Mina bästa medieträningstips – workshop 30/9 för medietränare!

Klicka här för att se inbjudan till min workshop onsdagen den 30 september 2020 – där jag ger mina bästa tips för att bli en bättre medietränare.

Jag har under 22 år, alltsedan jag slutade på Expressen, varit en av Sveriges mest anlitade medietränare.

Under den tiden har insikten i hela samhället vuxit om hur viktigt det är att förstå journalistikens metodik och förbereda sig inför mötet med reportern.

Med andra ord har informationschefer, pressinformatörer och mediestrateger fått en allt viktigare roll i företag och organisationer. Få talespersoner möter idag journalister utan någon form av medieträning – som ofta sker snabbt och ”inhouse”.

Det är till er som vill bli ännu bättre på att själva medieträna era chefer och talespersoner jag nu vänder mig. Jag lär ut mina bästa råd och knep på ett webinar onsdagen den 30 september 09-12 via Zoom.
Jag visar de slides jag använder i mina teoriavsnitt och berättar hur jag anpassar dem konkret till individer och företag.
Det blir en workshop med stort utrymme att ställa frågor och diskutera problem. Webinariet begränsas till 40 deltagare.

Det här får du lära dig
Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen? När är det bäst att ta in en extern medietränare?
Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?

Anmäl dig till paulronge@me.com med namn, aktuell mejladress, företag och fakturaadress.
Eller maila till alexis.wicklin@friendsagenda.se

Skicka också gärna med egna frågeställningar som jag då får tid att förbereda inför webinariet.

Sista anmälningsdag: 23/9
Webinaret kostar SEK 5 000 exkl moms. SEK 7 500 för två kollegor från samma organisation.

SAS fiasko blev mördande reklam

Få har väl missat debatten om SAS nya reklamfilm där budskapet var: ”Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting”.

Efter kritikstormen togs filmen ner, för att sedan läggas upp igen för att den stod för ”SAS värderingar”.

Jag menar att filmens budskap är idiotiskt, på gränsen till intelligensbefriat. Vi har IKEA, Volvo, Ericsson, ABBA och hela det svenska musikundret, Spotify, Zlatan, Björn Borg, en matkultur med stjärnkockar verksamma internationellt, ALLT är inte importerat från högre stående kulturer till oss hedningar i norr.

Intressant är att PR-geniet Ingvar Kamprad valde helt motsatt väg när IKEA erövrade världen. Överallt ser man de blågula IKEA-komplexen där man, förutom möblerna, kan köpa sill, svenska köttbullar och svenskt brännvin till facila priser. Han tog med sig Sverige ut i världen utan Jante eller självskam. På samma sätt gjorde Nokia under sin storhetstid Finland känt och respekterat . Mobilerna förknippades med finsk sisu och företaget var stolt över sitt ursprung.

Alla kan göra fel,  men en god regel är att om man har trampat i klaveret så bör man stå still och inte klampa omkring i det. Genom att SAS först lägger ut, sedan tar ner och därefter åter lägger upp filmen förstärker företaget intrycket av vinglighet och opportunism.

Aftonbladet hävdade i en  ledare att ”trollkriget är här”, genom att kritiken mot filmen skulle ha kommit från ryska botar.

Aftonbladet menar att tesen bevisas av Twitterverktyget Hoaxy, när det är tvärtom. Aftonbladet underlät att visa en graf som talar om att inläggen huvudsakligen inte är bot-producerade, vilket avslöjas i en lång tråd från reportern Mattias Albinsson.

En av Dorothy Sayers deckare har titeln ”Mördande reklam” och utspelar sig i reklammiljö.

Och i SAS fall tror jag definitivt man kan kalla reklamen just ”mördande”. Som krishanterare, medierådgivare och allmän kommunikationsnörd är reklambyråernas roll i fiaskon av denna typ det mest intressanta för mig.

De är vana vid att man köper sitt utrymme, istället för att förtjäna det genom att komma med budskap som både kan väcka positivt medialt intresse och bli viralt genom att delas och diskuteras på sociala medier.

Det har fostrat en okänslighet för folks reaktioner, en mallighet och en ”nu ska vi tala om hur det ligger till”-mentalitet som inte fungerar längre i en tid när sociala medier bär fram ursinniga eldstormar som för tanken till det drabbade Australien.

Det finns ju en orsak till att folk installerar annonsblockerare på löpande band.

Det här gäller absolut inte alla byråer, jag sitter själv med reklammänniskor som främst arbetar med ”goda” företag och organisationer som inte vill bygga sina varumärken genom att provocera. Men det okänsliga tilltalet och de logiska kullerbyttorna finns där, som när Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen för att visa att kvinnor tjänar mindre än män.

Paulina Neuding uttrycker det så här i en krönika i Svenska Dagbladet, där hon bland annat skriver:

”Den svenska reklambranschen är genomgående tillrättavisande och föreläsande, och folk tolererar det med samma stoiska lugn som man tolererar så mycket annat.

I SAS fall låg det förstås särskilt mycket i farans riktning att man skulle välja att ägna sig åt godhetssignalering. Det är inte alltid roligt att vara reklamare och få frågor från kompisar om det stora flygbolaget man jobbar för.

Vi kan kalla det Meghan Markle-principen: Ju fler flygmil på samvetet, desto större behov att utsätta omvärlden för moralpredikningar.”

Det är elakt, men på kornet.  Det jag tror stora företag kan lära är att lägga större uppmärksamhet på om de kampanjer som föreslås verkligen blir god PR, att de gynnar företagens varumärke och inte bara ger ”pang för pengarna”, i bemärkelsen att chockera och väcka uppseende.

All reklam är inte bra reklam, det har jag ofta fått påpeka när jag kommenterat olika kampanjer i media. Den internationella trenden verkar vara att allt fler företag låter stora PR-företag ta hand om mer av marknadsföringsbudgeten och kombinera den köpta uppmärksamheten med den förtjänade som bygger på traditionell mediebearbetning i kombination med delningar och klick på nätet. Jag tror det är helt rätt väg att gå.

Paul Ronge

Trumfesset i PR är alltid äkta vara

Debatten har gått het de senaste dagarna på sociala medier om moderaten Hanif Balis attack mot Carl Bildt (”grabben” som alltid haft fel om utrikespolitiken)  Han får både kraftfulla fördömanden för sitt vildsinta svingande på Twitter och försvar från ganska tunga seriösa aktörer som tycker han har rätt i sak.

Han har petats från sina uppdrag i riksdagen och tvingats be Carl Bild om ursäkt.

Kvittrandet på Twitter för och emot, huruvida Bali har rätt i sak eller inte är bedövande. Ungefär på nivån kakafonin i en tropisk regnskog, där Bali är som den galna hackspetten i Kalle Ankas jul.

Jag förstår honom samtidigt. I den miljön måste man ropa högre och fräckare för att höras. Eller så håller man  för öronen, eller kanske helt sonika tar en paus från sociala medier. Vilar öronen.

Men ju äldre jag blir och ju längre jag hållit på med PR (21-22 år nu), desto mer har jag lärt mig uppskatta äkthet och konsekvens. Det är också trumfesset i framgångsrik PR.

Alla vet att Bali driver sin hårda linje mot islamism och en generös invandrarpolitik för att han tycker så. Inte för att stiga i graderna i Moderaterna, inte för att stryka medhårs. Som många redan påpekat: Bali har fått kränka och förnedra motståndare i åratal utan annan konsekvens än mumlande aja-baja från partiledningen. Men när han angrep partiikonen Carl Bildt tog det hus i helvete. Man kan tycka extremt illa om hans politik och hans höga tonläge, men hans engagemang känns äkta.

Lika äkta är Greta Thunberg – och som hennes motståndare har försökt bevisa motsatsen! Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har tagit på entreprenad att ”bevisa” vilken marionett Greta är och hur styrd hon är av mäktiga manipulerande vuxna, till exempel PR-konsulter.

Hennes avslöjanden har flera gånger visat sig vara helt uppåt väggarna. Till exempel att Greta skulle ta betalt via en talarförmedling för föredrag. Men även om Greta Thunberg skulle få PR-hjälp så tycker jag kritiken är rent fånig. Jag har hjälpt otaliga företagsledare, organisationsledare och politiker under årens lopp. Det är allmänt accepterat att ledare och makthavare får medieträning och rådgivning. Varför blir det plötsligt fel om en 15-åring, som plötsligt hamnar i internationellt rampljus och bevakas av all världens media skulle få PR-hjälp?

En lång rad ”klimatförnekare”, Sverigedemokrater och andra, ofta med det gemensamt att de är medelålders och äldre män som tycker Greta ska gå i skolan och knipa näbb medan vuxna talar, stämmer in i kören.

Hon är rakt igenom äkta i sitt engagemang och därför är hennes belackare som hänvisar till hennes ringa ålder förlorade från början.

De framstår som pompösa Goliat-typer, samtidigt som Greta Thunberg gång på gång bevisar att hon lever som hon lär in i minsta detalj. Som att fara med en otroligt obekväm kappseglingsbåt över Atlanten till miljökonferens i New York istället för att flyga.

Jag diskuterar Greta i TV4 Efter Fem här.

Man vet helt enkelt var man har dem, dessa ”äkta typer”.  Man behöver inte hålla med dem, tvärtom. Men med sin tydlighet bidrar de till att man lättare kan formulera sin egen ståndpunkt.

Det politiska landskapet är nu komplicerat och sannolikt mycket förbryllande för många genomsnittsväljare att begripa sig på. En ohelig allians S-MP-C-FP  som ersatt den gamla invanda Alliansen. En moderatledare som kritiseras hårt även internt och som har svårt att hitta sin roll. Och så har vi KD-ledaren Ebba Bush Thor som är otroligt tydlig och konsekvent i sin oppositionsroll.

Hon driver ju samma politiska linje nu som hon gjorde när KD låg under fyraprocentspärren, skillnaden är att hon mer än dubblat sitt stöd till 8,4 procent (SIFO) i augusti. I mars, innan debaclet med avslöjandet om att  Lars Adaktusson röstat mot abort 22 gånger i EU, låg KD på drygt 12 procent.

Man behöver inte hålla med henne politiskt (ja, jag upprepar detta mantra till leda) för att imponeras av tydligheten, konsekvensen och kanske framför allt ihärdigheten. Det är raka motsatsen mot att sätta fingret i luften och forma politiken utifrån vad som för stunden verkar ge mest väljarstöd.

Ebba Busch Thor kommer snart till vår Rotaryklubb. Det blir mycket spännande att höra hur hon tycker att oppositionspolitiken bör utformas i det nya politiska landskapet.

Paul Ronge

VW – bubblan som sprack

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den  mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller.  VW:s  varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon  bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon  sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Gästblogg: Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

Det är mitt i sommaren, en tid när vi alla förhoppningsvis har mer tid att njuta av våra intressen. I mitt fall  familjelivet med barn och barnbarn, trädgårdarna i Frankrike och Sverige, samt bluesmusiken som är min passion sedan tidiga tonåren. Det intresset delar jag med Magnus Mosén, en bluesälskare som liksom jag har en bakgrund som journalist. Sedan 2012 jobbar han som kommunikatör på Vellinge kommun med fokus på omvärldsbevakning, sociala medier och pressfrågor. På hans blueslista på Spotify finns i skrivande stund 1219 spår! I nedanstående gästblogg drar han intressanta paralleller mellan bluesens hårt styrda ”tolva” som samtidigt ger utrymme för gränslös improvisation och PR-kommunikation:

”Tell it like it is” – Vad bluesmusiken har att lära oss om PR

I PR-Sverige finns det gott om självsäkra föreläsare och mer eller mindre självutnämnda gurus som alla har sin sanning, sin tvärsäkra spaning om hur vi idag – och inte minst i framtiden – borde jobba med PR och kommunikation för att nå maximal framgång, oavsett om man jobbar inom näringslivet eller, som jag, inom offentlig sektor.

Jag tycker själv att det ofta är ganska svårt att värdera alla budskap och klokheter men jag kan urskilja ett antal återkommande budskap och maximer som alla får mig att tänka på min stora passion: Blues.

Improvisation, snabbhet och lyhördhet är viktigare någonsin?

För inte alls speciellt länge sedan var allt som rörde kommunikation och PR betydligt lättare – i vissa avseenden.

Åtminstone är det så jag föreställer mig saken. Som PR-person hade jag för bara 15 år sedan förmodligen haft ett begränsat antal kanaler och plattformar att fokusera på. Kanaler och plattformar med auktoritet och obestridlig trovärdighet hos allmänheten. Här i södra Skåne kan vi nämna Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Arbetet (vars nedläggning journalistiken här nere fortfarande lider stort av, men det är en annan historia), Sveriges Radio och Sydnytt. Folk litade på medierna, och i den mån vissa inte gjorde det var möjligheterna att effektivt sprida motbilder tämligen begränsade.

Idag måste jag ta hänsyn till oräkneliga bloggare, twittrare och Facebookare som endast verkar har två saker gemensamt: De är till synes fullkomligt oberäkneliga och har stora möjligheter att göra sina röster hörda.

Detta ställer höga krav på allt som rör lyhördhet, improvisation och snabbhet. Tre ingredienser som av en ren händelse hör till ett bra bluesgitarrsolo.

Jag måste vara lyhörd gentemot min omgivning. Om den gitarrist jag jammar med spelar ett blixtsnabbt solo i G-dur på trettonde bandet och uppåt finns det ingen anledning för mig att göra samma sak.

Jag vill ju sticka ut, skilja mig från den kontext jag befinner mig i och väljer att spela ett coolt jazzigt solo runt tredje bandet. Kanske mixar jag den pentatoniska skalan med den mixolydiska, kanske lirar jag kaxiga oktaver, inspirerad av Wes Montgomery.

Oavsett vad. Jag måste lyssna på vad mina medmusikanter sysslar med, och jag måste, mer än något annat, få en känsla för vad min publik verkligen uppskattar och efterfrågar. Jag spelar inte för mig själv, utan i en dialog med andra.

(En bluesgitarrist som förstår denna princip mer än någon annan: Robben Ford.)

Detsamma gäller väl kommunikation? Mitt jobb handlar mer om att lyssna in och förstå människor, än att kommunicera ut och det handlar om att snabbt kunna improvisera och ändra färdriktning när förutsättningarna ändras över en dag en timme eller en minut. Därför är omvärldsbevakningen, både den långsiktiga och den som sker i absolut realtid, totalt avgörande för alla kommunikationsinsatser.  Vad tycker bloggare, Twittrare och andra om det vi förmedlar? Bör vi ändra något? Förtydliga? Bemöta? Eller kanske släppa det vi sysslar med helt och hållet och gå hem och öva på kammaren?

Jesper Falkheimer, professor i strategisk kommunikation vid Lunds universitet, höll i våras ett webbsänt föredrag för SKL:s räkning i vilket han bland annat diskuterade strategiernas och kommunikationsplanernas roll i modern kriskommunikation. Han presenterade ett flertal teorier, men den tes jag föll för var följande (och här tolkar jag fritt!):

Planer och strategier är fortfarande viktiga – men främst i ett rent terapeutiskt syfte.

Kommunikationsplanen är en struktur att luta sig emot, men som man i praktiken alltid måste frångå, därför vi inte längre kan planera våra kommunikationsinsatser. Vår förmåga att snabbt kunna lyssna in vad vår omvärld säger och att improvisera, att anpassa oss, är central.

Lär dig bluestolvan, själva formen, öva in en stor bag med licks och fraser. Lär dig spela allt i sömnen och i samtliga tonarter. Men bestäm dig inte i förväg för när du ska bränna av vilken ”räka”. Kontexten, det som är rätt för stunden, måste avgöra! Om det blir fel ibland? You bet!

Men alternativet, att in i det sista vänta tills vi har tagit på oss både livrem och hängslen, är otänkbart. Då har twitterstormen redan dragit förbi och du och din organisation står där med ett varumärke i ruiner som kan ta år att bygga upp igen.

Vår längtan efter det äkta

Transparens och öppenhet är sedan länge buzzwords, som används så ofta att jag inte är helt på det klara med vad som avses med dessa nobla begrepp. För mig som arbetar inom offentlig sektor och dagligen måste förhålla mig till offentlighetsprincipen känns transparens och öppenhet som en given del i vardagslunken. Att den offentliga sektorn överlag är för dålig på att utnyttja och lyfta fram offentlighetsprincipen – denna demokratiska stolthet – i sin kommunikation är en annan sak och förtjänar ett eget blogginlägg. Eller en avhandling.

Men jag tolkar detta med transparens och öppenhet som ännu ett uttryck för vår längtan efter det autentiska, det äkta. Vi vill inte känna oss lurade utan vill veta att det vi konsumerar är ”äkta” och ”på riktigt”. Ur ett PR-perspektiv innebär detta att du förvisso inte alltid måste berätta allt. Men det du berättar måste vara sant, på riktigt och äkta.

I en modern studiomiljö är möjligheterna oändliga. Det finns oräkneliga omtagningar, cirka en miljon instrument i datorn och autotuning som kan få dig att framstå som en trovärdig och kompetent artist. Fram tills dess att någon ber dig spela unplugged. Då ställs saken lite mer på sin spets. Är du den du utger dig för att vara i den produkt du säljer, eller i det budskap du för fram?

Med en tillräckligt stor marknadsföringsbudget tror jag att i realismens namn att man fortfarande kan komma mycket långt. Med ”smokes and mirrors”, träffsäker reklam och en del skitsnack kommer man fortfarande mycket långt.

Men – och nu är det helt okej att kalla mig drömsk idealist – du kan hamna i ett läge då du som representant för ett företag eller en organisation måste spela akustiskt. Utan playback. När den oförutsedda krisen är ett faktum.

Då måste du, som man brukar säga inom bluesen, Tell it like it is. Du måste berätta en historia som åtminstone upplevs som trovärdig, rimlig och äkta.

Det brukar kanske inte alltid vara upplyftande, roligt eller smickrande för stunden. Men du vinner kanske i längden. Du kanske kommer undan med skinnet i behåll.

Magnus Mosén

”Är det inte Janne (Josefsson) som sitter där borta?”

Så fort jag tänker på varumärken, både personliga och sådana för företag och organisationer så kommer en episod ur mitt liv som PR-konsult direkt i mitt minne.

Det här var rätt många år sedan och Pressklubben i Stockholm, en fin restaurang som också har riktigt goda belgiska munköl, ville ha min hjälp att analysera en annonskampanj som reklamare försökte sälja in hos dem. Jag gjorde det helt ”pro bono” för att hjälpa en vän, så jag avslöjar ingen kund här.

”Titta där borta sitter Jan”, var första skissen. ”Vilken Jan menar ni?” ”Jan Guillou, förstås”!

”Okej, visa nästa”, sa jag. ”Men där i hörnet har vi ju Lennart!”. ”Vilken Lennart? frågade jag”. ”Lennart Ekdal förstås”!

”Och ge mig nu den sista”. ”Är det inte Janne som sitter därborta?” ”Vilken Janne?” ”Janne Josefsson, förstår du väl!”

Jag förstod ju att förhoppningen var att om man kunde visa på kända och namnkunniga journalister som åt och drack på Pressklubben så skulle det ge ett skimmer som fick kunder att ila till restaurangen för att sola sig i glansen. Problemet var ju bara att det var hundra procent fel – på alla plan.

”För det första äter ingen av dem här .För det andra heter inte Ekdal Lennart, om man nu känner honom privat, utan kallas ’Eka’, för det tredje vill de knappast förknippas med varumärket Pressklubben som journalister, eftersom ett antal fyllskallar från främst kvällstidningarna gav stället stenhårt dåligt rykte i slutet på 1980-talet. Ni riskerar protester och en rejäl backlash.”

Pressklubben avstod kampanjen och är idag ett framgångsrikt ställe som säljer sig som det de är; duktiga på mat och dryck med målgruppen moderna innerstadsarbetande tjänstemän, entreprenörer och konsulter, snarare än journalister.

Min poäng är att ett varumärke MÅSTE bygga på en bild som är sann. Den riktigt dåliga reklamen låter dig köpa plats för att säga att du är något du inte är. Det värmer under tiden den svindyra kampanjen rullar, men går aldrig att bygga vidare på. Som att hälla bensin på dyngsurt trä i en tunna; det flammar upp i några minuter och sedan återstår bara en sorglig rökslinga.

PR, där du inte kan köpa dig plats så länge det finns journalister med integritet och heder, har fördelen att du i princip måste bygga varumärket på en sann bild för att passera journalistikens nålsöga. Gör du det och bygger gediget och långsamt så får du ett varumärke som pallar stormar och kriser, som ett riktigt välbyggt hus. Sådana som Ingvar Kamprad, Ingemar Stenmark och – den som en stor del av världen i dagarna ber för – Nelson Mandela. Det är inga dagssländor. Inga profeter som dyker upp och försvinner i sina kortbyxor (eller någon annan gimmick) , eller som blir kända från någon dokusåpa. De är personliga varumärken på riktigt.

Litet av det här försökte jag förmedla på Region Västerbottens stora seminarium ”Mötesplats  Lycksele” igår, där kommunföreträdare, näringsliv, kreatörer och eldsjälar av alla sorter var samlade . En kväll där solen liksom aldrig gick ner utan bara dippade lite vid 22-tiden, vid svindlande vackra Ume Älv som just där bredde ut sig som en magnifik insjö.

Region Västerbottens hemsida visar bredden i verksamheten.

Västerbotten har den kreativa, unga och expansiva universitetsmiljön i Umeå, Storuman som den guldtätaste  idrottskommunen i Sverige, vattenkraften och skogen, det älskade hockeylaget AIK i Skellefteå, en bandbredd som är bland de bästa i Sverige och ett brett och rikt kulturliv. Västerbotten hade en gång som slogan det fyndiga: ”Det kompletta länet”.

Så Västerbotten är på riktigt och behöver ingen dyr annonskampanj som målar ut länet för något det inte är (men kanske skulle kunna drömma om att vara).

Ett av mina budskap var att det är mycket bättre att använda begreppet ”norra Sverige” än ”Norrland” i varumärkesbygget. Det är en inkluderande formulering som ungefär säger: ”Vi är en del av Sverige och vill ha full mobiltäckning, utbyggd Botniabana och en bättre infrastruktur som finns i landets storstadsregioner – inte för att vi är kravmaskiner utan för att vi vill vara med och konkurrera om den bästa arbetskraften och om att få hit de bästa företagen och på så sätt bidra till hela Sveriges utveckling”.

Jag tror att en orsak till att Centern var så stark under Thorbjörn Fälldin, statsminister i slutet av 1970-talet, var att landsbygden kopplade upp sig mot storstaden. Att det fanns så många Stockholmare som faktiskt kom från hela landet. Som kunde sympatisera med tanken att hela Sverige ska leva. Jag påpekade på seminariet igår; ”Jag är en 08 idag, men kommer ju från den lilla byn Håverud där vi var fem i klassen och fick sitta två klasser i samma klassrum”. Expressens Niklas Svensson är från något samhälle i krokarna av Ronneby. Gamla SVT-reportern K-G Bergström kommer från ett samhälle i Norrbotten.  Centern idag förknippas med Stureplan, men utan att samtidigt koppla till exempelvis Dalboslättens bönder och då straffas man med att ligga under fyraprocentspärren i opinionsmätningarna. Det är åtminstone en möjlig förklaring till kräftgången.

Andra skriver intressant om varumärken.

Paul Ronge

PR-köpare: Så undviker du att kasta pengar i sjön!

Jag betraktar Elaine Eksvärd som den kanske mest lysande retorikexperten i Sverige. Hon ÄR retorik, i varje föreläsning eller coachning av någon hög chef så praktiserar hon sina teser. Hon lever som hon lär. Jag har arbetat med henne gentemot ett antal kunder och hon är alltid mitt förstahandsval om jag behöver en retoriker i mina medieträningar eller krishanteringar.

Igår höll hon ett mycket uppskattat föredrag för min Rotaryklubb (Stockholm-Djurgården), där hon fullständigt överöste oss med insiktsfulla och kärnfulla oneliners som: ”Var dig själv, alla andra är upptagna”. ”Du kan titta på och lära av Martin Luther King och Barack Obama, men du ska inte härma andra. Du ska bli den bästa retoriska personen som DU kan vara”. ”Budskap ska inte ut, de ska in”.

”Retorik handlar inte om att bli mästare på att tala utan på att få folk att lyssna”. ”Gör dig inte smart, gör dig förstådd”.

Jag har ju hört Elaine många gånger förr och njöt av att se hur hon fick den totala uppmärksamheten hos mina vänner. Flera kom fram efteråt och sa att det var det bästa föredrag de hört på Rotary.

Själv fastnade jag för en passus när hon pratade om en härskarteknik mot köpare som ofta praktiseras av till exempel banker och hur man kan möta den. Till exempel: Expertresonemang med svår terminologi. Elaine berättade att hon då gör härskartekniken till bankens problem och visar sin makt som köpare: ”Jag förstår inte vad du säger. Och då kan jag inte heller köpa era tjänster. Om inte du kan förklara så kanske banken på andra sidan gatan kan”. Och när banken lägger fram två alternativ frågar Elaine: ”Vilket är det tredje?” Säger banktjänstemannen att det inte finns något svarar Elaine: ”Tråkigt att ni bara har två. Kanske den konkurrerande banken har flera?”

Det får mig att tänka på köpare av PR-tjänster och inte minst krishantering. Det kan inte ha undgått någon att största Telekomföretaget Telia, största möbelvaruhuset IKEA, Arbetsförmedlingen, Tillväxtverket med fler,  under 2012 haft en miserabel krishantering. I åtminstone Telias fall är det känt att en av de största PR-byråerna varit inblandade. Arbetsförmedlingen har jag skrivit om och trots en skandalöst omstridd verksamhet och ett uselt förtroende från allmänheten så betalade AF sin PR-byrå miljoners miljoner. För vad, kan man fråga sig. 2003 tog en av Sveriges större PR-byråer 400.000 kronor för att råda Stadsmissionen att vägra tala med Uppdrag Granskning, när dess chef fått en fin innerstadslägenhet på de hemlösas organisations bekostnad.

Hur kommer det sig att stora seriösa och ansvarsfulla företag och organisationer är beredda att betala så mycket för ett resultat som så ofta är obefintligt, för att inte säga negativt och kontraproduktivt? Hur kan stora PR-byråer gång på gång bidra till fatala misslyckanden för sina kunder utan att djungeltelegrafen går i svenskt näringsliv: ”Hallå, kejsaren har inga kläder, akta er för Byrån xx”. Jag skulle vilja ge alla köpare av PR-tjänster och krishantering några råd kring hur man undviker att kasta pengar i sjön:

Se upp med:

  • Byrån som erbjuder ett nästan lågt timpris, men sedan i stort sett flyttar in med en arbetsgrupp på företaget eller i organisationen.

Hela tiden tickar det timmar och man får allt svårare att se vad man betalar för.

De allra bästa PR-köparna handplockar sina konsulter från olika PR-byråer. De tar de duktigaste på internkommunikation, på investor relations, på presskontakter, på kommunikationsstrategier och krishantering och tvingar dem att samarbeta för kundens bästa. Ett lysande exempel på detta är Marianne Hjertstrand, tidigare Aktuellt-ankare och senare kommunikationschef på stora internationella läkemedelsföretag. Hon är nog den smartaste uppköpare jag mött.

  • Byrån som försöker ta makten över kommunikationen.

Det är du som ska hålla i tömmarna. Rådgivarna är just rådgivare, men går krishanteringen snett är det du som får bära hundhuvudet. En gång år 2000 lade jag ansvaret för mina investeringar på en finansiell byrå som skulle kunna detta med aktier. Någon förlorad miljon senare tog jag beslutet: Aldrig mer låter jag någon annan förvalta mina pengar. Ska det förloras pengar så ska jag åtminstone göra det själv.

De riktigt stora PR-byråerna har ibland strategin att göra kommunikationsavdelningen till ”rundningsmärke”. De går direkt på VD:n där de riktigt stora pengarna finns. VD:n kanske är en mycket kompetent företagsledare, men behöver inte kunna särskilt mycket om kommunikation. Resultatet kan bli förödande för kunden, men mycket lönsamt för PR-byrån. Det upprättas två maktstrukturer och split i den egna organisationen. Kompetens och dyrköpta erfarenheter som kan finnas i den egna kommunikationsavdelningen används inte. Kostnadseffektiviteten i att betala löner för överkörda  och passiviserade kommunikatörer, samtidigt som man betalar skyhöga månadsretainers till PR-byrån är inte imponerande.

  • Var sunt skeptisk mot PR-byråer som pratar om ”fullservice” och att de kan allt.

Det kan ingen. De PR-byråer som kan hänvisa till spetskompetens, till en egen nisch, är oftast de mest effektiva. Det må handla om finansiell kommunikation, life style-kommunikation eller krishantering.

Slutligen: Riktigt bra kommunikationsstrateger och krishanterare är ofta bättre på att lyssna än på att prata. Bättre på att hantera den information de får för att erbjuda konkreta handgripliga råd än att rita konstfärdiga teoretiska figurer och modeller på whiteboarden.

Andra skriver intressant om kommunikation.

/Paul Ronge

”Kiss and tell” och Henemarks PR-dilemma

Kung Carl Gustaf kan ”vända blad” hur många gånger som helst. Det han finner är ju bara nya saftiga rubriker, nya vändningar i evighetshärvan kring hans ”kaffeflickor” och framför allt som en dunkande huvudvärk: La Camilla Henemark. ”Den andra kvinnan”.

Historien förföljer helt enkelt hovet och en kris som bara fortgår blir till slut farlig. Som ett oläkt sår där blodet sakta sipprar om man inte resolut lägger ett tryckförband. I förra veckan var det debatten om Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella ”konstverk”där Camilla Henemark i tidskriften Tiden ligger med pizzor över sig, betraktad av lystna män med kungen som huvudperson. Sedan följde DN-intervjun med Henemark, där hon avslöjar en mängd pikanta detaljer. Och igår blev hon mer eller mindre strimlad av Skavlan.

Jag tycker i grunden synd om Henemark och tror att titeln på hennes färska bok ”Adjö det ljuva livet” är nästan plågsamt välfunnen. Efter åren som modell och uppburen diva i Army of Lovers kastades hon ner i ett sanslöst mörker. Hon var tidvis hemlös. Hon hade kraftiga problem med alkohol och droger och små skandaler kantade hela tiden hennes liv. Utkastad från TV3 efter en personalintern kärlekshistoria som inte föll mogulen Jan Stenbeck på läppen. Anklagad och uthängd för offentliga sexakter i ett flygplan. Hon blev 30 kilo tyngre utan att, som hon säger, förstå hur det gick till.

Boken ”Den ovillige Monarken”, där hennes relation med kungen avslöjades, gjorde henne totalt knäckt och hon är fortfarande arg på kungen som spelade ut sitt ”vända blad” efter älgjakten utan att först se till att hon fick information och kunde förbereda sig, berättade hon för Skavlan.

När hon hade sjunkit som djupast valde hon vård istället för att hoppa från Västerbron, ett snabbt beslut i en taxi. I samband med vården fick hon diagnosen ADHD.

Som krishanterare och medierådgivare kan jag konstatera att Camilla Henemark nu står inför ett svårt PR-dilemma. Det som gör mig intresserad av fallet (hur många, vilka, och på vilka sätt och i vilka konstellationer hon har legat med folk är ju komplett ointressant) är just hennes väg för att via boken ”komma tillbaka”. Tittar man i krishandboken så går vägen genom ett minfält.

När hon ställde upp i Let’s Dance, rejält otränad och överviktig, var det ett försök att komma tillbaka på egna meriter. Utan att klättra via någon eller skada andra. Hon fick betalt och jag utgår från att hon verkligen behövde dessa pengar. Man får lätt sympati för en ”underdog” som kämpar och försöker vinna mot alla odds. Dessutom hånad av en tuff jury.

När hon hängdes ut i ”Den ovillige monarken” tror jag lika många såg henne som förövare som att ett offer. Det är svårt att tänka sig att boken kunde redogöra så detaljrikt för kungens och Henemarks relation utan att hon medverkat som huvudkälla.

I medieretoriken, framför allt i den hårt vinklade kvällspressen och i vissa TV-format (som Uppdrag Granskning) är du antingen Goliat, experten eller David. I Davidrollen ingår att man betraktas som ett offer, en hjälte, en underdog eller en utmanare – att man betraktas med sympati.

Camilla Henemark gjorde ett genidrag PR-mässigt med sin debattartikel i Expressen: ”Gubbrörans munsbit kan också bli kränkt”. Det var så uppenbart att hon här var ett offer för kvinnoförnedring så Tidens tuffa chefredaktör Daniel Suhonen rätt omgående tvingades be om ursäkt.

Med hennes bok förhåller det sig helt annorlunda. Hennes ”kiss and tell” handlar om att genom hänsynslöst skvaller och snaskiga detaljer på bekostnad av andra människor ta sig upp och komma på fötter. Givetvis spekulerar förlaget och Henemark själv i att ”snasket” ska bli en bestseller.

Jag tror att Fredrik Skavlan, en av de skickligaste intervjuarna i Skandinavien, direkt genomskådade henne och därför blev så tuff. Henemark försökte undvika att stå för det hon själv skrivit i boken av ett självklart skäl: Avslöjar hon för mycket så får hon sälja färre böcker. Så Henemark ville både ha kakan och äta den. Hon ville få all gratispubliciteten via Skavlan, men leverera så lite innehåll som möjligt i intervjun.

Henemark överväger att stämma DN för att de inte höll sig inom den uppgjorda PR-strategin och hon tänker haka på och stämma Ohlson Wallin om hovet gör det. Henemarks personliga varumärke är rejält solkat och man måste sälja väldigt många böcker för att bli ekonomiskt oberoende. Om Henemark ville komma tillbaka på lång sikt, få möjlighet att hålla föredrag, kanske till och med medverka i TV och event, så borde hon inte ha gått fram så hänsynslöst i kavalkaden av gamla älskare och älskarinnor. Man kan tycka synd om henne. Men det gör inte hennes agerande mera sympatiskt.

Andra skriver intressant om skandaler.

/Paul Ronge

Så mycket badwill gav ”Mme Barsk” Malmö Aviation

En fantastiskt trevlig dag igår på Kommek i Malmö fick en mycket märklig avslutning.

Under trevligt samtal med Dagens Samhälles Andreas Henriksson på vägen hem så hamnar flygplanet plötsligt i total turbulens. Vi faller i en luftgrop som är den häftigaste jag upplevt sedan Jens Assur och jag på Expressentiden 1995 flög med ett mystiskt propellerplan från Bryssel.

Jag har precis fått påfyllning på min kaffekopp som står på bordet och under turbulensen i det ”fria fallet” flyger en kaskad av kaffe över kostymbyxorna.

Den unga flygvärdinnan ser direkt vad som händer och kastar sig fram: ”Vi beklagar, du kommer att få en tvättbiljett och det går bra att hämta den hos oss där framme efter landning”.

Han går och jag vänder mig till Andreas Henriksson och säger: ”Det där var himla bra skött”.

Då kommer plötsligt flygvärdinna 2, en kvinna med barsk uppsyn, och desavouerar sin kollega. Hon säger att jag inte kan få någon tvätt betald eftersom reglementet säger att bolaget betalar när flygvärdinnorna spiller på passagerare, men inte när passagerarna själva gör det: ”Hur skulle det se ut om vi betalade kemtvätt för alla som spiller kaffe i en turbulens”.

Hon ville fortsätta att uppfostra mig om ”reglementet” och jag blir tvärförbannad. Säger åt henne att om jag inte får någon tvättbiljett så vill jag att hon går. Jag vill inte höra ett ord till. I tysthet döper jag henne till Madame Barsk.

Väl hemma börjar jag twittra om händelsen och får ett enormt gensvar. Och det handlar givetvis inte om att jag vill skapa opinion för att slippa en tvättnota! Jag har råd med kemtvätt, eller en helt ny kostym om det gäller. Det handlar om att visa Malmö Aviation hur mycket negativ PR man kan köpa sig genom att ta tillbaka ett fullständigt självklart och korrekt erbjudande om att betala en kemtvätt.

Och här var min tanke och mitt experiment: För bara kanske 5-6 år sedan så kunde vi som kunder bara ta stryk när folk i någon liten maktställning hade en dålig dag och bemötte oss dåligt. För små incidenter för att platsa i tidningen, för små för att man skulle orka klaga hos kundservice eller ledning. Vi bet ihop och försökte glömma obehaget.

Jag hade då till exempel aldrig haft en chans, inte haft ett forum, att slå tillbaka mot småpåveriet som jag utsattes för igår.

Nu gick det, tack vara bland andra @stielli, @carrof, @cassandrainfo, @kaffe_flickan, @UaedE, @karinklerfelt, @sjoshult, @HScholdstrom, @AHenriksson, @ericljunggren,  @VickiQvarnström,  @RobvonE, @sjolars, Jansson_Lotta, @TroedTroedsson,  @olaberg, @MariaBettinsoli,  @Jonas_Malm, @OliverRosengren, @AnnikaMalmberg, R_Bson, @TLaakso, @Brottsanalys, @Lattefarsan, @tinsaynes, @MikaelSjoberg, @Fly_Norwegian, @LinaRudin, @MissLauraluna @partillhead, @Maxtweets, @CalleNathanson, @CaptainJimSmith, @Millmarker, @SvtRo, @ollsan2001, @Rodaberget och @JanneEriksson som alla var med i den galna twittertråden om min flygfadäs igår.

Malmö Aviation var under hela gårdagen på en utbildning i sociala medier (!) och missade därmed Twitterflödet kring händelsen.

Men idag fick jag följande mejl av Vice President Marketing Henrik Löfberg på Malmö Aviation:

”Hej Paul
För det första vill jag beklaga att du igår fick spillt kaffe på din kostym. Turbulens är inte att leka med och jag hoppas att du inte fick brännskador om kaffet var hett?
För det andra låter vi på Malmö Aviation oss imponeras av engagemanget runt just spillt kaffe.J Ironiskt nog var vi på The Conference i Malmö och lyssnade och inspirerades av bla kommunikation i sociala kanaler, därav responstiden. Twitter är normalt sett en mycket liten kommunikationskanal mellan oss och våra kunder och vi försöker vara närvarande utan att proaktivt jobba med egen kommunikation.
För det tredje vill vi återställa förtroendet för vår servicenivå och se till att din kostym blir tvättad enligt konstens regler. Precis så som vi brukar behandla våra kunder när liknande händer. Varför det blev som det blev igår vet jag inte men vi undersöker det just nu. Det vore därför bra om du kan antingen lämna in din kostym för tvätt och sedan skicka in kvittot till vår Customer Relations eller skicka analoga kontaktuppgifter till customer.relations@malmoaviation.se så tar vi hand om det på bästa sätt.”

Total reträtt alltså jämfört med Mme Barsks karska uppträdande.

Och här mitt svar:

”Hej Henrik,
tack för ditt mejl. Det viktiga i den twitterström som skedde kring incidenten igår är inte mitt spillda kaffe, eller att det fläckade min kostym. Det viktiga var det mycket dåliga bemötande jag fick av en uppenbart i någon form arbetsledande flygvärdinna som desavouerade en yngre flygvärdinna som på eget initiativ, när han såg vad som hände, lovade mig en kemtvättbiljett.
Hon var otrevlig, övermaga och skulle uppfostra mig om att det var jag som spillt på mig och alltså hade mig själv att skylla, trots att jag inte ens hann hålla i koppen på bordet och inte hade en chans att rädda mig undan kaffekaskaden när det under några sekunder rådde mycket kraftig turbulens. När hon tog den positionen mot mig så blev hon Malmö Aviations representant och då föll mitt förtroende snabbare än planet i luftgropen.
Jag är en delvis offentlig person, med medial vana, engagerad i samhällsdebatten och med ett brinnande intresse för PR, god som dålig.
Jag skulle aldrig drömma om att använda detta inflytande för att få en kemtvätt betald som er representant förvägrade mig igår. Det vore att utnyttja min ställning i sociala medier för att få personliga förmåner, som andra utan samma inflytande inte skulle fått.
Jag gick igår in för att, med Twitter som nyckel, kraftigt repa ert varumärke i lacken.  För att ni skulle inse att där man tidigare bara maktlös kunde knyta näven i fickan mot en Mme Barsk som hade en dålig dag, så kommer ni inom rätt nära framtid att möta arga och missnöjda kunder som, precis som jag, driver sin kritik i sociala medier, på twitter, facebook och i bloggar.
Kanske bäst att inse att kundservice är A och O och ge den ”seniora” Mme Barsk en klar fingervisning att hon bör lära av sin yngre kollega som direkt agerade så att det hade blivit en positiv tweet om han inte blivit överkörd.
”Mme Barsk” är alltså flygvärdinnan som var någon sorts halvbas på planet Malmö-Bromma igår kl 15.30. Vad hon heter vet jag ju inte.
Men om jag får en ursäkt från henne, skriftligt eller till mobilnumret nedan, så kan väl förtroendet vara någorlunda återställt.
Mvh
/Paul”

Tusen tack alla som ställde upp i denna galna ”Aviationriot”. Får den Malmö Aviation och andra företag att skärpa sin kundservice i rädsla för vad sociala medier numera kan ställa till med så är det värt varje krona i min kommande tvättnota.

/Paul Ronge

Så rådde jag Assange – och han gjorde precis tvärtom

Julian Assanges alla överklaganden och juridiska spetsfundigheter hjälper nog inte, nu tvingas han till Sverige för en rättsprocess kring misstänkt våldtäkt och sexuella ofredanden.

Under den långa tiden i engelsk exil har Assange marginaliserats och och Wikileaks passiviserats. I november 2011 utbröt en märklig diskussion om huruvida det var rätt eller fel av Harald Ullman att ta uppdraget att agera PR-byrå åt Julian Assange.  Pontus Nyström på Brand PR ansåg att det kunde hota rättssäkerheten att en PR-byrå hjälper den ena parten i en rättstvist.

Jag kan inte förstå det resonemanget. Jag har arbetat i PR-branschen i cirka 14 år. Jag har jobbat med stora läkemedelsföretag i mutskandaler, företag som blivit anmälda av sina fack till arbetsdomstolen, företag som rättsligt prövats angående olagliga kartellbildningar och mycket annat. Självklart använder företag och organisationer också PR-expertis när de hamnar i juridiska dilemman. Jag kan helt enkelt inte begripa hur Nyström tänkte, eller kunder som flyr.

Den viktiga frågan är snarare: Hur ser Assange PR-strategi ut? Ta till exempel *detta fullständigt crazy utspel.

I juni för precis ett år sedan satt jag på min veranda och åt strömmingslåda och drack öl med goda vänner. Plötsligt ringer min mobiltelefon. Det är Julian Assange som undrar hur jag ser på hans fall. Jag ber att få återkomma efter tid att göra research. Nästa gång vi hörs är någon vecka senare. Jag är då på väg att köra bil till Frankrike och blir stående vid en mack i Östergötland när han ringer upp. Vi talas vid i en hel timme. Då, när han ringer, har jag en klar linje:

– Du har inte en chans att få stöd och sympati i våldtäktsfrågan, säger jag. Ingen gillar det du har gjort, oavsett om det är brott eller ej. Men det bästa du kan göra är att frivilligt komma till Sverige och ta rättsprocessen. Du får sannolikt som mest böter. Låt en bra advokat, typ Peter Althin, tala för dig i våldtäktsfrågan och säg inte själv ett pip. Du kan nog däremot skapa kraftig opinion mot att du inte ska utlämnas till USA. Det är den viktiga frågan och där tror jag du kan få stort stöd av en svensk allmänhet. När dom fallit slutar våldtäktsfrågan att häkta fast vid dig och du kan återgå till Wikileaks. ”It will be over and done with”.

Assange lyssnar, ställer smarta följdfrågor till mig. Precis så lyhörd och intelligent som ryktet säger att han ska vara.

Väl i Frankrike skickar jag en offert. Det är oerhört viktigt för mig, kanske speciellt i detta fall, att ta marknadsmässigt betalt. Jag är inte en sympatisör till Wikileaks utan säljer min professionalism. Pro bono arbetar jag bara för en organisation som Läkare utan Gränser där jag känner att jag till 100 procent sympatiserar och vill bidra. Ett tungt inslag i min offert är att vi ska bygga en kommitté för att utverka ett tvingande löfte från regeringen Reinfeldt att inte utlämna Assange till USA.

Jag har senare förstått att Assange inte hade några pengar och det kan ha spelat in i beslutet att inte ta min offert.

För sedan gör Assange alltså precis tvärtom. Ungefär ett år efter att jag rådde honom att frivilligt komma hit,  blir han mer eller mindre hitsläpad. Allt fokus ligger på våldtäktsfrågan och hans PR-man Harald Ullman har också kört fram som huvudbudskap att han kommit fram till att ”Assange är oskyldig”.

Den 27 november förra året hade Ricki Neuman en mycket intressant och tankeväckande artikel i Svenska Dagbladets kulturdel om hur de mäktiga internationella kreditkortsföretagen med sin bojkott knäcker Wikileaks. I artikeln ställs den berättigade frågan varför ingen reagerar mot det odemokratiska i detta. Jag tror att sanningen är att Assange ända från början i denna process gjort precis allting fel. Anklagelserna mot honom har blandats ihop med Wikileaks varumärke såsom oberoende sanningssägare. Allt har blivit en grå smet som människor inte känner något engagemang för. Hans och organisationens farhågor att han skulle utlämnas till USA av Sverige har inte uppfattats som trovärdiga.

Tvärtom kritiseras Assange av professorn i civilrätt Mårten Schultz för att svartmåla det svenska rättsväsendet. Schultz försäkrar att Assange inte kommer att bli utlämnad och jag, som inte har någon juridisk kompetens, kan ur PR-synpunkt säga att det nog vore politiskt självmord av regeringen Reinfeldt om den skulle sätta Assange på ett plan till USA.

Assange har, i hög grad genom egna självmål, sänkt Wikileaks till en grad där organisationens själva existens är hotad.

Andra skriver intressant om Assange.

/Paul Ronge

* Uppdatering: Jag har just fått ett mejl av Al Burke, en journalist som skrivit utförligt om Assange-fallet, apropå min länk ovan om detta fullständigt crazy utspel . Han skriver:

”Det stämmer att utspelet i Aftonbladet som du hänvisar till (i din betraktelse ”Så rådde jag Assange…”) är korkat, men i själva verket är det ett påhitt av Aftonbladet. ”

Han bifogar följande pressmeddelande som ju visar att Aftonbladet fullständigt övervinklat denna historia. Min fundering är då: Om Assange och hans medhjälpare i själva verket anammat mitt ett år gamla råd om att bilda en seriös kommitté mot utlämning och inte ge sig in i det juridiska träsket om våldtäktsanklagelserna – varför började då inte det arbetet för ett år sedan? Nu är det sannolikt för sent och opinionen har, efter alla juridiska turer och piruetter, tröttnat.

Uppdatering 2: Inspirerade av detta blogginlägg besökte Cissi Wallin, TV4 Nyhetsmorgon mig idag (10/6) i min trädgård för att diskutera Assange i synnerhet och krishantering i allmänhet. Till er som vill titta: Samma eftermiddag klippte jag gräset. 😉

Uppdatering 3: Så kom då till slut det utspel från Assange som jag rådde honom till för ett år sedan. Från en svajig fristad på Ecuadors ambassad. Frågan är om det inte är för sent efter alla turer…