Om Sahlin faller är det på eget grepp

I något dygn har en diskussion rasat om medias roll i valrörelsen. Är nyhetsjournalisterna i själva verket ”smygborgare” och ingår de i en konspiration för att rädda kvar Fredrik Reinfeldt vid makten? Är det orsaken till de många artiklarna och inslagen om ”Monas ras” och opinionsundersökningar som alla visar ett rödgrönt block på dekis och en Allians i vinnarhålet?

Själv diskuterade jag detta med vänsterdebattören och tidningen ETC ägare Johan Ehrenberg i P1 Morgon den 3 september. Han anklagade journalisterna för att gå sina borgerliga ägares ärenden och jag hävdade – med 20 års erfarenhet av kvällstidningsmiljön i ryggen – att så går det inte till i verkligheten.

Däremot vinklas all professionell journalistik och i valdramaturgin 2010 har Mona Sahlin allt reportrarna kan önska – dramatisk nedgång i opinionen, intern kritik och anonyma socialdemokratiska judaskyssar, färgstark personlighet, ”vinna eller försvinna”-stämpel och inte minst Toblerone. Den lilla chokladbiten som kletat fast och förföljer Sahlin 15 år efter affären. De rödgröna är en historiskt ny konstellation. Och ”kommunistspöket” kittlar i regeringsfrågan.

I tidigare val har exempelvis Bo Lundgren, M, dissats och Lars Leijonborg (”Lejonkungen”), FP, hissats.

Igår gick ett anonymt nätverk av journalister, under beteckningen ”Den allierade journalisten” ut i Aftonbladet Kultur med identiskt samma linje som Johan Ehrenberg: Att de borgerliga tidningarna vill vinna valet åt Alliansen.

Konspirationsteorin borde kunnat avfärdas med sakliga argument, lugnt och tryggt, eftersom den är felaktig. Istället gick ”journalistikens försvarare” i spinn.

På Publicistklubbens debatt om media i valrörelsen igår kväll tog förre SVT Rapport-reportern KG Bergström i så han nästan sprack i en bombastisk tirad om att den politiska journalistiken ALDRIG har varit så bra som den är idag.

Svenska Dagbladets Martin Jönsson, vanligtvis så analytisk och argumenterande, avfärdade i sin blogg debattinlägget i Aftonbladet Kultur som ”skrattretande i sin verklighetsfrånvändhet” och ansåg att det aldrig skulle fått publicerats.

När jag frågar på Twitter varför han tar i så hårt blir svaret:

”@paulronge Min gräns går ungefär här: vid ett gäng kampanjpajasar och en världsfrånvänd redaktör som ser konspirationer i varje mosse.”

Martin Jönsson talar här om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och hennes motsvarighet på Expressen, Karin Olsson anser, precis som Jönsson, att inlägget aldrig skulle få ha publicerats.

Jag fattar inte argumentet. Om nu skribenterna är rädda för sina arbetsgivare i den här frågan (som ju faktiskt tar i med brösttoner) och dessutom kanske inte vill komma ut som ”rödgröna” utan hålla på valhemligheten, så är det väl OK? Dagligen publicerar Expressen och SvD (och många andra stora drakar) anonyma läsarkommentarer djupt under träsknivå. Inte sällan riktade med kvinnohat och otäcka personangrepp just mot Mona Sahlin.

Media torgför ju ofta anonymitetsskyddet som avgörande för en fungerande demokratisk press.

När argumenten tryter brukar ju rösten höjas. Och i det här fallet ser jag ingen anledning till det. Det finns så många sakliga argument för att Ehrenberg och ”den allierade journalisten” har fel.

Eller är det så att media reagerar med ryggmärgen och med självgod maktfullkomlighet bara hästsparkar mot kritiker?

Själv kritiserade jag igår Expressen för att några tiondelars opinionsövervikt i duellen mellan Sahlin och Reinfeldt blev ”Storslam” på förstasidan.

Expressen svarar då genom Fredrik Sjöshult att de tar lätt på ”konspiratörer”, där ju jag då väl får räknas ingå.

Den sakliga kritiken för övervinkling avfärdas helt.

Min slutsats är att media är alldeles för dåliga på att faktiskt medge övertramp och övervinklingar i praktiken- Bara i allmänna ordalag erkänner de ibland att fel begås.

Det finns en pösig självgodhet som faktiskt ger näring åt konspirationsteorier.

De som skadas mest av konspirationsteorier är ju faktiskt de rödgröna själva och allra mest Mona Sahlin. Som ett lag som fokuserar på att ge domaren ”det onda ögat” istället för att spela ett vinnande spel.

Sahlin har – genom eget beslut eller därtill rådd av sina rådgivare – drivit en rent usel valrörelse ur PR-synpunkt. Inget försök verkar ha gjorts att skapa en bild av en ledare och ett rödgrönt block med segervittring och tillförsikt. Sahlin har ofta föraktfullt anklagat Moderaterna för att fungera som en PR-byrå. I så fall har PR-tänket denna gång varit ett vinnande koncept. Vi har vant oss med en leende Reinfeldt med statsmannamässigt flyt som, tillsammans med Anders Borg, nästan verkar promenadsegra sig genom valrörelsen. Detta är inget media uppfunnit. Bilderna finns där att ta, intervjuerna andas landsfaderlig trygghet.

Det ska bli mycket intressant att se om Sahlin kan ändra bilden i P4 Extra med Lotta Bromée klockan 13.15. Jag ser henne som en av Sveriges bästa intervjuare när det gäller att låta folk få komma till tals med sina bästa argument.

Jag som tittar på matchen utan supportertröja och vimpel i handen åt någondera laget kan bara konstatera att Reinfeldt hittills har gjort en fantastisk välgjord match, helt i stil med Sveriges storslakt mot San Marino nyligen.

Så faller Mona Sahlin så är det nog på eget grepp.

Andra skriver intressant om politik.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Håller med Jonas Gardell om att Sahlin ”som arbetshäst” är beundransvärd. Tänkvärt, även om jag inte håller med om kampanjteorin.

Uppdatering 2: Bra att Expressen Kultur publicerar Jonas Gardells kritik att tidningen är partisk på nyhetsplats., tråkigt att Thomas Mattsson avfärdar min kritik mot tiondelarna som blev ”storslam” som ”trams” och konspirationsteorier. Där kom den vanliga magsura mediestöddigheten gentemot kritik tillbaka.

Uppdatering 3: Mattsson kommenterar nedan att han med ”trams” inte menade min kritik, även om Dagens Media fick det att verka så (se länk ovan).

Uppdatering 4: Senkommet bör sägas att ”Den allierade journalisten” som ett journalistiskt nätverk var fejk, vilket avslöjas här av Makthavare.se Vänsteraktivisten och ickejournalisten Pontus Björkman har genom sitt ljug bidragit till att ”Den allierade journalisten” har noll trovärdighet. Men det KUNDE ha varit ett nätverk, det är min poäng. Och då bör anonymitet respekteras. En del av oss är mer lättlurade än andra (här sitter en). Jag är inte säker på att det BARA är en mänsklig brist att tro människor på deras ord.

Littorin har rätt: Livet är ingen handbok i PR

Så har Sven Otto Littorin äntligen gått ut och här i DN givit sin version och förklarat varför han gjorde som han gjorde vid den dramatiska avgången som arbetsmarknadsminister.

DN har fått ställa vilka frågor tidningen ville, Littorin har besvarat dem via mejl.

Ofta brukar mejlsvar från politiker vara doftlösa och sönderförhandlade internt med pressekreterare.

Den här intervjun är helt annorlunda än de flesta andra mejlintervjuer jag läst. Den vibrerar av känsla och har en stark personlig ton. Littorin berättar vilket helvete han genomlider när kriget förs på alla fronter – den personliga hedern, vårdnadstvisten och trovärdigheten – och han besvarar alla frågor från DN:s reporter.

Han dementerar kategoriskt att han köpt sex och hävdar att Aftonbladet lika tydligt fick denna dementi före publiceringen.

Aftonbladets tillförordnade utgivare Lena Mellin säger i en första kommentar att om Littorin absolut hade förnekat sexköpet gentemot tidningen så hade publiceringen inte skett.

Den här historien har väckt våldsam debatt. Bara min bloggpost ”Littorin – en iskallt cynisk krishantering” har fått nära 6000 klick och 125 kommentarer hittills.

Många av dessa kommentarer är oerhört kritiska mot Aftonbladets publicering.

Jag skulle bli förvånad om Aftonbladet väljer att försöka gå vidare med den här historien i någon sorts bevisning att Littorin har fel.

Historien har ju, som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i en bloggpost, bara förlorare.

Jag har framför allt kritiserat regeringen och de moderata partistrategerna för att de släppte vännen, partikamraten och chefsideologen ”Totto” Littorin som en död fisk, för att han raderades ur rullorna, för att han inte fick mer av uppskattande ord av Reinfeldt, för att Reinfeldt inte tydligare ställde upp och visade att han trodde på sin gamla vapenbroder. Den kritiken kvarstår.

Men även om Littorin släpptes som en död fisk så visar det sig alltså att han fortfarande lever och sprattlar. Jag hoppas innerligt att detta leder till att han nu kan gå vidare med sitt liv, visa sig på stan utan att bli angripen av journalister eller attackerad av folk (som Lars Danielsson blev under sin kris) och få en ny karriär.

Littorin har näst intill hånats för att han själv har en gedigen bakgrund i PR-branschen som krishanterare. Hur kunde han av alla försöka mörka och vilseleda vad avgången handlade om?

Jag tycker han ger ett perfekt och sant svar i DN-intervjun: Livet är ingen handbok i PR.

Rikta gjorde bort sig fullständigt för ett tiotal år sedan i Sydafrikaaffären, den PR-byrån var prisbelönt och hade den tjockaste krishandboken av alla. I en kris blir man dum och får tunnelseende. Det är då objektivt och klart tänkande rådgivare, som till hundra procent står på ens sida och inte själva har huvudet i giljotinen, kan rädda en.

Kriser handlar alltid till slut om människor – det må gälla oljeläckage i Mexikanska Gulfen, förskingring från Röda Korset, glas i kyckling eller sexmissbruk och otrohet från Tiger Woods.

Det enda man vet är att man kommer att göra fel. En kris är en vindlande berg-och dalbana, inte en studie i smartness vid whiteboarden på PR-byråerna.

De bästa krishanterarna vet detta och är både ödmjuka och empatiska – människan sätts främst.

Kanske skedde det värsta angreppet mot Sven Otto Littorins person när media skrev om vårdnadstvisten. För bara 10-15 år sedan tror jag Aftonbladet hade avhållit sig från att skriva om något så djupt privat och där barn kan fara illa, trots att Littorin var en offentlig person. Jag var kritisk då och är det nu och jag tycker inte det spelar någon roll om det bara handlar om 3-4 artiklar.

DN:s förre ledarredaktör Niklas Ekdal skriver här intressant och tankeväckande utifrån Littorin-affären om hur politikernas privata sfär krymper.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och pressetik.

Uppdatering 1: Kommenterar Littorins DN-intervju här i Svenska Dagbladet, tillsammans med andra PR-konsulter.

Tiger Woods kungspudel var lysande och kanske äkta

Har precis sett Tiger Woods framträdande inför amerikansk media om sina otrohetsaffärer och jag har också hunnit kommentera till Aftonbladet och SVT.

Jag är fortfarande tagen, det var en fantastisk show. Helt omöjlig i Sverige tror jag. Jag kan inte se att journalister här skulle ställa upp på förutsättningen att bli inbjudna till en presskonferens bara om de avstår från att ställa frågor.

Men nu var scenen Tiger Woods och jag har nog sällan eller aldrig sett en så högkvalitativ retorisk show. Jag är heller inte mannen att avgöra om han var ärlig i sitt framträdande eller om det var teater (i så fall borde han få nästa Oscar för bästa huvudroll och hans PR-människor pris för bästa manus och bästa regi).

För bara några dagar sedan sade jag på Informatörsdagen i Karlstad att de duktigaste människorna är vandrande krisbomber. Varför då? Jo, helt enkelt för att de kan och för att de med sin makt och begåvning anser att de regler som gäller för vanliga dödliga inte ska gälla just dem.

Precis detta erkände Woods i sitt tal. Han sade att han var otrogen för att han kunde. För att han hade makten och pengarna. För att han trodde att just han skulle slippa undan. Allt enligt principen: ”Bra karl ska ha bra mat”.

Jag har hittills aldrig hört en så intelligent formulerad ”pudel”, där någon erkänner att han gjort fel just för att han kunde, för att han stod över andra människor och för att det skulle gå att komma undan med det.

I manuset, som han läste på ett sätt som visade att han inte låtsades att tala ur hjärtat, uppförstorade han snarare sina synder än att han försökte förklara eller bagatellisera dem. Woods har trots allt inte mördat någon, som @Stielli har påpekat på Twitter. Men i hans tal lät det nästan så. Han talade om Elin, sina barn och alla fans som han hade svikit på grund av ren egoism. Han talade om Elins uppfattning att nu är det inte tal som gäller utan handlingar. På slutet knöt han an till sin buddistiska uppfostran, berättade att han tänkte fortsätta gå i terapi och att han inte vet om han kommer att spela golf ens i år.

Säkert ett viktigt budskap till sponsorerna som – om de har något vett i skallen – vill att Woods ska skynda långsamt så skandalen hinner lägga sig.

Jag har läst Twitterkommentarerna och inser att i vår svenska kultur är hela Woods framträdande för kvalmigt, man får socker upp i näsborrarna. Men Woods talade inte för oss svenskar eller för sportintresserade i den europeiska kulturen. Han talade för amerikaner, för massor med fans och mäktiga sponsorer. Han gick sitt livs match utanför golfbanan, och gjorde det på ett sätt som gör att jag tror att han kommer att klara sig ur detta.

Happy ending, precis som i en Hollywoodfilm. Bra för honom, bra för Elin och bra för en sport som han mer än någon annan satt internationell lime light på!

/Paul Ronge

Uppdatering: Så här blev mitt uttalande i SVT TV-sporten. Och så här blev det i Aftonbladet.

”Tittaren” gör mig galen på PR

Jag har precis läst Mattias Ronges debutroman ”Tittaren”.

Det är en otroligt bra bok. Spännande intrig, personligheter att älska och hata och en djup klangbotten i själva temat: Vad händer när kriskonsulten själv börjar krisa? Med honom själv, med familjen, med vännerna, med karriären och själva livet?

Det är min  bransch  – alla vi som står med tuschpennan vid whiteboarden – sett i en kombinerad skratt-och gråtspegel.

Jag vågar skriva det här TROTS Mattias och mitt släktskap och våra nära band, så bra är boken!

Jag är i gott sällskap: ”Tittaren” beskrivs som en ”bladvändare” i en stor debutantintervju här i Svenska Dagbladet.

”Tittaren” blev ”månadens bok” i Femina. Ur den fina recensionen:

”Känns det jäktigt? Räcker inte tiden till? Kanske barn, familj, ett jobb som slukar all tid?… Mattias Ronges debutroman kan möjligen få dig att slappna av.
Här krisas det så monumentalt att de flesta vardagsproblem bleknar i
jämförelse.”

Mattias har även pratat om boken i Dagens Industri, tidningen City, Amelia och magasinet Leva. Bokens recensionsdatum är den 9 februari.

Även PR-konsulten och Sociala medie-gurun Jerry Silfwer, aka Doktor Spinn, finner upplägget intressant.

Boken beskrivs med rubriken ”galen av pr” i Resumé.

Det är här jag börjar reflektera vidare när jag nu läst sista sidan och lagt boken åt sidan.

Man kan ju också bli galen på PR!

Jag har levt ett halvt yrkesliv med trycksvärta i venerna, ”hands on” och ”papper i maskin”. Så är tillvaron ofta  i nyhetsjournalistiken, där du aldrig är bättre än din senaste artikel. Där du ständigt konkurrerar och presterar.

Att gå över till PR-branschen blev en nytändning för mig. Att plötsligt få sätta ord på det man kunde, att vara pedagogisk och få hjälpa kunder att hantera mediesituationer som de var minst sagt valhänta inför.

Men så är det detta med whiteboards…

Under mina tolv år som PR-konsult har jag sett de mest avancerade cirklar, pyramider och Strategiska Strukturer trollas fram med röda och gröna tuschpennor av kollegor på stora byråer. Varumärkesförflyttningar. Värdeord. Ordkaskader och softade powerpointpresentationer som måste tagit massor med tid att göra och som kunder någonstans förstås får betala.

Allt detta kan vara mycket bra, men till syvende och sist handlar det för mig om: Vilken nytta gör vi konsulter i verkligheten, till exempel när det kommer till krishantering?

När en kommunikationschef kommer och säger: ”Det har varit barnarbete på våra fabriker i Asien och nu har vi Uppdrag Granskning på oss – vad ska vi göra?” – vad svarar vi konsulter då? Konkret?

När en annan säger: Vi lägger ner två fabriker, men satsar på den tredje. ”Ska vi kommunicera alltihop samtidigt eller de negativa nyheterna och den positiva var för sig vid olika tidpunkter?” – vad svarar vi?

Det är bara när vi konsulter vågar ge de konkreta råden – och råden visar sig bra i verkligheten – som vi har någon trovärdighet när vi står och trollar vid whiteboarden.

Litet samma situation som Barack Obama har och som genomlysts nu på ettårsdagen av hans presidentskap: Han har visat visioner och entusiasmerat ett helt folk. Nu måste han lägga fram handgripliga planer hur man tar sig till målen.

För ett antal år sedan blev en av mina kunders VD stenhårt och personligt ansatt av ett granskande program. Jag var deras medietränare och kundens huvudsakliga PR-partner var Den Fina Byrån. Samma vecka som VD:n skulle grillas i TV, när det handlade om att vinna eller försvinna, så åkte Den Fina Byrån med kommunikationschefen på en internationell Varumärkeskonferens i en av av världens storstadsmetropoler. På ren svenska – de flydde fältet. Och deras kompetens i riktigt skarpt läge kunde alltså inte bedömas av kunden.

Kvar blev VD:n och jag. Och hade det gått dåligt så hade det gått lätt att utläsa hur mycket som berodde på dålig rådgivning från min sida. När krutröken skingrats så hade jag uppdraget kvar.

Vi gör alla fel, men vi måste våga få vår rådgivning prövad i verkligheten.

En bransch där man kan ta väldigt mycket betalt för väldigt fina ord kan man nog bli både galen av och galen på. Det dilemmat belyser Mattias bok på ett mycket spännande sätt.

/Paul Ronge

Uppdatering: Första recensionen av ”Tittaren” i Skånska Dagbladet med fler.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.