Svanberg’s ”small people” in Deepwater Horizon Crisis – my fault?

It was December 2007, around this time of the year.

Sunny and warm during daytime. I was sitting outside in a T-shirt. The scent of rosemary bushes on the porch and jasmine climbing the house facade filled the air.

Suddenly, I received a message on my mobile there in Antibes, France, where K and I had had our summer house for the past five years.

”Take a flight to Stockholm as soon as you can,” the message urged, providing an address that seemed to be for some kind of estate. A conference center, maybe…

Surely something important, I thought, as the message came from Henry Sténson at Ericsson – one of the clients I had highly regarded over the years.

He was secretive and wouldn’t reveal the purpose. ”You’ll find out when you get here,” he wrote.

We had been working together for a long time, since October 16 in a crisis management situation.. On that day, Ericsson unexpectedly issued a profit warning. The stock plummeted by as much as 30%, finally settling at minus 23.8% – the sharpest decline since April 2004. The freefall continued with record lows well into November.

This led to persistent and escalating media criticism of Ericsson’s CEO, Carl-Henric Svanberg, and Communications Director Henry Sténson.

”Heads will roll,” read the headlines. Renowned journalists, along with several analysts, demanded Svanberg’s resignation. Intensive efforts were made to get Chairman Michael Treschow to express criticism. If successful, Svanberg’s position could have become untenable.

But within Ericsson, the leadership was confident that profits would rebound. Large investments and low billing rates were considered the cause of a more temporary dip.

The challenge was to weather the storm while being very vigilant about external reactions. Sténson used Mattias Ronge’s and my former agency, Ronge Kommunikation, to meticulously analyze media coverage day by day, while the same scrutiny took place from his own team. This way, he gained a very comprehensive perspective ”in stereo” and eliminated the risk of ”bunker mentality.” It was a new and creative approach for me.

Our review, led by Mattias, was tough and unvarnished. Here’s an initial report:

”Several journalists/columnists speculated that Carl-Henric Svanberg and Henry Sténson would be forced to resign. Ericsson’s information delivery was criticized from various angles.

Initially, journalists questioned how Ericsson’s internal information procedures could be so inadequate regarding additional sales to existing customers.

In step two, Ericsson was criticized for lying, claiming they had informed the market late and the board early.

Ericsson also went public in DN, expressing a desire for reduced information frequency, which stirred some criticism, including from Carina Lundberg Markow and Mats Qviberg.

Likely, in journalists’ and analysts’ perception of Ericsson’s information delivery, one could also discern a historical anger based on predecessors’ information efforts. When Ericsson falters in information, old memories are simply resurrected.”

It wasn’t straightforward to quickly get back to Sweden. We usually flew between Arlanda and Nice Terminal One with Norwegian. Now, because quick action was required, I needed to take Air France via Terminal Two and change in Paris.

During the flight, I had time to contemplate and become increasingly curious. Had Sténson gathered a crisis team at the training facility that I needed to coordinate with? What was expected of me, exactly?

Upon arriving at Arlanda, I gave the address to the taxi driver. He started driving but became more and more uncertain. Finally, he pulled over and called Taxi Stockholm’s switchboard. ”They can’t find the address,” he said. ”Strange, they usually always know…”

I called Henry. ”Okay,” he sighed. ”I’ll be a little late. Which road are you on?”

I told him. ”Okay, then the driver should continue until that road ends. There’s a high gate. That’s where he should drop you off. Eventually, you’ll be let in.”

It was probably close to 9 PM, and it had gotten dark. But everything matched. I paid and got off at the heavy gate. Stood there, shivering in the cold. After a while, a young man appeared.

”Hi, I’ve been at the gym. I think you’re here to meet my dad. He’s not here yet. But I’ll let you in.”

I was allowed in, and the son disappeared up a staircase with his gym bag. I found myself in a large living room, very bright and nicely furnished. On the sofa and chairs, several gnomes were placed. Through panoramic windows, I could see directly out to the water, and a large pier was barely visible.

I’m not good at environmental descriptions, and in this situation, my head was burning with questions. Then Henry Sténson called: ”We’ll be there in a moment. You’ll talk to Carl-Henric and tell him as much as you can about media logic and what it means for the situation we’ve ended up in. And answer any questions he might have.”

My contacts with Henry had been intense for a long time, but this was the first time I was alone with Carl-Henric Svanberg. After a while, Henry came back, and we continued together.

It was very much about how to act in the Goliath role. Almost all journalistic storytelling in crisis situations means defining villains and perpetrators, victims and heroes, and experts who can explain why things turned out the way they did.

You should try to ”swing on the ropes,” listen to criticism, and embrace what’s right in it. Not get upset and show anger whatever happens.

You mustn’t take the Goliath role personally but realize that you are a commodity in the media industry. Like timber coming into a paper mill that can come out as beautiful handwriting paper or as toilet paper.

”Journalists always want to be on the side of the little person, the voice of the ”small people” against authority,” I said.

The first thing that strikes me about the duo Carl-Henric and Henry is their professionalism. The second is humility.

Carl-Henric had a metaphor, if I recall correctly, that in a crisis, he sits in the barber’s chair and lets the information professionals work. When he makes a decision, he has the best possible foundation. Imagine if more people did that, how much pain and unnecessary embarrassment could be avoided!

Christmas stories are supposed to end happily, and this one does. Carl-Henric Svanberg survived this crisis and later left under orderly circumstances. In 2010, he got the top job as BP’s chairman – the fourth-largest company in the world. There, he had a few days  of peace before the worst environmental disaster in modern times occurred: when the oil rig Deepwater Horizon collapsed in the Gulf of Mexico. Month after month, the oil incessantly flowed out. The crisis affected wildlife, tourism, businesses, everything. He survived that too and reached an agreement directly with then-President Barack Obama, which amounted to a staggering SEK 158 billion in 2015.

After negotiating in the White House, he came out and told the assembled press:

”We care about the small people.” Listen to it in Swedish (if you understand the language ): ”Vi bryr oss om den lilla människan.” Nothing someone would be lynched or ”canceled” for, right? A direct translation but not optimal in the USA, where it sounds a bit patronizing. There, they prefer to say ”the average person.” Better to be an underdog than a victim.

But in Sweden, journalists believed that Svanberg, who had had English as a working language for decades and who lived in London had language problems. So maybe everything was my fault, because of my reasoning about Goliath and David and ”the small people” there in the house in Sigtuna.

But Svanberg apologized (though I didn’t think he needed to), and the indignation quickly subsided. Perhaps that’s the twist in this story – media is media and shouldn’t be taken so darn seriously.

Paul Ronge


This is an exception; I rarely take examples from real crisis management. So, I of course, asked Henry Sténson for permission.

Here’s how he responded via text:

”I’m happy about that. However, I would never think to have opinions on a text you plan to write. Write what you think. In addition, I can possibly express that it often comes down to how two people fit together and accept each other. I can say that the many years I had with CHS have been fantastic. I got the opportunity to develop a world leader. Not many get that. Beyond that, I got a friend for life.”

Svanbergs ”small people” – mitt fel?

Det var december 2007, ungefär vid den här tiden på året.

Varmt på dagen så man kunde sitta ute i T-shirt. Doft från rosmarinbuskarna vid verandan och jasminen som klättrade efter husfasaden.

Plötsligt fick jag ett meddelande på mobilen där jag satt i solen, i Antibes där K och jag  hade vårt hus sedan fem år.

”Ta ett flyg till Stockholm så fort du kan” löd uppmaningen, med en adress som verkade vara till någon sorts gård.

En kursgård och säkert något viktigt tänkte jag, eftersom meddelandet kom från Henry Sténson på Ericsson – en av de kunder jag rankat högst genom åren.

Han var hemlighetsfull och ville inte tala om vad det gällde. ”När du kommer fram får du veta”, skrev han.

Vi hade då jobbat ihop länge, men nu senast i en krishantering sedan den 16 oktober. Den dagen  vinstvarnade Ericsson, helt oväntat för marknaden. Aktien rasade med som mest 30 procent och stannade till slut på minus 23,8 – det största raset sedan april 2004. Och sedan fortsatte raset med bottennoteringar långt in i november.

Det ledde till ihållande och eskalerande mediekritik mot Ericssons VD Carl-Henric Svanberg och kommunikationsdirektören Henry Sténson.

”Huvuden ska rulla” stod det i rubriker. Namnkunniga journalister som Andreas Cervenka, Torbjörn Isacson och Pia Gripenberg, samt flera analytiker krävde Svanbergs avgång. Det gjordes intensiva framstötar för att få ordföranden Michael Treschow att uttala sig kritiskt. I så fall hade Svanbergs situation kunnat bli ohållbar. utlyste en nätomröstning om vem som skulle få sparken först, Treschow, Svanberg eller Sténson.

Men inom Ericsson var företagsledningen säker på att vinsterna skulle återkomma.  Stora investeringar och låg faktureringsgrad ansågs vara orsaken till en mer tillfällig dipp.

Det gällde alltså att härda ut stormen, men samtidigt vara väldigt vaksam på omvärldens reaktioner. Sténson tog in mig som utanförstående krishanterare och använde Mattias Ronges och min dåvarande byrå Ronge Kommunikation att minutiöst analysera mediebevakningen dag för dag, samtidigt som samma bevakning skedde från hans egen stab. På det sättet fick han en mycket god uppfattning ”i stereo”. Och han eliminerade risken för ”bunkerbeteende”. Det var för mig ett nytt och kreativt grepp.

Vår genomgång, under ledning av Mattias, var tuff och osminkad. Här en första rapport:

Flera journalister/krönikörer spekulerade i att Carl-Henric Svanberg och Henry Sténson skulle tvingas avgå. Ericssons informationsgivning har kritiserats ur flera olika utgångspunkter.

Inledningsvis frågade journalisterna hur Ericssons interna informationrutiner kunde vara så bristfälliga vad gäller merförsäljningen till befintliga kunder.

I steg två kritiserades Ericsson för att fara med osanning, att man hade informerat marknaden sent och styrelsen tidigt.

Ericsson gick också ut i DN och påtalade en önskan om minskad informationsperiodicitet, vilket väckte en del kritik, av bland andra Carina Lundberg Markow och Mats Qviberg.

Troligtvis kan man i journalisters och analytikers uppfattning kring Ericssons informationsgivning också skönja en historisk ilska, som grundats hos föregångares informationsinsatser. När Ericsson brister inom informationen, väcks helt enkelt gamla minnen till liv.



Det var inte helt enkelt att snabbt ta sig hem till Sverige. Vi brukade åka mellan Arlanda och Nice Terminal ett med  SAS eller Norwegian.  Nu, eftersom det krävdes snabba ryck, behövde jag ta Air France via Terminal två och byta i Paris.

På flyget hann jag fundera och bli allt mer nyfiken. Hade Sténson samlat ihop en krisgrupp på kursgården som jag behövde prata ihop mig med? Vad förväntades egentligen av mig?

Väl på Arlanda gav jag adressen jag fått till taxichauffören. Han började köra, men blev allt mer osäker. Till slut stannade han till vid vägkanten och ringde  Taxi Stockholms växel. ”De hittar inte adressen”, sa han. ”Besynnerligt, de brukar ju alltid veta…”

Jag ringde Henry. ”Okej”, suckade han.  ”Jag kommer att komma lite sent. Vilken väg är ni på?”.

Jag berättade. ”Okej, då ska han fortsätta tills den vägen tar slut. Där finns en hög  port. Där ska han lämna av dig. Så småningom blir du insläppt”.

Klockan var nog närmare 21 och det hade hunnit bli mörkt. men allt stämde. Jag betalade och klev av vid den tunga porten. Stod och trampade mot kylan. Efter ett tag dök en ung man upp:

”Hej, jag har varit på gymmet. Jag tror du ska träffa pappa. Han är inte här än. Men jag släpper in dig.”

Jag blev insläppt och sonen försvann uppför en trappa med sin gymväska. Jag hade hamnat i ett stort vardagsrum, väldigt ljust och fint möblerat. I soffgruppen och på stolar fanns ett antal tomtar utplacerade. Genom panoramafönstren såg jag direkt ut mot vattnet och närmast skymtade en stor brygga.

Jag är dålig på miljöbeskrivningar och i den här situationen närmast brann huvudet av frågor. Då ringde Henry Sténson: ”Vi kommer alldeles strax. Du ska prata med Carl-Henric och berätta så mycket du kan om medielogiken och vad den betyder för situationen vi har hamnat i. Och svara på alla frågor han kan tänkas ha”.

Mina kontakter med Henry hade under en längre tid varit intensiva, men det här var första gången jag var på tu man hand med Carl-Henric Svanberg. För Henry klargjorde direkt efter att vi hade fikat och småpratat en stund att han tänkte lämna: ”Jag tar en promenad så får ni prata enskilt. Och jag ser gärna att ni också diskuterar hur jag har hanterat situationen”.

Carl-Henric Svanberg gör ett lågmält och mycket sympatiskt intryck.  Men förstås med massor av pondus. Det är rak kommunikation, inget svammel. Och vi pratade i flera timmar. Efter ett tag kom Henry tillbaka och vi fortsatte tillsammans.

Det handlade väldigt mycket om hur man agerar i Goliat-rollen. Att nästan allt journalistiskt berättande i krissituationer betyder att definiera skurkar och förövare, offer och hjältar och sakkunniga experter som kan förklara varför det blivit som det blivit.

Man ska försöka ”gunga mot repen” lyssna på kritik och anamma det som är rätt i den. Inte på villkors vis visa sig upprörd och förbannad.

Att man inte får ta Goliat-rollen personligt utan inse att man är en råvara i den mediala industrin. Liksom timmer som kommer in till ett pappersbruk och kan komma ut både som fint Lessebo-papper och som toalettrullar.

”Journalister vill alltid vara på den lilla människans sida, småfolkets röst mot överheten”, sade jag.

Det första som slår mig med radarparet Carl-Henric och Henry är professionaliteten. Det andra är ödmjukheten.

Carl-Henric hade en liknelse, vill jag minnas, att han i en kris sätter sig i  frisörstolen och låter informationsproffsen jobba. När han sedan tar ett beslut så har han bästa möjliga underlag. Tänk om fler gjorde så, hur mycket smärta och onödig nesa som skulle kunna undvikas!

Julhistorier ska ju sluta lyckligt och det gör den här. Carl-Henric Svanberg överlevde den här krisen och slutade långt senare under ordnade former. 2010 fick han toppjobbet som BP:s ordförande – det fjärde största företaget i världen. Där hann han sitta i några dagar innan den värsta miljökatastrofen i modern tid inträffade: när oljeriggen Deepwater Horizon havererade i Mexikanska Golfen. Månad efter månad då oljan oupphörligt rann ut. Krisen drabbade djurlivet, turismen företagandet, allt. Det överlevde han också och slöt en uppgörelse direkt med dåvarande presidenten Barack Obama som senare, år 2015, kunde räknas till svindlande 158 miljarder svenska kronor.

Det var efter det att han förhandlat i Vita Huset som han kom ut och sade till den församlade pressen:

”We care about the small people”. Lyssna på det på svenska: ”Vi bryr oss om den lilla människan”. Inget som någon skulle kölhalas för eller hur? En direkt kulturell översättning, men som inte var optimal i USA. Där säger man hellre ”the man on the street”. Hellre en uppstickare än ett offer. Men i Sverige trodde journalister att en person som i årtionden haft engelska som arbetsspråk och bodde i London hade problem med språket. Så kanske var allt mitt fel, mitt resonemang om Goliat och David och ”den lilla människan” där i huset i Sigtuna.

Men Svanberg bad om ursäkt (fast jag inte tyckte han behövde det) och upprördheten lade sig snabbt. Det är kanske knorren på den här historien – media är media och ska inte tas så himla allvarligt.

Paul Ronge


Det här är ett avsteg, jag tar sällan exempel från riktiga krishanteringar. Så jag frågade naturligtvis Henry Sténson om lov.

Så här svarade han via sms:

Det är jag glad för
Däremot skulle jag aldrig komma på tanken att ha synpunkter på en text som Du tänker skriva.
Skriv det Du tänker
I tillägg kan jag möjligen uttrycka, att det ofta handlar om hur två personer passar ihop och accepterar varandra.
Jag kan säga att de många år som jag fått med CHS har varit fantastiska.
Jag fick möjligheten att utveckla en världsledare.
Det får inte särskilt många
Utöver det fick jag en vän för livet.












Fuskbyggen av personliga varumärken

Jag har länge funderat på att skriva om fenomenet personliga varumärken och i veckan som gick gav Katrin Zytomierska och Pär Ström rejäl inspiration.

Först Katrin Zytomierska som orsakade storm i sociala medier med sitt personangrepp på en kvinna (Josephine) som tjänade som modell i en SATS-kampanj.

”Vem fan i helvete vill identifiera sig med det här? Vill någon se ut så här?” skrev hon och anklagade kvinnan för att posera i ”svettiga kläder och stripigt hår”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Josephine själv skrev ett hyllat svar: Nätmobbing som konstform. Annonsörer som Lekmer, 3, Unionen och MacDonalds har hoppat av Katrins sajt ”Finest”. Jag skrev på Twitter att det var det bästa som kunde hända sociala medier: ”Alla tvingas tänka efter om det enda som betyder något är klick”. Katrins personliga varumärke har fullständigt krackelerat när hon inte länge kan tjäna pengar på sina provokationer.

Den andra skrällen i veckan var antifeministen Pär Ström som i ett debattinlägg förklarade att han nu slutar ”opinionsbilda”, eftersom alla är så elaka mot honom på nätet och dessutom förstör hans pubkvällar.

Min första reflektion är: Där Katrin stoiskt står fast vid sin galna ”fetmobbing”, trots att det blåser full storm mot henne och annonsörerna flyr, där tar Pär (machokillen som är rädd för ”tjejbaciller”) på sig offerkoftan och storbölar.

Min andra tanke är: Om Katrins varumärke är på väg in i en kommersiell återvändsgränd, eftersom hennes narcissistiskt/anorektiska ideal helt enkelt inte säljer, så är Pärs varumärke dött i samma stund som han slutar hetsa om ”statsfeminism”. Det är det enda han är känd för och trots den illasittande offerkoftan finns många belägg för att han i sin genre varit minst lika provokativ som Katrin, vilket bloggaren och krönikören Hanna Fridén belyser här.

Enormt många, särskilt i en yngre generation, vill bli ”kändisar”. Det tog riktigt fart med dokusåporna och alla förstod snart att skulle man ”bli något” så gällde det att sticka ut, att skrälla och provocera. På det viset fick man media och en snabb gräddfil till berömmelse. Robinson-Robban, Naken-Janne, nuppande fyllskallar i Big Brother, Katrin och Pär. Vad har alla dessa gemensamt? Jo, att de ingenting kan, ingenting har gjort som kan imponera eller skapa ett förtroende för deras eget varumärke. Antingen har hela den här skaran ”kändis-wanna-bees” gjort sig kända för att bete sig chockerande eller saluföra extrema åsikter.

Tänk efter: Plockar du bort att Katrin är ihop med Bingo Rimér och att hon alltid bråkar med folk, till exempel med ”Blondinbella” eller sin barnflicka som stack,vad är hon då? Vad kan hon? Vad har hon gjort? Och gör samma experiment med Pär Ström, som jag tror KANSKE försökte göra sig ett namn på IT någon gång kring 2000?

Jag tror det är oerhört viktigt att bygga sitt personliga varumärke kring något man kan, något man är bra på, något man gjort.

Ingemar Stenmark behöver knappast göra någonting, hans etos och varumärke är solitt som en bergskedja. Bloggarna Isabella Löwengrip och Elaine Eksvärd har starka plattformar i sin yrkesverksamhet, ”Blondinbella” som entreprenör och Elaine som en av Sveriges vassaste retorikexperter. Carola har överlevt det ena magplasket efter det andra (avståndstagande från bögar, tala i tungor) eftersom hon är en av Sveriges mest drivna artister. För att inte tala om Mikael Persbrandt, som ibland betett sig som en Robinson-Robban på speed, men som klarar sig för att han är en gudabenådad skådespelare.

I många fall tycker jag kändisarnas personliga varumärke kunde ha vårdats bättre. Jag kan inte begripa vad Agneta Sjödin kan vinna på att gå ut och berätta om alla nya kärlekar i skvallerpress, eller andra som villigt fläker ut det mest privata. Definitivt krossas också de personliga varumärken som avslöjas för dubbelmoral och mygel. När idrottsikonen Ludmilla Enqvist fuskar för att vinna en bobtävling, när en Kapten Klänning visar sig vara en Kapten Sexsadist, när Sven Nylander i Ren Idrott profilerad föredragshållare mot knark i idrotten, visar sig ha tagit kokain och ljuger om det. Senaste chockexemplet är Jimmy Savile, Englands omhuldade TV-kändis som har begått sexövergrepp på otaliga barn.

Mitt bästa råd till dem som bygger personliga varumärken, inom näringslivet, i politiken, i nöjeslivet och så vidare är att skynda långsamt. Försök inte ta en genväg över media. När du nått tillräckligt långt och blivit en ”tolvtaggare” så kommer du att bli intressant att fälla. Som tidigare Carl-Henric Svanberg när Ericsson hade sin svacka runt 2007 eller som IKEA:s Ingvar Kamprad, som upprepade gånger nagelfarits av Uppdrag Granskning de senaste åren. Stefan Persson och hans son Karl-Johan Persson på H&M är nu under luppen i TV 4:s Kalla Fakta.

Håll dig till det du kan. Jag blev 2011 av Cision utsedd till den konsult som har störst digitalt inflytande och är även i år nominerad inför Spinngalan. När jag medverkar i media är det i stort sett alltid i frågor som har med mediehändelser och krishanteringar att göra, vilket ju ytterst handlar om vad jag gör, inte vem jag är.

Andra skriver intressant om varumärken.

/Paul Ronge

Uppdatering: Så fick då Katrin Zytomierska sparken av ”Finest”. Väntat. Money talks. När annonsörerna flyr och Fuck You Right Back-långfingret inte längre genererar stålar så blir det så här.

Värsta krisen 2011? The winner is …Carema

2011 har haft sin beskärda del av kriser och skandaler:

Kungens evighetslånga följetong fortsatte kring ”kaffeflickor”, maffiakontakter och kompisen Anders Lettströms försök att friköpa gamla skandalbilder.

Ola Lindholm, den präktigaste av präktiga som chefredaktör för Kamratposten åkte fast för att ha tagit kokain.

Håkan Juholt blev allmän driftkucku, en ”Åsa-Nisse” enligt Liza Marklund, och Socialdemokraterna störtdök samtidigt som partikrisen stegrades.

Men frågar ni mig vem som vann statyetten för värsta kris 2011, går första, andra och tredje pris till – Carema.

Carema har alla ingredienser för en galopperande fullblodskris:

Kuriosa har inte saknats. Caremaspelet till exempel där personal i bästa Nordkoreastil indoktrineras att alltid sätta besparingar och lönsamhet främst. till och med spela hjältar genom att själva släcka bränder istället för att tillkalla brandkår. *

Tragik har funnits i övermått: Gamla, dementa som lämnats att dö ensamma framför TV-apparaten. En åldring som dör av svält.

Och viss humor: Som när Carema sade upp 10 prenumerationer på DN för att de ogillade tidningens granskande journalistik.

Krishanteringen har varit miserabel. Några axplock. De tre stenrika riskkapitalisterna i Triton tas fram som frontfigurer i krisen och ber ”oförbehållsamt om ursäkt”. Omedelbart vingklipps VD Carl Gyllfors och hamnar i medial anonymitet. Har han ens kvar jobbet?

Skolboken säger att du inte tar fram ägarna innan riktigt genomgripande förändringar är på gång. Som till exempel att VD sparkas och att en verksamhet får ny inriktning. Nu fick ”girigheten” tre ansikten och idag är det riskkapitalisterna som är större måltavla för den folkliga vreden än Caremas ledningsgrupp.

Carema gick ut med en annonskampanj för att be om ursäkt och förklara att de nu skulle bli Sveriges bästa vårdföretag. Trovärdigheten var noll efter alla skandaler. Och annonser signalerar makt och Goliatperspektiv. De visar att företaget har råd att, utan journalistisk granskning, betala helsidor för sina budskap.

Carema har framför allt försökt slå hål på två, som de säger, ”skrönor” i medias bevakning:

Blöjvägningen. Carema menar att detta handlar om att ta reda på ”rätt inkontinensskydd” för vårdtagaren och att det bara vägs i två dagar. Säkert helt rätt. Men vad spelar det för roll när rapport efter rapport kommer från anhöriga att deras gamla ligger i dyngtunga blöjor eller som, i något fall, legat utan byte så länge så att avföringen torkat fast vid  kroppen?

Alla stora kriser har sina metonymer (bilder, språkliga eller visuella, som symboliserar helheten). Vietnamkriget hade det nakna barnet som brann av napalm, Transportbasen Hasse Ericsson hade sin kagge, Björn Rosengren hade Tabu, Mona Sahlin hade sin Toblerone. Carema har sin blöja. Inga dementier om ”inkontinenskontroll” kommer att ändra detta.

Den andra skrönan är den gamla som fick ligga på en madrass på golvet. För att personen ville, säger Carema och det kan vara sant. Men när man får höra hur personal uppmanas att inte ”truga” gamla med dåliga tänder och dålig matlust att äta mer är det som Expressen skriver ”groteskt”. Och med sådana hårresande exempel väger madrassdementin lätt.

Självklart rymmer mediebevakningen av Carema överdrifter och fel. Som alltid i denna typ av skandaler, något jag vet ganska mycket om efter 14 år som medierådgivare och krishanterare. Man kan inte enbart tro på mediebilden.

Caremaskandalen har också lett till att det närmast blivit skottpengar på riskkapitalister. Man glömmer att riskkapitalet också kan göra stor nytta i att skaka om och effektivisera gamla stelnade företag och att pumpa liv där affärsplaner finns, men det egna kapitalet saknas. Däremot kan man fråga sig vad det funnits för ”risk” i ägandet av Carema, eftersom företaget har varit garanterat en stadig införsel av skattepengar.

Men felen har varit så stora, vinstmaximering och girighet har varit så uppenbar, att Carema inte kan avfärda den fortlöpande kritiken som ett ”mediedrev”.

Vad skulle då Carema göra?

Jag tror denna kris i första hand är en verksamhetskris, alltså ingenting som skickliga kommunikatörer och PR-konsulter kunnat trolla bort.

Men ett stort misstag var att försöka sätta på sig helgonglorian, passformen var synnerligen dålig. Vårdföretagarnas raljerande med att utmana DN på Caremaspelet var också synnerligen dumt. Att riskkapitalister jagar vinster är lika självklart som att katter jagar möss. Att försöka göra sig till någon sorts filantroper à la Moder Theresa var dömt att misslyckas.

En sak är självklar och borde stått högst på dagordningen: Har man gjort fel undviker man hög svansföring. Man jobbar på, förändrar och förbättrar. Först därefter kommunicerar man med omvärlden. Så gjorde ICA efter den helt osannolika köttfärsskandalen. Utan en massa krumbuktande i media arbetade företaget hårt och tålmodigt för att återfå sitt förtroende. Det tog några år. Men vad jag förstått har ICA idag ungefär samma förtroende hos den svenska allmänheten som företaget hade före skandalen.

Så gjorde också Ericsson när ledningen för ett antal år sedan anklagades för usel information när aktien föll som en sten. E24 utlöste en internetomröstning om vem som först skulle tvingas avgå på Ericsson: VD Carl-Henric Svanberg, dess ordförande Michael Treschow eller kommunikationsdirektören Henry Sténson.

Ericsson bet ihop, jobbade sig ur problemen och kommunicerade efter hand. Inga skalper togs i ledningen och idag har varumärket hämtat sig helt från krisen.

Det finns oerhört mycket att lära för alla företag och organisationer från Caremas kris – framför allt hur man INTE ska göra.

Andra skriver intressant om Carema, som företagets ”PR-blogg” med namnet Carema Care – Dokument inifrån, Jinge, Magnus HR-blogg och Jonas Morians inifrånperspektiv.

/Paul Ronge

Uppdatering: Expressen vill idag låta ”den andra sidan” ge sin syn. Det är alltid lovvärt, även om jag menar att Carema fått ett ganska bra utrymme medialt att komma till tals. Men är detta journalistik eller skoltidningsintervju à la 5:e klass?

Uppdatering *: Den överstrukna meningen ovan har kraftfullt dementerats av Carema. Strykningen ändrar ingenting i sak när det gäller min analys i bloggposten. Den som vill läsa samtliga dementier av Carema hittar dem ovan i länken ”Carema Care –Dokument inifrån”, en länk som varit med hela tiden.

Om Svanberg, Obama och besserwissers

Ett otroligt givande arbetsår fick för min del sin final den 1-2 juni då jag var moderator för konferensen ”Bakom Rubrikerna – Strategisk Krishantering i Verkligheten” i DN-huset i Stockholm.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver livfullt seminariet i sin blogg.

Talarna på seminariet tillhörde alla de mest erfarna krishanterarna i Sverige:

Anders Jörle, Carl Bilds presschef på Utrikesdepartementet, som varit med i alla större katastrofhanteringar de senaste 30 åren kom med för dagen färsk och unik information från krisen kring Gazabåtarna och fängslade svenskar i Israel.

Andreas Koch, informationschef på Carnegie, berättade mycket öppenhjärtigt om alla fel och tillkortakommanden som ledde till att Carnegie under dramatiska former förstatligades. Det var en händelse som såg ut som en tanke att den stora HQ-krisen – samma krisförlopp som för Carnegie men värre – just de här dagarna var under uppsegling.

Ulrika Årehed Kågström, ny Generalsekreterare för Röda Korset, svarade på alla frågor om hur välgörenhetsorganisationen kunnat luras på sju miljoner kronor av Johan af Donner och hon gjorde det mitt i pågående kris – af Donner hade just då aviserat att han skulle överklaga sin fängelsedom på fem år.

Henrik Olinder från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), Ingrid Thörnqvist från SVT, Kalle Karlsson, kommunikationschef för Svensk Energi och Jan Lindqvist, informationschef på Arlanda, var ytterligare namn i raden som bidrog till att ge deltagarna nya ingångar i ämnet krishantering.

En av de talare som fick högst betyg och som alla egentligen ville höra mer av var Ericssons informationsdirektör Henry Sténson.

För några år sedan störtdök Ericssons aktie och plötsligt ville delar av affärsmedia, med E24 och dess krönikörer Andreas Cervenca och Torbjörn Isacson i spetsen, se huvuden rulla eller ännu bättre serveras på fat.

E24 utlyste en nätomröstning om vem som skulle få sparken först: Ericssons ordförande Michael Treschow, dess dåvarande VD Carl-Henric Svanberg eller Henry Sténson.

Ericsson lyckades jobba sig igenom krisen, aktiekursen vände uppåt och media fick inte sina skalper. Möjligtvis kan detta ligga Carl-Henric Svanberg i fatet idag.

Mitt i sin redogörelse berättade Henry Sténson plötsligt att jag hade anlitats som den utomstående krishanterare som skulle analysera skeendet, lägga utifrånperspektiv och ge råd i kriskommunikationen parallellt med att samma sak skedde ”inhouse” under Ericssons kris. Förutom jag själv engagerades också en expert utifrån investerarperspektivet.

Sténsons förklaring var: ”Alla får ett tunnelseende. Ingen kan se objektivt på sitt eget agerande under en kris”.

Jag blev häpen, glad och stolt över att ha ”outats” på det här viset. Regeln är ju att jag (liksom alla seriösa konsulter) vägrar prata om vad jag gör för kunder, däremot får de gärna prata om mig och vad jag gör.

Detta gör att det finns ett ”jäv” om jag skulle uttala mig konkret om BP och krisen i Mexikanska Golfen. Utifrån mina erfarenheter och mitt sätt att se det är ju Svanberg en av de mest kompetenta och internationellt meriterade företagsledare Sverige har haft. Ingen annan svensk företagsledare har tillbringat 25 minuter ensam med USA:s president i Ovala rummet i diskussion om kris och katastrof-hantering på den högsta tänkbara nivån. Dessutom med resultatet att Barack Obama sedan kommer ut och säger att han tror på Svanberg och att ”vi har alla ett intresse av att BP förblir ett starkt företag”.

I mitt stilla sinne tänker jag: Viktigast är väl ändå att USA:s president förstår vad Svanberg menar och tror på att bolaget tänker göra rätt för sig, även om svenska språkpoliser, besserwissers och amerikanska pratshow-värdar sedan fick en högtidsstund med språkfadäsen ”small people”.

Den röda tråden i seminariet jag beskrivit ovan var ödmjukhet. Ju mer garvade krishanterare som talade, desto mer inskärpte de hur komplicerat det är när krisen pågår, att man oundgängligt kommer att göra fel, att det hela tiden måste finnas slavar på triumfvagnen som kan tala om när kejsaren är naken.

Här kommer en ”disclaimer”: Jag pratar ständigt om ”småfolket” och om ”den lilla människan” på mina medieträningar och i min medierådgivning till kunder. I det svenska perspektivet är den lilla människan någon vi respekterar och vars rätt vi värnar.

I USA vill man vara uppstickare, utmanare, underdog – men inte ”liten” och ”ett offer”. Därför blir en översättning av ”småfolket” fel.

Skillnaden ligger i kulturellt synsätt, inte i antalet engelsk-lektioner.

Jag kunde ha gjort Svanbergs språkfadäs sju dagar i veckan med min svenska kulturella bakgrund och säkert gäller det också de besserwissers som flabbat mest.

I kvällstidningar och vissa andra medier står ”experter” på rad och berättar tvärsäkert och behändigt om alla fel och all ”usel krishantering” BP ägnat sig åt. Mest har det handlat om hur man pratar eller inte pratar med media mitt under en pågående oljekatastrof.

Jag tycker nog ändå att den diskussionen med fördel kan vänta tills läckan är tätad och en plan är satt för att komma till rätta med katastrofens följder.

/Paul Ronge