”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd  ”The Daily”  där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post  har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda  framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

En rookie eller zzzstatsminister? Varsågod och (s)välj!

En vecka till valet, nu drar det ihop sig.

Opinionsundersökningarna går helt på tvärs. Expressen talar om ”jättekris” i det Socialdemokratiska lägret sedan Svenska Dagbladets SIFO visat att gapet mellan det blå och det röda laget halverats till 4,5 procent. Expressens eget Demoskop visar en skillnad på 11,5 procent.

Expressen försöker förklara skillnaden med olika mätperioder. Demoskop har mätt under en längre tid i augusti fram till den 2 september, medan SIFO mätt mellan 1 och 5 september. Det skulle i så fall tyda på att väljarna nu snabbt börjar formera sig kring borgerliga alternativ, samtidigt straffas Moderaterna som står still.

Enligt samma siffror ligger Socialdemokraterna på sina lägsta siffror någonsin inför ett val, Stefan Löfven ska då till och med hamna under Håkan Juholts katastrofsiffror.

Opinionsundersökningar är opålitliga, ofta missvisande och i värsta fall påverkar de till och med en valrörelse – som när kampanjen mot Mona Sahlin i förra valrörelsen blev ett självspelande piano.

Men någonstans här finns en kärnfråga som jag tror – faktiskt – kommer att avgöra valet 2014. Vem litar jag på som statsminister?

Så blek, taktiserande och ideologiskt tom som denna valrörelse har varit så förstår jag om politikerföraktet och ledan kring hela cirkusen ökar. Vi ser en Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som försiktigt cirklar runt i ringen, ingen törs köra ett brottargrepp som kan sluta i att man själv hamnar i en flygande mara. Båda signalerar att de vill regera, ingen gör med trovärdighet klart för väljarna varför. De vill ha makten för att de vill ha makten. Inte för vad de vill göra med den. Det är det intryck som ges. Inte störa marginalväljarna. Inte oroa den Svensson som har villa, bil, sommarställe och ett fast heltidsjobb. Inget ideologiskt grepp, det kan straffa sig.

Det är som upplagt för att proteströstandet kommer att öka. Tacksamt för både Sverigedemokrater och F!, alldeles oavsett vad opinionssiffrorna för dagen säger.

Men om det till slut blir så att de osäkra väljarna (22 procent i Stockholm är osäkra, informerade P4 extra mig om i samband med en intervjuförfrågan häromdagen) tänker: Vem litar jag på? Vem vill jag se som statsminister i valet den 14 september? Då ligger följande fakta i  vågskålen.

Fredrik Reinfeldt är ett politiskt djur, verksam i Moderaterna sedan tidig ungdom. Riksdagsman sedan 1991. Hade ingen regeringserfarenhet när han vann över Göran Persson 2006, men ett stort och entusiastiskt kompisgäng som inget hellre ville än följa med honom in i Rosenbad och skapa historia.  Ulrika Schenström, hans dåvarande statssekreterare och Per Schlingmann som idag gör karriär som föreläsare, har ofta och medryckande berättat om detta. Då var Reinfeldt David och den trötte och sure Göran Persson Goliat. Idag är Reinfeldt den som är trött och framstår som Goliat. Han är den borgerliga statsminister som suttit längst, redan en veteran. Han har gjort stora avtryck i svensk historia och visat att han utomordentligt väl har kunnat företräda Sverige i alla internationella sammanhang. Men hur trött är han? Är han rentav så regeringstrött så han helst skulle vilja slippa ifrån alltihop?

Den frågan tror jag många av de riktigt osäkra väljarna ställer. Jag är hyfsat inläst på svensk politik, nästan nörd när det gäller att följa nyhetsflödet i valrörelsen, men jag ställer mig själv den frågan. Att vara statsminister dygnet runt år efter år måste tära.

Stefan Löfven är ingen David som slungar sin sten mot Goliat. Litet vanvördigt kan man tala om en kamp mellan röd slips och blå slips. Löfven är förstås regeringssugen och inte regeringstrött. Men det finns inget av frisk fläkt, inget av riktigt nytänkande och ”Yes we can” över hans valrörelse. Hans framträdanden i debatter får inga applåder av de flesta statsvetare och retorikexperter. Jag tror han känns trygg och normal och gör ett trevligt och schysst intryck. Med det kommer han ganska långt, jämfört med den passionerade Juholt som var så förälskad i sin egen retorik och så ofta fick fel av bara farten. Men Löfvens erfarenhet…

Jag bevakade arbetsmarknad och avtalsförhandlingar av och till under hela tiden de 20 år jag var politisk reporter. Det som är speciellt är vanan att göra upp med motparten i slutna rum. Förhandla, kohandla och nattmangla. De som alltid var mest pragmatiska, mest villiga att förhandla var Metall, nuvarande IF Metall, där Löfven var ordförande innan han blev partiledare för Socialdemokraterna.

Jag är inte säker på att den fackliga erfarenheten är den bästa av tillgångar när du ska agera i politiken på elitnivå.

I debatt efter debatt hör jag Löfven passa på frågor. Kärnkraften och ett antal andra känsliga frågor ska lösas i förhandlingar. Efter valet. Liksom vilken regeringskonstellation det ska bli. Väljarna blir inte tillräckligt informerade då det kan ”störa förhandlingsklimatet.”

Leif ”Blomman” Blomberg var Metalls kanske färgstarkaste ordförande. Men när han utsågs till invandrarminister 1994 under Ingvar Carlsson så förvandlades han till en skugga som irrade omkring i Rosenbads korridorer utan att finna sin plats.

Så till den partipolitiska erfarenheten.

Stefan Löfven har tydligen haft något kommunalt uppdrag i Örnsköldsvik (hittar inte uppgiften på Wiki), men har inte suttit i riksdag eller regering. På gott och ont har han inte varit med och härdats i alla interna strider som härjat i Socialdemokraterna, som går tillbaka till fraktionsstrider i SSU.  I Socialdemokraternas VU har han suttit sedan 2005, men då i huvudsak på ett fackligt mandat. All logik säger att han under sina första år, om han blir statsminister, måste förlita sig tungt på sina rådgivare. Blir han vald till statsminister så är det som en politisk rookie. Efter de utrensningar som skett i det turbulenta partiet, först Mona Sahlins och sedan Håkan Juholts så är det inte självklart att rådgivarna som är kvar håller högsta möjliga kvalitet.

Om man hårdrar det står de mest osäkra om en vecka alltså inför valet antingen en rookie eller en sittande zzzstatsminister. Varsågod och (s)välj.

Andra skriver intressant om valet 2014

/Paul Ronge


Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven

Min äldste son Mattias Ronge har kommit ut ur garderoben som Socialdemokrat. Jag är mäkta stolt, precis som jag är över Stefan Ronge som rattar Sveriges mest framgångsrika PR-webb-kommunikationsbyrå Deportivo och Johan Ronge som är en lysande kriminalreporter på Gefle Dagblad. Jag ska inte chikanera Mattias genom att orera om hur bra det vore för S-medlemmarna att rösta fram honom som ombud. Alla som vågar sjunga med egna röster i en partikör, som Björn Fries och Niklas Nordström, eller Göran Greidner och Veronica Palm, är värdefulla.

Jag talar hellre om begreppet ”triangulering” genom mitt eget exempel. Jag hade blivit lika stolt om Mattias kandiderat till Moderaternas partistämma.Om jag själv skulle tvingas ut ur en garderob idag så vore det som ”Socialmoderat”. Eller ”Socialmodekrat”. Inte för att begreppen finns, men vi som skulle kunna rubriceras så finns och vi är många. Det är därför Socialdemokraterna under Löfven försöker ingjuta förtroende hos oss ”Socialmoderater” genom att vilja stödja svenskt näringsliv. Det är därför Moderaterna så framgångsrikt lanserat sig som det Nya Arbetarpartiet, ”gråsossepartiet” för De Som Vill Göra Rätt För Sig.

Att vara ”Socialmoderat” betyder inte längre att vara kluven.

Många blev upprörda. Den gamla LO-basen Wanja Lundby-Wedin ledde till exempel stora delar av den socialdemokratiska partiapparaten fel när hon – i clinch med dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin – ville hävda att Moderaterna ”var onda”. I själva verket ”menade de inte vad de sa”. De hade en ”dold agenda” och bara väntade på att sticka kniven i den svenska arbetarklassen och slunga ner den i en avgrund av olycka och misär, tyckte Lundby-Wedin. Men den rätta analysen var ju: Moderaterna menade PRECIS vad de sa. De skulle gynna ”arbetslinjen”, dvs de i LO som hade jobb och sätta press på alla som var arbetslösa eller långtidssjukskrivna och tog bidrag.

Jag tror (och här skulle jag kunna väcka både rättrogna sossars och moderaters ilska) att det är sunt och bra att S och M ligger så nära varann. Klivet mellan det som för några årtionden sedan var en avgrund har nu förvandlats till ett spatsersteg. Inget av de regeringsledande partierna betraktas längre av den stora allmänheten som genuint onda, det är min fasta övertygelse.

Tittar vi på den kommersiella världen och kampen mellan ledande varumärken så är det ju ”triangulering” bara förnamnet. Man slåss hårt och skamlöst om samma målgrupper. Elvis mot Tommy Steel i generationen före mig, sen Beatles mot Rolling Stones. Coca Cola mot Pepsi. Aftonbladet mot Expressen, SVT mot TV4, Telia mot Tele2,  Microsoft mot Apple, Apple mot Samsung, Android mot Iphone.

Väljarkåren är inte dum. Försök att demonisera motståndaren, att ”överideologisera” och slå med storsläggan kommer inte att fungera.

I viktiga frågor går ju den värsta skiljelinjen INOM partierna. Som till exempel konflikten inom Socialdemokratin om man ska eller inte ska acceptera vinster i vården. Just nu är det verkligen svårt att se hårda ideologiska skiljelinjer mellan S och M. Valrörelsen kan därför mycket väl huvudsakligen komma att handla om vilket radarpar man bäst tror rattar landet rent administrativt; Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i det blåa laget  eller Stefan Löfven och Magdalena Andersson i det röda.

Jag tror inte en sekund att en ”social-moderat” regering skulle vara ett framgångskoncept för Sverige. Men jag tror det är bra och nyttigt att båda de regeringsledande partierna vänder sig mot mittfåran och slåss om ”mainstream-väljarna”. De är de många och det är de som enligt alla demokratiska spelregler bör få bestämma kursen.

Vi pratar inte mycket partipolitik vid våra söndagsmiddagar i vår familj. Underbara barnbarn och trevliga familjeämnen dominerar. Men eftersom Mattias står för sans och balans och inställningen: ”ska man göra ett jobb är det lika bra att försöka göra det så bra som möjligt” så är jag rätt säker på att han skulle slå an på den stora majoriteten som politiker. Just en sådan Socialdemokrat som en ”Socialmoderat” som jag skulle kunna tänkas rösta på.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.