Lyfter till nya höjder med Wings PR

”Redbull ger dig viiingar”, heter det i reklamen. Men för mig, om jag får vitsa till det, är det snarare Hampus Knutsson, när jag nu mer formellt knyter mig till hans PR-byrå Wings.

Vi har haft väldigt mycket utbyte av varann en längre tid och också samarbetat i tunga projekt. Bland annat i en långvarig och komplicerad företagskris, där jag jobbade med ägarna till företaget och Wings PR med ledningen och all kommunikation därifrån.  Det blev mycket framgångsrikt och det friktionsfria samarbetet har givit mersmak.

Hampus är en lagledare och chef. Liksom en dirigent som själv spelar de viktigaste instrumenten, skriver låtar och arrar andra artister. På så sätt har han tidigare knutit till sig så varierade profiler som Janne Josefsson och Lottie Knutson.

Jag är en individualist, som älskar att jobba med andra – inte minst med kommunikationschefer ”inhouse”. Jag spelar lika gärna gitarr i ett gathörn som jag ingår i ett band eller en symfoniorkester. Men  chef är jag alltså inte.

Hampus är en av Sveriges skickligaste krishanterare som också rattat tunga och långa uppdrag som pressansvarig på McDonald´s, kommunikationschef på Stampen och på Moderaterna under en turbulent tid. Och varit partner och chef för krishanteringsteamet på Prime.

Jag är mer av ”smash and grab”, har genom alla dessa år kastats in i intensiva krishanteringar som sällan varat mer än någon månad och det har passat mig bra.

Vi kompletterar varandra helt enkelt. När jag nu knyts till Wings får jag ett nytt sammanhang och kollegor, där ingår också stjärnskottet Alice Hedin som jag också haft nöjet att jobba med. Tillsammans kan vi konkurrera med de största byråerna.

Jag betraktar krishantering som en konstform där det hela tiden gäller att lära av sina tidigare erfarenheter, bryta ny mark, plussa på sin verktygslåda och bli bättre på att klara sina kunder genom de kommunikativa utmaningarna.

Man måste ständigt vara nyfiken. Jag älskar blueslegenden Buddy Guys låt ”74 years young” och om ett år är jag där!

Min vision är att vårt jobb ska ses med samma respekt som advokaters, att det ska vara lika självklart att företag, organisationer och enskilda tar hjälp av krishanterare som att brottsmisstänkta har rätt till ett försvar.

Det ska bli oerhört spännande att jobba tillsammans med Hampus och Alice. Byrån har framtiden för sig och ambitionen och kraften att fortsätta vara ledande i utvecklingen av krishantering i Sverige!

Paul Ronge

 

Så krishanterar du som Jimmie

”Jag har ett gäng ryska informationschefer som är här som Svenska Journalistförbundets gäster. Paul, skulle du kunna tänka dig att hålla en dragning om mediehantering för dem?”

Orden var Fredrik Nejmans, en kollega från Expressen som var dess klubbordförande och som har frilansat sedan han slutade där kring millennieskiftet.

Det här var för kanske ett tiotal år sedan och jag ställde upp direkt. Det var mäktigt att stå framför dessa informationschefer (bara män) och berätta på svenska om hur man kommunicerar med media i ett demokratiskt samhälle, medan en tolk  direktöversatte. Ända tills en av herrarna otåligt räckte upp handen och yttrade:

”Varför ska vi egentligen lyssna på det här? Vill vi ha en journalist så köper vi bara en”.

Ridå. Detta kommer jag att tänka på när det nu står klart att Jimmie Åkesson vann maktkampen om de anonyma trollkontona. Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) låtsas som det regnar, medan Johan Pehrson (L) vrider sig i vanmakt som en metmask på kroken. ”SD pissar oss i ansiktet”, säger en anonym L-källa i media. Men partiet stannar ändå kvar i Tidö-regeringen och därmed är förnedringen total.

Jag tänker: Det finns fusk och fusk.

Man kan alltså köpa journalister, man kan skjuta dem som i Mexiko, förgifta dem som i Ryssland, fängsla dem som i Turkiet, stifta lagar emot dem som i Ungern – eller alltihop på en gång.

De antidemokratiska krafterna är på offensiven över hela världen och det paradoxala är att demokrati (alltså val och folkstyre) verkar vara den enklaste vägen att gå mot diktatur. Precis som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland på helt demokratisk väg medan de demokratiska partierna backade undan, ungefär som Tidö-partierna gör nu.

När jag ger medierådgivning, där krishantering är det yttersta och svåraste, utgår jag från demokratiska spelregler, från att man måste respektera massmedia som en otroligt viktig maktfaktor. Men ingen svensk grundlag säger att man måste vara media till lags och självmant lägga huvudet  i giljotinen för en ”ansvarsutkrävande intervju” om det enda resultatet är att du ställs i den offentliga skampålen.

Jag utgår från att man inte fuskar, undviker att ljuga och att alla inblandade respekterar att vi har olika roller.

Men de senaste åren har jag, bland annat i mina föreläsningar på JMG, Göteborgs Universitet känt mig tvingad att ta upp den mediestrategi som framförallt tillämpas av Donald Trump, men också av de diktaturens småpåvar  som ser upp till honom.

Jag måste alltså erkänna att tillämpas strategin konsekvent så kan den lyckas.

Här kommer de viktigaste hållpunkterna om du vill krishantera som Donald Trump (eller Jimmie Åkesson):

  • Utgå från att media är onda

Varje granskning ska ses som en samfälld attack från vänsteretablissemanget, där också politiker, opinionsbildare och kulturpersonligheter ingår i ”klägget”.

  • Ljug när du blir ertappad

Även om det finns bildbevis och fakta borde vara obestridliga.  Anklaga istället ”klägget” för att ljuga. Självklart kom större publik på Trumps presidentinvigning än på Barack Obamas – även om foton visar att det inte stämmer.  Människor som är vana vid att fakta på något sätt ändå bör ha en betydelse, blir helt handfallna inför det beteendet.

  • Be ALDRIG om ursäkt och uttryck ingen ånger

Tvingas du ändå till en ursäkt, gör något kul och löjeväckande av den, för att visa att det inte är på riktigt. Som att fira med ”studentutspring”,  konfetti och Pommac när dina sociala medier-troll gått en ”politisk artighetskurs”.

  • Håll huvudet högt oavsett hur lågt du har agerat

Modellen är hur Trump hanterade ”grab them by the pussy”-skandalen som hade fått de flesta normala män att gömma sig under sängen i några veckor av ren skam.Du kan inte bli utskämd om du inte har någon skam i kroppen.

  • Gå alltid till motattack

Förebilden är den tuffa grabben  på skolgården. ”Vad då mobbing, tål du inte skoj?”, ”Det var han som började” ”Det är han som ljuger”. ”Håll käften, annars får du en fet smäll”. Går att tillämpa både när du invaderar länder eller trollar med anonyma konton på Tik-Tok.

Bevisligen fungerar denna typ av krishantering ibland, det som är motsatsen till vad seriösa medierådgivare lär ut. Jimmie kan andas ut.

Ännu har ingen företagsledare i blåsväder kommit till mig och sagt: ”Jag vill krishantera som Jimmie! Full fart framåt och ingen backväxel. Kan du hjälpa mig med det?”

Men om det börjar sprida sig så är det nog dags att pensionera sig på riktigt.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

Välkommen till ”Jimmieland”

Nu när krutröken skingrats kan vi konstatera: SD behövde inte backa efter TV4 Kalla Faktas avslöjande av de hemliga trollkontona. Full fart framåt och en ursinnig motattack mot ”klägget” från Jimmie Åkesson räckte för att en gång för alla slå fast det vi alla vet: Det är Jimmie som bestämmer. Välkommen till ”Jimmieland”.

I en  intervju med Kalla Faktas reporter torsdagen den 16 maj menade jag att SD kommunicerade mera med maktspråk än logik och att de kommer att anse sig ha vunnit om det inte blir några konsekvenser.

Det har hittills inte blivit några kännbara konsekvenser. 45 inlägg har raderats av SD, eftersom de ansetts alltför oförskämda mot regeringsparterna, där Tidö-avtalet ju  stipulerade att man skulle hålla god ton mot varandra. Regeringspartierna fick en lam ursäkt för ”upplevda övertramp”, men det blev ingen ursäkt för tillvägagångssättet. Och trollkontona tas inte bort.

”Till er i detta klägg, politiker, kampanjjournalister, aktivister, vet ni en sak? Vi skäms inte!” fräste Åkesson i ett Youtubeinslag och slog fast: ”Det är inget konstigt att ett politiskt parti vill ha spridning för sina åsikter på internet. Och vi råkar vara förbannat bra på det.”

Emanuel Karlsten, journalist och ledande expert på sociala medier sammanfattar i en analys av TV4:s scoop om SD:s trollkonton: ”Problemet är uteslutande att partiet driver opinion anonymt.”

Han understryker detta i ett inlägg på X: ”Det är grejen”.

Nåja, jag tycker nog att innehållet också har betydelse. Det Åkesson kallar ”satir” och skämt, har ju i många fall visat sig vara ren rasism. Av typen: ”En afrikan och en arab sitter i bilen. Vem kör? Svar: Polisen”.

Just rasismen i ”höhö”-skämten vill ju SD absolut inte tala om och det ger väl en logisk orsak till varför det var så viktigt att hålla trollkontona anonyma.

Tänk på ”satiren” som föregick kristallnatten  i Tyskland 1938. Då hade nazisterna i flera år tecknat judarna som snikna, kroknästa, skelögda, fega och krumryggade ockrare.

Även i Sverige florerade judehatet i skämtteckningar i tidningar som Strix och Söndagsnisse.

Idag är det araber och afrikaner som är måltavlan.

I SVT Debatt under järnrörsskandalen 2010 sade jag: ”Aunque la mona se vesta en seda, mona se queda. Det är ett spanskt ordspråk som betyder att även om apan klär sig i siden är hon fortfarande en apa.”

Jag tyckte ordspråket klockrent uttryckte dubbelmoralen och ögontjäneriet. Att SD-are uppträdde väluppfostrat i fina kostymer i riksdagen för att sedan på gatan i nattens mörker vilja slå motståndare i huvudet med järnrör.

SD klarade, som vi vet, den krisen för 14 år sedan i princip utan problem.

Nu vet vi säkert att SD  inte bara HAR en vulgär svans som sprider rasistiskt och konspirationsteoretiskt hot, hat och hån på nätet.

SD ÄR svansen.

Sörjan understöds, byggs på och till och med initieras av SD:anonyma trollkonton som alltså ska fortsätta användas. Samtidigt reagerar utländska (främst ryska) botar och förstärker söndringen och splittringen i landet . Aggressiviteten skrämmer till tystnad och SD kan på demokratisk väg fortsätta driva Sverige i ungersk riktning.

Åter till ”klägget”. Ordvalet är sannolikt väl genomtänkt av Åkesson när han beskriver dem han ser som fienden i en vänstervriden påverkanskampanj inför EU-valet. Det var, enligt egen utsaga, Håkan Juholt (S) som myntade begreppet när han tvingades bort som partiordförande.

Ändå är Åkessons grepp och aggressiva motattack identiskt med vad Donald Trump  säger i sin presidentvalskampanj i USA, bara det att Trump använt begrepp som ”vermin”, vilket betyder ohyra eller pest.

The Week visar exempel 2023 på hur Trumps retorik liknar nazisternas. Och vad är egentligen skillnaden i värdeomdöme mellan ohyra och ”klägg”?

New York Times  skriver att  ingen tidigare presidentkandidat låtit som Trump gör i sina tal 2024. Reportern Charles Homans: ”När jag frågade den politiska historikern Federico Finchelstein vad han fick ut av talet, svarade han utan omsvep: “Det är så här  fascister kampanjar.”

De borgerliga partierna verkar maktlösa. Kristersson är beredd att göra vad som helst för att få sitta kvar som statsminister och L:s kavata krav att SD ska upphöra med trollkontona har förvandlats till ett  löfte om ett lagförslag i framtiden.

Men SD går fram bröstgänges och kan bara förstå maktspråk. Ett sådant är att svenska folket faktiskt reagerar genom att stödet för partiet sjunker. Om det inte händer så får vi det styre vi förtjänar.

Paul Ronge

 

 

 

Svanbergs ”small people” – mitt fel?

Det var december 2007, ungefär vid den här tiden på året.

Varmt på dagen så man kunde sitta ute i T-shirt. Doft från rosmarinbuskarna vid verandan och jasminen som klättrade efter husfasaden.

Plötsligt fick jag ett meddelande på mobilen där jag satt i solen, i Antibes där K och jag  hade vårt hus sedan fem år.

”Ta ett flyg till Stockholm så fort du kan” löd uppmaningen, med en adress som verkade vara till någon sorts gård.

En kursgård och säkert något viktigt tänkte jag, eftersom meddelandet kom från Henry Sténson på Ericsson – en av de kunder jag rankat högst genom åren.

Han var hemlighetsfull och ville inte tala om vad det gällde. ”När du kommer fram får du veta”, skrev han.

Vi hade då jobbat ihop länge, men nu senast i en krishantering sedan den 16 oktober. Den dagen  vinstvarnade Ericsson, helt oväntat för marknaden. Aktien rasade med som mest 30 procent och stannade till slut på minus 23,8 – det största raset sedan april 2004. Och sedan fortsatte raset med bottennoteringar långt in i november.

Det ledde till ihållande och eskalerande mediekritik mot Ericssons VD Carl-Henric Svanberg och kommunikationsdirektören Henry Sténson.

”Huvuden ska rulla” stod det i rubriker. Namnkunniga journalister som Andreas Cervenka, Torbjörn Isacson och Pia Gripenberg, samt flera analytiker krävde Svanbergs avgång. Det gjordes intensiva framstötar för att få ordföranden Michael Treschow att uttala sig kritiskt. I så fall hade Svanbergs situation kunnat bli ohållbar.

E24.se utlyste en nätomröstning om vem som skulle få sparken först, Treschow, Svanberg eller Sténson.

Men inom Ericsson var företagsledningen säker på att vinsterna skulle återkomma.  Stora investeringar och låg faktureringsgrad ansågs vara orsaken till en mer tillfällig dipp.

Det gällde alltså att härda ut stormen, men samtidigt vara väldigt vaksam på omvärldens reaktioner. Sténson tog in mig som utanförstående krishanterare och använde Mattias Ronges och min dåvarande byrå Ronge Kommunikation att minutiöst analysera mediebevakningen dag för dag, samtidigt som samma bevakning skedde från hans egen stab. På det sättet fick han en mycket god uppfattning ”i stereo”. Och han eliminerade risken för ”bunkerbeteende”. Det var för mig ett nytt och kreativt grepp.

Vår genomgång, under ledning av Mattias, var tuff och osminkad. Här en första rapport:

Flera journalister/krönikörer spekulerade i att Carl-Henric Svanberg och Henry Sténson skulle tvingas avgå. Ericssons informationsgivning har kritiserats ur flera olika utgångspunkter.

Inledningsvis frågade journalisterna hur Ericssons interna informationrutiner kunde vara så bristfälliga vad gäller merförsäljningen till befintliga kunder.

I steg två kritiserades Ericsson för att fara med osanning, att man hade informerat marknaden sent och styrelsen tidigt.

Ericsson gick också ut i DN och påtalade en önskan om minskad informationsperiodicitet, vilket väckte en del kritik, av bland andra Carina Lundberg Markow och Mats Qviberg.

Troligtvis kan man i journalisters och analytikers uppfattning kring Ericssons informationsgivning också skönja en historisk ilska, som grundats hos föregångares informationsinsatser. När Ericsson brister inom informationen, väcks helt enkelt gamla minnen till liv.

 

 

Det var inte helt enkelt att snabbt ta sig hem till Sverige. Vi brukade åka mellan Arlanda och Nice Terminal ett med  SAS eller Norwegian.  Nu, eftersom det krävdes snabba ryck, behövde jag ta Air France via Terminal två och byta i Paris.

På flyget hann jag fundera och bli allt mer nyfiken. Hade Sténson samlat ihop en krisgrupp på kursgården som jag behövde prata ihop mig med? Vad förväntades egentligen av mig?

Väl på Arlanda gav jag adressen jag fått till taxichauffören. Han började köra, men blev allt mer osäker. Till slut stannade han till vid vägkanten och ringde  Taxi Stockholms växel. ”De hittar inte adressen”, sa han. ”Besynnerligt, de brukar ju alltid veta…”

Jag ringde Henry. ”Okej”, suckade han.  ”Jag kommer att komma lite sent. Vilken väg är ni på?”.

Jag berättade. ”Okej, då ska han fortsätta tills den vägen tar slut. Där finns en hög  port. Där ska han lämna av dig. Så småningom blir du insläppt”.

Klockan var nog närmare 21 och det hade hunnit bli mörkt. men allt stämde. Jag betalade och klev av vid den tunga porten. Stod och trampade mot kylan. Efter ett tag dök en ung man upp:

”Hej, jag har varit på gymmet. Jag tror du ska träffa pappa. Han är inte här än. Men jag släpper in dig.”

Jag blev insläppt och sonen försvann uppför en trappa med sin gymväska. Jag hade hamnat i ett stort vardagsrum, väldigt ljust och fint möblerat. I soffgruppen och på stolar fanns ett antal tomtar utplacerade. Genom panoramafönstren såg jag direkt ut mot vattnet och närmast skymtade en stor brygga.

Jag är dålig på miljöbeskrivningar och i den här situationen närmast brann huvudet av frågor. Då ringde Henry Sténson: ”Vi kommer alldeles strax. Du ska prata med Carl-Henric och berätta så mycket du kan om medielogiken och vad den betyder för situationen vi har hamnat i. Och svara på alla frågor han kan tänkas ha”.

Mina kontakter med Henry hade under en längre tid varit intensiva, men det här var första gången jag var på tu man hand med Carl-Henric Svanberg. För Henry klargjorde direkt efter att vi hade fikat och småpratat en stund att han tänkte lämna: ”Jag tar en promenad så får ni prata enskilt. Och jag ser gärna att ni också diskuterar hur jag har hanterat situationen”.

Carl-Henric Svanberg gör ett lågmält och mycket sympatiskt intryck.  Men förstås med massor av pondus. Det är rak kommunikation, inget svammel. Och vi pratade i flera timmar. Efter ett tag kom Henry tillbaka och vi fortsatte tillsammans.

Det handlade väldigt mycket om hur man agerar i Goliat-rollen. Att nästan allt journalistiskt berättande i krissituationer betyder att definiera skurkar och förövare, offer och hjältar och sakkunniga experter som kan förklara varför det blivit som det blivit.

Man ska försöka ”gunga mot repen” lyssna på kritik och anamma det som är rätt i den. Inte på villkors vis visa sig upprörd och förbannad.

Att man inte får ta Goliat-rollen personligt utan inse att man är en råvara i den mediala industrin. Liksom timmer som kommer in till ett pappersbruk och kan komma ut både som fint Lessebo-papper och som toalettrullar.

”Journalister vill alltid vara på den lilla människans sida, småfolkets röst mot överheten”, sade jag.

Det första som slår mig med radarparet Carl-Henric och Henry är professionaliteten. Det andra är ödmjukheten.

Carl-Henric hade en liknelse, vill jag minnas, att han i en kris sätter sig i  frisörstolen och låter informationsproffsen jobba. När han sedan tar ett beslut så har han bästa möjliga underlag. Tänk om fler gjorde så, hur mycket smärta och onödig nesa som skulle kunna undvikas!

Julhistorier ska ju sluta lyckligt och det gör den här. Carl-Henric Svanberg överlevde den här krisen och slutade långt senare under ordnade former. 2010 fick han toppjobbet som BP:s ordförande – det fjärde största företaget i världen. Där hann han sitta i några dagar innan den värsta miljökatastrofen i modern tid inträffade: när oljeriggen Deepwater Horizon havererade i Mexikanska Golfen. Månad efter månad då oljan oupphörligt rann ut. Krisen drabbade djurlivet, turismen företagandet, allt. Det överlevde han också och slöt en uppgörelse direkt med dåvarande presidenten Barack Obama som senare, år 2015, kunde räknas till svindlande 158 miljarder svenska kronor.

Det var efter det att han förhandlat i Vita Huset som han kom ut och sade till den församlade pressen:

”We care about the small people”. Lyssna på det på svenska: ”Vi bryr oss om den lilla människan”. Inget som någon skulle kölhalas för eller hur? En direkt kulturell översättning, men som inte var optimal i USA. Där säger man hellre ”the man on the street”. Hellre en uppstickare än ett offer. Men i Sverige trodde journalister att en person som i årtionden haft engelska som arbetsspråk och bodde i London hade problem med språket. Så kanske var allt mitt fel, mitt resonemang om Goliat och David och ”den lilla människan” där i huset i Sigtuna.

Men Svanberg bad om ursäkt (fast jag inte tyckte han behövde det) och upprördheten lade sig snabbt. Det är kanske knorren på den här historien – media är media och ska inte tas så himla allvarligt.

Paul Ronge

Fotnot:

Det här är ett avsteg, jag tar sällan exempel från riktiga krishanteringar. Så jag frågade naturligtvis Henry Sténson om lov.

Så här svarade han via sms:

Det är jag glad för
Däremot skulle jag aldrig komma på tanken att ha synpunkter på en text som Du tänker skriva.
Skriv det Du tänker
I tillägg kan jag möjligen uttrycka, att det ofta handlar om hur två personer passar ihop och accepterar varandra.
Jag kan säga att de många år som jag fått med CHS har varit fantastiska.
Jag fick möjligheten att utveckla en världsledare.
Det får inte särskilt många
Utöver det fick jag en vän för livet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När media lägger krokben för sig själva

”Granskning med förhinder” är rubriken på det panelsamtal jag ska medverka i på förmiddagen den 19 oktober, i samband med att jag får min doktorshatt av Göteborgs Universitet den 20 oktober.

Jag har tidigare sagt att det är en enorm ära att bli utsedd till hedersdoktor just av Göteborgs Universitet som jag menar utmärker sig för att kombinera sin utbildning och forskning med ett intensivt engagemang i den svenska samhällsutvecklingen och offentliga debatten. Det är en korsbefruktning mellan teori och verklighet som gör att Göteborgs Universitet alltid upplevs som fräscht och aktuellt, aldrig mossigt och vilande i ett självgott elfenbenstorn.

Ta till exempel professor Bengt Johansson som bloggar här om en stor internationell kriskommunikationskonferens, Crisis7, som just när detta skrivs pågår i universitetets regi.

En annan profil som alltid är intressant att följa är doktor Marie Grusell.

Jag uppfattar utnämningen också som ett erkännande för den bransch jag representerar – medierådgivning, medieträning och krishantering för att hjälpa enskilda, organisationer och företag att agera gentemot media, framför allt i drev.

Mitt yrke har historiskt setts som ”skumt” av många journalister, ett manipulerande bakom kulisserna för att hjälpa makthavare som trampat i klaveret att rädda skinnet. Och visst är vi ofta försvarare. Jag tänker att alla, både i juridiken och i mediestormar, har rätt till ett försvar.

Jag skulle själv önska att vi kunde agera mer öppet. Advokater företräder sina klienter utan att ifrågasättas. Tvärtom: ju mer kriminella eller moraliskt förkastliga dessa klienter anses vara, desto större prestige för ”kändisadvokaterna”.

Kanske går vi krishanterare mot en större öppenhet i framtiden. Jag har själv aldrig  haft några problem att diskutera olika kriser och hur de har hanterats när jag har tillfrågats av media genom åren.

Samtidigt ifrågasätts journalister och media alltmer och det är där jag tänker lägga mitt fokus under panelsamtalet i Göteborg. Jag gör det av omtanke – rentav kärlek till journalistiken. För att jag är gammal journalist ”med trycksvärta i venerna” från mina år på Aftonbladet i de gamla Klarakvarteren och för att ”Granskning med förhinder” skulle kunna vara en utmärkt rubrik på att dålig journalistik lägger krokben för sig själv.

Här är några av mina tankar inför panelsamtalet:

1. Snabbt uppkomna drev på sociala medier tvingar politiker att ibland agera mot sin övertygelse
Det gäller speciellt när dessa drev förstärks av medier som fångar upp dem på ett aktivistiskt sätt. De riskerar att bli en del av lynchmobben.
Dreven kan ha mer eller mindre rätt i sak, men mycket kan bygga på hörsägen. Den mediala skampålen i förening med skampålen på det digitala torget gör att personer fullständigt kan förintas. Är det rimligt?
Jag menar att detta nya medielandskap ställer helt nya krav på politiker OCH journalister. För politiker att ha ryggrad och stå för sin linje istället för att bli som skrämda kycklingar. För journalister att vara professionellt granskande gentemot alla parter i en konflikt och inte bara ”skräna med hopen”.
En samvetsfråga: vad väger tyngst demokratiskt för politikerna, det traditionella representativa systemet eller gatans parlament? Emmanuel Macron bildar här ett rätt fascinerande europeiskt undantag som tagit spjärn mot folkstormar.
Boel Godner  (S) i Södertälje är ett lysande exempel på en kommunpolitiker som står pall när det blåser (lite som Macron, fast folkligare).
2. Journalistiken är sällan eller aldrig evolutionär, allt beskrivs dramatiskt och omvälvande.
Så har det varit så länge jag kan minnas, men nu är oerhört mycket av politikernas agerande spel eller utspel. Den politiska bevakningen riskerar att bli ytlig och alltför spelteoretisk.
Samtidigt vill numera nästan alla politiska reportrar vara krönikörer och ”förklara” tillvaron istället för att jaga och avslöja nyheter som det var på min tid. Jag vill gärna fråga Fredrik Furtenbach, Ekots politiska reporter som också får en doktorshatt, vad han tycker om kvaliteten på den politiska journalistiken. Kan den förbättras och i så fall hur?
3. Politiker som använder papegojmetoden är regel inte undantag.
De svarar inte på journalisters frågor utan hamrar bara in sina budskap.
Varför blir det så? Är det för att politiker har medietränare med samma partibok, som lär dem att undvika obekväma frågor? Jag tror papegojmetoden kraftigt bidragit till politikerföraktet. Nu understöds ”papegojandet” av att politiska makthavare alltmer svarar på frågor via mejl och undviker närkontakt med journalister. Det finns till och med exempel på ministrar som skickat videoklipp (!) för etermedia att klippa in i sändning.
Förr fanns politiker som uttryckte sig mer personligt, ibland vildsint roligt och naturligtvis klantigt. Före medieträningarna då allt blev mer tillrättalagt, mer floskulöst och mindre farligt. Har medieträningen, såsom den utförts, varit till förfång för politiken?
Vad betyder allt detta för demokratin? Vad betyder det för journalistiken?
4. Hur ska politiker och tjänstemän hantera offentlighetsprincipen, där journalister nu ibland kräver att till och med  mejlväxling ska lämnas ut?
På det sättet blir det omöjligt att planera åtgärder och även kommunikationen kring dem utan att allt kommer ut innan det är klart. Hur ska vi definiera ”arbetsmaterial”, som ju är termen för det som ska tillåtas hållas internt. Förr (på min tid) tvingades reportrar jaga, nu ska de matas som slöa katter med beslut som bara är på planeringsstadiet. Är den praxis som håller på att utvecklas kring offentlighetsprincipen rimlig?
Det här är några frågor jag tänker försöka ta upp under panelsamtalet.
Jag tar tacksamt emot alla inspel du som läsare kan tänkas ha om vad detta panelsamtal borde handla om. Bara att kommentera här eller i mina sociala mediekanaler där jag lägger upp denna bloggpost.
Paul Ronge