#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

Annie Lööfs kris — om teflon, mediespinn och ”Bagdad Bob”

Annie Lööf kastade sig hals över huvud hem från semestern, tog tag i den krisartade debatten om Centerns idéprogram och får nu mycket beröm för sin krishantering, inte minst från erfarna politiska reportrar som Aftonbladets Lena Mellin och TV4:s Anders Pihlblad. ”Jag tror detta var Annie Lööfs politiska genombrott”, sade Mellin beundrande i TV4:s Nyhetsmorgon.

Jag har i flera sammanhang de senaste dagarna kommenterat Centerns kris utifrån den avgrundsdjupa klyfta jag tycker mig se mellan den nyliberalt Timbro-präglade Stureplanscentern (som Annie Lööf under en lång tid hänförts till) och den folkrörelse som Centern var, och kanske i viss mån fortfarande är, på den svenska landsbygden.

Timbros VD Marcus Uvell är närmast lyrisk över idéprogrammet, vilket kommenteras vasst och analytiskt av Dagens Arena idag.

Allra kärvast i sin kritik var kanske DN:s gamle politiska redaktör Svante Nycander som i DN Debatt menade att Centern låtit sig infiltreras av Svenskt Näringsliv och Timbro.

I TV4 Nyheterna på fredagskvällen talade jag om en konflikt ”av galaktiska mått” mellan dessa båda falanger. Den visas i blixtbelysning av ett debattinlägg från en fullständigt rasande centeravdelning i Färgelanda som hotade med att inte betala medlemsavgifterna om idéprogrammet inte kastas i papperskorgen.

I SVT Debatt har jag utvecklat mina tankegångar under rubriken: ”Annie Lööfs tabbar för tankarna till Juholts fall”.

Jag tycker hela debatten visar att klyftan är avgrundsdjup mellan socialliberaler och nyliberaler i Centern, kan knappast tänka mig så aparta ”partikamrater” som Alexander Bard å ena sidan och den gamle centerledaren Olof Johansson som gick armkrok med sossepampen Göran Persson å den andra.

Men vad är det då som gör att den garvade politiska kommentatorn Lena Mellin faller i storögd beundran för Lööfs krishantering? Är det för att Lööf verkligen visar insikt om allvaret i situationen och visar på möjliga kompromisser mellan falangerna?

Nej, det vi ser Lööf göra är att komma med snabba, välrepeterade svar, gå fram ytterligt självsäkert i TV-rutan och inte darra på manschetten när det gäller att ta avstånd från platt skatt (vi är socialliberaler och bryr oss om varann), månggifte (fast hon själv så sent som 2006 stödde tanken) slopad skolplikt mm. Arbetsgruppen har diskuterat ”fel frågor”, säger hon i intervju efter intervju. Det betyder att trogna vapendragare som Fredrik Federley naturligtvis blir vilsna och konfunderade. De vet ju vad Annie Lööf tycker egentligen. Och hon undviker hela tiden att diskutera frågan om hon kan ha tappat förtroende genom att ha tillsatt en arbetsgrupp som lägger förslag som får stora delar av Centern att gå i spinn.

I fredags höll den skickliga kriskommunikatören Jeanette Fors-Andrée ett bejublat föredrag för min kära Rotaryklubb, Stockholm-Djurgården. En av hennes teser var just detta att Lööf undviker kärnfrågor som hur hennes förtroende påverkats, genom att agera ”teflonpolitiker”. Fors-Andrée har studerat kriskommunikation i sju år och är väl bara en disputation från att bli den första i Sverige med en doktorstitel i kriskommunikation. Vi kommer påfallade ofta till samma slutsatser, trots att hon studerat ämnet på akademisk elitnivå och jag under 15 år lär mig av min egen praktik när det gäller krishantering.

Jag tycker ibland det kan bli för mycket teflon, för mycket mediespinn, för ”skicklig mediehantering”. Man underskattar publiken. Annie Lööf ler och säger att idéprogrammet efter diskussion kommer att bli ”fantastiskt”. Jag tror de flesta med intresse för politik ser att Centern har jätteproblem och de blir då konfunderade om Annie Lööf agerar ”Bagdad Bob” (Saddam Husseins desinformatör som skrek att läget var under kontroll ända tills USA brakade in Bagdad och han fick fly hals över huvud).

Nu har ju andra partier också spänningar. Jag tror att konflikten mellan höger och vänsterflyglarna i Socialdemokratin är av minst samma ”galaktiska mått” som mellan Alexander Bard och Grinstadbönderna på Dalboslätten. Men Socialdemokraterna är så stora så de kan slänga köttben åt i stort sett alla falanger. Centern har i de senaste mätningarna legat under fyraprocentspärren. Då kanske partiet inte har råd att experimentera, som Jonas Morian föreslår i detta intressanta blogginlägg, som går stick i stäv med vad jag tror.

Jag önskar Annie Lööf allt gott och om hon klarar detta och får sitt ”genombrott” som Mellin säger så är det ju utmärkt. Alltför många kvinnor tvingas avgå på tveksamma grunder, medan gubbar med gedigna kontaktnät får vara kvar.

Beviset på kakan är kakan själv. Smakar den bra så har den också bakats bra. Det återstår faktiskt att se om Lööf får ett ökat eller minskat förtroende i opinionsundersökningar efter hennes framträdande. Lyckas hon säger jag som fransmännen: ”Chapeau”, eller ”Hatten av!”

Andra skriver intressant om Centern.

Paul Ronge

Uppdatering: Kan inte undanhålla mina läsare denna sprudlande roliga och samtidigt djupt tänkvärda betraktelse om Annie Lööf och Centerns kris från Fredrik Antonsson, aka @sjattemannen.

Partiledardebatten – en studie i krypkasino

I ena ringhörnan Fredrik Reinfeldt (M), i den andra Stefan Löfven (S)

Den ena redan ”ringmärkt”, ärrad, trött och led.

Den andre ännu oskriven, men med utmanarens kraftigt stigande popularitetssiffror.

Vinnaren ikväll kan vara den som blir Sveriges statsminister 2014.

Så skulle en rätt typisk kvällstidningsingress inför kvällens partiledardebatt i Agenda kunna se ut, där tre av de åtta partiledarna gör sin debut: Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP).

Men de två vi kommer att titta mest på, värdera noggrannast och som ”experterna” kommer att tävla om att betygsätta i debatten är förstås Reinfeldt och Löfven.

Jag har min bakgrund som politisk reporter, den kommer jag aldrig ifrån även om jag idag till 100 procent arbetar på den andra sidan, som PR-konsult. Och jag tyckte redan när Reinfeldt slog ut ”Goliat”, maktpampen Göran Persson 2006, att han stod för något nytt; han spelade ner och sänkte tonen, där motståndare i debattens hetta vrider upp tonläget. Krypkasino där andra drämmer sina äss i bordet. Det har varit framgångsrikt. Där gaphalsen och ”bling-bling”-presidenten Nicolas Sarkozy ikväll riskerar att snöpligt förlora mot François Hollande efter bara en presidentperiod så har Reinfeldt hittills avverkat Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Ingen av dessa sosseledare kan anklagas för att ”spela ner”, vara lågmälda och ”spela krypkasino”.

Men Stefan Löfven har just en sådan utstrålning. Lagspelare. Eftertänksam. Motsatsen till frustande debattglad och yvig politiker. Han ger också intrycket av god strategisk blick, kombinerad med en stark trovärdighet i att han tar de svåra frågorna på allvar. Håller på att muta in näringspolitiken. Inte minst tydlig är han i den totala koncentrationen på jobbfrågan. Jag – som sitter upp över öronen med jobb i en yrkesroll jag format precis som jag vill ha den – behöver som så många andra påminnas av att vi har en katastrofalt hög ungdomsarbetslöshet  och en mängd människor som vill gå upp i heltid, men inte får.

Ikväll kommer jag att titta extra mycket på hur Löfven debatterar. Hur han klarar frågor om ekonomisk ansvarslöshet, om ungdomsarbetslöshet verkligen kan bekämpas genom att man åter höjer löneskatten för unga,  om han driver samma S-politik som förut, men med ny förpackning, vem han vill bilda regering med eller om det åter handlar om att alla går fram var för sig, om Sverige ska vara med och betala notan för Spaniens och andra EU-länders budgethaverier.

Men framför allt kommer jag att försöka studera om han riposterar, om han svarar på frågor som kommer från oppositionen. Den största sjukan i svensk politik tycker jag är just att man inte besvarar motståndarnas utfall. Alla tuggar om sitt och aldrig bryts meningsmotsättningarna på ett sådant sätt att vi väljare får klarhet och lättare att bestämma var vi själva står.

När regeringspartier sedan förlorar val kommer sedan att gäng politiska  informatörer ut på arbetsmarknaden. En del blir medietränare och ska då försöka lära också näringslivet att det bästa är att ducka för reportrarnas frågor, försöka kollra bort med generella floskler och prata om annat.

Inte att undra på att politikersjukan också leder till ett rejält och berättigat politikerförakt. Om Löfven kommer att stå för något nytt där, att faktiskt möta frågor och debattera på riktigt så åker han automatiskt upp i åtminstone min ranking. Då står han som en vinnare. Och som min gamla chef Lena Mellin på Aftonbladet skriver; Alla gillar en vinnare, både i politiken och idrotten.

Andra skriver intressant om partiledardebatten.

/Paul Ronge

Uppdatering: Konstaterar till min glädje att partiledardebatten i Agenda var mycket mer spänstig och rak än vanligt, där partiledarna faktiskt svarade varandra och riposterade i stället för att ducka. Löfven gjorde en råstark debut och nu blir det definitivt match om regeringsmakten 2014.

Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!

Vi har upplevt en mediavecka utan motstycke kring boken om kungen: ”Den motvillige monarken”.

Plötsligt har proppen gått ur och det skvaller som cirkulerat på redaktionerna i årtionden kan nu publiceras fritt i kvällspressen. Sida upp och sida ner.”Kaffeflickor”. Camilla Henemark som kungens påstådda älskarinna. Sprit och sex på tillställningar i den kriminelle Mille Markovics svartklubb. En dömd utpressare som nu också hotar med att visa livebilder på kungens festande.

Aftonbladet Lena Mellin skrev här mycket klokt om detta.

Jag tillhörde dem som blev alldeles paff när jag hörde att kungen tänkte kommentera boken i samband med den traditionella årliga älgjakten i Halle- och Hunneberg i mina gamla hemtrakter vid Vargön. Jag avrådde, liksom i stort sett alla professionella kriskonsulter, som uttalade sig i förra veckan. Mitt huvudargument var att det var under kungens värdighet att kommentera en bok som skvallrar om hans sexualliv. Jag ansåg också att det var ett högriskprojekt, man kan inte domptera ett 60-tal ackrediterade journalister. Vad som helst kunde hända.

Idag vet vi ju vad som hände. Kungen viftade med en penna i luften, talade osammanhängande och litet lustigt om att han sett älgrumpor av obestämt kön, om att han inte läst boken, men förstått att detta hände ”för länge sedan”, att han talat med drottningen och familjen och att nu ”vänder vi blad, precis som ni journalister gör i era tidningar”. Ord för ord kan ni läsa hans redogörelse här.

I analysen efteråt sågar jag och i stort sett alla PR-konsulter samfällt talet. Jag medverkade i direktsändning i TV4 med hovets förra kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg. Här i Resumé Staffan Dopping som utvecklar resonemanget i sin blogg, I Expressen retorikexperten Barbro Fällman. Bland omdömena: Kungen verkar vara i obalans. Talet väcker fler frågor än det besvarar. Talet låter som ett erkännande att det mesta i skandalboken faktiskt är sant.

Men ändå verkar det som om just det taffliga gick hem. Kungen försökte åtminstone inte förneka och dementera. Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld bloggar här pricksäkert om ”teflonkungen”.

Skadeglädjen blir stor över att vi ”PR-nissar” får fel och att det stora pressuppbådet slokörat fick åka hem utan att fälla 24-taggaren.

Jag tycker inte det finns någon anledning att ha prestige. Ibland har vi PR-konsulter och retoriker (av media ofta utnämnda till experter för vi är nästan aldrig självutnämnda) rätt och ibland har vi fel. Ungefär som ekonomiexperter eller sportkommentatorer.

Jag vidhåller att denna presskonferens var ett högriskprojekt och att jag tycker det var under kungens värdighet att uttala sig om en skandalbok som huvudsakligen handlar om hans sexliv.

Men om han kom undan med bara förskräckelsen på grund av att svenska folket är så lojala mot kungahuset så har jag inget problem med det.

Däremot har jag idag från en vanligtvis mycket välunderrättad källa fått information om vilka kungens externa  kriskonsulter var. Det är två personer med högt anseende i PR-branschen, några av de tyngsta. Men kungen valde att inte lyssna på några rådgivare.

Kungen ”kan själv”. Hela detta vågspel iscensattes av honom och ”strategin” är alltså hans egen.

Vi har sett massor av turer när det gäller dålig mediehantering. Hyllandet av diktatorn i Brunei. Förra årets presskonferens vid älgjakten när kungen ville skjuta ännu flera vargar och ställde till kaos för WWF (World Wild Life Foundation) där han är ordförande. Många andra konstigheter som allteftersom faller i barmhärtig glömska. Och nu den här skandalboken som riskerar att fortsätta driva fram pikanta detaljer från kungens privatliv.

Nu vet jag att kungen inte tar råd och då bör man egentligen inte ge några. Men samtidigt med kungens problem blir det alltmer tydligt hur perfekt kronprinsessan Victoria fungerar i sin roll. Företagsledare jag talar med är helt lyriska över hur väl hon fungerar på PR-resorna utomlands, lyhörd och kunnig. Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.

Detta om monarkin nu ska behållas. Och av rent pragmatiska skäl tycker jag det är ett vettigare statsskick för oss än republik, inte minst för den PR det ger oss utomlands.

Varför pensionerar sig inte kungen? En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset?

Andra skriver intressant om kriser och PR.

/Paul Ronge

Littorin har rätt: Livet är ingen handbok i PR

Så har Sven Otto Littorin äntligen gått ut och här i DN givit sin version och förklarat varför han gjorde som han gjorde vid den dramatiska avgången som arbetsmarknadsminister.

DN har fått ställa vilka frågor tidningen ville, Littorin har besvarat dem via mejl.

Ofta brukar mejlsvar från politiker vara doftlösa och sönderförhandlade internt med pressekreterare.

Den här intervjun är helt annorlunda än de flesta andra mejlintervjuer jag läst. Den vibrerar av känsla och har en stark personlig ton. Littorin berättar vilket helvete han genomlider när kriget förs på alla fronter – den personliga hedern, vårdnadstvisten och trovärdigheten – och han besvarar alla frågor från DN:s reporter.

Han dementerar kategoriskt att han köpt sex och hävdar att Aftonbladet lika tydligt fick denna dementi före publiceringen.

Aftonbladets tillförordnade utgivare Lena Mellin säger i en första kommentar att om Littorin absolut hade förnekat sexköpet gentemot tidningen så hade publiceringen inte skett.

Den här historien har väckt våldsam debatt. Bara min bloggpost ”Littorin – en iskallt cynisk krishantering” har fått nära 6000 klick och 125 kommentarer hittills.

Många av dessa kommentarer är oerhört kritiska mot Aftonbladets publicering.

Jag skulle bli förvånad om Aftonbladet väljer att försöka gå vidare med den här historien i någon sorts bevisning att Littorin har fel.

Historien har ju, som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i en bloggpost, bara förlorare.

Jag har framför allt kritiserat regeringen och de moderata partistrategerna för att de släppte vännen, partikamraten och chefsideologen ”Totto” Littorin som en död fisk, för att han raderades ur rullorna, för att han inte fick mer av uppskattande ord av Reinfeldt, för att Reinfeldt inte tydligare ställde upp och visade att han trodde på sin gamla vapenbroder. Den kritiken kvarstår.

Men även om Littorin släpptes som en död fisk så visar det sig alltså att han fortfarande lever och sprattlar. Jag hoppas innerligt att detta leder till att han nu kan gå vidare med sitt liv, visa sig på stan utan att bli angripen av journalister eller attackerad av folk (som Lars Danielsson blev under sin kris) och få en ny karriär.

Littorin har näst intill hånats för att han själv har en gedigen bakgrund i PR-branschen som krishanterare. Hur kunde han av alla försöka mörka och vilseleda vad avgången handlade om?

Jag tycker han ger ett perfekt och sant svar i DN-intervjun: Livet är ingen handbok i PR.

Rikta gjorde bort sig fullständigt för ett tiotal år sedan i Sydafrikaaffären, den PR-byrån var prisbelönt och hade den tjockaste krishandboken av alla. I en kris blir man dum och får tunnelseende. Det är då objektivt och klart tänkande rådgivare, som till hundra procent står på ens sida och inte själva har huvudet i giljotinen, kan rädda en.

Kriser handlar alltid till slut om människor – det må gälla oljeläckage i Mexikanska Gulfen, förskingring från Röda Korset, glas i kyckling eller sexmissbruk och otrohet från Tiger Woods.

Det enda man vet är att man kommer att göra fel. En kris är en vindlande berg-och dalbana, inte en studie i smartness vid whiteboarden på PR-byråerna.

De bästa krishanterarna vet detta och är både ödmjuka och empatiska – människan sätts främst.

Kanske skedde det värsta angreppet mot Sven Otto Littorins person när media skrev om vårdnadstvisten. För bara 10-15 år sedan tror jag Aftonbladet hade avhållit sig från att skriva om något så djupt privat och där barn kan fara illa, trots att Littorin var en offentlig person. Jag var kritisk då och är det nu och jag tycker inte det spelar någon roll om det bara handlar om 3-4 artiklar.

DN:s förre ledarredaktör Niklas Ekdal skriver här intressant och tankeväckande utifrån Littorin-affären om hur politikernas privata sfär krymper.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och pressetik.

Uppdatering 1: Kommenterar Littorins DN-intervju här i Svenska Dagbladet, tillsammans med andra PR-konsulter.

”Mobba Mona-effekten” kan avgöra valet

Så har nu Aftonbladets SIFO-mätning idag visat att förtroendet för partiledarna minskar, men allra mest plågsamt är raset givetvis  för Socialdemokraternas Mona Sahlin, oppositionsledaren som nu ligger på 28 procent, bara sju procentenheter över Lars Ohly.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ligger fortfarande högt, 56 procent, med Miljöpartiets Maria Wetterstrand hack i häl som tvåa med 51 procent.

Pressen på Sahlin är stenhård och denna närmast lustmördande söndagskrönika av DN:s Peter Wolodarski visar vad det ytterst handlar om. Fortfarande, snart 15 år senare, så är det Toblerone du först får upp, efter Wikipedia, när du googlar Mona Sahlin.

Igår kväll intervjuades jag om detta av Aftonbladet och liksom S-ombudsmannen Peter Andersson som också intervjuades vet jag ännu inte om citaten finns med i tidningen.

Men det jag tycker är i stort sett följande:

Historien är orättvis. Sedd i historiskt ljus har Tobleronehistorian fått alldeles för stora proportioner. Inga pengar stals, inga bedrägeriförsök gjordes. Det handlade om rent slarv som jag idag har uppfattat att Mona Sahlin har gått till botten med. Ändå ligger det där som en ”symbolfråga”, en politisk misstroendefråga som  även får socialdemokrater själva att vrida sig i våndor och åkalla högre politiska makter som att vädja till Margot Wallström.

Då måste Mona Sahlin och Socialdemokraterna förhålla sig till den här situationen och ”gilla läget”, hur orättvist de än tycker det är.

Sahlin ger ett trött och slitet intryck i debatter. Hon lägger huvudet på sned som om hon talade till små barn. Hon talar så långsamt att det ger ett sömngångaraktigt intryck. Det är en helt annan Sahlin än den jag och andra politiska journalister mötte före mitten av 1990-talet. Då hade hon en glöd som kunde entusiasmerat en sten.

Jag tror inte heller det kommer att bli bättre för Sahlin när det närmar sig de sista hektiska valveckorna.

Då ställs ju frågan på sin spets: Vem har vi förtroende för? Vem vill vi se som statsminister? Vem ska representera oss gentemot Bryssel, New York och Moskva?

Förlorar Sahlin valet och avgår – genom eget beslut eller partiets tryck – kan hon bli den första Socialdemokratiska  partiledaren som aldrig fick bli statsminister.

Att skjuta på budbärare som Aftonbladets Lena Mellin tror jag är det minst konstruktiva socialdemokratiska bloggare, som här  ”Röda Berget”, kan ägna sig åt. Istället behöver hon i en blytung situation all uppbackning hon kan få inom partiet.

Men för att det ska bli en riktigt intressant match i valet tror jag att Sahlins rådgivare och stab måste hjälpa henne att hitta tillbaka till den ledare hon en gång var. Jag trodde att Bo Krogvig, Karin Pettersson och Ann Helsén var ett riktigt dreamteam för att fixa detta. Hittills har jag ju inte fått rätt…

/Paul Ronge

Uppdatering 1: En riktigt bra bloggpost (som vanligt faktiskt) från moderaten Mary Jensen som reder ut begreppen sakfrågor/person i politiken och tar avstånd från mobbing av Mona Sahlin.

SAAB, bajs och självmord – Var finns empatin?

Var finns empatin för väljarna, Reinfeldt? Foto: Bengt Nyman

SAAB:s öde avgörs och GM håller på att släcka ner respiratorn – då åker den ansvariga ministern Maud Olofsson på semester.

En sjuk kvinna tar i förtvivlan sitt liv när Försäkringskassan vill ta ifrån henne sjukersättningen och tvinga henne att söka jobb.

SVT:s Uppdrag Granskning tar upp fallet Mari-Louise här.

Den ansvariga ministern Cristina Husmark Pehrsson är upptagen med att försvara sig mot att ha blivit lurad i ett lyxbygge i Thailand.

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard har givit både ”arbetslinjen” och Facebook ett nytt ansikte genom att på sin sida prisa ”en ryskas” snabbutryckning för att torka bajs i hans trappuppgång i fashionabla Östermalm – en söndag.

Tre vitt skilda händelser som kan sammanfattas i ett ord: Empatistörning. Alltså brist på inlevelse. En oförmåga att se saker ur andras synvinkel och ta de utsatta människornas perspektiv.

För en regering som vill få förtroendet att sitta kvar är redan detta förödande. Om man sedan lägger till att regeringen Reinfeldt nu ligger under med 10 procent gentemot de rödgröna så talar vi om en politisk härdsmälta.

Om man tittar på de tre fallen ovan ser vi ju att:

  • Olofsson borde ha avstått från att åka på semester och av respekt för de SAAB-anställda funnits på sin post dessa dagar.

Alla förstår nog att hon är maktlös mot multijätten GM. Jag har tidigare uttryckt beundran för att hon så tydligt gjorde klart att jätten inte både skulle få sluka skattebetalarnas miljarder och sedan lägga ner företaget.  Men att ligga med sand mellan tårna medan Trollhätteborna slits mellan hopp och förtvivlan är anstötligt.

  • Regeringen borde omedelbart göra klart att Försäkringskassan inte kan tolka de nya reglerna på det fullständigt iskalla  sätt som nu görs.

Som Aftonbladets Lena Mellin skriver här, man kan inte behandla människor – i det här fallet Mari-Louise, 61, som jobbat hela sitt liv, på det här sättet. Om inte Husmark Pehrsson klarar av det utan att veckla in sig i snurriga tekniska försäkringsresonemang så måste Fredrik Reinfeldt själv rycka in.

  • Edvard Unsgaard borde antingen göra en hel kennel med pudlar för sin  generalisering av invandrare som bajsstädare eller bytas ut mot en kommunikatör med bättre omdöme.

Jag vägrar tro att empati följer partilinjer. I mitt nätverk inom sociala medier tillhör moderaterna Kent Persson och Mary Jensen de mer empatiska om jag ser det över tid. Jag har som reporter på nära håll upplevt socialdemokraternas förre partiordföranden Göran Persson som en av de minst empatiska.

Jag undrar: Var finns H G Wessberg?

Han efterträdde Ulrika Schenström som statssekreterare åt Reinfeldt efter hennes pusskandal med TV4:s Anders Pihlblad och han är en av Sveriges mest rutinerade ”spindoctors”.

Om jag var han så skulle jag tvinga regeringen att samlas i ett seminarium kring en enda kärnfråga: Vilka är det i Sverige idag som lider mest och har det som mest besvärligt? Vad kan vi göra för dem, samtidigt som vi driver ”arbetslinjen” och skattesänkningar?

Finns det ingen empati så ska regeringen avsättas i valet och Reinfeldt kan redan nu börja fundera på alternativa karriärvägar.

Men om den finns så måste regeringen visa prov på den. Det är inte bara rätt ur väljarnas perspektiv. Det kanske är enda chansen för Reinfeldt att få en andra regeringsperiod.

/Paul Ronge

Andra bloggar intressant om samhälle och politik.

Uppdateringar: Vänsterpartisten Jerker Nilsson , Mary X Jensen, John Johansson, Markus Pettersson och Peter Andersson fortsätter diskutera empatins roll i politiken.