”Det blir ett sådant helvetes slag – en avklädning och förnedring! Är det försvarbart?”

Senaste gången jag intervjuade Janne Josefsson var 2003 inför 400 grävande journalister och när vi nu ses över Zoom så skojar vi om vår ålder. Två gråsprängda herrar som närmar sig 70 och ska diskutera det program som överlägset har skakat om mest i Sverige de senaste 20 åren – Uppdrag Granskning.

Janne blev vederbörligt avtackad från programmet 2018.  Men han har uppdrag för SVT fram till årsskiftet. Sedan är han ”friherre”.

”Jag har gjort en ny serie som har premiär i januari och heter ’Från Hisingen till Casablanca’. Jag har följt en taxichaufför som är därifrån och i ungefär samma ålder som jag. Men vi är helt olika. Han har aldrig ens sett ett helt Uppdrag Granskning”.

Tanken var att de tillsammans skulle åka till Casablanca, Marockos största stad. Men det satte Covid-19 stopp för.

”Så vi hittade en kinarestaurang i Skene som hette Casablanca och åkte dit istället”, säger Janne och skrattar.

Hur tänker du fortsätta efter SVT?

”Jag skulle kunna gå över till att göra ungefär samma sak som du – att utbilda människor i hur de ska förhålla sig till journalister. Men jag kommer inte att sälja mig. Du vet ju att jag från insidan är kritisk till den makt vi har fått.  Vi styrs mer av våra åsikter än vi vill erkänna.”

Janne Josefsson exemplifierar med att prata länge om Henrik Evertsson som nu fått Stora Journalistpriset för sitt avslöjande om hålet i skrovet på Estonia. Han är en rasande skicklig berättare, enligt Janne, men trots allt avslöjande om mygel och mörkningar kan vi inte dra säkra slutsatser av hur hålet i skrovet uppstod. Journalister kan med en bra berättelse manipulera, är hans slutsats.

Kommer du ihåg när jag intervjuade dig i 1,5 timme för 400 grävande journalister våren 2003 i Göteborg? Jag ställde ungefär 40 knallhårda frågor, mest om hur ni förnedrar era offer. Nu så här långt i efterhand tycker jag att jag såg det för ensidigt. Ni måste nog förnedra dem ni granskar för att uppnå så höga tittarsiffror på ett samhällsprogram. Och oftast bjuder ”offren” på det genom att ljuga, mörka eller på annat sätt bete sig korkat. Jag skrev en bloggpost om det här igår.

”Du skrev ju en artikel i GP om förnedringens journalistik när jag slutade på UG och jag är böjd att hålla med dig, till exempel när det gäller dold kamera. Det är ju att kliva in på skinnet på  människor. Det bygger också på en teknik som är försvarbar, men som är infernalisk. Som är som klippt och skuren för TV.  Att låta en makthavare ljuga, fast jag vet det sanna svaret. Ta mutskandalen i Göteborg, som ledde till väldigt starka avslöjanden och att staden fick namnet ’Muteborg’.  Det byggde på vittnesmål från en försmådd kvinna. Där fanns en tjänsteman med väldigt mycket pengar som hela tiden gynnade en privat byggherre.”

Josefsson intervjuade tjänstemannen som avvärjande slog ifrån sig att han skulle ha något privat ihop med byggherren.

”Jag visste ju att han hade fått en lägenhet, att han fått ett garage för en kvarts miljon byggt och jag visste att han varit på byggherrens sommarställe i St Tropez på Rivieran. Jag visade honom då en bild där han står i badshorts vid swimmingpoolen. Han kunde bara stå och svamla. Det blir ett sådant helvetes slag! En avklädning och en förnedring!  Frågan är: Är den nödvändig? Är den försvarbar? Ska vi jobba på det sättet?”

För det första: Hade avslöjandet gått att få fram på ett annat sätt? För det andra: Är det rimligt att makthavare ljuger? Är det inte nödvändigt att avslöja när samhället blir så schizofrent så det som sägs är något helt annat än det som görs?

”Ja har vi väldigt komprometterande uppgifter om någon och lägger fram dem innan intervjun så kommer ju personen ifråga inte att ställa upp. Då säger man bland PR-konsulter att vi har en dold agenda och det stämmer ju.”

Janne Josefsson tar upp en av UG:s största scoop, avslöjandet om ICA:s köttfärsskandal. När kontakten togs med Maxihandlare så var det med förevändningen att programmet skulle beskriva handlarnas framgångssaga.

”Bevisen på att köttfärsen märkts om med falskt bäst före-datum fanns redan med dold kamera. Men vi nämnde aldrig det när vi begärde intervjuerna. Då är frågan: Ljuger vi i vårt brev? Har vi en dold agenda? Ja, det går ju inte att förneka”

Jag tycker det vore värre om ni provocerade fram avslöjanden. Till exempel om Lars-Göran Svensson, som var din medarbetare i valstugereportaget, fick politikerna att uttrycka sig rasistiskt genom att locka dem till det. Gick det till så?

”Nej, det var verkligen ingen snitslad bana. Lars-Göran skulle föreställa en person som flyttade till Stockholm från Jönköping, eller Vetlanda och ogärna ville bosätta sig där det fanns flyktingar och invandrare. Han behövde inte säga mer än så. Det var som att trycka på en knapp! Sedan kommer otroliga saker som att muslimer är vrak och bara bra på två saker, att föda barn och utnyttja systemet.”

Då är frågan: Varför ljuger makthavare när de vet att fallhöjden är så stor? Det är ju så många i Uppdrag Granskning som har fallit på eget grepp. Så mycket är självförvållat. Varför ändrar sig inte makthavarna? Varför har man inte lärt sig mer av alla avskräckande exempel?

”Ja, varför ändrar de sig inte?”

Josefsson låter frågan hänga i luften. Han besvarar den inte, utan fortsätter sitt eget tankespår:

”Vilken makthavare du än är så har du rätt att kräva fair play av oss journalister.  Vi sitter ju på en otrolig makt. Faktagranskningen är hård på UG, men vad vi inte får med är uppgifter som ibland kan vara väldigt relevanta, men som ligger utanför tesen. All journalistik är ju tesdrivande. Då kanske man inte tar med de bästa argumenten som de granskade har som motsäger tesen.”

Nu kommer den existentiella frågan: Har något ändrats, har vi gjort någon nytta? Du som grävande journalist och jag som har försökt lära dem ni granskar hur man ska hantera er för att undvika katastrof? Jag ser nya skandaler komma i en aldrig sinande ström och tycker väldigt lite har förbättrats.

Här visar sig för första gången en ordentlig skillnad mellan våra bedömningar. Janne Josefsson håller inte alls med.

”Det har ju blivit förändringar. Vi har fått whistleblowers, det har ändrats lagar. Efter att polisen stampat ihjäl Osmo Vallo fick inte polisen längre ta vissa grepp. Det finns fler exempel…”

Men detta att fuska och mygla fortsätter ju som tidigare?

”Haha,  nej det kommer väl aldrig att försvinna. Men mycket har förbättrats. Vi har gjort om psykiatrin. ICA fick sig säkert en tankeställare, vi rensade upp bland huliganerna och kriminella i AIK. Vi gjorde de dubbla tungornas moskéer, då vi gick in med två kvinnor med burkor som berättade att deras män misshandlade dem och de fick rådet att acceptera att männen slog dem. Medan i de officiella intervjuerna låter det helt annorlunda. Jätteviktigt att det kom fram!”

Janne Josefsson och jag kan ha olika uppfattningar om hur mycket som förändrats och hur stor roll UG:s journalistik spelat för att förändra samhället. Men vi är fullständigt eniga om vikten av en fri journalistik, att den försvaras till varje pris, att fake news är ett farligt gift i alla demokratier och att journalister måste vara vaksamma så de inte utövar sin makt på ett ensidigt och aktivistiskt sätt som med rätta sänker allmänhetens förtroende.

När fan blir gammal så blir han religiös, heter det ju. När det gäller mig och Janne Josefsson verkar det ha skett genom att vi bytt roller – han har blivit allt mer kritisk till de förnedringsmetoder han använt under åren, jag har blivit allt mer övertygad om att de av och till tyvärr är nödvändiga.

Jag kommer alltid att vara en försvarare, att försöka se till att mina kunder går så skadeslösa som möjligt genom en granskning.  Men det kommer aldrig att ske genom att uppmuntra till metoder som att ljuga, att trixa, att lova intervjuer som man sedan smiter ifrån, att som en snattrande papegoja vägra svara på kritiska frågor.

Det är ju just med sådana metoder man, helt självförvållat, riskerar att hamna i förnedring och katastrof.

Paul Ronge

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Skrällhosta som krishantering

Nakenbad på kommunal konferens, sexköpande politiker får sex miljoner, bara några aktuella rubriker. Skandaler och klavertramp i offentlig förvaltning är en aldrig sinande källa till rubrikstoff i svenska medier.

Under en tid sattes kommuner under ständig bevakning av SVT:s främsta grävprogram. Kommer du ihåg Uppdrag Gransknings ”Kommungranskarna”?

En långkörare där reportern Sophia Djiobaridis kunde plocka den ena kommunala skandalen efter den andra, ungefär som en svampplockare i ett  bländande gult fält av kantareller. Ett antal av affärerna var ganska allvarliga; kommungubbar som kastade in kreditkortet i baren och festade vilt på skattebetalarnas bekostnad på Rivieran, kommunen som blåögt betalade bluffakturor från oseriösa firmor för arbeten som inte ens utförts, kommunen som slumpade bort en campingplats till vrakpris, Göteborgs Stad som hade mycket ”kameraderi” och inbyggd korruption så det döptes om till ”Muteborg” och så vidare i en stadig ström av avslöjanden.

Men är inte det vi allra mest kommer ihåg ändå från skandalerna den ibland nästan komiska valhäntheten när politikerna mitt i krisen skulle hantera media?

Festprissen som sade att det var ”skånska traditioner” att svepa snapsar till frukost?

Kommunalpolitikern som satt med röda örsnibbar och inte fick fram ett ord när han konfronterades med frågan varför campingplatsen slumpades bort.

Politikern som gång på gång upprepade att kommunen som gick på bluffakturorna hade ”brustit i sina rutiner”. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. ”Brustit i våra rutiner”, svarade hon. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. Så höll det på.

Kommunikatören som med skrällhosta försökte överrösta UG:s reporter däruppe i Hudiksvall när ”Glada Hudik” granskades. Allt sändes. Som det måste ha svidit i halsen!

Naturligtvis gäller klavertrampen inte bara kommuner och offentlig sektor.

Men kommunpolitiker kan i allmänhet inte göra sig oanträffbara och  vägra svara på frågor lika enkelt som företagsledare och andra aktörer i det privata näringslivet kan. Det finns ett krav att möta allmänhetens/skattebetalarnas/väljarnas frågor, såväl via media som egen kommunikation.

Och när någonting ändå måste göras är det väl bäst att försöka göra det så bra som möjligt?

Jag har ju genom åren varit involverad i en mängd krishanteringar i kommuner och regioner. Hur jag ser på den rollen framgår i den här intervjun av Johan Delby på Dagens Samhälle – säkert en av de bästa intervjuer som gjorts med mig under åren.

För tjänstemännen – från kommunchef till förvaltningschefer och kommunikatörer – blir situationen extra besvärlig när de ska genomföra kontroversiella beslut som fattats av politikerna, eller städa upp efter gjorda misstag.

Ett minimikrav, kan man tycka, är då att förbereda sig så långt möjligt så man inte framstår som en driftkucku.

Bör ”opolitiska” kommunikatörer i offentlig förvaltning hjälpa till och medieträna politiker, granska deras budskapsformulering och ge dem feedback och coaching?

Jag kan inte se något problem med det om politikerna själva vill det. Tvärtom är det är en stor fördel om det kan ske med oberoende professionella kommunikatörer (”inhouse” eller med externa konsulter som jag) istället för med partiska partigängare.

Speciellt bra är det om medie- och budskapsträning sker INNAN man tar kontroversiella beslut som kan få stora konsekvenser. Den bästa krishanteringen är trots allt att agera så att ingen kris behöver uppstå.

Paul Ronge

 

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Så skräms kommuner från att ta hjälp i kris

Det här korta inlägget riktar sig till kunder och sådana som jag, ”nördar” inom journalistik och media. Gillar ni inte sådant har jag all förståelse och då kan ni sluta läsa här.

Apropå dispyten jag precis haft med SR Medierna vill jag diskutera begreppet ”dyrt”.

Jag är god vän med Norbert Lang, det kulinariska snillet bakom nedlagda gourmetrestaurangen ”Paul & Norbert” i Stockholm. När  Paul & Norbert hade haft sin åtrådda Michelinstjärna en tid berättade han suckande för mig: ”Det där var det värsta som kunde hända oss. Nu kommer inte gästerna ens in och kollar våra priser, de utgår från att restaurangen är för dyr”.

Det går jättebra för Norbert. Sedan flera år tillbaka gör han succé som kännare och föreläsare om sparris och tryffel. Men jag kan intyga att han inte var för dyr i förhållande till vad man fick. En middag på Paul & Norbert var värd varenda krona.

Epitetet ”dyr” är vad medier tar till mot mig, lokaltidningar liksom nu senast Medierna. Det är liksom formulär 1A. Även om krishanteringen varit ytterst framgångsrik, lett till en bättre och mer kvalificerad kommunikation och bidragit till att kunden sluppit göra bort sig, så är den ändå alltid ”dyr”. Eller ”för dyr”.

”Skandal” ryter Joakim ”@HotLamotte” Lamotte i Medierna om de 150.000 jag kostade Grums kommun, exklusive moms och utlägg. I fallet Grums var ju skandalen att Lamotte svartmålade en hel bygd, att intervjun med kommunordföranden Leif Haraldsson blev för bra för att sändas och att Lamotte konsekvent vägrade att emot statistik och fakta som kommunen ville ge honom som underlag för hans reportage. Resultatet blev att Haraldsson fick stöd av kommuninnevånarna och gick stärkt ur granskningen.

Kommuner och landsting behöver ofta kommunikationshjälp. Konsulterna Birger Lycken och Per Daléus från PR-byrån Westander argumenterar klokt för detta i Resumé.

I andra sammanhang får kommuner och offentliga myndigheter köpa in tjänster utan knorr från media. IT-tjänster, kompetensutveckling av HR-personal osv. Varför är just medieträning och krishantering så röda skynken?

Jag tycker motivet är solklart. Journalister med bristande kompetens och kvalitetstänk tycker naturligtvis det är jobbigt att granska mer förberedda personer, sådana som har lättare att hantera kritiska frågor från media och argumenterar bättre.

Just detta gör ”dyr”-argumentet så ohederligt. Kommuner, landsting, myndigheter och affärsdrivande verk, som drivs via offentliga medel och skattepengar, ska helt enkelt skrämmas att inte använda medietränare och kriskonsulter eller i övrigt satsa på att utveckla sin kommunikativa kompetens.

Det finns viktiga undantag och de finns bland de mest kompetenta granskarna. Ali Fegan, Uppdrag Granskning, säger till exempel i Medierna att bra medieträning och krishantering tvingar dem att själva bli bättre. Att bli ännu noggrannare.

Alla normalt tänkande människor sätter ordet dyr i relation till någonting. Dyrare än vad – andra konkurrerande företag? Andra varor eller tjänster på marknaden?  Eller dyrt i förhållande till att man inte fick valuta för pengarna? De priser som tas för medieträning och krishantering är marknadsmässiga i förhållande till företag, organisationer och offentliga verksamheter. Men drabbar sällan någon privat. Så är det inte med advokatbranschen. Jag har vänner som blivit ruinerade för att de hamnat i civilrättsliga tvister och dömts av tingsrätten att också betala advokatkostnaderna.

Andra skriver intressant om krishantering

Paul Ronge

Tre klåpare som slapp granskning i slappt Medierna

Varför har journalister och media rent generellt så svårt att ta kritik? Ibland blir det rent skrattretande, om det inte var så att media har så stor makt.

SR P1:s ”Medierna” är ett program som just har som nisch att kritiskt granska medier och aktörer med koppling till branschen, till exempel PR-konsulter som jag.

Oftast håller granskningen en hög journalistisk nivå, chefredaktörer och ibland ”skandalreportrar” får svettas inför tuffa grillningar, precis som andra makthavare inom näringsliv eller offentlig sektor.

Därför satte jag mig vid radion med höga förväntningar igår när programmet skulle belysa mitt specialområde; medieträning i samband med krishantering. Jag blev gruvligt besviken.

Temat var att medieträning är dyr. Oftast onödig eller rent av kontraproduktiv. Det måste man ju få tycka, men exemplen var gammal skåpmat och följde i huvudsak Uppdrag Gransknings betydligt vassare redovisning av usla medieträningar i programmet om Arla, där också jag intervjuas ungefär 41:30 minuter in i programmet.

I Medierna intervjuas också Livsmedelsföretagens krishanteringsexpert Jeanette Fors-Andrée, på ungefär samma tema som Janne Josefsson hade med mig i Uppdrag Granskning: Bra och dålig medieträning och krishantering. Jeanette var tydlig och bra (hon är ALLTID bra), men det hon sa var inte heller nytt. Det var analyser och slutsatser som hon ständigt beskriver på sin blogg och som hon och jag gemensamt utvecklat i vår bok ”När drevet går – Krishantering i praktiken”.

Jag är den enda PR-konsult som nämns med namn i Medierna, i samband med min krishantering i Grums för exakt ett år sedan. Reportern åker dit för att intervjua kommunens ordförande Leif Haraldsson som säger att min rådgivning ”var värd varenda krona”.

Jag blir inte alls åtgången, utan respektfullt behandlad i programmet. ”Bra och dyr”, är väl slutsatsen och den är ju mer klädsam än ”usel och dyr”. Men Haraldsson har intervjuats förut om vår krishantering, bland annat i lokalmedia, och sa där samma saker som i Medierna. Inget nytt där heller alltså.

Det enda nya, och det som skulle kunnat gjort Medierna till samma kvalitetsprogram som vanligt, var krishanteringen kring Uppdrag Gransknings sensationella avslöjanden om Sjöfartsverkets helikopterköp. De ljög, mörkade och bröt mot upphandlingsreglerna, sannolikt också mot grundlagen eftersom de kringgick riksdagen.

Helikopterchef Lars Widell upprepade då i intervjun om den nya helikoptern, i enlighet med papegojmetoden:

”Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden”, sa han gång på gång i intervjun.

Medierna visar att tre (3) byråer eller medietränare var inblandade i det mediala haveriet, till en gemensam kostnad på 700 000 kronor!

Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”. Men det finns ju massor av följdfrågor! Var hon med under medieträningarna? Godkände hon att Widell skulle använda papegojmetoden? Var det hennes beslut att generaldirektören Ann-Catrine Zetterdahl skulle vägra svara på Uppdrag Gransknings frågor och istället göra en ”informationsvideo” att lägga på webben?

Av de tre byråerna, eller personerna som stod för medieträning och film, är det bara en som intervjuas. Han kallar reportern ”darling” och skrattar bort hennes fråga. Men får stå som anonym, liksom de andra aktörerna.

När något går riktigt uselt i andra branscher och grävarna går igång så är de inte buskablyga att sätta namn och ansikten på de som klantat sig. Men just här dras en barmhärtighetens slöja över vilka det var som ”hjälpte” Sjöfartsverket till en medial härdsmälta som folk kommer att minnas länge.

Jag frågade Medierna i en tweet igår varför, och ville att de skulle ha avslöjat namnet på dessa byråer, precis som skett för PR-byrån Reformklubben när det gällde Knivsta, för JKL när det gällde Göteborgs kommun och för mig när jag hjälpte Nässjö kommun och Sörmlands läns landsting. Det är mycket möjligt att de skulle svara att de inte diskuterar sina uppdrag, men då hade det varit lättare att ställa uppföljande frågor till Ulrika Ekström.

Medierna har lovat att ta upp detta på sitt måndagsmöte och det är bra. Då får vi se hur bra Medierna är på att ta kritik.

Andra skriver intressant om medier

Paul Ronge

Uppdatering 1:

Så har då Medierna till slut svarat på min och många andras kritik mot inslaget om PR-miljonerna.

Och det är precis som vanligt. Medier, även ett mediegranskande program som Medierna, erkänner nästan aldrig att de gjort fel. ”Vi står för vår bedömning”, är beskedet. Medan vi seriösa kriskonsulter nästan slår knut på oss själva för att få våra kunder att erkänna misstag och rätta till dem, slår medierna – ”Den tredje statsmakten” ifrån sig.

Jag vet nu vilka som gjorde de katastrofala medieträningarna åt Sjöfartsverket. En av dem figurerade med namn och bild i Aftonbladet som ”kommunikationsexpert” för inte alls länge sedan.  En annan har medverkat i ett antal offentliga upphandlingar. Jag kan inte, efter att fått veta detta, se någon som helst publicistisk anledning till anonymisering, skälen måste vara andra.

Den här  uppgiften, som står på Mediernas hemsida och som uppges i programmet, är osann: ”Vi har sammanställt hur mycket skattepengar och offentliga medel som hamnar i kriskonsulternas fickor”.

I mitt fall nämns 191 000. Men 25 procent av detta är moms som inte hamnar i ”mina fickor”. Mina två fakturor till Grums kommun  var på 150 000 exklusive resor och hyra av teknik. 41 000 kronor lägre än Medierna uppger. Ingen liten felmarginal. I Sjöfartsverkets fall var kostnaden 511 110 kr + 1864 i resor. Av dessa pengar var 70 110 kronor videoproduktion. Resten – upp till de belopp som Medierna angav – moms.  ”Vi är konsekventa i vårt sätt att räkna”, säger producenten Lars Truedson.

Korrekt, även UG, Kaliber och andra granskare gör på samma sätt, medvetet missvisande för att få summorna att verka större. Säger man kostnader för kunden blir det åtminstone en sanning med modifikation, momsen är oftast  avdragsgill, den kan kvittas mot moms man själv fakturerar. Men pratar man om att alla pengarna, inklusive momsen, hamnar ”i kriskonsulternas fickor” så är det ljug.

Jag vill också rätta ett fel i min egen text, där jag utgick ifrån att Ulrika Ekström var kommunikationschef när de fatala medieträningarna hände. Där skriver jag: ”Den ansvariga kommunikationschefen Ulrika Ekström (som är riktigt rutinerad, jag jobbade med henne redan 1998 på Andréasson PR) får inga svettiga frågor alls om att hon kastat skattemedel i sjön. Hon medger i en bisats att de här tre byråerna väl ”inte var värda pengarna”.”

Men Ulrika var ju inte ens delaktig i dessa medieträningar eller upphandlingen av dem! Hon började på Sjöfartsverket i maj 2015. Medierna intervjuade henne och lät henne prata om medieträningarna så man fick intrycket att hon var ansvarig. Trodde nog att Ulrika, som jag alltså jobbat med, var alldeles för rutinerad för att släppa igenom sådana medieträningshaverier.

Till slut, på förekommen anledning: Mediernas producent, är ALLTID ansvarig för innehållet i de program som sänds, så att det håller de etiska reglerna och är faktakontrollerat och kvalitetssäkrat.

”Håller inte med dig om att jobbet brast. Det är skillnaden.”, skriver producenten Lars Truedson till mig på Twitter.

Dispyter med media tar ofta på krafterna och ger en bitter eftersmak på så sätt att de, i kraft av sin makt, alltid får rätt även om de inte har det. Nu lämnar jag detta för trevligare sysselsättningar.

Uppdatering 2:

Här namnger och intervjuar Dagens Media medietränaren Lars Stahre som kallade Mediernas reporter ”darling”.

Lögnen är krishanteringens självmordspiller

Jag har precis sträckläst Eko-reportrarna Bo-Göran Bodins och Daniel Öhmans bok ”Saudivapen”. Den är lysande intressant om man vill få en inblick i både reportrarnas och de granskades perspektiv i en kris.

Reportrarna väjer inte för att ta upp sina egna konflikter med varandra, hur ett långt gräv tär på psyke och familjeliv och  egna känslor av tabbar och tillkortakommanden. Det gör boken lättläst och spännande.

Jag kan känna igen mycket från mina 20 år som reporter, där jakten på stora avslöjanden var en stark drivkraft.

Jag vill inte här gå in på den politiska diskussionen om vapenexporten och om lagstiftningen kringgåtts eller ej, utan håller mig  till krishanteringen, som är en del av mitt jobb.

I boken resonerar författarna kring begreppet lögn. På Ekot är policyn att vara mycket restriktiv med att påstå att någon som granskats ljuger. Det kan ju vara så att personen missuppfattat något eller varit i god tro.

Och var exakt blir en halvsanning en lögn? Är det när försvarsministern skickar ut ett pressmeddelande som dementerar något reportrarna aldrig påstått, som ”det byggs ingen vapenfabrik i Saudi”?

Men under grävets gång blir det allt tydligare: Det går i alla fall att beslå FOI och dess generaldirektör Jan-Olof Lind med lögn, bevisat i intervjuer och i hemligstämplade dokument, som också redovisas i boken.

Tydligaste exemplet är när Lind kategoriskt gång på gång förnekar att han har kännedom om projektet ”Simoom” (det arabiska ordet för ökenvind som var namnet på det planerade bygget av en vapenfabrik).

”Hör du inte vad jag säger”, fräser Lind åt Bodin när han frågar om ”det är riktigt säkert” att han inte känner till projektet.

Det är en solklar lögn och efter detta vägrar Lind att kommentera planerna på en vapenfabrik med hänvisning till sekretess. Då är det så dags.

Med en nästan kuslig tajming hade Uppdrag Granskning igår ett avslöjande om att FOI använder KTH som bulvan i ett forskningsprojekt som ger Kina tillgång till ”Edge”, en teknik som kan användas för massförstörelsevapen.

Här framträdde Lind och förnekade kategoriskt att KTH användes som bulvan, eller att Kina militärt skulle kunna tillgodogöra sig Edge som teknik. Frågan är: Hur stor trovärdighet har Lind i den frågan när han i Saudiaffären så uppenbart talade osanning? Försvarsminister Karin Enström framträdde senare under kvällen,  som vanligt med papegojmetoden där man svarar samma oavsett fråga.  I nyhetssändningarna förklarade hon sig nöjd med att Lind förklarat för henne att allt gått korrekt till.

Jag var mycket förvånad över att Lind kunde sitta kvar efter Saudiaffären. En person på generaldirektörs nivå som beslås med en lögn borde rimligtvis vara förbrukad. Han hade utan större problem kunnat hävda sekretess och sluppit att ljuga från start.

Lögnen är vanligtvis ett självmordspiller i all krishantering. Jag brukar till mina kunder säga: ”Man behöver inte säga hela sanningen, men det man säger ska vara sant.”

Refaat El Sayed ljög om sin doktorshatt, Mona Sahlin om sitt kontokort och konsekvenserna för båda personerna blev förskräckande.

Fortsättning följer säkert.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Uppdatering: Intervjuas idag i SvD apropå försvarsminister Karin Enström och ”papegojemetoden”.

Niklas Svensson – tamfågel eller galen hackspett?

På fredag, den 21 mars, medverkar jag i Grävande Journalisters Gräv 2014 i Umeå under programpunkten: ”Vem äger Agendan, Partiernas mediestrateger eller redaktörerna?” Förutom jag själv medverkar de politiska reportrarna Pontus Mattsson, SVT, Helena Gissén, TV4 och krönikören/skribenten chefredaktören/VD:n för Dagens Arbete Helle Klein.

Jag har tidigare ofta medverkat på Gräv, jag har intervjuat Uppdrag Gransknings Janne Josefsson inför kanske 400 deltagare, jag har deltagit i debatter och senast höll jag ett eget seminarium där jag berättade hur jag arbetar för att hjälpa kunder som utsätts för medial granskning.

Jag tycker det är roligt att jag tillfrågas och det är alltid otroligt stimulerande att träffa Sveriges skarpaste journalister.

Det här är några av mina tankar inför fredagens debatt:

Tamfåglarna – alliansen mellan journalister och politiker

Jag var ju själv politisk reporter under drygt 20 år på A-pressens Stockholmsredaktion, Rapport, Aftonbladet och Expressen och redan då reagerade jag på den journalistiska kulturen i den politiska rapporteringen – där navet var Riksdagsjournalisternas förening, som ju fortfarande drivs med ”kaffeträffar” med politiker flera gånger i månaden. Politikerna förväntas då ”läcka” utspel och för närvarande journalister är det bara att ta diktamen och så är den dagens ”knäck” räddat.

I ETC 1/2 1998 citerades jag när jag liknande dessa reportrar vid tamfåglar som pickar frön från de politiska makthavarnas händer.

Visst, det gäller inte alla och ibland kan även en tamfågels näbb säkert hacka hål så blodvite uppstår. Men då som nu tror jag det är farligt att vara för nära dem man skriver om. Deras åsikt blir viktig. Kanske så viktig att det blir intressantare vad makthavaren tycker om det du skriver än den stora allmänhet du egentligen som politisk reporter borde ha som uppdragsgivare.

Carl Bildt kommer jag ihåg som en mästare i att mästra och kommentera journalisternas alster, att få dem att känna sig obekväma, okunniga och dumma i huvudet när det skrivna inte föll honom på läppen. Att han dessutom ofta var charmerande och humoristisk på sitt torra sätt gjorde det inte enklare för reportrarna.

Vid ett årsmöte på Riksdagsjournalisternas förening sade jag: ”Carl Bildt motsvarar för mig ett sålt lösnummer av Expressen, varken mer eller mindre. Han är inte viktigare än någon av mina andra läsare. För att hålla det i minnet så håller jag mig ofta borta från det här huset, vi borde bli bättre på att hålla makten på avstånd.”

Jag tycker Tomas Ramberg, under alla år han hanterade P1:s Lördagsintervjuer är ett lysande föredöme. Han höll armlängds avstånd, var intensivt påläst, ställde följdfrågor, halstrade och grillade så att mervärdet för politiskt intresserade radiolyssnare blev enormt stort. Intressant är också att han i denna roll respekterades av alla – även de politiker som tappade greppet och blev bortgjorda när de försökte ”papegojsvara” i känsliga ämnen.

Under valspurten kommer journalister att bussas runt i turnébussar, följa partiledare x som i Örkelljunga kommer med ett utspel mot partiledare y, som svarar och levererar en motkänga i Åmål, gärna på bästa sändningstid. Allt i glatt samspråk, ofta med möjlighet till trevliga luncher.

Så svaret på vem som har makten i det dagliga bruset av utspel och debattartiklar i valspurten är för mig givet: Det är partiernas spinndoktorer.

Opinionsundersökningarna – ”köpejournalistik” utan egentligt värde

Där journalisterna i hög grad har makten är med väljarundersökningar, som har blivit ett lönsamt eldorado för Sifo, Temo, Demoskop, United Minds och alla de andra. Det skärs guld med täljknivar och tidningar kan fylla hela uppslag, trots att ingenting egentligen har hänt.

Alla som sysslat med politik och med politisk bevakning vet att väljarna agerar taktiskt under mellanvalsperioder, när det inte är på allvar. Det betyder att Vänsterpartiet regelmässigt har högre siffror, eftersom vänstern i Socialdemokraterna vill påverka sina ledare och att småpartier hamnar under fyraprocentsspärren, men att all erfarenhet visar att de stagar upp sig när valdagen närmar sig.

Men köpejournalistiken fungerar som de fornnordiska gudarnas mytologiska gris galten Särimner: Grisen kan slaktas och ätas upp gång på gång, det är ”val” minst en gång i månaden, där de politiska journalisterna kan excellera i mer eller mindre spetsfundiga spekulationer i vad Annie Lööf gjort för att Centern ska hamna på 2,8 procent, eller varför hon plötsligt, någon köpeundersökning senare,kanske kommer över 4-procentspärren.

Och i allra bästa fall går opinionsmätarhetsen partier på nerverna så till den grad så de blir nervösa och agerar fel. Eller så blir de ett självspelande piano så att alla till slut är så övertygade om att alla andra tycker Mona Sahlin är kass så hon förlorar ett val just därför.

Niklas Svensson-effekten

Jag betraktar Expressens Niklas Svensson som en vän.  Han är en utmärkt bra person, med mycket stora sociala talanger. Jag känner mig oerhört kluven till hans professionella framfart, men jag förhåller mig också ödmjuk till fenomenet. För han har helt förnyat den politiska journalistiken, pumpat in sin mångåriga erfarenhet som nöjesreporter i den. Givit den skvallerpatina och med sin ”Bar & Politik” hittat sätt att popularisera svåra ämnen.

Det är oerhört lätt att häckla Svensson och googlar man hans 40-årsfest, där han festade med politiker och i stort sett hela maktsverige i Gagnam-style så rasar kritiken. Statsvetaren Ulf Bjereld tillhör väl här de mer sansade.

Måste jag välja mellan Rambergs förhållningssätt till politikerna och Svenssons  så väljer jag Rambergs sju dagar i veckan. Samtidigt har jag svårt att slå på folk som är modiga och banar egna nya vägar.

Det går inte att kalla Niklas Svensson ”tamfågel”. Snarare är han väl som den galna hackspetten i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Andra skriver intressant om tamfåglar

/Paul Ronge

När grönt betyder rött måste kommuner krishantera

Två papperstidningar får allt större betydelse för mig i mitt jobb som medietränare och krishanterare: Dagens Industri och Dagens Samhälle.

Dagens Industri har, från sin roll som ledande ekonomiskt media, blivit allt bättre också på seriös politisk bevakning. Idag exempelvis med en intressant exposé över Jimmie Åkessons inträde i Sverigedemokraterna när det var som mest extremt.

Dagens Samhälle blir alltmer som en Dagens Industri för den offentliga sektorn, ledande både när det gäller att bevaka verksamheten och eventuella skandaler. Bevakningen av Carema-skandalen har blivit ett skolexempel på hur man ger en massmedial motbild. I senaste numret av tidningen finns en mycket intressant artikel (som det inte går att länka till) om Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Reportern Sophia Djiobaridis, berättar att hon har fått 7 000 tips om missförhållanden!

Dagens Samhälle hänvisar till de aktuella skandalerna i Göteborg och Staffanstorp och skriver:

”Spriten har flödat, kvitton har manipulerats, krognotor har inte attesterats, skattebetalarna har stått för ’Öppen Bar’ på lyxhotell, kontrollerna har varit undermåliga…”

De kommuner där Uppdrag Granskning fått mer än fem tips markeras med grönt och riskerar påhälsning. De 12 ”gröna” kommunerna är nu Kiruna, Vilhelmina, Örnsköldsvik, Östersund, Ragunda, Falun, Bollnäs, Vallentuna, Österåker, Gotland, Båstad och Ängelholm.

Och ”grönt” för Uppdrag Granskning betyder ”rött” för kommunerna. Varning och alarm som i röd flagg. Dags att förbereda krishantering.

Här skrev jag den 1 februari 2012 om hur kommunerna helt enkelt måste förbereda sig för Uppdrag Gransknings Kommunakut.

Den 12 april 2012 kunde jag konstatera att åtminstone kommunpolitikerna i Solna inte läst debattartikeln eller kanske bestämt sig för att göra precis tvärtom. De använde den så kallade ”papegojmetoden”, genom att upprepa nonsens-svaret ”Vi har brustit i våra rutiner”.

Och nu Göteborg och Staffanstorp, där politiker och höga chefer sköter sig precis lika illa som i de tidigare granskade kommunerna Solna, Götene och Leksand.

Har politiker och högt uppsatta tjänstemän ute i kommunerna ingen självbevarelsedrift? För att inte tala om det politikerförakt som göds med varje mygelkvitto, med varje klunk dyrbart vin som sköljs ner på skattebetalarnas bekostnad?

Om inte annat borde de ju se konsekvenserna.

Staffanstorps kommunstyrelses förre ordförande Michael Sandin (M) som var den som oftast skrev på spritnotorna, har sjukskrivit sig för alkoholmissbruk. Och även om han tog på sig hela skulden visar Sydsvenskans granskning att ”frukostsnapsen” var satt i system långt tidigare. I Uppdrag Granskning hänvisades sturskt till ”skånska traditioner” när det gällde spritkulturen. Idag är det i princip nolltolerans i Staffanstorp för alkoholförtäring på skattebetalarnas bekostnad.

Bertil Rignäs, mannen som köpte kläder på Mässan i Cannes och markerade kvittot som ”frukost” har fått sparken som VD för Bostadsbolaget och nu också avgått som ordförande för IFK Göteborg. Han befinner sig i chock, enligt den anrika fotbollsklubben.

Skandalerna i Göteborg har följt slag i slag, först mutskandalerna och nu spritskandalen i Cannes.

”Jag skäms som göteborgare å hela min stads vägnar”, sade en god vän som jag träffade i Göteborg i slutet på förra veckan

Skam och vanära följer i kommungranskarnas spår. Och när de väl kommer, om man har odlat en pamp- och mygelkultur, är det hart när omöjligt att hitta en argumentation att förklara och försvara sitt agerande. Inför Sophia Djiobaridis mikrofon förvandlas man till en kippande fisk med långa pinsamma pauser som avslöjar våndan hos intervjuoffret.

Varför inte rivstarta år 2014 med att genomlysa verksamheten, kommunalpolitiker? Finns det några lik i garderoben när det gäller representation, avtal med konstiga entreprenörer, mygel i beslutsfattande, offentlig upphandling och så vidare? Kan ni proaktivt rätta till missförhållanden, uppmana folk att betala tillbaka om de har fifflat med kvitton och kanske framför allt skaffa hållbara praktiska policys på vad man får och bör göra eller inte göra som förtroendevald? Framförallt tror jag representation och attesträtt behöver genomlysas. Och när ni har gjort fel – hur kan ni övertygande inför Uppdrag Granskning eller en undersökande reporter från lokaltidningen beskriva vad ni gjort för att felet inte ska uppstå igen? Papegoja-mantrat ”Vi har brustit i våra rutiner” är inte det minsta övertygande.

Ni kan ta lärdom från läkemedelsindustrin som för ett antal år sedan utsattes för en spärreld av granskande journalistik då den anklagades för att muta läkare och andra beslutsfattare inom vården med överdådiga middagar, resor och så vidare. Utifrån den hetluften utarbetade de flesta stora företag strikta regler och policys för umgänget med politiker och makthavare i vården och efter det har det  inte hörts ett knyst om eventuella mutor.

Det här är en av de saker jag vill prata om när jag, i sällskap med Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Henry Sténson (tidigare informationsdirektör på Ericsson, SAS och Volvo, idag partner och seniorkonsult på PR-byrån Brunswick) ska diskutera krishantering på Kvalitetsmässan i Göteborg onsdagen den 20 november (Se seminarium 75).

Andra skriver intressant om krishantering

/Paul Ronge

Kjöllers katastrof – Faktakoll journalistikens akilleshäl

Jag kan inte låta bli att tycka synd om Hanne Kjöller. Inte nog med att hon skriver en bok med den pretentiösa titeln ”En halv sanning är också en lögn” som helt uppenbart vimlar av faktafel. Det allvarligaste var ju att hon ansåg att en cancersjuk man kunde ha sålt sin bostadsrätt för en massa miljoner. Problemet var ju att mannen bodde i en hyresrätt. För detta har Hanne Kjöller bett om ursäkt, men också försökt försvara sig med att det handlar om få rader som inte påverkar bokens innehåll. Men det gör det ju. Om bokens hela syfte är att visa att journalister halvljuger och skarvar så blir ju självmålet så enormt när hon själv har fel fakta.

@tv4 och SVT sände påpassligt en debatt mellan Uppdrag Gransknings Nils Hanson och Hanne Kjöller, ledd av DN:s Björn Wiman, från bokmässan i Göteborg. Man måste beundra Kjöller för att hon ställer upp efter denna fullständiga katastrof och den kollektiva skadeglädjen på bland annat sociala medier ger en lite besk smak i munnen.

Hon för i debatten en mångordigt resonemang som bland annat verkar gå ut på att om hon har fel så är det i god tro för att hon är en person med goda motiv, medan när till exempel Uppdrag Granskning har fel så är det av dolska motiv, eftersom de vill vinkla fram en smaskig story. Jag tror i alla fall att hon menar detta, men kan inte vara helt säker. Nils Hanson slaktar i alla fall med kortfattade hugg hennes resonemang, genom att hänvisa till faktafelen – som ju inte kan trollas eller diskuteras bort.

Jag har träffat Nils Hanson flera gånger de senaste åren och upplever att han är fullständigt trovärdig när han säger att faktakontrollen blev hans viktigaste uppgift efter SVT:s Mediemagasinets avslöjande om vinklingar och småljug 2004. ”Line by line”, ”word by word”, kollas fakta, även om det givetvis inte hindrar att det ändå någon gång kan bli fel.

När jag hjälper kunder som är utsatta för granskning från riktigt drivna journalister – ofta från Public service-redaktionerna brukar jag säga: ”Vi bör inte börja med att kolla var de har fel (försvarsställningen) utan var de sannolikt har rätt (förutsättningslös analys), och vad vi i så fall snabbt kan göra för att rätta till (åtgärdsplan)”. Detta för att de ofta faktiskt har rätt fakta. Som till exempel eko-reportrarna som avslöjade Saudi-affären.

När jag själv var reporter så var en av de första åtgärderna de jag granskade företog sig att kasta sig över min text för att hitta sakfel. Och ett enda sakfel kunde knäcka trovärdigheten i en hel artikel.

Det är precis detta som nu hänt Hanne Kjöller. Hennes bok har plötsligt blivit helt nedsölad av faktafelen. Det pretentiösa hoppet från högsta avsatsen på trampolinen slutade alltså i ett magnifikt magplask.

Min erfarenhet är att media rättar sakfel när det står gnistrande klart att det publicerade helt enkelt är fel. Som till exempel när Lisa Bjurwald 2009 i DN skrev att Hillary Clinton var USA:s första kvinnliga utrikesminister. DN försökte först rätta i smyg, men då blev det gatlopp för tidningen och Bjurwald i sociala medier.

När det gäller vinklarna kan jag hålla med om kritiken mot granskarna. Formaten för Uppdrag Granskning, Kalla Fakta Ekots grävargrupps inslag, Kaliber, med fler granskande program är att det ska finnas en skurk, ett offer eller en hjälte och kanske till nöds någon expert som förklarar saker. Den som är utsedd till skurk kommer att demoniseras, i värsta fall tar man heder och ära av personen, som skedde med Glada Hudik-teaterns ledare Per Johansson för något år sedan.

Men det är väldigt svårt att angripa mediernas vinkel. I mina krishanteringar brukar jag sätta ambitionsnivån att de jag hjälper åtminstone ska få ge sina bästa argument.

Men helt klart är felaktiga fakta, oavsett om det är medvetet ljug eller bara klantighet, journalisternas akilleshäl. Det vet de som granskar och de som granskas och numera säkert också Hanne Kjöller.

Andra skriver intressant om media

/Paul Ronge