Alice Bah Kuhnke-när makten saknar skyddsnät

Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Den sanningen måste svida för Alice Bah Kuhnke, hennes första tid som kulturminister har varit rena katastrofen.

Det är lätt att tycka synd om henne; kvinna, afrosvensk, med ett förflutet från Disneyklubben – långt från den vita medelålders heterosexuella man som vänstern älskar att hata. Så har det också dykt upp en försvarsarmé som hävdar att Alice Bah Kuhnke blir mobbad av ”kultureliten” på ett sätt som en manlig motsvarighet aldrig skulle bli. ”Skäms för helvete”, skriver till exempel Maria Sveland i ETC den 13 oktober och menar att hon ”förlöjligas och sexualiseras”.

Alice Bah Kuhnke kanske själv tror på den analysen. Hon har *avverkat* (Se uppdatering) flera pressekreterare under den här korta tiden, uppenbarligen har hon ansett det vara deras fel. I SVT Kulturnyheter förklarade hon karskt med ett Mowglicitat: ”Jag är tuffare än somliga tror”.

Problemet är att analysen är fel.  Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”.  Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”

I Resumé vänder både Jeanette Fors Andrée och jag oss mot att Bah Kuhnke attackeras hårdare för att hon är kvinna.

Ingen av de kulturjournalister som kritiserar Bah Kuhnke kan anklagas för att vurma för en ”manlig vit heteronorm”, kanske allra minst Åsa Linderborg som jag tycker klockrent formulerar problematiken i rubriken: ”Makten är en svart kvinna” och den logiska följden: ”makten ska granskas”.

Det är alldeles för lättköpt att avfärda kritiken med att kulturministrar alltid får skäll, eller det föraktfulla:  ”kultureliten är svår att tillfredsställa”.

”Får inte Alice Bah Kuhnke professionell medierådgivning?” frågar Expressens  chefredaktör Thomas Mattsson i en bloggpost, som faktiskt andas omtanke om Bah Kuhnke.

Han har en stor poäng. Bah Kuhnke har gått från en populär kändis till en – vad jag förstår uppskattad- generaldirektör för Ungdomsstyrelsen till sin nuvarande position som är ett hundra procent makt, precis som Åsa Linderborg skriver. Vilken medierådgivare som helst skulle kunna tala om detta för henne: ”Du kan inte ta positionen som David när du har sådan makt, du kommer att granskas och om välmenande vänner tar fram offerkortet i ung afrosvensk kvinna så kommer du bara att förminskas och försvagas”. Så hade jag sagt om jag fått chansen – och från den utgångspunkten försökt hjälpa henne.

Det som händer toppolitiker som hamnar i hetluften som förra försvarsministern Sten Tolgfors, före detta partiledaren Håkan Juholt och nu Alice Bah Kuhnke är att de inte tar professionell hjälp utifrån, utan de använder sina partigängare som medierådgivare. Då blir det lätt en bunkerkänsla av ”vi mot dem”. Alla kritiker är ”dumma och har fel”.

Med de kunder jag har brukar jag inleda i en krishantering med att fråga inte var media har fel, utan var de har rätt i kritiken. Så börjar man med att hantera det, istället för att sätta på skygglappar och bygga vallgravar.

Jag tror det är en ganska bra utgångspunkt.

Andra skriver intressant om Bah Kuhnke.

Paul Ronge

Uppdatering: Utbildningsdepartementets statssekreterare Helene Öberg skriver nu till mig på Twitter: ”hon har inte avverkat flera pressekr, det är befintl anställda som turas om.Jag vet inte om detta förtydligande gör Alice Bah Kuhnkes situation så mycket bättre, men vidareförmedlar ändå denna korrigering.

Skitjournalistiken är det vårt eget fel

Jag har igår och idag varit ute och flaggat för årets kanske viktigaste inlägg om medieekonomi, den bloggpost som Ehsan Fadakar skrev i Aftonbladet som i korthet går ut på följande: ”Kräv inte kvalitetsjournalistik av oss i media om ni inte ens är beredda att klicka på den och läsa den”.

Ehsan och jag har genom åren ofta varit ganska oense på sociala medier, där jag ibland tyckt han drivit debatten för hårdfört och brutalt och varit för taskig mot meningsmotståndare. Men här har han ett hundra procent rätt.

När jag håller medieseminarier får jag av mina kunder ofta frågor av typen: ”Men varför tar inte journalister ett större samhällsansvar?”. ”Varför är de inte mer nyanserade?” Jag skulle börja läsa kvällstidningar igen om de var mer seriösa, nu läser jag ALDRIG Aftonbladet”. Och så vidare.

Bullshit, säger jag. Vi har exakt de media vi förtjänar. Om mina kunder inte vill betala för bra journalistik  så har de ingen talan. De har ingen rätt att kräva någonting. Det många av er inte vet, men som jag har koll på efter 20 år på stora media, är att kvällstidningar, via sina upplagerapporter, vet exakt vilka artiklar som säljer och vilka som inte gör det. Få kommersiella företag har sådan järnkoll på hur deras produkt tas emot av konsumenterna.

Därför vet de att en lista på vilka fler som är kokainmisstänkta i den senaste knarkhärvan än Mikael Persbrant kan sälja bra och då lägger Aftonbladet den informationen bakom en betalvägg, Plustjänsten. Medan tidningen lika säkert vet att en av Sveriges bästa journalistiska stilister, Peter Kadhammar, lockar promillepublik att betala. Alltså har hans reportage aldrig funnits bakom en betalvägg.

Enkel medieekonomi. Och det är det Fadakar gör så bra. Han förklarar att innan vi grötmyndigt kräver mer seriös samhällsjournalistik av media bör vi väl ändå fråga oss: Är vi åtminstone beredda att klicka på kvalitetsjournalistik  (även om vi inte är beredda att betala?)

När jag var på Expressen på 1990-talet utbröt rena paniken när upplagan gick ner. Svaret blev då att Expressen skulle bli en ”kvaloid” under Christina Jutterström. Det ledde till att upplagan hamnade rakt ner i kolkällare, vilket idag har rättats upp av chefredaktören Thomas Mattsson. Det var alltså läsarna själva som valde bort den goda kvalitetsjournalistiken genom att inte köpa tidningen.

Jag har en egen teori:

Vi tror att den seriösa journalistiken kommer att finnas i alla fall, oavsett om vi betalar eller inte.

Jag kan förstå den tanken. I slutet av 1980-talet var jag klubbordförande på Aftonbladet. Tidningen var snål (eller ekonomisk) och jag och grafikernas ordförande Bengt ”Ålen” Falk bestämde oss för att initiera en vild strejk för att få upp lönerna. Taktiken blev då (detta var när Aftonbladet låg i Klara med eget tryckeri) att börja strejken i tryckeriet, få tryckarna att gå uppför trapporna och att välla in så sättarna inte fick plats i sätteriet, så att  sättarna i sin tur skulle välla in på redaktionen och blockera journalisterna så att de inte kunde jobba. På det sättet kom ingen tidning ut till Stockholmsupplagan och det landade i ett rekordlönelyft för oss på den tiden, 680 kronor/månaden UTÖVER det generella påslaget. Det var enda möjligheten för oss att vinna;  att blocka journalisterna. För journalister, så pretentiösa som de är, kommer alltid att hävda Att Det Fria Ordet Måste Fram. Strejk är mot deras natur (vilket naturligtvis i grunden är sympatiskt).

De jobbar alltså ofta hellre gratis än riskerar att inte bli lästa.

Men, vi kan inte räkna med att samhällsengagerade journalister förser oss med kvalitetsjournalistik i all oändlighet om de och deras familjer inte har mat på bordet.

Och om vi inte ens orkar läsa så är den seriösa samhällsjournalistiken körd. Vad tar Aftonbladet idag betalt för? Jo till exempel listan på narkotikamisstänkta eller ”vad hände sen?” Med aktörerna i ”Lilla huset på prärien”, ”Beverly Hills”,  ”Big Brother”; Vem blev knarkare, vem blev sektledare, vem dödade sin gamla farmor? Och så vidare.

Vi får den journalistik vi förtjänar. Är det till slut bara skitjournalistik som bjuds så är det vi som konsumenter som är ansvariga. Inga andra.

Andra skriver intressant om journalistik.

/Paul Ronge

Tvätta ”pissrännan” – förhandsgranska anonyma påhoppen!

Jag fick igår en anonym kommentar till bloggen, en ”Kent” som önskade mig död så snabbt som möjligt (”innan samvetet hinner ifatt dig”) och litet andra småtrevligheter. Jag försökte mejla honom för att tala om att kommentaren kunde komma in och bli besvarad, bara han uppgav sitt rätta namn. Nu var ju mejladressen också falsk, kent@swipnet.se – inte speciellt trolig mejladress, eller hur?

Poängen i den lilla storyn är förhandsgranskning. Jag kollar alla inlägg. ”Kents” är det första i år jag inte släppt igenom och nästan alla kommentarer jag får är berikande och får bloggen att växa. Kanske framför allt de som är oense i sak och vill debattera.

Alltså – ”Kent” kommer inte in. Portad i dörren. Anonyma personangrepp köper jag inte.

I och med förhandsgranskningen tar jag, som en liten spelare, publicistiskt ansvar som om jag var chefredaktör för Expressen eller Aftonbladet. Jag kan inte skylla på någon annan om personangrepp eller rasistiska inlägg tar sig in på bloggen.

För några månader sedan skrev Dagens Media en rätt kritisk, men helt okej, artikel om att jag – som uttalat mig så tufft mot Johan af Donner – ändå lät honom medverka i ett seminarium. I kommentarsfältet kom snabbt pissrännan flödande. Det skrevs rent ut att jag skattefuskar och att skattmasen borde bära ut ”svarta sopsäckar med bokföring” från mitt hem, att jag fått svarta pengar av af Donner och att jag borde buras in tillsammans med honom och att man sedan borde kasta bort nyckeln.

När jag påtalade detta och stillsamt undrade om Dagens Media har en policy fick jag en sympatisk ursäkt av chefredaktör Fredrik Svedjetun och kommentarerna plockades bort. Jag har, vad jag vet, inget otalt med Dagens Media och att jag ibland nagelfars hårt och kritiskt är naturligtvis helt i sin ordning. Jag är ute i debatten, syns och sticker ut hakan. Självklart ska jag tåla granskning!

Poängen i DEN storyn är att här fanns ingen förhandsgranskning av kommentarer. Nätmobbarna kunde skriva vilken skit som helst och sedan handlade det bara om hur snabbt Dagens Media rättade till misstaget.

Resumé har lyckats tvätta sin ”pissränna”. Jag vet inte riktigt hur, men tror att det har att göra med att man måste registrera sig innan man kommenterar, skulle gärna se att Viggo Cavling utvecklade detta, för det fungerar ju uppenbarligen!

Följden blir att jag har mycket lättare att låta mig intervjuas, eller medverka i en artikel i Resumé än i Dagens Media. Inte för att tidningen och reportrarna i allmänhet är bättre (med undantag för Leif Holmqvist och Janne Sundling). Utan för att jag inte på samma sätt riskerar att gamla fiender jag dragit på mig under 35 år, eller allmänna hatare systematiskt klotterbombar mitt personliga varumärke, drar det i smutsen och solkar ner mig.

Dagens Media måste lösa sitt ”pissränneproblem”, bland deras läsare finns ju en liten kommenterande svans  som bäst kan jämföras med en cynisk pöbel. Har de några egna liv? Ska man tycka synd om dem?

Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin –vad gör ni för att lösa problemet? Vad jag hört är att ni lagt ut modereringen på entreprenad och att dessa utanförstående företag reagerar i stort sett först när läsare slår larm om kommentarer som går över gränsen. Om det är sant – och ni lägger ut ert ansvarig utgivarskap på läsarna i praktiken – så är det ju skrämmande. Läser man era kommentarsfält så finns ju också mobben där, med stänken av gul pissränna.

Problemet är komplicerat eftersom yttrandefrihet ska vägas mot nätmobbing, ärekränkning och rent förtal.

Men en sak går att göra direkt och borde vara ett oavvisligt krav på alla medier som är med i TU och etermedia som följer de pressetiska reglerna: Förhandsgranska! Ta ansvar för allt som publiceras. Avdela personal och håll en ribba mot personangrepp och hets mot folkgrupp som är anständig. De enda argument ni kan anföra mot förhandsgranskning är att det kostar för mycket och det kan banne mig inte vara ett giltigt skäl. I så fall kan ni ju lika gärna stänga kommentarsfälten.

Jag tycker att bötesnivåerna för förtalsbrott borde mångdubblas. Idag riskerar folk att förlora i tingsrätten för att vinna kanske 30.000 till 50.000 vid fällande dom. Jag tycker nivåerna för tidningar som Aftonbladet och Expressen borde vara kring 1- 3 miljoner! Helt i proportion till den skada som ofta vållas i åratal för den som i förtal får sitt varumärke släpat i smutsen. För bloggare med begränsad ”upplaga” kan det räcka med 5-20.000 – alltså fortfarande kännbart.

De pressetiska reglerna idag är som ett skämt, som att slå någon i ansiktet med en sidenschal! Antingen måste de stagas upp med mycket hårdare regler eller så måste man hitta andra system. Mina två förslag i den debatten är förhandsgranskning (ett ovillkorligt krav!) så att media tar ansvar för allt som publiceras, samt skyhögt höjda bötesbelopp i ärekränknings och förtalsmål.

Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.

Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?

Andra skriver intressant om anonym nätmobbing.

/Paul Ronge

Uppdatering: ALLA stora medier verkar nu vara på gång att tvätta pissrännan! Expressen förhandsmodererar, vilket jag – som framgår av mitt inlägg ovan – tycker är det bästa och egentligen det enda rätta. Aftonbladet försvårar för näthatarna genom registrering via Facebook och DN har tagit bort kommentarsfunktionen.

Senast i raden är Dagens Media som också skärper till sin bevakning, bland annat genom att kommentarer bara får ges under dagtid. Jag är förstås inte nöjd med det, men konstaterar att även DM tar steg i rätt riktning. En riktigt bra vecka har det varit för hyfs och anständig, ärlig samtalston på nätet!

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

”Mona, skaffa dig ett liv”, sa Gudrun

Jag har så mycket jobb så jag knappt hinner blogga. Igår moderator för det stora krisseminariet ”Bakom Rubrikerna” på Filmhuset i Stockholm, idag i Malmö för medieträning av en massa entreprenörer.

Krisseminariet var uppdelat i två dagar, en workshop som hölls av Mattias Ronge på Deportivo och mig tillsammans dag ett och som inbegrep ett scenario med ett matförgiftat fotbollslandslag på väg till Brasilien, samt dag två som bestod av en mosaik av talare med en sammantagen enorm kunskap om krishantering i praktiken.

Judit Burda körde ut delar av seminariet via Bambuser som kan ses här.

Oerhört mycket intressant sades. Det som kanske grep mig mest var Gudrun Schyman, @gudschy på Twitter, som berättade hur man blir fysiskt illamående när drevet går och man känner sig helt chanslös och uppgiven. Hon visade en sårbar sida, men menade att hon inte blivit lika skadeskjuten som exempelvis Mona Sahlin blev av ”Tobleroneaffären”, eftersom hon hade ett liv utanför politiken. Goda vänner, ett stort kontaktnät och ett rikt familjeliv.

Schymans liv var viktigare än positionen. Så hennes uppmaning till politiker och företagsledare på hög nivå var ”Skaffa er ett liv”. Inte sagt på ett hånfullt, utan på ett ödmjukt sätt. ”Skaffa dig ett liv, Mona”, innebar ju här att alltid ha någonting utanför det rent yrkesmässiga som håller när drevet går. Gudrun Schyman pekade på att Sahlin ju i stort sett var född in i politiken, medan hon själv gick in i den i vuxen ålder efter att ha fött flera barn.

UD:s Anders Jörle, en av Sveriges mest rutinerade krishanterare, kastade den tjocka ”Krismanualen” i golvet i filmlokalen ”Victor” med en tung smäll och sade ungefär : ”Fimpa den här när krisen kommer! Ha några enkla hållpunkter för ni kommer inte att hinna titta i några pärmar.”

Greta Svensson, idag kommunikationsdirektör på Arbetsförmedlingen, berättade om hur det konkret såg ut på fältet när hon, i samma egenskap på Räddningsverket, jobbade under Tsunamikatastrofen. Greta visade oerhört starka bilder.

Det var många kvinnor bland talarna, både LO:s radarpar Marie Linder och Kristina Mårtensson och förre moderata statssekreteraren Ulrica Schenström höll med Schyman – utifrån sina socialdemokratiska respektive moderata värderingar – att kvinnor angrips hårdare i ett drev, de granskas mycket mer personligt och under huden.

Schenström gjorde en intressant jämförelse med dataspel – att komma ny in i ett regeringskansli, så många unga som följde med Fredrik Reinfeldt in i Rosenbad, är ungefär som att ta sig från bana ett till bana sju i ett dataspel. Ingen annan kan göra jobbet åt dig, du måste lära dig själv.

Expressens chefredaktör  Thomas Mattsson visade kraftfullt genom att ta konkreta exempel hur det ofta går till när makthavare helt självförvållat drar på sig drev genom att mygla och vägra svara på relevanta frågor.

Det kom ungefär dubbelt så många jämfört med när vi hade ett motsvarande krisseminarium 1-2 juni i år. Så ett nytt seminarium kommer att äga rum i april 2011. Den kommer att bli en institution om arrangören Midfield Media fortsätter att vaska fram en lika intressant talarlista som hittills.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Kanske kommer Gudrun Schymans råd till  Sahlin att ”skaffa ett liv” lägligt. Nu verkar knivarna slipas i det socialdemokratiska bloggnätverket NetrootS.

Littorin har rätt: Livet är ingen handbok i PR

Så har Sven Otto Littorin äntligen gått ut och här i DN givit sin version och förklarat varför han gjorde som han gjorde vid den dramatiska avgången som arbetsmarknadsminister.

DN har fått ställa vilka frågor tidningen ville, Littorin har besvarat dem via mejl.

Ofta brukar mejlsvar från politiker vara doftlösa och sönderförhandlade internt med pressekreterare.

Den här intervjun är helt annorlunda än de flesta andra mejlintervjuer jag läst. Den vibrerar av känsla och har en stark personlig ton. Littorin berättar vilket helvete han genomlider när kriget förs på alla fronter – den personliga hedern, vårdnadstvisten och trovärdigheten – och han besvarar alla frågor från DN:s reporter.

Han dementerar kategoriskt att han köpt sex och hävdar att Aftonbladet lika tydligt fick denna dementi före publiceringen.

Aftonbladets tillförordnade utgivare Lena Mellin säger i en första kommentar att om Littorin absolut hade förnekat sexköpet gentemot tidningen så hade publiceringen inte skett.

Den här historien har väckt våldsam debatt. Bara min bloggpost ”Littorin – en iskallt cynisk krishantering” har fått nära 6000 klick och 125 kommentarer hittills.

Många av dessa kommentarer är oerhört kritiska mot Aftonbladets publicering.

Jag skulle bli förvånad om Aftonbladet väljer att försöka gå vidare med den här historien i någon sorts bevisning att Littorin har fel.

Historien har ju, som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i en bloggpost, bara förlorare.

Jag har framför allt kritiserat regeringen och de moderata partistrategerna för att de släppte vännen, partikamraten och chefsideologen ”Totto” Littorin som en död fisk, för att han raderades ur rullorna, för att han inte fick mer av uppskattande ord av Reinfeldt, för att Reinfeldt inte tydligare ställde upp och visade att han trodde på sin gamla vapenbroder. Den kritiken kvarstår.

Men även om Littorin släpptes som en död fisk så visar det sig alltså att han fortfarande lever och sprattlar. Jag hoppas innerligt att detta leder till att han nu kan gå vidare med sitt liv, visa sig på stan utan att bli angripen av journalister eller attackerad av folk (som Lars Danielsson blev under sin kris) och få en ny karriär.

Littorin har näst intill hånats för att han själv har en gedigen bakgrund i PR-branschen som krishanterare. Hur kunde han av alla försöka mörka och vilseleda vad avgången handlade om?

Jag tycker han ger ett perfekt och sant svar i DN-intervjun: Livet är ingen handbok i PR.

Rikta gjorde bort sig fullständigt för ett tiotal år sedan i Sydafrikaaffären, den PR-byrån var prisbelönt och hade den tjockaste krishandboken av alla. I en kris blir man dum och får tunnelseende. Det är då objektivt och klart tänkande rådgivare, som till hundra procent står på ens sida och inte själva har huvudet i giljotinen, kan rädda en.

Kriser handlar alltid till slut om människor – det må gälla oljeläckage i Mexikanska Gulfen, förskingring från Röda Korset, glas i kyckling eller sexmissbruk och otrohet från Tiger Woods.

Det enda man vet är att man kommer att göra fel. En kris är en vindlande berg-och dalbana, inte en studie i smartness vid whiteboarden på PR-byråerna.

De bästa krishanterarna vet detta och är både ödmjuka och empatiska – människan sätts främst.

Kanske skedde det värsta angreppet mot Sven Otto Littorins person när media skrev om vårdnadstvisten. För bara 10-15 år sedan tror jag Aftonbladet hade avhållit sig från att skriva om något så djupt privat och där barn kan fara illa, trots att Littorin var en offentlig person. Jag var kritisk då och är det nu och jag tycker inte det spelar någon roll om det bara handlar om 3-4 artiklar.

DN:s förre ledarredaktör Niklas Ekdal skriver här intressant och tankeväckande utifrån Littorin-affären om hur politikernas privata sfär krymper.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och pressetik.

Uppdatering 1: Kommenterar Littorins DN-intervju här i Svenska Dagbladet, tillsammans med andra PR-konsulter.

Om mediedrev och värdelösa ”journalister”

Jag hamnade igår i en rätt infekterad diskussion på Twitter om det berättigade i att media jagade prinsessan Madeleine i New York City efter hennes brytning med Jonas ”den heta natten med norskan” Bergström.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson lovar visserligen i sin blogg att inte fortsätta jaga Madeleine mer i NYC (så ädelt!), men försvarade närvaron på flygplatsen i sin blogg med att 20 andra medier var på plats (alla andra var ju där, liksom) och att vi som är kritiska mot drevjournalistik och mediemobb ”har förstått väldigt litet av nyhetsvärdering”.

Hans argument är ”chansen att få en kommentar av Madeleine” direkt efter brytningen.

Det är så dumt så att man kvider. Madeleine har alltså gjort slut med sin kille sedan åtta år, under hyfsat dramatiska omständigheter, och åker till New York för att slicka såren. Då förväntas hon ”tala ut” på en flygplats till den sämsta sortens journalister, det jag kallar medieslödder. Sådana som bildar mobb. Paparazzis med enorma  teleobjektiv. Frilansar som hoppas tjäna en hacka på Madeleine. Korrar utan integritet och yrkesstolthet som på redaktioners order traskar patrullo.

Hur skulle rubrikerna se ut: ”Madeleine i tårar – hur kunde Jonas göra mig detta?” ”Mitt liv är i spillror – när vågar jag lita på en kille igen?” Buhu, buhu, och Mitt Livs Novell på Newarks flygplats?

Mattsson förstår naturligtvis att detta inte kommer att hända. Vad närvaron handlar om är att få bilder. Gärna på en flyende, hukande tjej, gärna ännu mer dramatiska efter en uppiggande biljakt: ”Hit flydde Madeleine”.

Det var efter en sådan paparazzijakt prinsessan Diana dog.

Jag älskar journalistiken och har trycksvärta i venerna. Därför vågar jag säga att när det inte finns en story längre (Madeleine och Jonas har ju gjort slut), men drevet står där ändå så är de en mediemobb. Yrkets värsta avskrap.

Så var det när journalisterna belägrade Mona Sahlins hem under ”Tobleroneaffären”. Jag vägrade som politisk reporter att åka ut och sade till Expressens chefer att de skulle få ett krig med mig om ”förnedrande uppdrag” om de försökte tvinga mig att delta i mobben.

Det måste finnas empati för det djupt privata. I min nya bok om sociala medier som kommer i juli berättar Alex Schulman, som ju inte precis varit buskablyg som bloggare, att hans skilsmässa från Katrin Zytomierska var alldeles för privat att skriva om under lång tid. Först då förvandlas det privata till personligt och då kan man prata och skriva om det.

Kanske kommer Madeleine någon gång i framtiden att ”tala ut” om den period hon genomlevt, men då blir det med största säkerhet för någon begåvad journalist, med empati och förmåga att ställa känsliga frågor med finess.

Som Ulf Elfving, Lotta Bromé och Fredrik Skavlan.

Andra skriver intressant om mediedrev, politik och samhälle.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Bra skrivet av Jan Helin i hans blogg. Nyhetsvärdet kring Madeleine har försvunnit efter brytningen och kvar står bara två olyckliga människor. Men vad hade då Aftonbladet på Newarks flygplats att göra med det övriga paparazzipacket? Dubbelmoralen är nästan det värsta…

Uppdatering 3: Långt och pratigt men mycket intressant bloggpost av Gunilla Kinn om vad som egentligen hände på Newarks flygplats. Dubbelmoralen hos kvällstidningarna blir än tydligare. Och jag har helt klart – i min ilska mot allt vad drevjournalistik heter – gått för hårt åt Gunilla.