Så har nu Aftonbladets SIFO-mätning idag visat att förtroendet för partiledarna minskar, men allra mest plågsamt är raset givetvis för Socialdemokraternas Mona Sahlin, oppositionsledaren som nu ligger på 28 procent, bara sju procentenheter över Lars Ohly.
Statsminister Fredrik Reinfeldt ligger fortfarande högt, 56 procent, med Miljöpartiets Maria Wetterstrand hack i häl som tvåa med 51 procent.
Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.
Igår kväll intervjuades jag om detta av Aftonbladet och liksom S-ombudsmannen Peter Andersson som också intervjuades vet jag ännu inte om citaten finns med i tidningen.
Men det jag tycker är i stort sett följande:
Historien är orättvis. Sedd i historiskt ljus har Tobleronehistorian fått alldeles för stora proportioner. Inga pengar stals, inga bedrägeriförsök gjordes. Det handlade om rent slarv som jag idag har uppfattat att Mona Sahlin har gått till botten med. Ändå ligger det där som en ”symbolfråga”, en politisk misstroendefråga som även får socialdemokrater själva att vrida sig i våndor och åkalla högre politiska makter som att vädja till Margot Wallström.
Då måste Mona Sahlin och Socialdemokraterna förhålla sig till den här situationen och ”gilla läget”, hur orättvist de än tycker det är.
Sahlin ger ett trött och slitet intryck i debatter. Hon lägger huvudet på sned som om hon talade till små barn. Hon talar så långsamt att det ger ett sömngångaraktigt intryck. Det är en helt annan Sahlin än den jag och andra politiska journalister mötte före mitten av 1990-talet. Då hade hon en glöd som kunde entusiasmerat en sten.
Jag tror inte heller det kommer att bli bättre för Sahlin när det närmar sig de sista hektiska valveckorna.
Då ställs ju frågan på sin spets: Vem har vi förtroende för? Vem vill vi se som statsminister? Vem ska representera oss gentemot Bryssel, New York och Moskva?
Förlorar Sahlin valet och avgår – genom eget beslut eller partiets tryck – kan hon bli den första Socialdemokratiska partiledaren som aldrig fick bli statsminister.
Att skjuta på budbärare som Aftonbladets Lena Mellin tror jag är det minst konstruktiva socialdemokratiska bloggare, som här ”Röda Berget”, kan ägna sig åt. Istället behöver hon i en blytung situation all uppbackning hon kan få inom partiet.
Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt…
/Paul Ronge
Uppdatering 1: En riktigt bra bloggpost (som vanligt faktiskt) från moderaten Mary Jensen som reder ut begreppen sakfrågor/person i politiken och tar avstånd från mobbing av Mona Sahlin.