Om att fimpa en människa som en uttjänt espressomaskin

Deplatforming, defaming, cancel culture…

Kärt (eller i detta fall kanske hatat) barn har många namn, åtminstone på engelska.  Just här har jag svårt att hitta rätt uttryck på svenska. Kanske: ”göra någon förbrukad”? Eller: ”fimpa någon på livstid”?

Det är i alla fall vad uttrycken ovan går ut på och företeelsen har växt lavinartat med långtgående konsekvenser för enskilda personer.

I förra veckan hade New York Times podcast ”The Daily” en serie avsnitt  om ”cancel culture” och vilka konsekvenser det fått för de som drabbats.

Ett av de intressantaste fallen var storyn om Amy Cooper och Christian Cooper (inte släkt). Det råder kopplingstvång i Central Park, New York och Christian Cooper krävde följdriktigt att Amy Cooper skulle koppla sin hund. Istället ringde hon polisen och hävdade att hon hotades av en afro-amerikansk man. Christian filmade henne med sin mobil och kunde därmed bevisa att Amy inte bara uttryckt sig rasistiskt, utan dessutom ljög om hotet.

Amy Cooper blev skandaliserad på sociala medier. Händelsen fick ännu större kraft genom att den skedde samma dag som en polisman ströp George Floyd till döds, vilket ju var upptakten till rasande demonstrationer kring ”Black Lives Matter”.

Amy Cooper bad om ursäkt och där kunde historien ha slutat. Men drevet på sociala medier spårade upp hennes arbetsgivare, ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren kontaktades och sattes under hård press att avskeda henne. Så skedde också och som ”The Daily” påpekade – mitt i en rasande pandemi där det är nog så svårt att få ett nytt jobb och där man dessutom oftast blir av med alla trygghetsförsäkringar som följt med anställningen.

Amy Cooper förklarade: ”Mitt liv är krossat” och när Christian fick frågan om han var nöjd med att hon fått sparken svarade han tvärtom att han ”inte kände sig bekväm” med en så hård påföljd.

En annan episod från USA är en man som slog till en person som krävde att han skulle bära mask inne i en butik, i enlighet med delstatens bestämmelse i pandemin. Förövaren identifierades, arbetsgivaren spårades och han fick sparken.

Enligt New York Times är ursprunget till uttrycket ”Cancel Culture” ett skämt i en TV-serie. Någon blev förbannad på en espressomaskin som inte fungerade och röt: ”You are cancelled! Alltså fimpad. Förbrukad. När man börjar använda uttrycket om människor fastnar skrattet i halsen.

Mycket av denna kultur satte fart under #Metoo och naturligtvis finns det människor som förtjänar offentlig skampåle.

Som Harvey Weinstein och nu på senare tid Paolo Roberto, som ju själv skrivit att det är rätt att han blivit av med sina uppdrag, Att han ”förtjänat” det och att det inte ”är synd” om honom.

Det finns samtidigt, enligt min mening, mycket tveksamma fall.

J.K Rowling till exempel, som uttryckt sig transfobiskt på Twitter. Kritikstormen handlade allra mest om att dreva upp en bojkott mot att köpa hennes böcker. Hade det inte kunnat räckt att med kraft argumentera mot hennes åsikter? Nu är det svårt att slita brödet ur munnen på henne, hon har alldeles för många miljoner. Men man kan inte säga att drevet inte försökte.

Fredrik Virtanen är ett av de mest kända svenska exemplen för ”defaming”, ”deplatforming” och ”cancel culture”. Man kan tycka vad man vill om honom, men han är friad från våldtäkt genom att förundersökningen lades ner och han har vunnit förtalsmålet mot Cissi Wallin. Men han har inte varit anställningsbar sedan han sparkades från Aftonbladet. Virtanen har försörjningsansvar för sina barn och långt kvar till pensionen.

Om han själv ville ha tillbaka jobbet och Aftonbladet återanställde honom tror jag mediehuset skulle stärka sitt varumärke.

Traditionella massmedier och uppburna journalister talar gärna om sociala medier som ”en kloak” och just när det gäller ”cancel culture” är ju det tyvärr sant. Att spåra upp sin meningsmotståndares arbetsgivare och mobilisera en lynchmobb för att beröva honom/henne sin försörjning och samtidigt skambelägga personen så den blir kasserad som en uttjänt espressomaskin är enligt min mening ren och skär ondska.

Det slår också mot yttrandefriheten. Det får ju inte bli så att bara ekonomiskt oberoende personer som JK Rowling eller pensionerade epidemiologer som Johan Giesecke törs säga sin mening för att ingen mobb kommer åt dem.

Men massmedierna glömmer sitt eget ansvar för att kulturen uppstått. Tänk på alla ”tolvtaggare” som fällts genom åren, jag har ju själv varit med och känt blodvittring så jag vet. Både när det gäller Transportbasen Hans Ericson och S-topparna Mona Sahlin och Stig Malm.

En otroligt märklig avgång som tvingades fram var förre ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östlings efter ”Vad fan får jag för pengarna”. Att bli av med sina uppdrag efter ett uttalande som, utifrån hans perspektiv, säkert var ganska sant. I alla fall varken kriminellt, misogynt eller rasistiskt.

Den stora och viktiga skillnaden mellan traditionella medier och sociala medier är dock att journalistiken nästan aldrig slår neråt på vanliga människor. I fallen The Daily tar upp handlar det ju just om den sortens offer, låt vara att de uttryckt sig rasistiskt eller ultrahöger. Eller till och med slagit någon för att hävda sin ”frihetliga rätt” att vara obstinat och motvals.

Vad kan vi göra?

Enligt min mening lite, eller ingenting alls, mot att lynchmobbar på sociala medier bildas, att folk går in för att skada eller till och med förinta sina meningsmotståndare.

Däremot kan arbetsgivare och ägarrepresentanter i företag och organisationer göra enormt mycket mer.

Sparka inte, eller sätt i kylskåp, bara för att drevet går! Visa civilkurage! Gör en egen prövning, är det verkligen rimligt och befogat med den hets som uppstått i traditionella och eller sociala medier?  När båda slår till samtidigt blir det ett oerhört fyrverkeri som är nästan omöjligt att stå emot, jag fattar. Men man kan ju ändå försöka.

Medielegendaren och gamle TV4-chefen Jan Scherman berättade en gång för mig hur han hanterade skandalen kring journalisten Trond Sefatssons och anklagelsen om mutbrott:

”Det var ju oerhört allvarligt och jag utsattes för hårda påtryckningar att ta bort honom. Jag vägrade innan vår egen undersökning var genomförd. Hur skulle det se ut inför alla våra medarbetare om jag vek mig för trycket? Vad sänder det för signal om hur chefen värnar sin personal?  Utredningen fick ta sin tid, det var plågsamt, men när jag sedan bröt samarbetet hade jag på fötter.”

Precis så bör en riktig chef och en ansvarsfull ordförande tänka.

Vi är några få i Sverige som på heltid arbetar som kriskonsulter. En av mina absolut viktigaste uppgifter är att se till att företag och organisationer inte tvingas betala för dyrt för eventuella misstag i form av förstörda varumärken och dramatiska avgångar, bara för att det uppstått en lynchmentalitet i traditionella och sociala medier.

Men vanliga människor utan resurser och känningar ska inte behöva löpa gatlopp. Det är kanske det mest skrämmande just nu med sociala medier.

Paul Ronge

Krishantering anno 2013 handlar alltmer om sociala medier

Första arbetsdagen efter en fantastisk semester i bländande sol i Antibes eller  påtande med växthuset och trädgårdslandet här i Saltsjö-Boo. Tankarna far åt många håll (och rätt trögt ska medges), som vanligt när man ska gå igång efter en lång ledighet.

Tänker exempelvis på Moderaternas förre PR-general Per Schlingmanns utspel om att vi kan avskaffa begreppet semester. Det fungerar ju för honom och mig och säkert en del andra som är egenföretagare och som kan vara lediga tre månader på sommaren eller jobba häcken av sig utan att fråga någon om lov. Jag betalar själv för min fritid och då angår det ingen annan. Men för de allra flesta, med inrutade jobb och starka krav på närvaroplikt, är semestern ett livsviktigt andningshål. Egentligen samma fråga som den om pensionsåldern. Jag tycker det är roligare än någonsin att jobba. Efter 15 år i PR- branschen lär jag mig ändå hela tiden nytt och kan använda alla praktiska erfarenheter i nya spännande uppdrag. Så jag arbetar gärna tills man får bära ut mig med fötterna före. Men jag har personer i min vänkrets som haft så fysiskt och psykiskt krävande jobb så de inte klarat att jobba ens till 62. Att som Fredrik Reinfeldt tycka att vi ska höja pensionsåldern till 75 är tondövt inför dessa utslitna människor. Lika tondövt som utspelet att avskaffa begreppet semester för att alla numera är uppkopplade.

Men för oss som helt frivilligt är beredda att jobba till 75 (eller 85 för den delen) är det viktigt att hela tiden försöka förnya sig.

Det radikalt nya, som faktiskt håller på att revolutionera hela mediebranschen är förstås Internet med kopplingen till sociala medier. Det innehåller oerhört mycket positivt. Möjligheten för ”vanligt folk” att göra  sig hörda, interagera med makthavare och opinionsbildare och  exempelvis kritisera dåligt underbyggd eller direkt felaktig journalistik innebär en kraftfull ”boost” för demokratin.

Men där finns också de svarta baksidorna; näthat, mobbing, uthängningar, rena drev mot de som vågar tycka olika. Rättshaverister som aldrig ger sig kan i åratal nätplåga företag och organisationer utan att det kostar dem mer än deras tid.

Krishantering i sociala medier (i kombination med traditionella medier) är någonting jag vill medverka till att lära ut. Jag har skrivit intervjuboken ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”, jag har när detta skrivs 11.117 följare på Twitter, jag har bloggat regelbundet i många år – men framförallt har jag i mitt praktiska arbete de senaste åren fått massor av erfarenhet av krishantering också gentemot sociala medier, till exempel i det så kallade ”#SN-gate”.

Så när jag väl kommit igång i höst så ska jag lansera en ny produkt – att lägga till de medieträningar, seminarier, föredrag och snabba krishanteringar och medierådgivningar jag gör. Det blir ett paket med flera heldagar med arbetsnamnet: ”Så gör du när drevet går i sociala medier”. Och den sista dagen blir en workshop, där färdigheterna i att hantera sociala medier i kris praktiskt testas i ett specialskrivet case. Bara att skriva detta ger energi! Förnyelse och utveckling är nyckeln till att ha roligt på jobbet, orka längre och göra nytta för kunderna. Åtminstone fungerar det så för mig.

Andra skriver intressant om sociala medier

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Jag kom just på att jag inte bara löst problem utan också skapat dem via sociala medier, när jag upplevt mig felaktigt behandlad som kund, som i #aviationgate.

Se upp för säljet på sociala medier!

För en tid sedan blev jag intervjuad av studenter inför en uppsats om kommersiella möjligheter med sociala medier. Jag slogs av att jag, jämfört med flera ”sociala medier-experter”, var den som argumenterade hårdast mot att se sociala medier (bloggar, Facebook och Twitter) som möjliga säljkanaler. Jag förespråkar ett ”indirekt sälj”. Genom att argumentera och diskutera kring den verksamhet man kan och förhoppningsvis brinner för, och ge alla följare ett mervärde kring detta, kanske det också leder till ökad försäljning.

Jag skriver kanske för att det inte alls är säkert att det leder till ökad försäljning och för att det inte ens bör vara det uttalade målet. Så är det åtminstone för mig när jag bloggar, twittrar eller resonerar på Facebook. Det intressanta är åsiktsutbytet.

Igår fick jag ett exempel som nästan övertydligt visade hur man inte ska bete sig mot sina Facebook-vänner, ett massmejl till 174 ”Facebookvänner” som inte var något annat än ett rent ”råsälj”:

Jag har självklart anonymiserat avsändaren, men precis som Beatrice Ask, Nina Jansdotter och andra lämnade jag ”konversationen” direkt och avföljde dessutom personen pronto.

Min Facebook är ingen reklambrevlåda.

Kring detta uppstod igår en diskussion på Facebook, där flera personer tyckte gränsen mellan professionellt varumärkesbyggande och ”rent sälj” är diffus. För mig är den glasklar och ser ut ungefär så här:

Mängder av människor, företag och organisationer är uppe på sociala medier av mängder med orsaker. Och allt är i stort sett okej (om det är lagligt) så länge man huserar på sin egen sida. En del skriver dagböcker om när de dricker kaffe, tränar, vänslas, leker med barnen eller har kräksjuka och man kan tycka att de tror att de inte bara har huvudrollen i sina egna liv utan också i alla andras.

Helt okej, för varken jag eller någon annan behöver läsa om vi tycker det är trist.

Andra bygger varumärken, bygger företag, bygger idéer och bygger nätverk. Samma sak där: Är det intressant så får sidorna läsare och twitterkontona följare. Men varken jag eller någon annan behöver läsa om vi tycker det är reklamigt och tråkigt.

Jag är ingen ”sociala medier-guru”. Jag har bara undantagsvis hållit föredrag i ämnet. Men om jag vore det skulle min paroll till kunder som går upp på sociala medier vara: ”Gör dig nyttig”. En av dem som lever allra bäst upp till det tycker jag är Odla.nu som vad jag vet bara finns som hemsida. Men där får alla amatörodlare svar på allt från på viket djup och i vilken mylla man sätter sparris till hur man förkultiverar purjo. Vilken odlarfråga du än googlar på så kan du vara nästan säker på att hamna på Odla.nu.  Självklart köper jag gärna frön från en leverantör som ger mig viktig information gratis.

Jag tillhör den stora skara som avskyr framfusiga säljare, inte minst de som attackerar folk telefonledes och aldrig släpper taget. Här i Frankrike njuter jag av att svara dem på svenska, notera deras förvirring och sedan klippa till med: ”Jag fattar inte vad du säger, men ha en bra dag och hejdå”.

På Facebook är det ännu värre. Det finns ingen dörr att knacka på, ingen telefon där någon måste svara, utan plötsligt så befinner sig säljaren i mitt digitala vardagsrum, genom att utnyttja möjligheten att som ”vän” spamma min brevlåda.

Så du som så framfusigt lovade mig ”tidsbesparing, effektivitetsvinst och en härlig känsla av nöjdhet”, vad hade du för det?

Andra skriver intressant om sociala medier

/Paul Ronge

”Sociala Medier” blir e-bok i iTunes-modell

Mitt förlag, Optimal förlag, kommer att ge ut min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling som e-bok.

”So what”, kan jag riktigt höra er gäspa. En intervjubok som helt och hållet handlar om sociala medier SKA ju ges ut i nätversion – allt annat vore paradox och tjänstefel.

Jag ska ändå erkänna att jag blev alldeles varm av Lisa med bloggen lisasfanclub som i posten ”Jag ligger i sängen med Paul Ronge” skriver om det fina papperet i boken och den härliga känslan av prassel mellan fingertopparna.

Älskar man livet så älskar man paradoxer.

Men visst har det mesta mitt förlag beslutat sig för att göra gjorts förr: Min bok kommer ut i alla format och på alla plattformar. Gladast är jag att den blir specialanpassad till iPhone och iPad, eftersom jag nuförtiden har blivit en riktig ”MacRonge”.

Jag är teknisk idiot, det gäller allt från strejkande franska gräsklippare till högteknologiska datorer. Men jag har hyfsad erfarenhet av kommunikation. Mitt bidrag blir att föreslå en massa bra länkar i boken, som stimulerar till att läsa den online och som ger alla möjligheter att sväva ut på egna utflykter.

Jag tar jättegärna emot tips på länkar som ni tycker skulle passa i min bok, självklart får ni ”credd” för det jag använder.

Vad boken kommer att kosta vet jag inte, det bestämmer förlaget. Men den ska innehålla ”extra allt”, ungefär som en pizza som man vräker extra ost och salami över. En pizza är ju, precis som pappersboken, begränsad i sitt format – vilket en e-bok egentligen inte behöver vara.

Optimal är ett förlag som ligger långt i framkant när det gäller e-böcker, många av de mest lönsamma böckerna är också teknikorienterade. Och åtminstone en sak blir helt ny: Förlaget vill ge ut tre av intervjuerna i särskilda e-böcker som säljs enligt Itunes-modellen. Det har, vad vi vet, inte gjorts förr. ”En lös Prince”, som jag köpte när jag tjyvrökte på tidigt 1960-tal har blivit en låt på iTunes, har blivit en intervju med förhoppningsvis ett gäng länkar. Utvecklingen går framåt!

Tre intervjupersoner har tillfrågats i dagarna och en har redan sagt ja: Christina Stielli, som nyss gav ut sin debutroman: ”Jag älskar dig inte”.

Det betyder att experimentet kommer att bli av. Åtminstone en e-bok är klar.

Christina har ett hjärta, en glöd och en empati som ger liv åt alla ettor och nollor som gäller i den digitala världen. Hennes intervju ser jag som en av de mest intressanta och jag ser verkligen fram mot hennes länktips.

E-boken med Christina kommer sannolikt inte att kosta mer än en tia!

Detta blir jättespännande och ligger helt i linje med Mattias Boströms, Piratförlaget, tankar. I min pappersbok lanserar han framtidsvisioner som att e-böcker ska kunna säljas och abonneras på i kapitelform enligt Spotify-modellen.

Varför ska boken överhuvudtaget kosta om det handlar om en ”sketen tia”? På en mycket trevlig kräftfest alldeles nyligen hos ”Dojan” aka Kristofer Björkman , den driftiga entreprenören bakom Newsdesk, lanserade jag min syn:

Jag vill ha ett system för tummen upp eller tummen ner som de gamla romarna i antiken hade. Betalning, även om det är en spottstyver, betyder för mig tummen upp – något du inte ser när produkten är helt gratis för läsare/ tittare/ lyssnare.

Min förläggare Christian Reimers skrev det här mejlet till de som vi ville få med i vårt ”Spotify-experiment”:

»Ditt kapitel« i Paul Ronges bok

Om ni vill hjälpa till med idéer och synpunkter på hur detta ska bli bra är jag oerhört tacksam.

/Paul Ronge

Uppdatering: Har ändrat tidigare skrivning ”Spotifymodell” till ”iTunesmodell”, vilket givetvis är vad det handlar om. Ibland blir det fort och fel.

Frostnypen frisk kritik av Sociala Medier

Jag har i huvudsak hittills fått välvilliga recensioner för min bok ”Sociala Medier” – en halv sekund från ord till handling.

Så också från @GertFrost som bland annat skriver att boken varit ett fint resesällskap under hans semester, att den givit nya infallsvinklar och nya perspektiv från de många intervjuade. Han skriver att den är läsvärd och uppmanar till köp, vilket naturligtvis gör mig glad.

Men det som gör mig mest glad är att han på ett konstruktivt sätt och med sedvanlig stilistisk skärpa också kritiserar boken. Det möjliggör ju en diskussion på högre nivå.

Den viktigaste kritiken är att jag inte har några motbilder – några som kritiserar fenomenet sociala medier och vågar ”svära i kyrkan”. Frost tar dock fram Jerry Silfwer, @DoktorSpinn,  som ett exempel mot strömmen och uppskattar att han ifrågasätter värdet av Twitter.

”Varför så ensidigt, Paul när du ändå hade nästan 280 sidor till ditt förfogande? Det gör att innehållet ibland saknar spänst.”, frågar Gert retoriskt.

Kritiken är helt relevant. Jag ville skriva en bok som gav perspektiv, infallsvinklar och tankar i en salig röra (eller mosaik) för dem som vill förstå fenomenet och göra det med hjälp av ett antal av de mest inflytelserika och intressanta praktiska utövarna.

Det var mitt val, egentligen grundat på logiken att de som inte tycker om sociala medier kan låta bli att koppla upp sig. Jag skrev boken för de som är intresserade.

Det betyder att boken som verkligen kritiskt granskar sociala medier nog återstår att skriva. Kanske av en vass penna som Gert Frost som ju också verkar ha funderat mycket i dessa banor. Jag är nog inte mannen att göra detta, eftersom mitt bejakande av sociala medier är lika villkorslöst som det är för internet, för TV, för mobiltelefonen. Det är något vi kommer att leva med.

Men här är mina infallsvinklar till den som kommer att skriva den kritiska boken:

Näthatet

Niclas Strandh, @deeped, säger i boken att näthat är ett dåligt begrepp. Det är människor som står för hatet, inte nätet i sig. Det har han naturligtvis rätt i och det är fyndigt formulerat. Men poängen är ju att nätet blir en förstärkare på hatet, att ungdomar som i en by vill trasa sönder och mobba en ung tjej har fått helt nya verktyg. Hur ska vi hitta sätt att freda människors integritet och motarbeta rent kriminellt förtal utan att tumma på demokratin och yttrandefriheten? Detta är ett jättestort dilemma. Jag hade kunnat intervjua någon som utsatts för näthat och knäckts, (Isabella Löwengrip, @lowengrip räknas inte eftersom hon ju säger sig bli stärkt av hatattacker!) men det gjorde jag inte.

Brutaliseringen

En del replikväxlingar och ”debatter” i bloggosfären får en att ta sig för pannan. Språket används som en yxa som ska hugga kontrahenten i strimlor. Epitet som skallerorm, vedervärdiga svin, häxa och så vidare tillhör de mildare. Detta, att dialogen kan bli så brutal, var jag på väg att skriva om, men avstod. De personer som skulle fått exemplifiera detta blev så ledsna och förbannade att jag strök avsnittet. Fortfarande tycker jag att ett sådant avsnitt skulle ha platsat och givit boken mer sälta. Men fördelen nu är att alla som är med har godkänt sina avsnitt och kan stå för mitt sätt att redovisa deras berättelser.

”Pladdret”

Gert kritiserar Fredrik Federley, @Federley, i recensionen och tycker han mest ägnar sig åt pladder. Där håller jag inte med. Federley är wysiwyg (what you see is what you get) och i den meningen en ny sorts politiker jag vill se mer av. En som inte är en högtravande officiell person för att sedan i privat lönndom förvandlas till något helt annat. Överhuvudtaget har jag svårt att begripa kritiken för pladder och nonsens på Facebook och Twitter. Det handlar ju om mingel. Dessutom ett mingel man när som helst kan lämna, vilket är svårare när du är bortbjuden. Många kritiserar nätet för att det tar tid, det är samma typ av kritik som TV:n fick när den kom.

Men ska sociala medier kritiseras så går det säkert att hitta missbruk och överutnyttjande och människor som hänger över datorn istället för att läsa saga för sina barn.

Gert skriver:

”Min viktigaste slutsats efter att ha läst boken är att vi måste arbeta mot att få en ny terminologi när vi diskuterar sociala medier. Den måste bli mer distinkt, men begriplig. Mer differentierad.
En terminologi som inte exkluderar merparten av svenska folket, vilket tyvärr är fallet för närvarande.”

Här tror jag precis tvärtom, det är MINDRE av distinkt terminologi som behövs.

Sofia Mirjamsdotter, @mymlan, säger enligt min mening mycket klokt att vi borde sluta tala om sociala medier och istället använda begreppet internet, för det är vad det handlar om. Och det praktiska användandet växlar ju så hisnande mycket att man får huvudvärk av att fånga in ”distinkta begrepp”. Alltifrån att skicka digitala öl (smakar inte mycket) och konstiga gruppappeller på Facebook till spränglärda diskussioner om antika retoriska begrepp.

Gert kallar sig en folkvagnsbubbla i en social medievärld av sportbilar. Det är ju totalt fel! Gert Frost är tvärtom en intressant röst i bloggvärlden, inte minst genom sin kritiska hållning.

/Paul Ronge

Uppdatering: Mikael Hansson på Västerbottenskuriren har skrivit en lika tänkvärd recension som Gert. Men här är infallsvinkeln mycket tydligare på att vanliga människor, invandrare, troende i samfund, alla de som inte sitter på samhällets toppositioner, än mer måste komma till tals i nya bokprojekt.

Jag tackar för vänliga ord och konstruktiv kritik (undrar vad det är med sociala medier som gör att de spänstiga diskussionerna ofta blir så mycket mer sakliga och intelligenta än de som förs i traditionella medier).

Partierna – Cementhäckarnas hemvist?

Kent Persson, den resonerande och sociala medier-begåvade moderaten i Örebro har lyckats samla intressanta politiska bloggare under vinjetten ”Veckans bloggdebatt”.

Denna gång handlar debattämnet om sociala medier som flipp eller flopp i valrörelsen.

Under ett av många seminarier om sociala medier i Almedalen, i Makthavare.se:s regi, ”Sociala Medier – gäspning eller turbo i valrörelsen” debatterade jag den frågan med Gudrun Schyman, Johan Ingerö, Brit Stakston och Erik Laakso.

Mitt svar  var gäspning (alltså flopp), men den viktigaste frågan att diskutera är väl varför, var det går snett.

Jag menar att den helt avgörande frågan är riksdagspartiernas fullständigt förstelnade strukturer, med ett inre partiliv och ett sätt att agera som inte förändrats nämnvärt de senaste 150 åren.

I debatten hänvisade jag till Staffan Heimerson, den gamla (men evigt unge) rabulisten och frifräsande krönikören från Aftonbladet. Eftersom han var så uttalat fackföreningskritisk så slogs jag som ett djur för att få honom vald till ombud till Journalistförbundets kongress på sent 1980-tal och lyckades. Som klubbordförande tyckte jag det var viktigt att också en röst som hans (och som kanske hälften av Aftonbladets journalister i det tysta instämde med) fick ge sig till känna.

Han stod i talarstolen och sade ungefär så här inför flera hundra kongressombud:

”Ni är de som valde varandra när alla andra hade gått hem för att de inte orkade vara kvar längre på mötena och höra på ert tugg!”

Sedan deltog han med liv och lust i debatterna och kom med bra och konstruktiva förslag!

Hårt och antifackligt? Javisst, men också ett träffsäkert angrepp på byråkrati. I partierna är det väl ungefär så man väljer varandra till förtroendepositioner. I huvudsak finns två skäl:

  • Antingen är man en smilfink, läs gärna socialt trevlig person, som aldrig ställer till problem och ifrågasätter.
  • Eller så är man en jäkel på att klå upp politiska motståndare.

En kombination av dessa två egenskaper är naturligtvis det mest perfekta.

Jag tror att kontrollbehovet, oförmågan att på allvar lyssna på andra och den traditionella megafon- och plakatpolitiken är det största hindret för att sociala medier ska kunna fungera optimalt för partiernas kommunikation med väljarna.

Ett annat hinder är att traditionella medier fortfarande är den totalt överskuggande kanalen för partierna att komma ut till väljarna. Journalistiken förutsätter sensation, förenkling, konfliktorientering, spektakulära utspel och dramatik. Politiska sakfrågor, som ofta mår bäst av problematisering, lugnt resonerande och evolutionära resonemang, kan förlora mycket på detta.

Partierna måste helt enkelt våga släppa taget om sitt absoluta kontrollbehov. Partier som öppnar upp och för dialoger direkt med väljarna kommer med automatik att moderniseras och påverkas av hur människor av år 2010 känner och resonerar. Samt givetvis bli mer demokratiska.

Helsingborgs Dagblad (HD) ledare resonerar idag intressant kring min bok ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling.” En tes är att de som har mest att vinna på sociala medier och tillhör de skickligaste, inte sitter i de högsta politiska maktpositionerna i samhället. Och det stämmer ju på till exempel Gudrun Schyman, Fredrik Federley, Kent Persson och Lilith Svensson som alla är intervjuade i boken.

Litet grann är det som när LO-basen Stig Malm på 1980-talet sade att ”cementhäckarna” måste lämna fackexpeditionerna och ge sig ut på verkstadsgolvet.

Men ytterligare en komplikation är ju att svenska folket ännu inte finns på de mest politiserade kanalerna i sociala medier, nämligen bloggarna och Twitter. Folket finns på Facebook som för många är en väldigt privat och opolitisk sfär med bilder på barn och barnbarn och allsköns grupper, spel och applikationer. Som digitala vardagsrum.

För partierna är den största utmaningen att finnas där, göra sig intressanta och vara verkligt intresserade av vad väljarna har att säga dem. Annars åker de ju ut. Jag kan inte som gäst gå in i värdens vardagsrum och bara knäppa på en fotbollsmatch om värden hatar sport.

Diskussionen har i rätt hög grad gällt Twitter, där Makthavare.se har undersökt aktiviteten under Almedalsveckan. Men om folket inte ännu finns där, utan framförallt opinionsbildare och journalister, är det väl knappast en flipp med en massa tweets? Framför allt om det mest handlar om  envägskommunikation om olika jippon och seminarier man har hållit?

Brit Stakston (JMW), Mary XJ, Peter Andersson, Claes Krantz, Erik Laakso (Uppstuds) och Fredric Kjellberg har alla skrivit intressant utifrån olika utgångspunkter om detta ämne.

/Paul Ronge

Min nya bok – om länkkärlek och näthat

Jag har haft mitt längsta blogguppehåll sedan jag blev min egen igen, vid nyår. Och risken är att det blir fortsatt tunnsått här ett tag framöver.

Orsaken är att jag skriver på  en ny bok – eller kanske skriver den mig.

Den handlar om Sociala Medier och bygger framför allt på intervjuer med människor som på olika sätt har spelat huvudroller på Facebook, i bloggande och på Twitter och fört dessa fascinerande sätt att kommunicera framåt.

Boken ska handla om högt och lågt, stort som smått, offentligt som privat, länkkärlek och näthat. Jag talar med tunga nätdebattörer, chefredaktörer, ”medborgarjournalister”, ”bloggvälvare”, gurus på Sociala Medier och vanliga bloggare.

Just nu känns det som om boken har tagit ett rejält tag i handen på mig och dragit iväg med mig på en utflykt där jag snubblar efter och försöker hänga med.

Så mycket impulser och infallsvinklar får jag från alla jag intervjuar, så mycket insikter om vad Sociala Medier egentligen handlar om.

Den röda tråden är att den finns en otrolig generositet, en vilja att dela med sig av vad man kan och en vilja att lyssna på andra.

Jag har inte ens hunnit halvvägs, men vågar ändå konstatera att länkkärleken är större än näthatet.

Jag tar jättegärna emot kommentarer här med infallsvinklar och förslag på vad denna bok bör innehålla.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här skriver Resumé om bokprojektet och den litet tråkiga orsaken att jag har extra tid att skriva den: Att samarbetet med Gudrun Schyman om seminarier för valarbetare sprack.

Uppdatering 2: Nu säljs boken med titeln ”Sociala Medier – en halv sekund från ord till handling”. På den här vänskapslänken köper man boken för 149:-