”Vi mot dom” — ”arbetslinjen” som en sorts rasism…

Socialdemokraternas kongress 2013 betyder, förutom Stefan Löfvens totala genombrott som partiledare, ett viktigt budskap: Satsningen gäller jobben.  Sverige ska bli bäst i EU 2020 på lägst arbetslöshet om Löfven vinner två val i rad. Allt handlar om jobb och kompetensutveckling. Utbildning. Samverkan med näringslivet. Löfven har deklarerat att om Reinfeldt och Borg gör ett femte jobbskatteavdrag så kommer Socialdemokraterna att acceptera. Det är sannolikt valtaktiskt korrekt att slåss med Reinfeldt om mittenväljarna, att försäkra oss med ”Volvo, villa och vovve” att inget kommer att skaka om vår trygga tillvaro om det nu skulle bli ett politiskt maktskifte 2014.

Men var finns den politiska handlingsplanen? Rimligtvis måste en massa idag arbetslösa komma i jobb för att jobbmålet ”bäst i EU” ska kunna uppfyllas 2020.

Men dem pratar man inte om. Inte Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Inte heller Löfven eller hans skuggfinansminister Magdalena Andersson.

Någonstans tappade politikerna intresset. Ingen valvinnare att prata om de ”arbetslösa bidragstagarna”, liksom.

I februari 2013 uppgick antalet arbetslösa i Sverige till 8,5 procent. 427 000 personer. Fas 3 sägs idag vara Sveriges största enskilda ”arbetsgivare”.

Det som gjort mig och många med mig riktigt illa berörda är hur Sveriges i detta sammanhang viktigaste myndighet, Arbetsförmedlingen, får driva fritt för våg som spökskeppet ”Den flygande Holländaren”, med den fullständigt inkompetenta skepparen Angeles Bermudez-Svankvist vid rodret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har bevisligen hårda nypor om han anser det behövs. Ministrar som Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius fick silkessnöret efter någon vecka på sina poster. Inga tårar fälldes för Sven-Otto Littorin. Annie Lööf sparkade Tillväxtverkets GD Christina Lugnet utan större sentimentalitet.

Men Angeles Bermudez-Svankvist tillåts göra vilka tabbar som helst, ösa ut 5 miljarder på coacher där Arbetsförmedlingen inte ens följer upp resultatet, kompisvärva till AF:s ledning och tjäna pengar på föreläsningar samtidigt som hon är den högst avlönade GD:n.

Allt detta tolkar jag som ett budskap från regeringen: ”Vi är bara intresserade av en  marionett på GD-posten. Någon som säger ja och amen till vår ”arbetslinje”, till att allting är ”individens ansvar”, till att folk som inte kan leva på sina bidrag kommer att börja arbeta. Håller hon bara med oss så får hon experimentera och härja hur hon vill”.

Jag har arbetat sedan jag var 17, frånsett en mycket kort arbetslöshetsperiod vid 22. Ändå har jag inte svårt att sätta mig in i hur det är att vara långtidsarbetslös, hur fruktansvärt det måste vara. Jag har vänner och har haft släktingar som lider. Jag har haft förmånen att hittills slippa vara allvarligt sjuk. Men jag har och har haft vänner och släkt som varit helt beroende av att svensk sjukvård fungerar.

Någon sorts grundsolidaritet är nödvändig för att ett samhälle ska hålla ihop. Någon sorts insikt att det kan vara min tur nästa gång. Där tillvaron med Volvo, villa och vovve slås i spillror av en oväntad nedläggning av min arbetsplats eller ett besked om cancer.

Jag fattar inte att det kan gå politik i detta – att man kan sätta upp ett ”vi och dom” mellan de som har arbete och de som är arbetslösa, att man kan sätta upp en ”arbetslinje” mot en ”bidragslinje”. Att man kan kalkylera med att ”de som har jobb är fler än de som är arbetslösa, ska vi vinna valet måste vi satsa på dem”. För mig är detta som att praktisera en sorts rasism och politisk apartheid, fast i arbetslivet.

Därför kommer jag att fortsätta kräva att Reinfeldt och Löfven tar avstånd från det pajasprojekt som Bermudez-Svankvist förvandlat AF till. Ni måste se de arbetslösas potentiella resurs och tillsätta kreativa krafter som ser till att få kolossen att fungera. Hur ska ni annars med trovärdighet kunna hävda att ni har en politik för att ta ner arbetslösheten?

Andra skriver intressant om svensk politik.

/Paul Ronge

Uppdatering: Arbetsmarknadsutskottet har nu kallat Arbetsförmedlingen att förklara sig angående miljardrullningen till coacher. Och Ylva Johansson (S) yttrade sig mycket kritiskt mot AF i SVT Aktuellt ikväll (Se 7.5 minuter in i programmet). Kanske börjar det hända saker…

Gör om AF till en arbetsförmedling – eller lägg ner!

”För övrigt anser jag att Karthago borde förstöras”

Så brukade Cato den äldre avsluta sina tal i den romerska senaten under antiken, oavsett vad talet handlade om. Och till slut fick han rätt med sitt mantra; Karthago totalförstördes av romarna.

Ungefär samma skulle jag vilja göra när det gäller Arbetsförmedlingen (AF). upprepa till leda att ingen jobbpolitik blir trovärdig innan politikerna (oavsett om de heter Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven) tar tag i den skandal och orgie i pajaskonster som AF under sin generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till.

Det var absolut inte bra förut heller, under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod, när AGA (Aktivitetsgarantin) infördes.

Men nu har det under en lång period gått helt överstyr.

Hur kunde Arbetsförmedlingen betala 5 miljarder (5 000 000 000) från 2008 till så kallade ”jobbcoacher”? En miljard i snitt om året, bland annat till charlataner som ”Personalstrategerna”? Och utan att ens klara av att redovisa vad de fått för pengarna?

Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin har skrivit utmärkt om denna sorglustiga historia idag: Det ska löna sig att vara jobbcoach.

Arbetsförmedlingen förmedlade mindre än ett jobb i månaden per arbetsförmedlare både 2010 och 2011, enligt en rapport från Svenskt Näringsliv.

Det här är det allvarliga. Att Bermudez-Svankvist sedan tillsätter kompisar från Folktandvården i ledningen, extraknäcker som talare på arbetstid, gör bort sig helt i intervjuer där hon på sämsta medieträningsmanér undviker att svara på frågor, och försöker mörka ett massivt missnöje från personalen skulle man kanske till nöds kunna svälja — om bara Arbetsförmedlingen gjorde sitt jobb och förmedlade jobb.

Men istället ser vi som ovan att det är dårarnas paradis, en miljardrullning utan like där AF inte ens bemödar sig att undersöka om skattebetalarna får någonting för pengarna.

Och värst av allt är att de som har svårast att få jobb också förnedras i Fas 3, samtidigt som de ger miljonvinster åt charlatanerna i ”coaching-industrin”.

Vi glömmer lätt någonting viktigt: Hur svårt det är att hålla fanan högt och behålla sitt självförtroende när man får nobben gång på gång och kanske inte ens efter hundratals telefonsamtal får komma till en anställningsintervju? En riktig förmedling ska ju inte bara lämna över jobbet att söka till den arbetssökande, utan också yrkesmässigt kolla var det finns förutsättningar, vara aktivt uppsökande, vara ett stöd och en hjälp för den som är arbetslös.

Allt fler börjar tala om privata alternativ till AF, det är så uppenbart att det inte fungerar.

För mig som amatör är en sak solklar; Kallar man sig arbetsförmedlare så ska man förmedla arbeten. Fastighetsförmedlare förmedlar fastigheter. Aktiemäklare förmedlar affärer i värdepappershandel. Men en Arbetsförmedling som lägger ut allt ansvar för jobbsökande på de arbetslösa, som lägger ut kompetensutveckling på inkompetenta ”coacher” och kommunikation för miljonbelopp till konsulter, vad har den för värde? Noll, anser jag.

Tillsätt en utredare av Allan Larssons kaliber. Någon resultatinriktad och kreativ som ser om det går att göra någonting åt detta fuskbygge. Jag ser ingen trovärdighet hos vare sig regering eller opposition i jobbfrågan så länge som Angeles Bermudez-Svankvist tillåts experimentera och härja fritt.

Först när Arbetsförmedlingen verkligen prioriteras som något som ska skapa jobb åt andra än byråkrater och giriga coacher tycker jag ”arbetslinjen” och ”alla som kan ska få jobba” blir trovärdiga paroller och inte bara politiska floskler för att vinna nästa val.

Andra skriver intressant om arbetslöshet.

/Paul Ronge


Spritnotor i regeringskansliet blir turbobränsle för kriser

I efterdyningarna av krisen i Tillväxtverket och GD Christina Lugnets avgång fortsätter debatten om representationen i regeringskansliet.

Jag har varit i hetluften på Twitter idag för att jag tycker regeringskansliet ska bli mycket mer återhållsamt i att representera (även internt) med spritförtäring och andra alkoholhaltiga drycker på skattebetalarnas bekostnad. Allra helst sätta upp ett tak (förhandlat över blockgränserna, för socialdemokraterna har i maktställning inte varit ett dugg mer återhållsamma).

”Unnar du inte offentliganställda i regeringskansli och verk en personalmiddag?”, kan väl sammanfatta kritiken mot mig. Och den kritik som är mest extrem säger till och med (fritt och sammanfattande citerat): ”Politikerna ska strunta i symbolfrågor som media, du och andra lyfter fram, annars mals de ner”.

Jag vill berätta en historia som i hög grad har påverkat mig. 1995, då jag var politisk reporter på Expressen, åkte jag med min familj på en fem veckors semester i Mexiko. Hemresan blev förfärlig, efter jättelånga förseningar, jetlag osv hamnade vi i Frankfurt för vidare befordran hem. På flygplatsen fanns ett antal svenska EU-politiker som, precis som vi, hade tagit de rödaste och billigaste biljetterna till Stockholm. Jag blev varm om hjärtat och sa till min fru: ”Där ser du svenska politiker, från rött till blått. Åker på billigaste sätt för att spara pengar till EU-parlamentet. Sånt gör mig stolt över Sverige”.

Jag vinkade glatt åt dem, men av någon anledning såg de besvärade ut och tittade bort. Trodde det berodde på min roll som reporter.

Tills jag av en källa fick veta orsaken. EU-politikerna hade stora skattefria schablonbelopp för resor och boende. Alltså: Ju billigare de reste och bodde, desto mer kunde de skattefritt stoppa i plånboken och berika sig själva. En centerpartist gjorde sig till och med omaket att åka tåg mellan Bryssel och Strasbourg var tredje vecka för att kunna lägga mer i sin privata plånbok. En annan EU-politiker bodde billigt i husvagn (och fick jättemycket beröm för det). Då förstod jag plötsligt varför politikerna gjorde sig besväret att ta omvägen över Frankfurt och åka på signalröda turistbiljetter. Jag kände mig dum, naiv, lurad och upprörd. Av någon anledning hade medias EU-reportrar valt att inte rapportera detta, fast de säkert visste. Och jag fick så småningom ett scoop, när jag åkte tillbaka till Bryssel i tjänsten och rullade upp hela historien. Dåvarande statsminister Ingvar Carlsson förstörde scoopet, på ett i och för sig mycket skickligt sätt, genom att tillkännage att han tänkte avgå samma dag som jag hade nyheten i Expressen.

Så när jag får kommentarer på Twitter om att politiker ska ”stå pall” och inte vika för det tidningar och opinionsbildare ser som ”symbolfrågor”, tar jag mig som krishanterare för pannan. Hur aningslös får man vara, även som amatör? Det är ju just symbolerna som bildar turbo-bränsle för avgångarna! Mona Sahlin hade sin ”Toblerone”. Christina Lugnet sitt ”Grand Hôtel”, Transportbasen Hasse Ericson (som mina reportage bidrog att fälla) hade sina ”spritnotor”, Carema hade sin ”kissblöja”, Cecilia Stegö Chiló hade sin ”TV-licens”, Sten Tolgfors sin ”vapenfabrik” . Vid allvarliga kriser handlar det nästan alltid om ”symbolfrågor”.

Jag håller med Pär Henriksson, Mimmi Rito och Mattias Lundbäck, som idag på Twitter poängterar att det handlat om personalmiddagar utan överdrivna excesser i regeringskansliet. Men min poäng är att mycket vill ha mer, att det är lätt att bli fartblind och gå över gränsen. Då är det bra om man har fasta regler.

Systemet i EU (som kanske fortsätter likadant, vad vet jag?) inbjöd till att roffa åt sig och grundregeln är väl: Ju längre man är från väljarna desto djärvare petar man med fingrarna i syltburken.

Därför vill jag ha regler. Sådana som generaldirektörer av Lugnets och Bermudez-Svankvist typ är tvungna att följa. Sådana som faktiskt skulle kunna rendera avsked på grått papper, alltså utan lön och titel om man bryter mot dem.

Här – i det etiska regelsystemet mellan Läkemedelsindustrin (LIF) och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) – framgår till exempel i paragraf 6 att öl och vin ska serveras återhållsamt och endast i samband med matförtäring vid representation. Att bjuda på starksprit är inte tillåtet. Jag vill ha en liknande blocköverskridande överenskommelse, eftersom S-regeringar har varit minst lika goda kålsupare historiskt. Kunde det inte vara en bra början?

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering: Och det bara fortsätter! Samtidigt som arrogansen mot media för avslöjandena flödar bland gratisdrickandets  vänner på Twitter.

Skandalen i Tillväxtverket – krishantering som haveri

Idag meddelar näringsminister Annie Lööf (C) att hon tänker ”ta i med hårdhandskarna” efter DN:s Mattias Carlssons avslöjanden av Tillväxtverkets feta internrepresentation och vidlyftigheter för mångmiljonbelopp på skattebetalarnas bekostnad.

I nästa vecka sker ministerns möte med Generaldirektör Christina Lugnet. Det är ingen vågad gissning att hon får lämna sin post. Skandalen är nog vid det här laget närmast omöjlig att reparera.

På Twitter och i bloggar har diskussionens vågor gått höga. Ett mycket intressant och relevant inlägg kom från sociala medier-veteranen Christina Stielli, @Stielli,  som på stående fot sa upp sitt uppdrag som egenföretagande ambassadör för Tillväxtverket. ”Jag trodde ni stod på min sida”, bloggar hon. En annan fråga: Hur trodde Lugnet och Tillväxtverket att de skulle komma undan? Så länge det finns riktig undersökande journalistik (jag instämmer i Andreas Ekströms hyllning av detta scoop) och en offentlighetsprincip så riskerar myndigheter och verk att ställas till svars. Och om man inte har ett riktigt bra svar på varför skattebetalares miljoner ska läggas på vin, lyxmiddagar, spa och slottsvistelser (och på vilket sätt dessa excesser gynnar ett bättre företagsklimatet för hårt arbetande egenföretagare) så kanske den enkla slutsatsen bör vara: Då gör vi det inte, vi avstår!

Gör man duktigt fel så får det konsekvenser. Se på Röda Korset som fortfarande lider av förtroendekrisen efter Johan Donners förskingring och den valhänta krishanteringen.

Låt oss då se på krishanteringen hittills. För Dagens Opinion berättar kommunikationschefen Cecilia Werner Kastensson att hon och hennes chef Lugnet ”suttit i telefon sedan halv sex i morse”. Tydligen förväntas vi böja våra huvuden i stum beundran inför denna febrila mediehantering. Och samtidigt avslöjar hon glatt att de har tre PR-byråer kontrakterade, men inte använder någon av dem i krishanteringen! På reporterns fråga hur krishanteringen gått, svarar Werner Kastensson: ”Vi har inte kommit dit än, det återstår. Nu gör vi bara, vi agerar.”

Därmed har Tillväxtverket direkt börjat med att göra fel i sin krishantering.

De skulle INTE själva ha satt sig i telefon klockan 05.30 och reaktivt talat med media och alla möjliga omvärldsaktörer. Det är inte att agera utan att reagera. Och då låter man media sätta agendan istället för att själva ge sig tid att sätta sig in i kritiken. Istället borde de ordentligt ha rannsakat sitt agerande efter DN:s uppgifter och direkt tagit in någon av sina PR-byråer, eftersom man aldrig ska krishantera sig själv.

Under några timmar går man intensivt igenom: ”Hur tänkte vi”, visste GD om alla vidlyftigheter och fanns det några förmildrande omständigheter över huvud taget? Medieträning med stenhårda frågor. Därefter personalinformation och presskontakter. På vanlig svenska kan det uttryckas som: ”Tänk först och tala sedan”. Då finns en chans att man undviker att säga grodor som Lugnets: ”Grand Hôtel var det billigaste alternativet”.

Jag tror precis som @Stielli skrev på Twitter, att en oförbehållsam ursäkt hade varit på sin plats. Istället fick vi hemmasnickrade floskler som ”Vi ser mycket allvarligt på uppgifterna”. Lugnet borde självklart ”sett allvarligt” på Tillväxtverkets skandalösa vidlyftigheter, inte på DN:s uppgifter.

Sedan följer den 31 juli Lugnets sagolikt korkade utspel på verkets hemsida: ”Tillväxtverket följer Skatteverkets regler”. Utlägg över 1000 kronor granskas ”extra noga” och ”Ett seminarium är avdragsgillt, om det anses tillföra organisationen något.”

Lugnet är därmed tillbaka på ruta ett: Att förklara vad vinprovningar, lyxmiddagar, spa och slottsmiljöer tillför organisationen och ytterst dem den ska tjäna: Hårt arbetande egenföretagare som själva betalar sitt vin och sin mat.

Enligt Lugnet har ju Tillväxtverket inte gjort något fel och Werner Kastenssons uttalande för Dagens Opinion: ”För vår del är det bara att säga att vi gjort fel, att det vi gjort inte är acceptabelt.” blir därmed fullständigt obegripligt.

För inte länge sedan bloggade jag och Lars Sjöström om AF:s GD Angeles Bermudez-Svankvist inkompetens och före sommaren var FOI:s GD Jan-Olof Lind i blåsväder för lögn i samband med SR:s Ekots avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien.

Regeringen bör nog tänka ett varv på om inte alla GD-haverier borde föranleda att man noggrannare bedömer kompetensen innan tillsättningarna. Släpphänt kameraderi vid GD-tillsättningar har ju hittills mest socialdemokratiska regeringar kritiserats för.

Andra skriver intressant om krisen i Tillväxtverket.

/Paul Ronge

Uppdatering: Nu samlar Annie Lööf alla sina myndighetschefer, för räftst och rättarting efter Tillväxtverket och Vinnova. Bra om detta inte är en manöver för att med allmän åthutning slippa låta Lugnet ta konsekvenserna, det vil säga avgå. Ska bli spännande att se om detta är ”på riktigt” från Lööf. Då är det också hennes genombrott för att gå från pratpolitiker till minister ”på riktigt”.

Uppdatering 2: Christina Lugnet fick sparken som GD för Tillväxtverket men får behålla lönen i tre år enligt gällande regelsystem. Därmed har Annie Lööf gjort det som behövde göras, enligt min mening.

”Lite undanträngning är det värt” /Gästblogg Lars Sjöström *

Lars Sjöström, före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS, skriver här om sin syn på Arbetsförmedlingens roll och Fas 3.

Vi är twittervänner (han heter @sjolars) och han är en av Sveriges mest kunniga på området arbetslöshetsbekämpning.

Jag är tacksam och hedrad att han vill gästblogga på denna sida och härmed är ordet hans:

”Jobbpakten löser ut fas 3?

Tack Paul Ronge för att jag får gästblogga om Arbetsförmedlingens fas 3.

Kritiken mot Arbetsförmedlingens fas 3 blommar upp på nytt genom Uppdrag gransknings Sommarprogram. Föga överraskande och knappast en rötmånadshistoria för årstiden.

Ända sedan Jobb- och utvecklingsgarantin startade i mitten av 2007 har jag förvånats över att kritiken inte är hårdare. Jobb- och utvecklingsgarantin ersatte den svartmålade aktivitetsgarantin och skulle bli ett mycket bättre program än denna.

Sedan starten har regeringen och Arbetsförmedlingen låtit antalet deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin öka oavbrutet till över 90 000 personer. Alla har varit arbetslösa i minst 300 ersättningsdagar eller mer än ett år. Innehållet i programmet förefaller inte vara bättre än förut.

Drygt 30 000 av deltagarna är i fas 3. De har inte haft ett varaktigt jobb på nästan tre år. Inte underligt om de tappat tron både på sig själva och på Arbetsförmedlingens förmåga.

Måste det vara så här eller går det nå bättre resultat?

Jag vet att frågan är svår och jag vet att många arbetsförmedlare gör ett fantastiskt arbete. Men jag är ändå säker på att det kan bli mycket bättre. Arbetsförmedlingens erfarenheter från tidigare program har inte tagits tillvara i Jobb- och utvecklingsgarantin. Arkitekten till programmet föredrog att utforma en ”skrivbordsprodukt” istället för ett program baserat på erfarenhet. De som bjöds in att vara med och utforma programmet spelade rollen som nickedockor.

Arbetslöshet är som betong, lös i början och allt fastare ju längre tiden går. Det som händer tidigt under arbetslösheten avgör ofta jobbchanserna. Insatser måste erbjudas och krav ska ställas från ”första dagen”, på arbetslösa som riskerar lång arbetslöshet. Och det ska vara rätt insatser och tydliga krav. Arbetsförmedlingen har varit på gång länge att använda instrument för s.k. targeting, utan att komma till skott. Med hjälp av targeting kan man öka träffsäkerheten och sätta in rätt ”medicin” tidigt. Risken att ”låsa in” någon i fel insatser eller erbjuda insatser till den som inte har behov, minimeras med targeting.

Arbetsförmedlingen borde fokusera mer kraftfullt, med eller utan targeting, på den ”första arbetslösa dagen”. Och ge stöd och insatser direkt till dem som behöver det. Likaså måste arbetslösa söka arbete mer aktivt. Att söka arbete lite drygt en timme om dagen är otillräckligt. Låg sökaktivitet är också ett tecken på att Arbetsförmedlingen inte ställer krav eller ger rätt stöd som man bör.

Att söka arbete är ett svårt jobb. Det gäller att söka, att söka rätt och att söka på rätt sätt. Mängden sökta jobb är inte det viktigaste. Att hitta de dolda jobben, att använda lämpligt söksätt, att få stöd av en arbetsförmedlare etc. är sådant som ökar min aktivitet och mina chanser till nytt jobb.

Med targeting, tidiga insatser av rätt slag, hög sökaktivitet samt krav och stöd är det större chans till nytt jobb och mindre risk för lång arbetslöshet. När det sker kommer inflödet av nya deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin bli färre.

Det bästa sättet att ”tömma” Jobb- och utvecklingsgarantin är att bromsa intaget och behålla eller öka utflödet.

Men nu är det som det är, 90 000 deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin och 30 000 av dem i fas 3.

Samtidigt som det är angeläget att ge ”rätt service direkt”, i början av arbetslöshetskön är det viktigt att göra mer för dem som är i fas 3. Jag kan inte tänka mig att Arbetsförmedlingen är nöjd med resultaten när antalet deltagare fortsätter öka. Och inte heller att de är stolta över anordnare som erbjuder mer eller mindre meningslös sysselsättning.

Det har visat sig att möjligheterna till nytt jobb ökar om man som arbetslös har uppgifter som ligger nära den ordinarie arbetsmarknaden. Anställning och arbete istället för sysselsättning ökar således möjligheterna till varaktigt jobb. Invändningen att anställning och arbete tränger ut ordinarie jobb får man ta. Lite undanträngning är det värt för att tränga in en person som varit arbetslös i flera år. Flera anställda och flera timmar i ekonomin lönar sig och genererar ytterligare arbetstillfällen.

Om det inte kan lösas inom den ordinarie arbetsmarknaden och dess villkor bör samhället erbjuda särskilda arbeten och särskilda avtalsvillkor i offentlig eller privat regi. Regeringen och parterna på arbetsmarknaden bör komma överens om en lämplig konstruktion. Anställning och arbete med schyssta villkor, även om det är låg lön, är mycket bättre än sysselsättning i mer eller mindre seriösa ”sysselsättningsfabriker”. Incitamenten och möjligheterna att gå vidare till andra arbeten kommer i så fall att vara större än i nuvarande fas 3.

Regeringens initiativ till en jobbpakt kan vara nyckeln. Visserligen har det aviserats att jobbpakten ska ägna sig åt lösningar för unga arbetslösa. Vilket är nog så viktigt. Men på agendan bör man även ta upp samtal om de snart 100 000 deltagarna i Jobb- och utvecklingsgarantin och särskilt de drygt 30 000 av dessa som är i den kritiserade fas 3.

Tidiga och välavvägda insatser samt hög sökaktivitet kan minska inflödet av arbetslösa till Jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsuppgifter nära eller på den ordinarie arbetsmarknaden samt särskilda arbeten kan öka utflödet av arbetslösa för att successivt ”tömma” fas 3.

I den bästa av världar upphör kritiken av fas 3 och berörda personer får en bättre tillvaro.”

Andra skriver intressant om Fas 3

Lars Sjöström
Före detta ställföreträdande generaldirektör för AMS

Uppdatering: Jag ändrade rubriken. Ett citat ska vara exakt om det har citattecken. /Paul Ronge