Kissblöjan har blivit Caremas logga

Ett halvår efter DN:s artiklar om vanvården på Carema och Koppargården fortsätter striden, nu som en våldsam envig mellan SKL:s tidning Dagens Samhälle (DS) och, det Jan Guillou kallar ”Sveriges malligaste morgontidning”, DN.

DS chefredaktör Mats Edman har blivit en stenhård slugger i denna kamp om vad som var sant och falskt i Carema-affären och idag går han till ny attack mot DN i en krönika med den provocerande rubriken: ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor” (finns som PDF i föregående länk).

Jag skrev redan i december 2011 att jag tyckte Carema toppade listan av förra årets miserabla krishanteringar. Oavsett rätt eller fel i enstaka sakfrågor klarar inte ett vinstdrivande vårdföretag att ta på sig en helgongloria och försöka göra sin verksamhet till hundra procent filantropisk. Turerna var dessutom våldsamma från stora pudlar i köpta tidningsannonser till en ren dementiblogg.

Värst för Carema har nog debatten om kissblöjan (”inkontinensskyddet”enligt Carema) varit.

Och nu drar Edman igång denna debatt med full schvung igen under rubriken ”Sverige är världsbäst på att väga kissblöjor”.

Nu handlar artikeln rätt mycket om att Sverige (läs SCA) är världsbäst på att producera kissblöjor, vilket i och för sig är intressant, men ändå något helt annat.

Men Mats Edman är den första som på riktigt och sakligt förklarat för mig argumenten och storyn bakom blöjvägningen och för det ska han ha credd.

”Utöver löne- och lokalkostnader utgör inkontinens en avsevärd utgiftspost på ett vanligt äldreboende. Inkontinens svarar för mellan 5 och 11 procent av vårdkostnaderna, enligt SCA. 5 procent anses vara en optimal nivå. Resten kallas ’onödiga konsekvenskostnader’ och uppstår när vården fungerar dåligt.

Blöjvägning är en etablerad metod för att eliminera onödiga kostnader, undersköterskornas merarbete och patienternas lidande”.

Så skriver Edman. Han talar också om hur kommunala budgetar tyngs av äldreomsorgen som ”en ekonomisk realitet”.

Frågan är hur tung en kissblöja måste bli för att uppnå statistikens ”optimala” 5 procent i kostnad? Edmans krönika visar ju att detta framför allt handlar om pengar (5-11 procent). Men hur mycket handlar om empati? Vill vi att våra gamla ska ligga i blöjorna till sista ”optimala” kissdroppen? Och är det inte ofrånkomligt att om detta i huvudsak handlar om ekonomi så är varje blöjfångad kissdroppe ytterligare en peng till vårdföretagets vinst?

Edman leder matchen på poäng mot DN, där chefredaktör Gunilla Herlitz har visat lika mycket smidighet som en murken kvist genom konspirationsteorier om att Dagens Samhälle skulle vara ”köpt” av Carema eller anpassa sin journalistik efter ordföranden och tidigare krisgeneralen för Carema Henry Sténson.

Men den stora förloraren i den segslitna bataljen om blöjan är Carema självt. Varumärket liksom gnuggas in i kissångorna. Carema får väl i framtiden antingen byta namn eller byta logga till en kissblöja. Jag tror helt enkelt Carema inte kan vinna den här debatten. Vi vill inte tänka på våra äldre som försvarslösa kollin som i sin urin ska uppnå ”optimala” 5 procents kostnad.

Andra skriver intressant om Carema.

/Paul Ronge

MSF plåstrar om världen

Idag startar Médicins Sans Frontièrs (MSF), eller Läkare utan gränser som vi säger i Sverige, en stor kampanj: Plåstra om världen.

Den går ut på att många livshotande sjukdomar i världen är mycket lätta att behandla, för en billig penning. Om vi är beredda att bidra med belopp som en 50-lapp kan vi göra stor skillnad.

Skandaler har duggat tätt på senare år kring stora hjälporganisationer, som Röda Korset och Cancerfonden. Ersättningar och administration har ifrågasätts. Det har funnits en dubbelmoral, en miljö där förtroendet från allmänheten har sviktat.

Jag vågar påstå att något liknande vore hart när omöjligt i Läkare Utan Gränser. Säkerhets- och kontrollsystem är rigorösa. De läkare och annan sjukvårdspersonal som, ytterst med risk för livet, åker till kris- och krigsdrabbade områden får blygsam lön och uppehälle – inte mer. Skulle någon missköta sig så är reglerna stenhårda – då är det hemresa som gäller.

Förtroende är för företag och organisationer lika livsviktigt som vatten är för människan. Se på så vitt skilda företeelser som Socialdemokraternas partiledarkris och Caremas vårdskandaler. Vad handlar de ytterst om, om inte förtroende?

Läkare Utan Gränser är den enda hjälporganisation jag känner till som är rädd för att få för mycket bidrag (!) Komplikationer uppstår nämligen om människor uttryckligen skriver att deras bidrag ska till en viss region, exempelvis ett jordbävningsdrabbat område, om organisationen inte finns just där, eller om tillräckligt mycket pengar redan kommit in för ändamålet.

Tanken är att om för mycket pengar samlas in i förhållande till de resurser som behövs på fältet så kan frestelser uppstå kring hur överskottet ska ha hanteras. När nu Läkare utan gränser uppmanar alla att plåstra om världen genom att klicka på en världskarta är åtminstone jag övertygad – hjälpen kommer dit den är ämnad.

Ställ upp och hjälp till att plåstra om vår misshandlade, sorgliga, men ändå ack så sköna värld!

Disclaimer: Jag arbetar pro bono med PR och medierådgivning för Läkare Utan Gränser.

/Paul Ronge

SAAB – en studie i PR som bluff och båg

Världens mest långlivade grönsak i plåt och gummi är slut. Vänersborgs tingsrätt drog ur sladden till respiratorn genom att idag klockan 14 inte bevilja SAAB en rekonstruktion (den andra på två år).

Jag trodde aldrig de skulle våga och tycker det är ett modigt beslut, speciellt med tanke på att tusentals anställda i trestadsområdet nu kommer att bli arbetslösa.

Därmed har fack och fordringsägare inget annat val än att begära SAAB i konkurs. Speciellt för facken är detta viktigt då konkursansökan är en förutsättning för att de anställda ska få statlig lönegaranti. Victor Muller har utlovat en plan C och den kommer säkert under dagen. Han skulle säkert ha en plan D, E, F också – ända fram till Ö – men det räddar ju inte SAAB.

SAAB har inte producerat en enda bil sedan april och dragit på sig två miljarder kronor i skulder på ett halvår. Det enda som kunde räddat SAAB hade varit produktion och försäljning av bilar, med en vettig affärsplan som kunde gjort bilen lönsam och tryggat jobben. Istället har SAAB överlevt sig själv i drygt 1,5 år med hjälp av en flygande holländare som kämpat som ett djur för att låna eller tigga pengar och jaga investerare. Som använt tjusig retorik och förföriska PR-knep och utlovat finansiella lösningar som hela tiden kommit på skam. Cirkus Muller har varit som en blandning av Baron Münchausen, Don Quijote och Raskenstam. En person som DI:s erfarne bilreporter Håkan Matson idag beskriver så här i papperstidningen:

”Det råder inget tvivel om att Muller saknar kunskap och förmåga att bedriva en industriell verksamhet i allmänhet och komplicerad biltillverkning i synnerhet.”

Den 26 januari 2010 gratulerade jag SAAB-arbetarna till respiten de fick genom att Muller gjort upp med GM i den här bloggposten. Jag uppmanade dem samtidigt att söka nya jobb, vilket de inte verkar ha gjort i någon större omfattning. Jag var i stort och gott sällskap att tycka att Muller ingav noll förtroende, i Holland har det till och med skrivits en bok om hans förmåga att dupera investerare.

Det är här jag ser en poäng. Muller var från start fruktansvärt framgångsrik i sin PR-kampanj för att ta över SAAB för lånade pengar. Han satt i Trollhättan i julhelgen 2009, istället för att vara med sin familj och gjorde glödande intervjuer om sin kärlek till SAAB (även om han i hastigheten avslöjade att han inte riktigt hade koll på bilens modeller). I bröstet klappade en SAAB-motor där vi vanliga har hjärtat. Så småningom kom frun upp till Sverige och utbrast: ”Nu är jag också en SAAB-are!”.

Han blev uppstickaren, eldsjälen och utmanaren. David som vann sympati mot det kalla och snåla GM därborta i Detroit. Intervjuerna haglade av oneliners och många reportrar tjusades. Dock inte Håkan Matson som hela tiden haft det obekväma budskapet att om SAAB säljer för få bilar till för lågt pris så går affären inte ihop även om man lägger ut en hel motorväg med oneliners.

Jag tror inte detta 1,5 år som handlat om förvirring, tiggarresor i öster-och västerled, hopp som tänts och släckts – ja allt utom stabil bilproduktion och försäljning – har varit bra för någon. Inte för de anställda, absolut inte för underleverantörer, inte för oss skattebetalare som ändå gått i borgen för ett hopplöst projekt. Jo, för Muller har det förstås varit mumma. En chans att resa sig från Spyker-fiaskot. Hög lön som plockats ur ett företag med miljardförluster.

När klockan började klämta förvandlades Muller från charmknutte till ”grumpy ol’ man” på nolltid. Elak och hånfull mot reportrar om hans ens svarade på frågor. Igår sa han: ”It’s war” till media. Vem var han i krig med? Underleverantörer som bara vill ha betalt? Anställda som vill ha lön? Skattebetalare som nu på endera sättet får betala lönegaranti? Väderkvarnar?

Sensmoralen är – se igenom PR-tricken. Ett lag som bara förlorar i fotboll är inte hjälpt av en medietränare utan av en fotbollstränare. Ett SJ eller SL som gör sina resande ständigt besvikna behöver en expert på logistik, inte på retorik. Ett SAAB med stora problem att finna sin nisch på en stenhård internationell marknad hade behövt någon med sällsynt stor kompetens i bilbranschen, inte en mästare på PR-grepp och tjusigt tal.

Jag lider med alla individer som nu måste söka andra jobb efter ett magsårsår av ovisshet. Med en hel bygd som nu får svårare än den sannolikt hade fått om SAAB fått dö en naturlig död. Men jag känner ändå en vinnare. Jerker Nilsson, @jerkernilsson74 på Twitter,  som faktiskt använde respiten att söka nytt jobb. Och hittade det i Norge!

/Paul Ronge

Uppdatering: Muller tog ut 9,5 miljoner i bonus ur ett blödande SAAB, tycker han är värd pengarna.

Om Juholt, Machiavelli och Mona Sahlin

Håkan Juholt har hållit sitt stora linjetal på Socialdemokraternas extrakongress. Hans första hela arbetsdag på nya jobbet.

Det är kraftfullt ideologiskt på grundtemat ”Social Demokrati”. Genom denna listiga särskrivning av sitt partis namn får Juholt möjlighet att tala empatiskt och inlevelsefullt om alla grupper i Sverige som behöver ”att de som står i solskenet håller paraplyt över dem som står i ösregnet”.

Just empatin, har jag tidigare skrivit, uppfattar jag som Moderaternas sämsta gren.

Juholt är rolig:

Harald Blåtand gjorde Skåne danskt. En annan blå härskare gjorde Skåne finskt!” (apropå utförsäljningen av Svenska Vin&Sprits varumärken”)

Och han ger sina föregångare beröm: Tage Erlander som ”landsfadern”, Mona Sahlin ”som stod pall där Carl Bildt backade” och Göran Persson ”som satte airbagen på den svenska ekonomin inför krisen”.

Många, inte minst politiska motståndare, har haft stora krav på talet – att Juholt ska peka med hela handen och besvara frågorna i detalj för det krisdrabbade partiet: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”.

Med hans angrepp på utförsäljningarna (”det är numera fult att äga gemensamt, vi ska tydligen bara ägas”), pensionssystemet, friskolor som vinstmaskiner och så vidare tror jag åtminstone inte partivännerna har anledning att vara besvikna. Juholt kommer helt uppenbart att möta Fredrik Reinfeldts kyliga statsmannamässighet med känsloladdad folklighet. Vi kommer att kunna få se en match där rött inte försöker efterlikna blått och tvärtom så alltihop blandar ihop sig till lila.

Bra i så fall för demokratin som tjänar på att valet står mellan tydliga och idéburna alternativ.

Men högtidstalen har sin tid och vardagen sin. Juholt ska ju nu forma sitt nya lag, han bör rådbråka, bygga upp allianser och hitta arbetsformer snarare än att från höften fyra av klatschiga kvällstidningsmässiga utspel. Gärna fortsätta entusiasmera på temat: ”I won’t back down”, men i övrigt gärna följa principen: ”Hellre långsamt och rätt än fort och fel”.

Till slut handlar det, i politiken som i retoriken och i all PR, om maktspel. Sedan brukar det underlätta att man uppfattar sig själv som det godas sanna förespråkare och motståndaren som alltigenom ond.

1513 skrev Niccolò Machiavelli sin mycket kontroversiella bok ”Fursten”. Den är omöjlig att läsa bokstavligt idag eftersom Machiavellis viktigaste råd efter ett maktövertagande är att hugga huvudet av sina motståndare. Men kanske kan rådet ses bildligt i form av utrensningar och då skedde ju sådana både under Göran Perssons och Mona Sahlins tid. Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Ylva Johansson kan väl sägas ha fått respass av Håkan Juholt enligt samma princip.

Den kanske mest intressanta uppmaningen i ”Fursten” är att hålla dem av sina fiender som man INTE hugger huvudet av nära, enligt principen ”vårda dina forna fiender lika väl som dina vänner”. De som hjälpte dig allra mest till makten är också de som lättast blir besvikna om du inte snabbt uppfyller de löften de tycker sig ha fått. De kommer också att vara snarast att applådera när du faktiskt inga applåder förtjänar.

Att våga ha medarbetare i sin närhet som tänker kritiskt, har integritet och ser ens svagheter, är att vara trygg i sin roll och visa styrka som ledare.

Jag tror just detta var Mona Sahlins största svaghet, att hon så konsekvent omgav sig med jasägare. Därmed har hon givit ett arv, en sorts ”Lex Mona Sahlin”, åt den nye ”furste” som rev ner applåder idag: ”Gör inte som jag, bygg laget bredare”.

Andra, som Johan Westerholm, Röda Berget, och Peter Högberg skriver intressant om partiledarvalet.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Mary X Jensen med bloggen ”Mina moderata karameller” skriver lyhört och intressant om Håkan Juholt och gillar uppenbarligen min koppling till Machiavelli. Men finner Juholts lovord över Mona Sahlin efter maktspelet ”kräkande”. Nåja, Sahlin hanterade Juholt mycket illa när hon bröt löftet att han skulle få bli ordinarie partisekreterare. Hut går hem, heter det väl?

Om att släcka elden med bensin

När jag såg SVT:s Dokument Inifråns avslöjande reportage om Phonehouse behandling av nyanställda säljare tog jag mig för pannan.

Mellanchefer som skickade ilskna, oftast felstavade och svordomsosande, sms när säljet inte var till belåtenhet. Arbetsledare som skällde och peppade som adrenalinstinna furirer i en gammal pilsnerfilm från 1930-talet. Mobbing. Rena lagbrott med schemalagd övertid och där morgonmöten inte räknades in i ordinarie arbetstid. Mycket trovärdiga ungdomar som i rutan berättade hur de fullkomligt dignade under av arbete de inte fick hederligt betalt för.

Om någonsin ett företag stått fullständigt med brallorna nere efter ett journalistiskt wallraffande så är det Phonehouse (på Twitter omväxlande kallat ”Fånhuset” och ”Hus i helvete”).

Fler och fler företag måste i sin krispolicy räkna med att en intern byk kan bli vädrad offentligt genom att medarbetare eller inhyrd personal ”skvallrar”. Uppdrag Gransknings ”köttfärsscoop” byggde helt på att en före detta ICA-anställd, Daniel Johansson, avslöjade historien. Ingvar Kamprad kritiserades och fick sin skatteplanering via Lichtenstein avslöjad av sin tidigare medarbetare Johan Stenebo. Karin Törnqvist, avslöjade, som testledare på Göteborgs Energi, mutskandalen som fick hela det politiska etablissemanget i Göteborg i gungning,

Vem som hjälpte Dokument Inifrån att komma så klockrent under huden på Phonehouse har vi inte med att göra, men någon måste det helt klart ha varit.

Uthängningar och avslöjanden kan numera också med blixtens hastighet få vingar i sociala medier.

Man kan säga att enda garantin för att slippa bli utsatt för att någon plötsligt ”tänder ljuset i sovrummet” är att aldrig göra fel. Att alltid ha en perfekt verksamhet som tål transparens och kritisk granskning 24 timmar om dygnet. Alla förstår att det är omöjligt.

Jag har inte insyn i hur Phonehouse agerade under själva granskningen. Jag konstaterar att det mesta togs fram via dold kamera. Kanske hade Phonehouse inte ens kläm på att de stod under bevakning av Dokument Inifrån förrän programmet var mer eller mindre färdigt att sändas.

Men krishanteringen EFTER programmet kan man ha åsikter om då den är mycket intressant.

Att göra ett sådant statement efter en så skandalös avklädning är ungefär lika begåvat som om SJ säger: ”En stor majoritet av våra tåg går i tid” efter ett rejält snökaos.

Företaget har därmed bäddat för en kritikstorm det inte klarade av att hantera. Hundratals kommentarer, en överbedövande majoritet av dem ilskna och besvikna, får inga svar.

Det som från början ”bara” var en pinsam avklädning av en företag med en brutal intern säljkultur har nu utvecklats till en ännu värre krissituation för Phonehouse.

Jag har i flera sammanhang förra veckan (i min bloggpost här, samt i intervju i DN och i SR Medierna) hävdat att det är bra att medias makt ifrågasätts, gärna via sociala medier. Men ska man ha en chans att vinna den bataljen måste det handla om stora och viktiga frågor, där det är ganska uppenbart att man har rätt. Annars gör man bara bort sig. Daniel Lindholm, som så uppenbart försvarar en sjuk sak, har ju nu sett till att företagets kris fortsätter, att den får vad vi PR-konsulter kallar ”ett okänt slut”.

Vad kunde Phonehouse ha gjort? Jag brukar akta mig för att resonera utifrån backspegeln, men här gör jag ett undantag.

Företaget borde först som sist medgett att det som hänt är bedrövligt och måste åtgärdas, utan att samtidigt försöka bortförklara nyheten med argumentet att många medarbetare trivs. Det är lika irrelevant som att säga att de flesta plan kommer fram när ett precis har störtat.

Verksamheten lades ner. VD konstaterade surt att den ”inte var lönsam”. Han kunde istället ha sagt att verksamheten drevs på helt fel sätt och att den hetsande arbetsledarkulturen mot de anställda där också lett till dålig verksamhet. En liknelse kunde vara: ”Det här blev en helt murken gren på ett i övrigt friskt träd och därför har vi nu kapat bort den. Vi ska nu ha interna chefsutbildningar så den här sorgliga historien förhoppningsvis inte ska upprepas”.

Men det allvarligaste var att utmana SVT, både i branschpress och via sociala medier, med argumentet att programmet var ”vinklat”. All journalistik är vinklad, fakta sovras och lyfts fram. Men det här programmet kommer inte att fällas av någon granskningsnämnd, det törs jag ta gift på.

SVT säger att de nu har ”en lavin” av vittnesmål inifrån som stärker deras sak. Fortsättning följer?

VD:n Daniel Lindholm har förlängt pinan och sett till att krisen för företaget fortsätter, kanske har han genom sina misstag också dribblat bort sina chanser att få behålla jobbet.

Det är att krishantera genom att kasta hinkar med bensin istället för vatten på brasan.

Andra skriver intressant om krishantering och PR

/Paul Ronge

Bloggvalpar, Reinfeldt och Frälsis utmanar medias makt

  • Katrineholmskurirens krig med kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter kallat #kkgate.
  • Statsrådsberedningen som idag gick ut med hela bandupptagningen i en kraftig kritik mot Dagens Nyheter för misstolkning av Fredrik Reinfeldts uppfattning om hyresrätter.
  • Frälsningsarmén som nu lagt ut hela Kalla Faktas upplägg för en granskning av dess ekonomi, sviktande medlemstal etc på sin hemsida.

Tre rykande dagsaktuella exempel på hur traditionella medias makt nu ifrågasätts och utmanas på ett sätt som kanske aldrig tidigare.

#kkgate innehåller mitt i det principiella allvaret ett stort mått av humor. Kommunchefen Mattias Jansson, på Twitter @kommunchef, har blivit en mycket aktiv och respekterad aktör i sociala medier. Katrineholmskuriren drar igång en granskning med  tuffa mejlade frågor som redan i sin ton visar att kommunchefen ska hudflängas för att han anlitat konsulthjälp och för att han blandar privat och professionellt i sitt twittrande.  Frågan ställs vad Jansson tror att allmänheten tycker om hans ”twittrande på arbetstid”.

Jansson väljer att både lägga ut frågorna, och sina svar, på bloggen. Katrineholmskurirens chefredaktör Krister Wistbacka blir ursinnig och skriver en ledare. Han trappar upp konflikten genom att prata om ”bloggvalpar” och om ”stulet material”, trots att journalistens mejlfrågor ju blev offentlig handling så fort de nådde Jansson. Här kan ni höra Jansson och Wistbacka debattera i P1:s Studio Ett. Wistbacka säger ju rent ut att hans läsare, alltså kommunens innevånare, inte själva är kompetenta att bedöma det material om till exempel sin representation som kommunchefen Jansson öppet lägger ut. Det krävs journalister som filter och uttolkare.

Kritiken inom sociala medier som bloggar och Twitter har varit öronbedövande. Wistbacka blir här Goliat. En maktspelare som vill motverka öppenhet och skydda det egna informationsmonopolet.

Bloggen SSBD (Samesamebutdifferent) har formulerat sin kritik som ett öppet brev.

Som exempel på hur sociala medier kan användas i krishantering är Janssons agerande mästerligt. Fokus har helt gått från kritik och insinuationer mot en ”kommunpamp” till en rejäl proteststorm mot Wistbacka som ”mediepamp” med maktanspråket att ha monopol på informationsgivningen.

Nästa exempel: Fredrik Reinfeldt går idag, via ett pressmeddelande, till skarp kritik mot Dagens Nyheter för att ha förvrängt hans åsikt om hyresrätter. Reinfeldt säger att han är för hyresrätten, Dagens Nyheter hade tolkat det som att han var emot. Men statsrådsberedningen lägger ut hela intervjun, som en medarbetare bandat, och ger därmed en allmänhet möjlighet att bedöma vad som är sant eller falskt. Nu har Dagens Nyheter också bestämt att lägga ut hela intervjun och publishern Gunilla Herlitz säger surt att det är ”märkligt” när regeringen vågar ifrågasätta Dagens Nyheters vinkling av sanningen.

Jag blev uppringd  i kväll av Expressen som undrade vad jag tyckte och mitt svar var spontant och solklart:

”Jättebra att medias vinklingar och tolkningar ifrågasätts och kritiseras! Förr, när jag var reporter, ljög makthavare ofta och mörkade, i trygg förvissning av att ord skulle stå mot ord. Sedan började reportrar banda alltmer och möjligheterna att ljuga inskränktes. När Reinfeldt nu låter lägga ut intervjun är det ju tvärtom mot att ljuga – det är att ge läsarna chansen att själva ta ställning. Precis som Mattias Jansson gjorde när han lade ut Katrineholmskurirens frågor och sina egna svar”.

Jag vet inte om detta kommer i Expressen. Men se – nu gör jag det själv. Går ut med reporterns fråga och mitt svar innan det är publicerat!

Jag tror en sådan här maktkamp, där journalisternas sanning bryts mot andras sanningar  är enormt bra för demokratin.

Till och med den vanligtvis så kommunikativt klumpiga och ovana Frälsningsarmén verkar ha fått blodad tand. TV4:s Kalla Fakta har inlett en granskning av organisationen och givit ”Frälsis” litet hållpunkter. Raskt lägger kyrkan ut Kalla Faktas mejl på sin hemsida och redovisar hur de har svarat programmet. Jag blev ikväll också uppringd av Kalla Fakta som undrade om det verkligen var okej av Frälsningsarmén att göra så här ur krishanteringssynpunkt. Jag hade då inte hunnit läsa in mig och gav ingen kommentar. Men självklart är det okej!

Tre sådana här utmaningar mot tuffa och mäktiga medier i samma vecka kan inte vara en tillfällighet.

Utmaningen handlar om två saker: Media blir snuvade på scoopet och på sitt informationsmonopol.

Jag är övertygad om att PR och krishantering i framtiden i väldigt hög grad kommer att bygga på att man berättar mer, inte mindre. Att man agerar istället för att gömma sig. Att man lägger korten på bordet istället för att ljuga. Att man snabbare erkänner och försöker rätta till misstag man vet att man gjort.

Och eftersom resultatet i så fall bara blir ökad öppenhet kommer media att tvingas skärpa sig. Det kommer inte längre att gå att göra scoop lika lätt på att makthavare tappar huvudet, börjar råskälla på en Janne Josefsson eller i panik införa intervjuförbud i offentliga lokaler.

Nya tider kräver än mer skärpta journalister. Och för oss  som älskar journalistiken och vill se den utvecklas är det rena julafton.

Andra bloggar intressant om journalistik och krishantering.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Så här blev det i Expressen, helt schysst citerad av Anna Skarin. Och min erfarenhet är att det är regeln, inte undantaget.

Uppdatering 2: Jag intervjuas i DN på temat: ”Politiker i clinch med medier”.

Uppdatering 3: SR Medierna slår lördagen den 19 februari fast att Reinfeldt har rätt i intervjubråket med DN.

Journalistik som titelsjuka?

Just nu pågår en intensiv diskussion i den sociala medier-eliten (och jag menar verkligen inget negativt med det, det handlar just om de mest tongivande på Twitter) om journalistrollen i framtiden.

Idag fördes den också live hos @Jocke Jardenberg i Lund.

Diskussionen inleddes av journalisten Anders Mildner (@andersmi på Twitter) som i boken  ”Vad väntar runt hörnet” menar att journalisternas allomfattande makt som ”filter” mellan makthavarna och allmänhet nu hotas och kommer att begränsas av sociala medier. Journalistrollen måste omdefinieras, föreslår han. När allt fler kan distribuera nyheter via sina mobiltelefoner och datorer och tryckpressen kan bli lika historiskt onödig som skrivmaskinen är ju frågan om inte alla dessa rapportörer också kan kalla sig journalister.

Mildner har mött  mothugg från bland andra Journalistens chefredaktör Helena Giertta.

Jag tycker Mildner väcker viktiga frågor om att ”Den tredje statsmakten” får se sin makt beskuren och hans historiska genomgång av vad journalistrollen har betytt – från partipress till professionalism – ger bränsle för en bra debatt.

Men debatten hittills är snårig, flummig och bland andra @GertFrost undrar med all rätt om den kan engagera andra än de absolut mest sörjande (journalister och journalists-wanna-bees?)

Min första fråga är: Varför i all världen skulle bloggare, twittrare och andra aktörer i sociala medier vilja kalla sig journalister? Varför slåss om att ingå i journalistrollen? Varför vill man förflacka begreppet? Räcker det inte att med hjälp av sociala medier som oftast bara kostar internetuppkopplingen kunna påverka, förmedla nyhetstext och bilder, debattera och ibland orsaka en bloggvälvning?

För mig är journalistik ett yrke och ett kall. Något du lever och andas och som du liksom aldrig tar helt ledigt från så länge du har jobbet.

Det är ett talangyrke. Du behöver inte examineras som en läkare eller jurist.

I mitten av 1970-talet sökte jag tre gånger till dåvarande Journalisthögskolan, jag  kom inte ens till andra urvalssteget. Sista gången bad jag om ett möte med uttagsmänniskorna som förklarade att jag var ”verbalt trögrörlig” och omöjlig som journalist. I mitt eget intresse borde jag slå journalistambitionerna ur hågen. Några år senare var jag politisk reporter och försörjde mig i yrket över 20 år utan att ha en krona i studieskuld.

Ingen ifrågasatte att jag var journalist, jag var helt trygg i min #journalistroll. Lika naturligt är det för mig att de senaste 13 åren, då jag varit PR-konsult har jag aldrig haft anledning att kalla mig journalist, även när jag skrivit krönikor i olika tidningar.

Jag avskyr när jag ser någon presentera sig som ”journalist, debattör och PR-konsult”.

För mig är det viktigaste kärnvärdet som definierar nyhetsjournalistiken konsekvensneutraliteten, enklare uttryckt: ”publish and be damned” oavsett vem som tjänar eller förlorar på det. Uppdraget är att analysera, informera, upplysa, samt avslöja makthavare och missförhållanden utifrån att du betjänar läsare, tittare och lyssnare och du får betalt för att göra det. De som inte är journalister och idag agerar via sociala medier kan inte ha utgångspunkten att bara serva en målgrupp utan att få betalt. Det finns alltid någon ideell drivkraft, någon politisk agenda, en passion, något man är besjälad av.

Bloggare liknar i den meningen ledarskribenter eller krönikörer. Krönikörer behöver inte vara journalister, ledarskribenter kan vara gamla avdankade politiker.

Men de som inte är journalister har inte nyhetsvärderingen, känslan för att sovra, att berätta en story så att alla oavsett vad de har för åsikt känner förtroende och har behållning av texten. Gå tillbaka tio år och läs Lena Mellin i Aftonbladet. Försök sedan hävda att det går att slå fast var hon står politiskt. Jag har jobbat med henne och säger: Det går inte! Det är journalistik för mig, i sin innersta kärna. Konsekvensneutralitet. Oavsett om sossar eller moderater skadas eller gynnas så skriver hon utifrån en journalistisk bedömning.

Jag upplever att Al Jazeera har fått ett totalt genombrott i Egyptenkrisen. Jag har suttit som klistrad vid deras direktrapporteringar från upproret på Tahrir-torget och deras analyser av skeeendet, som både slagit CNN och BBC.  Hela tiden med känslan: De har arbetat professionellt och med konsekvensneutralitet. Det är framgångsnyckeln.

Jag har hört flera av de tunga namnen inom sociala medier säga att de tycker att journalister ska släppa konsekvensneutraliteten och tala om ”var de står”. Det vore döden för journalistiken som vi känner den och för möjligheterna att försörja sig på yrket.

Andra skriver intressant om journalistik.

/Paul Ronge

Därför klarade Kamprad Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning är, enligt min mening, Sveriges absolut vassaste, mest resursstarka och researchsäkra granskande program.

Det är ett program som man kan gilla eller ogilla, men som oftast har på fötterna.

Genom åren har jag haft många kunder som med bävan blivit utsatta för Uppdrag Granskning och ofta har det för mig handlat om ren skademinimering: ”Hur ska vi klara det här utan att totalt tappa ansiktet och varumärket?”

År 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” . Ett av mina viktigaste råd där är att man måste börja med att förutsättningslöst och utan skygglappar analysera om det ligger något i Uppdrag Gransknings kritik och vad som i så fall snabbt kan göras för att åtgärda felet. Att helt enkelt utgå från att Uppdrag Granskning nog har torrt på fötterna.

När Uppdrag Granskning nu, efter flera månaders grävande, gav sig på nationalikonen Ingvar Kamprad var mina förväntningar på resultatet alltså skyhöga. Jag trodde vi skulle bli lamslagna av häpnad, att ett stort scoop skulle brisera i TV-rutan. Ungefär som valstugereportaget 2002 som avslöjade dold rasism hos politikerna eller köttfärsskandalen inom ICA.

Jag var nog i gott sällskap. 1,5 miljoner svenskar bänkade sig för att se reportaget, det var ett så kallat ”all time high”, ett tittarrekord för programmet.

Men berget födde en råtta. Jag fick veta att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, 84, via stiftelsen Interogo Foundation har 100 miljarder på ett konto i Lichtenstein och att han skulle ha ”ljugit” om att ha skänkt sin förmögenhet till en stiftelse.

So what? Alla visste väl att Kamprad är stenrik, han figurerar årligen på Forbes lista över världens rikaste män. Förra året återfanns Ingvar Kamprad på elfte plats på denna lista.

Och om han vill kokettera litet med att han är en dumsnål smålänning med dyslexi, medan han i själva verket är en briljant affärsman – var finns världsscoopet? Alla som bygger personliga varumärken framhäver personliga egenheter och försöker ”stå ut” från mängden. IT-profeten Jonas Birgersson hade sina kortbyxor, Refaat El Sayed sina säckiga tröjor och sin överdrivna egyptiska brytning. Mona Sahlin var ”en vanlig morsa”. Är inte sanningen att Kamprad är både och, både snål smålänning och en affärsman i världsklass?

Jag tyckte inte att det var självklart att Kamprad ljög. Åtminstone inte lika självklart som El Sayeds ljug om doktorshatten och Mona Sahlins om att hon ”tog fel kontokort” av misstag.

Och ett scoop ska inte behöva förklaras. Det är lika hopplöst som att försöka förklara en vits i en ”rolig historia” som ingen skrattar åt. Ett scoop ska sitta som en smäck. Som köttfärsskandalen. Eller valstugereportaget.

Ungefär detta försökte jag få fram i en diskussion som svallade av heta känslor i SVT Debatt i veckan.

SVT utsattes efter Uppdrag Gransknings reportage för en veritabel folkstorm på temat ”Rör inte våran Ingvar”. Janne Josefsson erkänner själv att det folkliga stödet gjorde det omöjligt för honom att tvinga fram en intervju med Ingvar Kamprad.

Visst finns också de som nu är besvikna på Kamprad. Som tycker han borde flytta hem till Sverige och betala skatt och som anser att han ljugit och svängt sig om sin förmögenhet. Men de är i minoritet. Och alla tycks helt ense om att Kamprad inte har gjort något olagligt.

Min slutsats är att Ingvar Kamprad går mer oskadd ur den här granskningen än någon annan makthavare Uppdrag Granskning satt klorna i under åtminstone den tid jag följt programmet.

Vad beror det på? Har IKEA skött krishanteringen exemplariskt? Det vill jag absolut inte påstå. Det är mycket trixande och myglande. Den stackars reportern Magnus Svenungsson tvingas irra omkring bland en massa suspekta adresser på kontinenten utan att få andra svar än uppmaningen att återkomma med skrivna frågor. Kamprad får ett utbrott mot reportern som han sedan ber om ursäkt för. Kamprad kommer efter programmet med en kommuniké som förklarar ägarsambanden. Det är information som kunde och borde ha givits tidigare. Precis som Dagens Industri hävdar i en klok ledare (går ej att länka till) så hade Kamprad och IKEA inte förlorat ett dugg på att visa transparens inför granskningen, tvärtom.

Jag tror kärnan i att Kamprad och IKEA vann matchen mot Sveriges tyngsta granskande program är att Kamprad byggt sitt varumärke under så lång tid, hans förtroende hos svenska folket är lika solitt som ett sparbankskonto som man år efter år sparat ett månadsbelopp på. Kamprad har byggt ett livsverk, målat det i gult och blått och inrett folkhemmet, inte bara i Sverige utan runt om  i världen. Klart att detta skapar ett enormt förtroendekapital.

Kamprad tar plats bland ikoner som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, underhållaren Hasse Alfredson och cancerläkaren Jerzy Einhorn,   människor som i folks medvetande står för det goda. Det krävs väldigt mycket för att rasera sådana hjältar.

Detta är också en sensmoral jag vill ge mina kunder. Bygg ert varumärke som man bygger ett konto på banken – långsiktigt. Akta er för ”snabba PR-klipp” i medieexponering som gör att ni snabbt blir medias hjältar och gunstlingar. Sådana kan rivas ner lika obarmhärtigt som barnens sandslott på badstranden. Tänk på Refaat El Sayed, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Jonas Birgersson,  Ludmila Enqvist.

Till och med en kung kan rivas ner. Efter Carl den XVI Gustafs misslyckade presskonferens om ”att vända blad”, har förtroendet för kungahuset gått ner kraftigt och för första gången vill en majoritet, enligt opinionsundersökningar att kungen ska abdikera till förmån för Victoria.

Men det krävdes en rykande frän skandalbok som ”Den motvillige Monarken” för att få kungen i gungning. Uppdrag Granskning var inte ens i närheten i sitt reportage om Ingvar Kamprad.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.

/Paul Ronge

”Bosse Billström” – medieträningshaveriet

Medieåret 2011 börjar med två präktiga intervjuhaverier: Investors VD Börje Ekholm och migrationsminister Tobias Billström.

Båda är ordentligt bortgjorda.

Tobias Billström upprepade igår Bosse Ringholms bravad från 1999 i konflikten med dåvarande Riksrevisionsverkets VD Inga-Britt Ahlenius – att inte svara på journalisters frågor utan istället papegojmässigt upprepa ett ”budskap”. Då hette det: ”Inga-Britt Ahlenius har uttryckt intresse för ett annat uppdrag”. Billströms paradfras: ”Jag kommenterar inte tredjepartsuppgifter”, som han upprepade 17 gånger,  håller på att bli ett lika stort folkskämt. Citerat och parodierat i en mängd inlägg på Facebook och Twitter.

Börje Ekholm ljög och dribblade i veckan om huruvida han visste hur mycket han själv satsat för att få den fantastiska bonusen på 110 miljoner (oförtjänt som att ge en mittfältare i division 4 en Zlatanlön, enligt krönikören Andreas Cervenka på Svenska Dagbladet). Börje Ekholms intervju ser du här och Tobias (”Bosse”) Billströms ses här oredigerad på SVT:s hemsida.

Är Ekholm och Billström idioter?

Självklart inte. Ekholm får visserligen kritik för en medioker insats som VD för Investor och Tobias Billström har inte precis utmärkt sig som den mest färgstarka medlemmen i Fredrik Reinfeldts regering.

Men den här sortens medieframträdanden är inte oförberedda. Någon har medietränat, eller åtminstone givit de mediala råden.  Frågor har kastats fram och besvarats, huvudbudskap och strategier för hur media ska hanteras har mejslats fram. Något annat vore tjänstefel på de nivåer som Ekholm och Billström befinner sig.

Några i en viktig medieträningsroll har alltså gjort ett uselt jobb. Något som deras uppdragsgivare nu – helt välförtjänt – får bära hundhuvudet för. Väljer du en dålig advokat är det ju ändå du som får skaka galler.

I både fallen handlar det stora strategifelet om att försöka undvika huvudfrågan.

Ekholm ljuger och dribblar tills han till slut erkänner att han naturligtvis vet hur stor insats han själv gjort (5 miljoner) för att sedan belönas med 110 miljoner. För honom, som den ledande företrädaren för Wallenbergsfären, är det förstås förödande med hans redan krackelerade förtroende från aktieägarna.

Ekholms sits var hopplös, eftersom Wallenbergarna – precis som i fallet SEB:s Annika Falkengren – skapat ersättningsmodeller som inte låter sig förklaras och försvaras utifrån framgångar i verksamheten.

Men om han åtminstone inte försökt dribbla bort reportrarna hade skadan blivit mycket mindre. Och ännu bättre hade varit om Investors bestämt linjen att de enda som kommenterar Ekholms ersättningar är ägarna – de som är ansvariga för förhandlingen som ledde till miljonregnet. Ingen ska egentligen själv behöva stå till svars för att man fått en bra uppgörelse med det omöjliga argumentet: ”Jag är värd den”.

Billström borde lära av Carl Bildt. Kommenterar man inte så kommenterar man inte. Att stå och agera papegoja i TV är då ett sämre alternativ än att inte ställa upp alls. Att svara: ”jag kommenterar inte tredjepartsuppgifter”, när det handlar om huruvida Billström själv sagt det  Wikileaks avslöjar, är dumt på gränsen till buskis.

Jag använder fortfarande Ringholm från 1999 som avskräckande exempel i mina medieträningar. Fortfarande, efter 12 år, känner alla igen historien. Billström skötte sig precis lika illa. Risken är att han nu får ta Ringholms stafettpinne och blir en driftkucku som får lida för detta hela sin fortsatta politiska karriär.

Andra skriver intressant om PR och politik.

/Paul Ronge

Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!

Vi har upplevt en mediavecka utan motstycke kring boken om kungen: ”Den motvillige monarken”.

Plötsligt har proppen gått ur och det skvaller som cirkulerat på redaktionerna i årtionden kan nu publiceras fritt i kvällspressen. Sida upp och sida ner.”Kaffeflickor”. Camilla Henemark som kungens påstådda älskarinna. Sprit och sex på tillställningar i den kriminelle Mille Markovics svartklubb. En dömd utpressare som nu också hotar med att visa livebilder på kungens festande.

Aftonbladet Lena Mellin skrev här mycket klokt om detta.

Jag tillhörde dem som blev alldeles paff när jag hörde att kungen tänkte kommentera boken i samband med den traditionella årliga älgjakten i Halle- och Hunneberg i mina gamla hemtrakter vid Vargön. Jag avrådde, liksom i stort sett alla professionella kriskonsulter, som uttalade sig i förra veckan. Mitt huvudargument var att det var under kungens värdighet att kommentera en bok som skvallrar om hans sexualliv. Jag ansåg också att det var ett högriskprojekt, man kan inte domptera ett 60-tal ackrediterade journalister. Vad som helst kunde hända.

Idag vet vi ju vad som hände. Kungen viftade med en penna i luften, talade osammanhängande och litet lustigt om att han sett älgrumpor av obestämt kön, om att han inte läst boken, men förstått att detta hände ”för länge sedan”, att han talat med drottningen och familjen och att nu ”vänder vi blad, precis som ni journalister gör i era tidningar”. Ord för ord kan ni läsa hans redogörelse här.

I analysen efteråt sågar jag och i stort sett alla PR-konsulter samfällt talet. Jag medverkade i direktsändning i TV4 med hovets förra kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg. Här i Resumé Staffan Dopping som utvecklar resonemanget i sin blogg, I Expressen retorikexperten Barbro Fällman. Bland omdömena: Kungen verkar vara i obalans. Talet väcker fler frågor än det besvarar. Talet låter som ett erkännande att det mesta i skandalboken faktiskt är sant.

Men ändå verkar det som om just det taffliga gick hem. Kungen försökte åtminstone inte förneka och dementera. Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld bloggar här pricksäkert om ”teflonkungen”.

Skadeglädjen blir stor över att vi ”PR-nissar” får fel och att det stora pressuppbådet slokörat fick åka hem utan att fälla 24-taggaren.

Jag tycker inte det finns någon anledning att ha prestige. Ibland har vi PR-konsulter och retoriker (av media ofta utnämnda till experter för vi är nästan aldrig självutnämnda) rätt och ibland har vi fel. Ungefär som ekonomiexperter eller sportkommentatorer.

Jag vidhåller att denna presskonferens var ett högriskprojekt och att jag tycker det var under kungens värdighet att uttala sig om en skandalbok som huvudsakligen handlar om hans sexliv.

Men om han kom undan med bara förskräckelsen på grund av att svenska folket är så lojala mot kungahuset så har jag inget problem med det.

Däremot har jag idag från en vanligtvis mycket välunderrättad källa fått information om vilka kungens externa  kriskonsulter var. Det är två personer med högt anseende i PR-branschen, några av de tyngsta. Men kungen valde att inte lyssna på några rådgivare.

Kungen ”kan själv”. Hela detta vågspel iscensattes av honom och ”strategin” är alltså hans egen.

Vi har sett massor av turer när det gäller dålig mediehantering. Hyllandet av diktatorn i Brunei. Förra årets presskonferens vid älgjakten när kungen ville skjuta ännu flera vargar och ställde till kaos för WWF (World Wild Life Foundation) där han är ordförande. Många andra konstigheter som allteftersom faller i barmhärtig glömska. Och nu den här skandalboken som riskerar att fortsätta driva fram pikanta detaljer från kungens privatliv.

Nu vet jag att kungen inte tar råd och då bör man egentligen inte ge några. Men samtidigt med kungens problem blir det alltmer tydligt hur perfekt kronprinsessan Victoria fungerar i sin roll. Företagsledare jag talar med är helt lyriska över hur väl hon fungerar på PR-resorna utomlands, lyhörd och kunnig. Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.

Detta om monarkin nu ska behållas. Och av rent pragmatiska skäl tycker jag det är ett vettigare statsskick för oss än republik, inte minst för den PR det ger oss utomlands.

Varför pensionerar sig inte kungen? En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset?

Andra skriver intressant om kriser och PR.

/Paul Ronge