-boy” som hon ju har gått så i bräschen för. Och hur heligt förbannade blir vi när män med makt beter sig på samma sätt? När Pehr G. Gyllenhammar blir pappa vid 81 i ett nytt förhållande – har det ingenting med hans position att göra? Berlusconi och alla hans unga damer? Presidentkandidaten Trump med betydligt yngre kvinna vid sin sida? Nej männen fnissar vi på sin höjd åt, men gud nåde Mona Sahlin om hon tillämpar sin makt för någon hon gillar.

Jag pratade idag med en av de mest erfarna politiska bedömare jag känner, som varit nära den socialdemokratiska maktelitens centrum ända sedan Kjell Olof Feldts glansdagar. Han tror att hatet mot Sahlin kan sammanfattas i ett ord: ”Gränslösheten”. Hon har aldrig satt staket mellan det privata och professionella. Vi får veta att hon blev gråhårig över en natt för att hennes barn dog, hon  bjuder på allt och då blir det som att vi äger henne. Det är en teori så god som någon. Jag tror att precis som Mona Sahlin är unik så är också hatet mot henne unikt, komplicerat och sammansatt. Där ingår att kvinnor i kris drabbas mycket mer skoningslöst än män, där ingår en god portion Jante (hon ska inte springa omkring med en Louis Vuitton-väska, även om hon fått den i present av Liza Marklund), där ingår hat mot starka kvinnor som tar för sig, där ingår också det extra djävliga i hur jobbigt det blir när kvinnor angriper kvinnor som det gått lite bättre för.

Jag förstår inte hatet och jag känner hur det går över gränsen till mobbing.

Däremot är det helt klart att Mona Sahlin nu är politiskt död om hon inte hittar en väg ur krisen. Så här ser jag, som krishanterare. alternativen:

Antingen har Sahlin bestämt sig för att det hon gjort inte går att försvara eller förklara och att hon nu, vid 59 års ålder, vill gå in i anonymitetens dimma. Då gör hon helt rätt som flyr fältet, gör sig oanträffbar och vägrar intervjuer. Men det Sahlin då måste ha i åtanke är att hon också är borta från nya åtråvärda jobb. Hon kan inte blir generaldirektör, landshövding eller få något annat tobbjobb innan hon förklarat hur den här skandalen kunde hända. Sossarnas partitopp är ju helt stum och beröringsskräcken är total. Mona Sahlin blir en politikens Greta Garbo, men utan att bli ihågkommen för sina senaste filmer utan bara för sina senaste skandaler.

Eller så går hon ut och förklarar sig. Jag tror folk kan förstå om hon säger som det är och då finns det ändå en möjlighet, även om den är liten, att hon kan komma tillbaka. Mitt råd till Mona Sahlin är då att hon skulle ge den exklusiva intervjun till Christian Holmén och Michael Syrén på Expressen som grävde upp hela historien. Kan hon besvara deras mest obekväma frågor, de som är mest kunniga, så skulle hon kunna vara tillbaka i matchen.

Andra skriver intressant om Mona Sahlin

Paul Ronge

Uppdatering: Leif GW Persson verkar tänka litet som jag: Mona Sahlin har aldrig skott sig själv i politiken, hon är vänfast och välformulerad. Han avslutar med att Sahlin kan komma till honom om hon vill ha råd och hjälp.

Juholt skakar i fosterställning och alla är nakna

Här är en av mina värsta mardrömmar, som återkommer med några års mellanrum:

Jag står i en talarstol och plötsligt märker jag att hela publiken sorlar och ser besvärad ut.

Jag får en isande känsla och tittar ner. Inga byxor. Inga kalsonger. Jag brukar vakna direkt, kallsvettig och lättad att allt bara var en dröm.

Lite samma känsla får jag när jag läser Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.  Alla är nakna. Fullständigt hänsynslöst, helt enligt den journalistiska principen om konsekvensneutralitet, klär han av VU och kansli – både vänner och fiender – och hänger ut dem att titta på. Han sitter på en massa interna VU-protokoll och bandupptagningar och hade, så länge det varade, fullständig access till Håkan Juholt och hans sätt att tänka.

Poängen är att Sven-Eric Söder, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Carin Jämtin, och alla andra Socialdemokrater som valsar omkring i denna maktsåpa säger som de gör i trygg förvissning om att det aldrig någonsin kommer att komma ut. De talar klarspråk, på ett sätt som de sällan eller aldrig gör offentligt eller framför journalisters mikrofoner. Och allt är ett maktpolitiskt spel, där riktningen blir allt tydligare: Juholt är en katastrof och måste bort!

Suhonen gör något i sin bok som professionella journalister alltför ofta inte lever upp till: Han låter även den han kritiserar få ge sina bästa argument! Det betyder att Ylva Johansson, Damberg, Jämtin och Lundby-Wedin, åtminstone i mina ögon, ofta framstår som smarta och kloka, inte minst i debatten om Juholts velande om A-kassehöjningen. Han förminskar dem inte för hur de argumenterar, utan  koncentrerar sig på att slå på dem politiskt. Likt en gammeltestamentlig profet kastar han ljungande blixtar mot de otrogna som, med hjälp av slipade PR-konsulter, drar hans parti åt höger. Som ”när Lenin kommit till stan”, tycker Göran Greider.

Juholt får också sina slängar av sleven och framstår ibland som en lallande idiot i Suhonens bok, trots att det ångar kärlek till honom mellan sidorna. Juholt tror att ”Damberg är rökt” om han tar Waidelich till ekonomisk talesperson. Jag undrar hur stämningen mellan Damberg och Juholt kommer att vara när de stöter på varandra i riksdagskorridorerna? Juholt ligger i fosterställning och skakar i sin sambo Åsas knä. Juholt skickar sms till Suhonen att ”han gått sönder”. Juholt skriver spontana Facebookuppdateringar efter fyra glas vin. Juholt är för konflikträdd för att tala om att det vid ett tillfälle är så mörkt så han inte kan läsa sitt talarmanus så han försöker improvisera istället. Juholt blir fet och beordras av Suhonen att börja med GI.

Jag tyckte, när det begav sig, att Juholt bland annat fälldes för att han sköts sönder inifrån och var föraktad av reportrarna; för svulstig, för ”bonnig”, alltför långt från den ”cityslicka” politiska eliten. Rätt mycket av detta beskrivs i boken.

Boken blir ett läsvärt tidsdokument genom att Suhonen så naket refererar vad som hände internt, det är ”kiss and tell” på högsta politiska nivå.  Jag blev  ofta kritiserad när jag var politisk reporter för att vara alltför intresserad av ”spelet”, av maktkampen och personmotsättningarna. Men tala om att detta VU-gäng framstår som skvallriga makthungriga intrigörer med Machiavelli som husgud! Hade jag vetat då vad Suhonen beskriver nu så hade jag bett de politiker som skällde på mig att slänga sig i väggen.

Däremot tror jag inte en sekund på den stora politiska konspiration som  Daniel Suhonen målar upp. Som om fällandet av Juholt vore ett beställningsjobb från Wallenberg och de riskkapitalister som vill göra vinst på välfärden, genomfört av en partihöger som till stor del består av lobbyister och PR-proffs. Det är att ge Juholt en alldeles för stor politisk betydelse.

Suhonen skriver själv att Juholt, när han redan nästan var sönderskjuten, först vägrade ta hans råd att attackera de privata välfärdsvinsterna, för att sedan göra en kovändning och klockan 8 på morgonen samma dag talet skulle hållas bestämma sig för att gå till generalattack. Det pekar ju på en vinglighet som står i bjärt kontrast mot att Juholt skulle varit en röd fara för riskkapitalisterna i vården.

Man behöver inte gilla Suhonens politik för att ha ett stort utbyte av boken. Själv tror jag Suhonen längtar tillbaka till en Socialdemokrati som aldrig egentligen funnits vid makten. Vänstern har alltid varit sidekick till en pragmatisk höger när Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Branting, Erlander, Carlsson, Sahlin, Persson: Alla har i huvudsak fört en högerlinje. Olof Palme var ett undantag eftersom han kombinerade en praktisk politik som ofta var högerpragmatisk med en flammande vänsterretorik.

Vänstern i partiet har haft sin styrka hos gräsrötterna. De som kokade kaffet och organiserade första maj-demonstrationerna, medan partihögern drack kaffet och förberedde talen.

Så kom då Juholt som verkligen var förälskad i sin egen retorik. Vänstern såg en frälsare och gav honom stående applåder.

”Du är för snabb och saknar kompass”, sa Wanja Lundby Wedin.

Andra skriver intressant om politik

Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ’Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det  inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Apropå Parken Zoo – Varför får journalister ljuga?

Igår utbröt en intensiv debatt på Twitter apropå Kalla Faktas avslöjande om Parken Zoo i Eskilstuna. Djurparkschefen Helena Olsson står avklädd och krossad efter att av programledaren Lennart Ekdal blivit konfronterad med flera osanningar kring djurhållningen.

Frågor som väcktes var: ”Nödlögner är väl inte så farligt” och ”varför får journalister ljuga? – De lurade ju Olsson att programmet handlade om utrotninghotade djur.”

Krishanteringen har varit katastrofal och helt kännetecknats av bristande förståelse för den ilska som historierna om avlivningarna och bilderna av de frysta döda djuren väckt. Djurparken försökte att till varje pris försvara sig utan att medge att det ligger någonting i tidigare personals kritik, tills styrelsen till slut sade ifrån.

VD Torbjörn Bergvall, med ett imponerande välsmort munläder, har styrelsens fortsatta förtroende. Helena Olsson kan, trots sin sympatiska framtoning, få betala ett mycket högt pris. Kanske inte en skalp att vara jättestolt över för TV4.

Jag delar i stort krisexperten Jeanette Fors-Andrée:s analys av krishanteringen och vill här koncentrera mig på det som blivit en  brännpunkt i debatten: Hur allvarligt är det att ljuga för journalister och varför ”får” journalister ljuga?

2009 skrev jag det här blogginlägget, med anledning av att journalisten och författaren Björn Häger i sin grundbok för journalister, ”Reporter”, slagit  fast att det är ok att ljuga.

Så här skrev ju Häger i boken:

“Att ljuga är tillåtet. Ibland kan det vara själva förutsättningen till exempel för att göra som den tyske journalisten Günter Wallraff och klä ut sig till någon annan för att avslöja sådant som annars inte skulle ha kommit fram”.

Jag tyckte att Häger borde haft den goda smaken att skriva att journalister så långt möjligt ska avhålla sig från att ljuga. Bland annat för att det stärker trovärdigheten hos ett skrå som idag ligger lågt i förtroendemätningar.

Men nu är det som det är. Det enkla svaret på varför (en del) journalister ljuger (oftast genom att mörka sanningen) är för att det ger smaskigare avslöjanden. Och för att de kan.

För mig är det ingen moralfråga. Jag uppmanar mina kunder att aldrig ljuga, även om de inte behöver berätta hela sanningen, av det enkla skälet att det inte ska gå som det nu gått för Helena Olsson. För att följderna kan bli katastrofala. Av samma skäl råder jag kunden att aldrig blint tro  på vad journalister uppger att en artikel eller ett reportage ska handla om. Att ställa sig själv frågan: Är det rimligt att just detta media vill intervjua mig av det skäl de angett, eller kan det finnas andra motiv?

Speciellt misstänksam ska man vara när det gäller granskande program som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dagens Ekos grävargrupp och Kaliber, eller vissa reportrar som visat sig vara utpräglade ”skalpjägare”.

Man kan i sin krishantering slå tillbaka om journalister på ett uppenbart sätt använt falska förespeglingar som innebär att det färdiga resultatet –artikeln, radio- eller TV-inslaget –blivit missvisande eller felaktigt. Men man kan inte börja grina och beklaga sig för att man blivit lurad.

Om du själv håller dig till sanningen och dessutom låter bli att spekulera i fakta du inte har koll på i umgänget med ALLA reportrar så minimeras risken ner mot noll att du ska stå svarslös som en kippande fisk när lögnen avslöjas. Som Mona Sahlin. Som Refaat El Sayed. Som FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind.

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Uppdatering: Fick ett trevligt brev från Björn Häger som jag gärna vidarebefordrar. Och ja – visst ska vi sluta bråka, Björn!

Sahlin höll inte måttet – den sorgliga sanningen

Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero har skrivit en bok om Sahlin-krisen 1995. ”Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister”.

I boken ska han, enligt reportrar som kontaktat mig och följare på Twitter, gå rätt hårt åt mig personligen och journalistkåren i allmänhet för ”drevet” som fällde S-ledaren Ingvar Carlssons kronprinsessa för nu 17 år sedan.

Jag har i intervjuer och i debatter sedan 2006 och i samtal med Mona Sahlin personligen innan hon blev partiledare, bett om ursäkt för den del jag hade i detta. Framför allt för att jag skrev för hårt, för dramaturgiskt och med manschauvinistiska inslag (till exempel om Sahlins kamp mot tårar och hennes vita dräkt).

Jag tycker andra inslag i drevet i och för sig var värre, som att belägra Mona Sahlins hem, vilket jag vägrade att medverka i. Men jag tar ansvar för det jag skrev.

Till Mona Sahlins fall bidrog också en helt undermålig krishantering hos hennes medarbetare och det faktum att hon faktiskt ljög när hon till Expressens Leif Brännström sa att hon  bara använt regeringens kontokort privat en gång.

I denna P1 Morgon-intervju får Romero till slut den intressanta frågan om att Sahlin ju ändå blev partiledare, 2007, med chans att bli statsminister – hur tyckte han att hon skötte sig?

Hans svar är entydigt: Sahlin skötte sig bra. Hon fick för kort tid på sig och hade inte samma starka stöd som 1995. Därför förlorade hon fajten med Reinfeldt.

I Aftonbladet Debatt hjälteförklarar Romero Sahlin, så hon nästan får kultstatus à la Kim il Sung.

Just här går Romero helt fel, menar jag. Han försöker göra medierna och partiets ”gubbar” ansvariga också för förlusten i valet 2010 och det håller inte.

Mona Sahlin fick ju en andra chans att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon förlorade den i ärlig kamp med Fredrik Reinfeldt eftersom majoriteten i den svenska väljarkåren ansåg att hon inte höll. Det handlade väl främst om den rödgröna röran där vänsterpartiet skulle bli regeringspartner, men också om hennes frottering med kändisar som Micael Bindefelt, Richard Wolff och Liza Marklund, snarare än att röra sig i det mer vardagligt arbetande Sverige. Samt en grundläggande brist på förtroende från allmänheten. Och en svårförståelig passivitet som gjorde att hon inte drog igång valrörelsen på alla cylindrar förrän det var för sent.

Jag tror att många av de misstag Sahlin begick både 1995 och 2007 handlar om att hon omgett sig med ja-sägare. Någon med kritisk blick i hennes närhet borde till exempel ha uppmanat Sahlin att omgående skaffa en ekonomiassistent till hjälp att hantera sin privatekonomi. Detta skedde ju flera år (och många betalningspåminnelser) senare, efter att Lena Mellin på Aftonbladet gett henne detta råd i en krönika.

Detta att bara vilja ha ja-sägare omkring sig tror jag dock Sahlin delar med de allra flesta politiker på toppnivå. Därför blir också deras krishantering ofta så urbota amatörmässig.

Min käpphäst är ju att man alltid ska försöka ta in utomstående med en kritiskt granskande blick i ett partis krishantering, precis som kommunikativt skickliga företag och organisationer alltmer börjat göra.

Visst finns det en extra svårighet i att framför allt kvällsmedia verkar ha en vurm för att sluka politiskt ledande kvinnor levande. Senaste kvinnan i elden är ju Centerledaren Annie Lööf. Men även män har hamnat i elden, som till exempel Sahlins efterträdare Håkan Juholt. Och väljarna valde bort Sahlin, det är den obehagliga sanning som Mikael Romero vill undvika genom att säga att allt hela tiden varit andras fel. Därmed blir det en förlorares berättelse, lätt patetisk. Ungefär som Håkan Juholts bok om ”knivarna” i partiet. Men han erkänner åtminstone att varken han eller Sahlin höll måttet.

Jag har inte läst boken, har hittills heller inte fått den för recension. Men hur hårt han  än går åt mig är Mikael Romero en hedersman och jag önskar honom all lycka till i försäljningen av boken!

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Romeros bok sågas i DN:s recension som bland annat skriver att: Boken är den kanske mest insmickrande hagiografi, helgonskildring, som skrivits om en svensk politiker. Om den handlat om Kim Il Sung hade den evige ledaren rodnat generat och sagt: ”Du kanske skulle tona ner överorden en smula.”

Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet  och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga,  om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska  informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.

Ylva Johansson utmanar Juholt – nytt Rosornas krig?

Årets första dag inleds med en ren krigsförklaring mot Håkan Juholt som Socialdemokraternas ledare. Ylva Johansson, riksdagsman och vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet bloggar rent ut om att partiets kris är Håkan Juholts fel och varken kan skyllas på ”mediedrev” och ”illvilliga borgare”. Siffrorna är fortsatt katastrofala.

Johansson  skriver:

”Förtroendet för Håkan Juholt var nere i katastrofala 16 % strax före jul. Vårt usla läge och låga förtroende kan inte skyllas på någon annan.”

Johansson står nära förre partiledaren Mona Sahlin som för bara en vecka sedan sade i en Ekointervju att hon ansåg att nästa partiledare måste ”utses i en öppen process”.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att se ett samband: Ylva Johansson, och kanske även andra kandidater, ska öppet kunna utmana Juholt på nästa ordinarie kongress i Göteborg 2013.

Det som nu händer måste anses som helt förödande för Socialdemokraterna. Efter ett fullständigt krisår, som dessutom gav upphov till nyordet ”Juholtare” om att kasta ur sig uttalanden som man snabbt drar tillbaka, verkar alltså Socialdemokraterna kunna se fram emot ett nytt år med öppna konflikter och slitningar.

Tidigare har den inflytelserike bloggaren Jonas Morian i en stort uppslagen och uppmärksammad debattartikel krävt Håkan Juholts avgång. Men Ylva Johansson väger naturligtvis tyngre som vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet och före detta biträdande socialminister i Göran Perssons regering.

Det sargade partiet befinner sig i limbo. Ungefär som liknelsen med bilister som tvekar att köra om den tunga lastbilen. Antingen kör man om, eller också lägger man sig fogligt bakom. Är du kvar i omkörningsläget så kommer det förr eller senare att smälla.

Om Ylva Johansson med sitt blogginlägg bara ville rubba in mer salt i Juholts sår och inte alls tänker sig att kandidera (eller föra fram någon annan kandidat) så vore det helt ansvarslöst. Bara ägnat att skada partiet ytterligare. Så jag blir inte förvånad om vi väldigt snart får se en öppen kandidatur. I denna turbulens finns ju också Thomas Östros, som kritiserat Juholt för att ta Eurokrisen ”på volley” och middagen med Erik Österberg hos Björn Rosengren där Rosengren (skämt eller allvar) sa att de diskuterade att Juholt måste gå.

I ett worst case-läge blir detta också ett Rosornas krig, där striderna mellan ”höger” och ”vänster” kommer att lamslå partiet på samma sätt som det tidigare gjort i SSU.

Jag tror Socialdemokratin nu måste bestämma sig. Antingen ställer partiet upp mer helhjärtat på Juholt, håller kritiken internt och slutar med anonyma och öppna knivhugg i media.

Eller så får det bli ett öppet race i drygt ett år, där förtroendet för Socialdemokraterna kan rasa ytterligare och där Juholt dessutom kan bli en ”lame duck” som oppositionsledare medan striden pågår.

Mona Sahlin fick avgå. Starka krafter vill avsätta Håkan Juholt. Och vad händer om Socialdemokraterna ”väljer fel” en tredje gång? Hur många utanförstående som än intresserar sig för detta är det Socialdemokraterna själva som måste bestämma sig.

Andra skriver intressant om Socialdemokratins kris.

Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Aftonbladet om Ylva Johanssons utspel. Och här är Expressens version.

Uppdatering 2: Och nu backar Johansson i TT-intervju och hoppas att Juholt ska sitta kvar! Och då blir det ju som jag skrev ovan ett mycket märkligt utspel,  ”helt ansvarslöst och bara ägnat att skada partiet ytterligare”. Stackars Socialdemokrater!

Köp mina PR-råd för en hundring till Musikhjälpen!

Nu är goda råd inte länge dyra, åtminstone inte mina! Åtminstone inte fram till och med söndag den 18 december, då Musikhjälpens insamling avslutas!

Fram tills dess kan du mejla mig på paulronge@me.com och få råd om allt mellan himmel och jord som rör PR, mediehantering, ja till och med ”krisungar” som är under uppsegling. Behöver du råd hur du ska hantera en elak reporter? Har du en kul kampanj och vill få uppslag vad som kan trigga reportrar? Gruvar du dig för en intervju du ska ge? Vill du få förslag på bra mediebudskap? Är du rentav journalist och vill få råd hur du hanterar en medietränad politiker?

Jag jobbar gratis och lovar att besvara alla mejl, även om det inte sker på momangen. Det enda du behöver göra är att betala in minst en hundralapp till Musikhjälpen här och sedan ange mobilnumret du betalat med i mejlet till mig. Då kan jag se att du bidragit till insamlingen.

När jag skriver detta har Musikhjälpen redan totalt dragit in över 4 miljoner kronor!

Insamlingen i år i SVT:s och SR:s regi är fantastisk och otroligt viktig. Den går till flickor i utvecklingsländer för att de ska kunna få gå i skolan och Musikhjälpens motivering är glasklart logisk:

En flicka som får gå i skolan gifter sig senare, skaffar barn senare och kan därför ta bättre hand om både sig själv och sina barn. Samtidigt avtar spridningen av hiv och barnadödligheten minskar. För varje avslutat år i grundskolan ökar en kvinnas inkomst. När inkomsten ökar gynnas den ekonomiska utvecklingen, som i sin tur är bra för alla och hela samhället.

Engagemanget och kreativiteten har varit enorm. Flashback toppade när jag läste senast listan på insamlade medel i egen insamling: 73 150 kronor! Artister i en glasbur som nonstop spelar önskelåtar och avlöser varann! Leif ”Paggan” Pagrotsky auktionerar ut sitt nyklippta skägg via Tradera och Mona Sahlin som inte är sämre utan säljer sitt skandalomsusade kontokort (också klippt) till högstbjudande. Direktsändningar. Utmaningar. Kul tävlingar.

Musikhjälpens kreativa insamlingar har möjliggjorts av iHelp som utarbetats av Håkan Borg och Joakim NyquistDeveloop i Örebro. De har skräddarsytt upplägget med min insamling där jag med deras teknik kan kolla att pengar kommit in via mobilnumret.

Tillsammans med Navid Modiri och Viktor Bijlenga har jag också dragit igång Lyft Musikhjälpen #lyftmh11 på Twitter där Viktor fixat till den här sajten.

Både privatpersoner och företag är välkomna – och ta chansen! För mina råd har aldrig varit billigare! Och snacka om att det är för en god och intressant sak!

Paul Ronge

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?

Om skalpjakt genom åren #SNgate

Jag var en hyfsat bra ”skalpjägare” (scoopreporter på journalistspråk) under min tid som politisk reporter. Gamle Transportbasen Hans ”Hoffa” Ericson var min första skalp 1980, sedan var jag aktivt med i de viktigaste nyheterna som ledde till LO-basen Stig Malms och Mona Sahlins fall.

Om detta har jag skrivit massor i min bok ”När Janne Josefsson ringer, så klarar du pressen”.

Någonstans kring Stig Malms nesliga slut (det gällde ju ett fallskärmsavtal han slutit för en BPA-direktör, inte alls något han gjort för egen vinning) började jag fundera – är det för lätt för media att ta skalper, det vill säga är det givet att avgång alltid ska följa som ett brev på posten?

Tänk efter: När profilerna som sticker ut hakan försvinner så ersätts de oftast av någon medioker figur som verkar gå klädd i både hängslen och livrem i sin mediala framtoning, rädd för sin egen skugga.

Efter Malm kom Bertil Jonsson. Snäll – men kommer ni ihåg något han sade eller gjorde? Kolla bara här på Wikipedia vilket avtryck. Efter Björn Rosengrens Tabuaffär som TCO-bas kom Inger Ohlsson. Någon som kommer ihåg vad hon gjorde? Hon trängdes tillbaka av de andra TCO-förbunden så hon till slut inte fick säga pip.

Som reporter kom jag att sakna Malm. Hans provokationer med fackombudsmän som ”cementhäckar”, riksdagsmän som ”skållade råttor”, börsmäklare som ”finansvalpar” med sina porschar som ”börsmoppar”. Hans frimodighet och ”full-i-fan-ism”. Jag är glad att han så snabbt hittade sin nya roll som utspelsfarbror i kvällspress och i TV:s morgonsoffor.

Visst finns massor med berättigade avgångar och sparkningar, med eller utan mediedrev. Nu senast Vattenfalls Lars Westerberg med sitt hemliga 12-miljonersavtal med förre VD:n Lars G Josefsson, som ju också i praktiken fick sparken. Laila Freivalds och Ulrika Schenström är andra exempel.

Men på senare tid har skalpen inte kommit som ett brev på posten. De som attackeras av den tredje statsmakten börjar bättre försvara sig. Ja, media är och har makt, de som inte förstår detta utan tror att de bara är den lilla människans försvarare gör de största misstagen och är de värsta maktmissbrukarna. Det kan till och med, enligt även seriösa journalister, vara tillåtet att ljuga.

Jag tror huvudorsaken till att allt fler nu kan utmana traditionella mediers makt är sociala medier, som inneburit en ny och kraftfull motpol. Man använder helt enkelt Internet och finner att plötsligt finns en egen, nästan gratis, tryckpress till förfogande!

Så lade statsminister Fredrik Reinfeldt exempelvis på regeringens hemsida ut en ljudfil som visade att DN felaktigt hade övervinklat hans åsikt om hyresrätten. Kommunchefen Mattias Jansson i Katrineholm är en av pionjärerna när det gäller sociala medier och en virtuos på att använda blogg och twitter för sin kommunikation. Han lade ut Katrineholmskurirens (KK) försåtliga mejlfrågor om hans twittrande – med svar! – på sin bloggpost. KK:s chefredaktör Christer Wistbacka blev rasande och talade om ”bloggvalpar”. Och så hamnade KK i #KKgate i debatt i P1:s anrika Studio Ett.

För en tid sedan var Ingvar Kamprad utsatt för Uppdrag Gransknings stenhårda kritik, men klarade skalpen, främst via folkligt stöd, inte minst i sociala medier. Jag skrev här om Sofia Arkelsten, som fortfarande sitter kvar trots Aftonbladets avgångskrav. AB:s Lena Mellin, en av Sveriges bästa journalister  när det gäller att pedagogiskt och enkelt förklara svåra politiska sammanhang och beslut, upphörde direkt med sitt krav när hon såg att skalpen inte gick att ta. Så gör den rutinerade.

Södermanlands Nyheter däremot har månad efter månad, utan nya fakta i målet, jagat de skalper i Landstinget de inte kunnat få. Mer och mer av hetskampanj, mindre och mindre av nyhetsjournalistik. Spaden som skulle användas till grävande journalistik har för länge sedan rostat.

Landstingspolitiker har demoniserats av SN – i samspel med moderaten Magnus Leivik på Facebook – som giriga roffare, med följd att de tvingats utstå fysisk och psykisk mobbing och av säkerhetschefen avråds att gå ensamma på stan. Här beskrivs den hotfulla situationen på plats av SR:s Medierna. Så uppstod #SNgate som jag skrivit om här.

Snart närmar sig seminariet Gräv-11 för grävande journalister. Jag finner det ytterst osannolikt (Se uppdatering nedan) att den ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle som är de som mest piskat på drevet med innehållslösa nyheter. Tvärtom tycker jag det vore fantastiskt – och mycket bra för journalisters trovärdighet – om Gräv-11 kunde diskutera frågan om när berättigat grävande och journalistisk granskning går över till kampanjjournalistik och till slut ren uppvigling från en lokal mediemonopolist som till varje pris ska ta sina skalper.

Som också framgår i mitt förra blogginlägg arbetar jag för Sörmlands Landsting. Jag har hängts ut som konsulten som kostar skattepengar i SN och för säkerhets skull i ett bildmontage framför Landstingshuset (!) i papperstidningen.

SVT:s Östnytt har hela tiden backat upp SN:s felaktiga rapportering, men till skillnad från SN, utan att låta Landstinget komma till tals med ett genmäle eller ens få ge sin syn. Östnytt är därför anmälda till Granskningsnämnden. Östnytt svarar med att ställa ett antal mejlfrågor om mig som informationschefen Anna Jerdén publicerar och besvarar här i sin blogg. Östnytt tycker, som SN, att mobboffret inte ska tillåtas ta lektioner i självförsvar.

De berörda politikerna har bett om ursäkt för formella fel, taffligheter och en ”unken arvodeskultur”. Här ber den ledande KD-politikern Marie-Louise Forslund-Mustaniemi om ursäkt för sin roll i drevet som ledde till förra landstingstyrelseordförandens Jörgen Danielssons avgång.

Den enda part man kan utgå från aldrig kommer att be om ursäkt för någonting, även om hetskampanjen leder till fysisk misshandel av någon politiker eller tjänsteman, är Södermanlands Nyheter.

Eftersom jag dragits in i detta tumult av SN har jag också för första gången sett det nödvändigt att gå i debatt kring en kund. En PR-konsult håller sig helst i bakgrunden enligt principen: ”Verka men inte synas”.

Hitta andra som skriver intressant om #SNgate genom att söka på hashtaggen.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Eskilstunakurirens Alex Voronov klagar på Twitter över att jag ovan skriver att det är ”ytterst osannolikt” att den (Gräv-11) ger någon guldspade åt reportrarna Tommy Kägo och Mathias Ståhle eftersom de inte ens är nominerade. Ändrar glatt alltså min skrivning till ”helt osannolikt”. Inom den sociala medievärlden rättar vi gärna, även om det handlar om ren kriarättning av en retorisk poäng. Noterar samtidigt med glädje att ingen av Kägos och Ståhles kompisar inom EK-koncernen tyckte det var mödan värt att skicka in en nominering för deras usla ”grävjobb”, läs kampanjjournalistik.

Uppdatering 2: Demonstrationer mot mig i Nyköping! För kul för att undanhålla läsare av denna blogg. Men med ett uns av allvar. Demonstranterna, inspirerade av mediemonopolisten Södermanlands Nyheter, förmenar mobboffret rätten att ta en kurs i självförsvar.

Uppdatering 3: SR Mediernas reporter Tonchi Percan skriver idag i Second Opinion att han inte upplevt en så hätsk stämning som i Nyköping under demonstrationerna mot landstingspolitikerna sedan han bevakade i Bosnien!

Uppdatering 4: Staffan Dopping i en utmärkt pedagogisk bloggpost om en informationschefs roll och uppgifter i ett landsting.