Löfvens krishantering – gör rätt så får du rätt!

Sverige kan återgå till hängmattan – den politiska krisen är avvärjd.

Alliansens misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist kvarstår, men stridsbasunerna är nu nedtonade till klarinettnivå, kravet tas upp igen när riksdagen samlas i höst, det blir ingen dramatisk urtima riksdag. Det finns gott om tid att retirera och goda skäl att göra det.

Framhärdar Alliansen i att kräva Hultqvists avgång kommer det att framstå som ett grälsjukt och fånigt politiskt spel, det varnar även borgerliga opinionsbildare för.

Enligt min mening skötte Stefan Löfven krishanteringen mästerligt, han gjorde en genomtänkt och kreativ regeringsombildning och tog ansvar för landet.

Min kollega Jeanette Fors-Andrée gör ungefär samma bedömning i TV 4 Nyhetsmorgon.

Löfvens krishantering visar så oerhört tydligt att det är viktigare vad man gör än vad man säger. Annika Strandhäll som socialminister med många ansvarsområden, Morgan Johansson som inrikesminister med Helene Fritzon som biträdande i migrationsfrågan och Tomas Eneroth som ny infrastrukturminister efter Anna Johansson betyder ju att Löfven snarast har vässat sin regering. Dessutom får Anders Ygeman en ny tung roll som gruppledare för S, vilket knappast kan kallas ett respass.

Det fanns kritik mot Löfvens kommunikativa stil under presskonferensen. Och visst – han blev arg på någon reporter, såg rätt grinig ut när han skällde Alliansen för att vara ansvarslös och han pekade flera gånger med hela handen. Men – vem bryr sig? Även en statsminister har rätt att visa humör och temperament, även om det kan vara förödande att tappa humöret  (vilket han inte gjorde). Och regeringsombildningen löste krisen, det är det viktigaste.

Det är frestande att jämföra med krisen i Vita Huset, som väl snart av en häpen omvärld borde döpas om till Tokiga huset. President Donald Trump har gått på pumpen i fråga efter fråga, nu senast det nesliga förlusten i senaten om att återkalla Obamacare.   För någon vecka sedan togs finansmannen Anthony Scaramucci in som kommunikationschef direkt under Trump, vilket gjorde stabschefen Reince Priebus till ett rundningsmärke och fick presschefen Sean Spicer att avgå i vredesmod. Trump hade nämligen bestämt sig för att det inte var politiken det var fel på utan kommunikationen, media måste fås att förstå briljansen och storheten i Trumps tänkande. Jag såg Scaramuccis första presskonferens  och det var verkligen ”sweet talking man in action”. Orden flöt som honung från denna vackra och vältaliga man som kunde namnet på varenda reporter och svarade vänligt och avväpnande på alla frågor.

Idag, fredag, är det stora numret i CNN hur Scaramucci ringde upp reportern Ryan Lizza på the New Yorker och krävde att få veta hans anonyma källa till en middag med Trump som skulle hållits hemlig. Reportern vägrade naturligtvis och Scaramucci eldade upp sig allt värre. Han skulle minsann avskeda hela informationsavdelningen för att krossa Lizzas källa . Han utgöt sig allt värre och fick till slut för sig att Priebus var källan. Han skällde Priebus för ”en jävla paranoid schizofren” och utgöt sig om medarbetare i grova ordalag och vulgärt språk. Hela storyn finns här. Det är fullständigt skandalöst, amatörernas afton att bete sig så inför en reporter!

CNN och BBC hade med expertpaneler redan tidigare ägnat mycket tid åt frågan: ”Vad hjälper det med en superkommunikatör när presidenten i sin nästa tweet kan desavouera det Scaramucci nyss sagt fullständigt?” Nu kan man konstatera att ”superkommunikatören” med honungstungan var en urbota amatör.

Hela IT-skandalen hemma i Sverige hade från början Trump-prägel i mina ögon. Otroligt illa skött, helt ansvarslös med en möjlig autostrada för främmande makter till sekretesstämplade filer. Mörkläggning. Inställningen att man kan göra ”avsteg från lagen”. Ministrar som inte informerades och som i sin tur inte informerade.

När branden härjade för fullt gick Löfven in och släckte med genomtänkta och kreativa åtgärder. Han hade varit värd högsta betyg om det också funnits lite klädsam självkritik för hanteringen från början — det Löfven själv kallade ett ”haveri”.

Samma självgodhet i den här frågan ser jag ju hos Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Ingen erkänner något fel. Men det kanske är att begära för mycket med lite självrannsakan och tankar kring vad man gör för att i framtiden minimera att något liknande händer igen.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Uppdatering: Nu har också Trumps stabschef Reince Priebus tvingats avgå. Hans närmaste medarbetare i Vita Huset faller som käglor. Men Scaramucci, som kallade Priebus en ”jävla paranoid schizofren” och for ut mot en annan medarbetare för att ”suga sin egen kuk” blir kvar. Fortsättning följer.

Om ”riktiga” jobb, Fas 3 och valet som fegaste fotbollsmatchen

Alliansen har haft sitt konvent, viktigt som valupptakt, även om det mest hånats för den fåniga inramningen.

Ur detta har vaskats Alliansens viktigaste vallöfte: Över fem miljoner i jobb år 2020, sammanlagt skulle det ge 350 000 nya jobb.

När Carl Bildt, @CBildt på twitter, meddelar nyheten lägger han till den provokativa formulering som i jobbdebatten så ofta med rätta har blivit ett rött (i det här fallet kanske ett blått?) skynke:

”Riktiga jobb. Inte bara bidrag”.

Moderaterna har menat olika med ”riktiga jobb”. Gammelmoderaterna ansåg ju till exempel, åtminstone en tid, att jobb i den offentliga sektorn inte var riktiga jobb. De var ”tärande”, medan jobben i den privata sektorn, framförallt inom exportindustrin var ”närande”.

Jag talade nyligen med Ivan Daza, mannen bakom ”Blatteförmedlingen” och en entreprenör med samhällspatos som faktiskt uträttat saker. Han har lyckats få ut upp till 17 procent i sina Fas 3-grupper i vanliga jobb – men med en subventionsgrad av skattebetalarna på uppemot 80 procent! ”Arbetsgivarna är ju inte dumma, de tackar och tar emot”,  sa Ivan.

Så Carl Bildt; är de jobb Ivan Daza lyckades förmedla ”riktiga jobb”?

Om ett jobb har 80 procents subventionsgrad, är det då ett ”riktigt jobb”? Eller går gränsen vid 40 procent, eller kanske rentav noll procent?

Det finns en sådan slapphet i Bildts tweet och Alliansens brist på konkretisering i vad de exakt menar med 350 000 nya jobb, ”riktiga jobb”, så man tar sig för pannan. Ta dessutom in i beräkningen att Konjunkturinstitutet i sin prognos räknar med nästan lika många i jobb år 2020, oavsett regering. Bara drygt 80 000 jobb skiljer, enligt SVT igår.

Roland Paulsen, doktor i sociologi på Lunds universitet, har i artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”, här i Dagens Arena skrivit det mest initierade jag hittills läst om Fas 3 och vilka konsekvenser den får. En oerhört lång, komplex och snårig text, som det anstår en högt utbildad akademiker, men som innehåller riktiga guldkorn. Som Fas 3:s fader, Sven Otto Littorin som öppet sågar sin reform: ”Ingen kan väl gilla Fas 3” och svensk arbetsmarknadspolitiks största stolpskott genom tiderna, Angeles Bermudez-Svankvist som tror att hon fick sparken som AF:s generaldirektör för att hon lyckades FÖR bra! Och som säger: ”Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?”

”Fas 3 blev en vidrig soppa” skriver Aftonbladets ledarskribent Iréne Wennemo, lite mer kärnfullt och rakt på sak i samma ämne.

Socialdemokraterna då? Ja de har lovat att skrota Fas 3, så öppet och entydigt så vi kan räkna med att det vallöftet inte ska svikas. Men vad kommer istället? Kommer allt att återgå till hur det var före 2006, då en kraftfull Allians gick till val på ”Arbetslinjen”.

Men hur var det med Aktivitetsgarantin, införd år 2000 då Göran Persson stod på höjden av sin makt? Som jag kommer ihåg det så döptes denna fålla för långtidsarbetslösa i elak folkmun till ”AGA” och dömdes ut för att arbetslösa förnedrades, tvingades klippa och klistra, sitta vid datorer och göra sysslor som påminner om Fas 3.

Socialdemokraterna spelar krypkasino, ”riskminimerar” är det uttryck som allt fler politiska bedömare använder. Ska valrörelsen till slut bli som en riktigt dödstråkig och usel fotbollsmatch där det röda laget bara fegar, spelar på försvaret och maskar i avvaktan på slutsignalen?

Väljarna är klokare än vad partierna verkar begripa.

Socialdemokrater: För riktigt  trovärdiga och seriösa resonemang OM Fas 3 ska ersättas med något, i så fall med vad och om den bortre parantesen ska försvinna.

Moderater: Vad exakt menas med ”riktiga jobb” och hur ska 350 000 ”riktiga” jobb skapas?

Får vi en sådan debatt i jobbfrågan så höjs kvaliteten i valrörelsen väsentligt.

Alltså: Hur vore det om de två största regeringsbärande partierna började ta väljarna mera på allvar och diskutera HUR jobben ska skapas och hur vi ska komma ifrån det förhatliga Fas 3?

Andra skriver intressant om valrörelsen.

/Paul Ronge

Löfven beredd att minoritetsregera – back to basics

Så kom då Socialdemokraternas utspel i regeringsfrågan – det var konsekvent, ur partiets synpunkt klokt och dessutom ganska väntat.

Socialdemokraterna går till val på sitt eget manifest, angriper blockpolitiken och öppnar för samarbete med samtliga partier utom Sverigedemokraterna, inom Alliansen främst Folkpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är Stefan Löfven tydlig med att han inte utlovar några ministerposter åt något parti. Väljarna får avgöra.

Inom Alliansen är upprördheten stor. Folkpartiets Jan Björklund tycker utspelet är ”snömos” och Centerns Annie Lööf talar om ”män som inte förstår att ett nej är ett nej”.

Men tittar vi historiskt så är Löfvens linje egentligen lika självklar som det är att Alliansen benhårt kommer att hålla fast vid sin ”fyrklöver” ända fram till valdagen.

En av Olof Palmes paradgrenar i alla valdebatter som föregick valnederlaget 1976 var att peka på den borgerliga splittringen och fråga hur en kommande borgerlig regering skulle se ut. Skulle Högerpartiet/Moderaterna få ministerplatser? Hur skulle de kunna regera med alla sina oenigheter? Svaret från Thorbjörn Fälldin (C) och de andra borgerliga ledarna var konsekvent detsamma: ”Vi går alla till val på våra partiers egen politik. Valresultatet avgör hur en kommande borgerlig regering ska se ut”.

Löfven går helt enkelt tillbaka till den mycket framgångsrika taktik de borgerliga hade, som medverkade till att de bröt decennier av socialdemokratiskt styre.

Jag förstod aldrig egentligen varför Mona Sahlin och hennes stab inför valet 2010 plötsligt såg det som självklart att man måste ge besked om regeringspartners i förväg. Först Miljöpartiet och sedan, efter LO:s ramaskri, också Vänsterpartiet. Misstaget som enligt många var det som slutgiltigt kostade Socialdemokraterna valsegern.

Jag tycker SR:s inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg slår huvudet på spiken när han säger att det enda riktigt nya i Löfvens utspel är att han är beredd att minoritetsregera. Socialdemokraterna har ofta regerat i minoritetsställning där man fått söka stöd både från vänster och höger i olika frågor. Det har fördelen att riksdagen blir starkare, att oppositionspartier får mer att säga till om och att regerandet faktiskt blir mer ödmjukt. Man tvingas söka samförstånd.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson konstaterar pricksäkert på Twitter: ”Tror att det är bra att skilja på DN-debatts rubrik och Löfvens ordval. Regera och samarbeta är inte synonymer.”

Jag tror knappast utspelet att Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig regera med Folkpartiet eller Centern är så allvarligt menad. Dels vet Löfven att inget av de partierna skulle acceptera inbjudan. Dels har både Folkpartiet och Centern förlorat kraftigt på tidigare mer organiserade samarbeten med Socialdemokraterna i minoritet. Dels är ju både Folkpartiet och Centern idag mycket mer ”sosseätare” än Moderaterna som bygger sin image som det ansvarstagande ”Nya Arbetarpartiet”

Löfven visar däremot, med utspelet, än mer tydligt att han är beredd att göra upp åt höger, vilket är ett valvinnande kort i kampen om de viktiga marginalväljarna i mittenfåran.

Löfven har nu ett svar ända fram till valdagen om hur hans regering ska se ut: ”Väljarna avgör”. Det är spännande att det är precis samma besked som Thorbjörn Fälldin gav för snart 40 år sedan.

Andra skriver intressant om regeringsfrågan.

/Paul Ronge

Bermudez-Svankvists avgång — Reinfeldts AF-fiasko

Så har då Angeles Bermudez Svankvist avgått som GD för Arbetsförmedlingen – sent omsider. och ”på egen begäran”, som det heter. Hon har naturligtvis fått sparken, precis som media vinklar det. Så sent som igår aviserade hon ju att hon tänkte sitta kvar, trots att hon inte längre har AF:s styrelses förtroende, med de käcka orden ”GD sitter kvar, det är business as usual”.

För drygt ett år sedan, den 12 juli 2012, skrev jag om att Bermudez-Svankvist måste avgå och frågade mig hur man kunde låta en människa sitta kvar på Sveriges kanske viktigaste generaldirektörsjobb som dels är helt inkompetent, vilket bland annat bevisats i det kränkande Fas 3-fiaskot och i anlitandet av i flummiga coacher, dels en megafon för den sittande regeringen. Hon har alltså inte visat någon personlig integritet.  Hon tog in sina kompisar ur tandläkargänget på Folktandvården på ledande befattningar i Arbetsförmedlingen och nu på slutet har hon kostat skattebetalarna 311 000 för att hon inte har vett att stänga av roamingen  på sin mobil och tagit semester i Californien på skattebetalarnas bekostnad.

När jag skrev bloggposten om Bermudez-Svankvist för ett år sedan invände många socialdemokratiska bloggare att Arbetsförmedlingens miserabla ledning under henne egentligen var Fredrik Reinfeldts och Alliansens fel. Jag tyckte att de partipolitiserade frågan på ett tråkigt sätt. Även under den Socialdemokratiska ärkepampen Göran Perssons tid fanns motsvarande kränkande system genom AGA, (Aktivitetsgarantin).

Men den Socialdemokratiska regeringen hade ändå den goda smaken att inte anställa uppenbart inkompetenta personer till posten som GD. Reinfeldt och Borg-  de som bestämmer i regeringen – har låtit denna ”loose canon” härja fritt. De har inte tyckt att de arbetslösa är värda bättre på generaldirektörsposten. Det är nästan oförlåtligt och för det ska de ha svidande kritik. Jag blir inte förvånad om Alliansen kommer att straffas för detta i valet 2014. Vi är många som känner arbetslösa i Fas 3, som har släktingar bland de arbetslösa eller bara tillräckligt med empati för att kunna göra oss en föreställning hur det känns.

Reinfeldt är ju inte sentimental. Han släppte Sven Otto Littorin som en död fisk efter sexanklagelserna och Littorin vittnade i SVT:s ”Min Sanning” om att ingen sen ens hörde efter hur han mådde. Handlingskraften var total när det gällde Christina Lugnet och långt tidigare Ulrica Schenström, Cecilia Stegö-Chiló och Maria Borelius. Men en generaldirektör som både visar dålig kompetens och dåligt omdöme när det gäller att förvalta skattebetalarnas pengar får sitta kvar i åratal.

Bermudez-Svankvist kommer att få full lön, ett sexsiffrigt belopp, fram tills hennes förordnande går ut, utan att göra någon som helst nytta. Ett guldkantat ”socialbidrag” på över 140 000 kronor i månaden. Det svider, men är inte mycket att säga om. Så har makten tagit hand om makten under många regimer. Men så säger arbetsmarknadsminister Hillevi Engström det ofattbara om avgången till Aftonbladet: ”hennes kompetens kommer att tas tillvara på lämpligt sätt”.

Vari ligger denna kompetens? Hittills har ju Bermudez -Svankvist visat sig genomgående inkompetent på alla punkter där man kan kräva mer från en Generaldirektör.

Det är ett bitande hån mot Sveriges arbetslösa, mot AF:s styrelse som uttalat sitt misstroende och mot facket ST, som genom sin raka och stridbara ordförande Britta Lejon markerat att förtroendet från de anställda är noll, att uttala sig på det sättet.

Det skulle inte förvåna mig om denna arrogans från Alliansen och totala brist på empati med de arbetslösa kommer att straffa sig i valet 2014.

Andra bloggar intressant om Bermudez-Svankvist.

/Paul Ronge

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.

”Lex Annica Holmquist”- människa före politik

Många har engagerat sig i fallet Annica Holmquist, kvinnan med den svåra sjukdomen akromegali, en tumör som innebär att hennes kroppsdelar växer okontrollerat med ofattbar smärta som följd.

Försäkringskassan har avslagit hennes begäran om sjukersättning eftersom hon är för sjuk för rehab. Och eftersom hon äger en bostadsrätt så kan hon inte få socialbidrag innan hon säljer den och blir bostadslös.

Moment 22 och Kafkas ”Processen” har här blivit ihopgifta i ett formidabelt helvete för denna svårt sjuka kvinna. Försäkringskassan har avslagit hennes begäran om sjukersättning (egentligen det som förr kallades sjukpension) och hävdar att den inte har gjort något fel.

10.000-tals har engagerat sig i detta fall sedan Annicas dotter Emelie Holmquist skrev denna fantastiska bloggpost.

Bloggaren och twittraren Judit Burda och jag engagerade oss i en partipolitiskt obunden namnlista på Twitter för en ”Lex Annica Holmquist” . Vi vill att hon ska få sin sjukersättning och att hennes fall sedan bildar prejudikat för alla andra som är för sjuka för rehabilitering och som inte ska jagas när de kämpar mot en svår sjukdomsbild. Hittills har listan fått skamligt låga 400+ underskrifter. Antingen det är oss det är fel på eller hur appellen är formulerad har vi i alla fall hjälpt till att hålla grytan kokande.

Besvikna av valresultatet har en del rödgröna gjort gemensam sak med Försäkringskassan och hävdat att den tolkat reglerna rätt. Annica Holmquists kafkaliknande situation skulle alltså bero  på att den borgerliga regeringen vill jaga svårt sjuka som hon tillbaka till arbetslivet.

En som tolkar situationen så är Tomas Agdalen, socialdemokratisk bloggare under vinjetten 200 steg till.

Därmed sätter Agdalen partipolitiken före människan. Holmquists lidande blir bränsle för ett socialdemokratiskt återtåg till Rosenbad – antingen i ett nyval eller i värsta fall om fyra år. Jag tycker en sådan linje blir cynisk och kontraproduktiv.

Min inställning till detta är enkel: Jag tror varken Alliansen eller de Rödgröna har ”onda agendor”. Det ligger inte i den demokratiska politikens väsen att misshandla väljare, eftersom man ju då riskerar att inte bli återvald.

Jag tror inte heller på en total återgång, en ”återställare” som det heter, till hur det fungerade förut. Alldeles för många kunde alltför snabbt hamna utanför samhället, inte längre bli sedda, och leva på sjukersättning år ut och år in. Till utanförskap för dem själva och stora förluster för samhället.

En så dramatisk reform som slutdatum för sjukkasseersättningen, ”den bortre parantesen” eller ”stupstocken”  om man så vill, får med nödvändighet skarpa kanter som måste slipas ner. Om inte byråkrater i Försäkringskassan – med JO-anmälde Stig Orustfjord i spetsen – klarar av att använda både hjärta och hjärna i sitt jobb utan som zombies måste luta sig mot paragrafer, så är det nödvändigt att Alliansen utvecklar lagtexten. Det skulle på ett perfekt sätt kunna göras genom en ”Lex Annica Holmquist”: Svårt sjuka med stöd av läkarutlåtande ska lämnas i fred med sin sjukdom och få sin sjukersättning. Och byråkraterna får lämna förslagen på ”bättre fredagsmys” en stund. Se denna blogg där intern undersökning visar att 59 procent av kassans medarbetare saknar yrkesstolthet. De bör av sin arbetsgivare (oss via regering och riksdag) anmodas göra det de flesta av oss andra gör för vår lön, använda sitt sunda förnuft. Här handlar det om att  tillämpa reglerna som de var avsedda – inte för att knäcka folk utan för att hjälpa folk med arbetsförmåga att via rehab hitta sin väg tillbaka in i arbetslivet.

Igår kände jag för första gången ett riktigt hopp i frågan om Annicas fall. Det var Aftonbladet som visade på en splittring som går rakt upp i regeringen. Kristdemokraternas Göran Hägglund har fått nog och tycker inte att socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsons handläggning duger när hon säger att regelverket inte kan analyseras förrän nästa år.

Hägglund ska ha en stor eloge för det! Det är först när politiker ser människan främst och formar sin politik efter det, och inte bara tillämpar maktstrategier som de är värda att lita på.

Här handlar det om människor – kanske tusentals – som riskerar att fara illa som Annica Holmquist. Unken parti och blockpolitik är det absolut sämsta sättet att möta hennes och hennes olycksbröders/systrars problem.

Intressant ? -läs andra bloggar om politik.

/Paul Ronge

Uppdatering 1. Och här kommer partipolitiserande från andra hållet. Maria Abrahamsson (M) som tycker Hägglund ska visa ”courage genom att ställa upp på valmanifestet”. Jag tycker han visar kurage genom att ställa upp på Annica Holmquist.

Uppdatering 2: Vår namnlista har nu knatat upp till 615 namn. Skriv på och sprid om du stöder Annica Holmquists sak.

Uppdatering 3: Annica Holmquist fick rätt – Försäkringskassan backade och beviljade ersättning=sjukpension åt Annica den 29 november 2010! Det viktiga är nu, som Judit Burda skriver här, att reglerna ändras så inte fler blir utsatta för den fullständigt förnedrande och omänskliga behandling som drabbade Annica Holmquist.