Resumé – en ”affär vid sidan om”

Jag har sedan en vecka en ”affär vid sidan om” – jag har börjat blogga på tidskriften Resumé. Från att ha bloggat här ungefär en gång i månaden – väldigt genomarbetat med många länkar och en massa funderade av typen ”intresserar det här verkligen kunder och kollegor – till att smattra ut nya inlägg varje dag. Som att gå från maraton till sprinterlopp.

Dessa bloggar kan du läsa här. Eftersom jag ändå skrivit relativt sällan här år ut och år in så tror jag inte du kommer att märka någon skillnad. Men vill du följa mig  när jag nu bloggar för full speed så är det på Resumé jag finns ett tag framåt (om jag inte ”gör en Birro” och får sparken av förgrymmad chefredaktör Claes de Faire för att jag skriver olämpliga saker :-).

En sak mitt gamla journalisthjärta lärt mig är att man inte ska använda en medial plattform man fått för att göra gratisreklam.

Det kan jag däremot göra här – på min egen sida. Precis i dagarna kom Jeanette Fors-Andrées och min bok ”När drevet går – krishantering i praktiken”ut på Liber förlag.

Halva boken handlar om krishanteringens teori.  Som managementbok är den väldigt inriktad på hur man gör ( och inte gör) när krisen drabbar en som ett klubbslag.

Den andra halvan är 16 fall som Jeanette och jag analyserat. Några exempel på rubriker: ”Stora Enso och barnarbete”, ”Arbetsförmedlingen och Angeles Bermudez-Svankvist”, ”Findus och hästköttsskandalen”, ”Parken Zoo ’slaktar världens djur'”, Telia Sonera och mutskandalen”, ”Så blev Göteborg Muteborg”, ”Kungen och den usla mediehanteringen”, ”Ola Lindholm och knarkskandalen”, ”Håkan Juholt, mannen som älskade sin egen retorik”.

Samarbetet med Jeanette har gått som på räls. Det intressanta är våra helt olika ingångar i krishantering, något som vi både älskar att arbeta med. Hon har forskat i kriser på högsta akademiska nivå och har nu flerårig praktisk vana som krishanterare på Livsmedelsföretagen. Hennes position i Svenskt Näringsliv är unik, vad jag vet finns ingen annan som är anställd just som krishanterare.

Skolan och jag var som eld och vatten – oförenliga. Jag var kunskapstörstig, ifrågasatte, var kritiskt granskande redan som femteklassare och lärarna avskydde mig för att jag tog plats. Allt jag har lärt mig, journalistik, mediehantering, krishantering, språk som franska och en spanska som börjar bli allt mer rostig, allt har jag lärt i vuxen ålder -utan och trots skolor. Jag har inte ens gymnasieexamen. Det är inget jag varken är stolt över eller skäms för, bara ett faktum. Och det har förstås haft fördelen att jag aldrig haft en krona i studieskuld. 🙂

Men just detta gör det så spännande att Jeanette och jag, som kommer från så motsatta håll och är så olika generationer, nästan alltid kommer till samma slutsatser när det gäller krishantering. För mig är det ett starkt kvitto på att jag tänker rätt, att jag genom att vara ”streetsmart” och autodidakt byggt samma teoretiska grund som Sveriges högst akademiskt skolade krishanterare.

Boken kan kritiseras för att den innehåller så lite ”best practice”. Men poängen med goda exempel är ju att krishanteringen då har varit så skicklig så allmänheten inte ens märker att det har varit en kris. Inte Jeanette och jag heller, om vi inte har varit delaktiga. Och de framgångsrika krishanteringar Jeanette och jag var för sig genomfört kan vi ju inte prata om, det är själva poängen med sekretess. Alla fall vi tar upp i boken bygger på att vi inte har varit delaktiga, att vi ser fallet utifrån som vilken bedömare som helst.

Vi har stuckit ut hakan och kommer säkert att bli kallade för ”besserwissrar”. Jag hoppas det blir debatt. Det vore utmärkt om representanter för de tjusigaste byråerna gav sina bidrag till vad som ger den bästa krishanteringen.

Erik Hörnfeldt, ”grabben i bloggen bredvid”, skriver också intressant om krishantering.

Paul Ronge

Tvätta ”pissrännan” – förhandsgranska anonyma påhoppen!

Jag fick igår en anonym kommentar till bloggen, en ”Kent” som önskade mig död så snabbt som möjligt (”innan samvetet hinner ifatt dig”) och litet andra småtrevligheter. Jag försökte mejla honom för att tala om att kommentaren kunde komma in och bli besvarad, bara han uppgav sitt rätta namn. Nu var ju mejladressen också falsk, kent@swipnet.se – inte speciellt trolig mejladress, eller hur?

Poängen i den lilla storyn är förhandsgranskning. Jag kollar alla inlägg. ”Kents” är det första i år jag inte släppt igenom och nästan alla kommentarer jag får är berikande och får bloggen att växa. Kanske framför allt de som är oense i sak och vill debattera.

Alltså – ”Kent” kommer inte in. Portad i dörren. Anonyma personangrepp köper jag inte.

I och med förhandsgranskningen tar jag, som en liten spelare, publicistiskt ansvar som om jag var chefredaktör för Expressen eller Aftonbladet. Jag kan inte skylla på någon annan om personangrepp eller rasistiska inlägg tar sig in på bloggen.

För några månader sedan skrev Dagens Media en rätt kritisk, men helt okej, artikel om att jag – som uttalat mig så tufft mot Johan af Donner – ändå lät honom medverka i ett seminarium. I kommentarsfältet kom snabbt pissrännan flödande. Det skrevs rent ut att jag skattefuskar och att skattmasen borde bära ut ”svarta sopsäckar med bokföring” från mitt hem, att jag fått svarta pengar av af Donner och att jag borde buras in tillsammans med honom och att man sedan borde kasta bort nyckeln.

När jag påtalade detta och stillsamt undrade om Dagens Media har en policy fick jag en sympatisk ursäkt av chefredaktör Fredrik Svedjetun och kommentarerna plockades bort. Jag har, vad jag vet, inget otalt med Dagens Media och att jag ibland nagelfars hårt och kritiskt är naturligtvis helt i sin ordning. Jag är ute i debatten, syns och sticker ut hakan. Självklart ska jag tåla granskning!

Poängen i DEN storyn är att här fanns ingen förhandsgranskning av kommentarer. Nätmobbarna kunde skriva vilken skit som helst och sedan handlade det bara om hur snabbt Dagens Media rättade till misstaget.

Resumé har lyckats tvätta sin ”pissränna”. Jag vet inte riktigt hur, men tror att det har att göra med att man måste registrera sig innan man kommenterar, skulle gärna se att Viggo Cavling utvecklade detta, för det fungerar ju uppenbarligen!

Följden blir att jag har mycket lättare att låta mig intervjuas, eller medverka i en artikel i Resumé än i Dagens Media. Inte för att tidningen och reportrarna i allmänhet är bättre (med undantag för Leif Holmqvist och Janne Sundling). Utan för att jag inte på samma sätt riskerar att gamla fiender jag dragit på mig under 35 år, eller allmänna hatare systematiskt klotterbombar mitt personliga varumärke, drar det i smutsen och solkar ner mig.

Dagens Media måste lösa sitt ”pissränneproblem”, bland deras läsare finns ju en liten kommenterande svans  som bäst kan jämföras med en cynisk pöbel. Har de några egna liv? Ska man tycka synd om dem?

Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin –vad gör ni för att lösa problemet? Vad jag hört är att ni lagt ut modereringen på entreprenad och att dessa utanförstående företag reagerar i stort sett först när läsare slår larm om kommentarer som går över gränsen. Om det är sant – och ni lägger ut ert ansvarig utgivarskap på läsarna i praktiken – så är det ju skrämmande. Läser man era kommentarsfält så finns ju också mobben där, med stänken av gul pissränna.

Problemet är komplicerat eftersom yttrandefrihet ska vägas mot nätmobbing, ärekränkning och rent förtal.

Men en sak går att göra direkt och borde vara ett oavvisligt krav på alla medier som är med i TU och etermedia som följer de pressetiska reglerna: Förhandsgranska! Ta ansvar för allt som publiceras. Avdela personal och håll en ribba mot personangrepp och hets mot folkgrupp som är anständig. De enda argument ni kan anföra mot förhandsgranskning är att det kostar för mycket och det kan banne mig inte vara ett giltigt skäl. I så fall kan ni ju lika gärna stänga kommentarsfälten.

Jag tycker att bötesnivåerna för förtalsbrott borde mångdubblas. Idag riskerar folk att förlora i tingsrätten för att vinna kanske 30.000 till 50.000 vid fällande dom. Jag tycker nivåerna för tidningar som Aftonbladet och Expressen borde vara kring 1- 3 miljoner! Helt i proportion till den skada som ofta vållas i åratal för den som i förtal får sitt varumärke släpat i smutsen. För bloggare med begränsad ”upplaga” kan det räcka med 5-20.000 – alltså fortfarande kännbart.

De pressetiska reglerna idag är som ett skämt, som att slå någon i ansiktet med en sidenschal! Antingen måste de stagas upp med mycket hårdare regler eller så måste man hitta andra system. Mina två förslag i den debatten är förhandsgranskning (ett ovillkorligt krav!) så att media tar ansvar för allt som publiceras, samt skyhögt höjda bötesbelopp i ärekränknings och förtalsmål.

Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.

Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?

Andra skriver intressant om anonym nätmobbing.

/Paul Ronge

Uppdatering: ALLA stora medier verkar nu vara på gång att tvätta pissrännan! Expressen förhandsmodererar, vilket jag – som framgår av mitt inlägg ovan – tycker är det bästa och egentligen det enda rätta. Aftonbladet försvårar för näthatarna genom registrering via Facebook och DN har tagit bort kommentarsfunktionen.

Senast i raden är Dagens Media som också skärper till sin bevakning, bland annat genom att kommentarer bara får ges under dagtid. Jag är förstås inte nöjd med det, men konstaterar att även DM tar steg i rätt riktning. En riktigt bra vecka har det varit för hyfs och anständig, ärlig samtalston på nätet!