Varför vill jag lära ut mina bästa tips och binda ris för egen rygg?

Den 30 september 9-12 håller jag workshopen ”Train the trainer”. För interna medietränare som vill ha kompetensutveckling.

Varför vill jag lära ut mina bästa medieträningstips – är inte det att binda ris för egen rygg? Att förstöra sin konkurrensfördel som medietränare och göra sig själv överflödig?

Nej, jag ser det inte så. Efter 22 år så har min metod att medieträna blivit som en personlig signatur. En namnteckning. Visst, den kan kopieras, men bara jag kan utföra medieträningen på mitt sätt (så är det naturligtvis också för andra duktiga kollegor/konkurrenter. Alla har sin metod.).

Poängen med att ta in en extern medietränare som mig, framförallt vid kriser eller större händelser som behöver kommuniceras, är uppenbar:

  • Jag kommer alltid utifrån med andra perspektiv.

Jag kan alltså vara skrupulöst ärlig, snudd på odiplomatisk, just därför att jag inte är anställd utan bara inhyrd på projekt. Jag har en stor erfarenhet från alla olika sektorer i samhället; börsbolag, multinationella företag, myndigheter, organisationer, regioner och kommuner. Samt en och annan färgsprakande ”kändis”. All denna erfarenhet kan jag använda till nytta för kunden.

  • När kunden tar in mig, eller någon av mina konkurrenter/kollegor är de oftast mycket motiverade.

Marknadspriset på en medieträning av en seriös byrå ligger på cirka 40 000 för en halvdag och 70 000 för en heldag. Ungefär där ligger jag själv. Fördelen är att kunden då valt att prioritera träningen. Jag möter hela tiden kunder som är superalerta och på tårna. De har insett träningens värde, bland annat genom att acceptera prislappen.

Nå vad är då fördelarna med att istället använda sina egna kommunikatörer som medietränare?

  • De kan sammanfattas i tre ord: Snabbhet, enkelhet och kostnadseffektivitet.

Ofta vill en reporter ha svar bums på sina frågor. Du kan säkert köpa någon timmes tid att förbereda dig, mera sällan någon dag. Din kommunikatör kan ju, om det behövs, sparra dig direkt så du är ”uppsjungen” med dina bästa budskap inför intervjun. Att engagera en extern medietränare för att sådant tillfälle tar tid, är krångligare och kan vara litet som att ”skjuta mygg med kanoner”.

För att inte tala om de pengar du sparar. Kommunikatören har ju redan sin lön.

Det finnas dock flera krux. Det första har jag tyvärr stor erfarenhet av. Det är att chefen eller talespersonen på många ställen vill ”ducka” kommunikation (gäller naturligtvis inte alla) och ser den interna medieträningen som något onödigt, någonting som kan hastas igenom på en kvart. ”Kan själv” är också ett problem, därför att intervjuer alltid blir bättre om de förbereds.

Det är väldigt viktigt att även den interna kommunikatörens kunskap och erfarenhet respekteras.  Att det ges tid att diskuteras vinklar och ”best case” samt ”worst case” scenarios.

Men då måste också de anställda kommunikatörerna vara så bra på att medieträna att respekten förtjänas. Kunna de bästa sätten att bemöta såväl okunniga som tufft granskande journalister. Veta hur man bygger budskapsbryggor och hur talespersonen ska hantera oväntade situationer och frågor den  inte vill svara på, utan att förfalla till papegojmetoden.

Det handlar om kompetensutveckling och det är just det jag vill erbjuda med min workshop 9-12 den 30 september.

I morgon, onsdag  23 september, är sista dagen att anmäla sig. Skicka gärna också frågeställningar du vill ha belysta

Anmäl dig med namn, företag/organisation, aktuell mejladress samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Länk till Zoom skickas den 29 september till uppgiven mejladress.

Paul Ronge

”Papegojan” – värsta synden när du medietränar!

Den absolut värsta fallgropen när du medietränar chefen eller talespersonen är att praktisera ”papegojmetoden”.
Du känner säkert igen den från politiken.

Bosse Ringholm anses vara pappa till papegojmetoden när han 1999 duckade för frågan 20 gånger om han fortfarande hade förtroende för den dåvarande chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius.

Nu senast kunde vi se papegojmetoden praktiseras av Miljöpartiets avgående språkrör  Isabella Lövin, som i SVT Agenda med intetsägande fraser ignorerade de enda två frågor som egentligen ställdes: Hade Miljöpartiet hotat med att avgå ur regeringen om S gjorde upp med oppositionen om migrationspolitiken och var Miljöpartiet berett att ställa till en regeringskris om Preemraff fick klartecken också av Socialdemokraterna för sin utbyggnad i Lysekil. Du ser det här, cirka 9 minuter in i programmet.

Att ”göra en Ringholm” har det hetat när politiker bluddrat och duckat, under de 21 år som gått fram till Lövins senaste ”papegoja”. Och tyvärr har ett antal företagare och organisationsledare stämt in i kören. Det är inte så att man tagit lärdom av magplasken, som nästan alltid avslöjas av publiken, som skrattar rått eller bara skakar på huvudet över snömoset.

Jag undrar vad som är hönan och vad som är ägget. Var det politikerna som inspirerade medietränare att ducka för frågorna eller var det tvärtom?

Jag har fått tala om för ett antal journalister, frustrerade över de inövade icke-svaren, att jag i alla fall inte är medskyldig till den typen av ”medieträningar”. Jag har aldrig en enda gång under mina 22 år som medietränare och krishanterare uppmanat till att man ska ignorera de frågor journalisten ställer. Tvärtom – det är de svåraste och mest obekväma frågorna du måste träna din talesperson på att hantera.

Däremot är det inte säkert att man vill besvara frågorna i sak, vilket är något helt annat. En intervju är inte ett läxförhör eller ett nationellt prov. Det kan finns många skäl varför man inte vill ge just den information som journalisten efterfrågar. Då är det allra bästa att ta tjuren vid hornen och tala om VARFÖR man inte kan eller vill svara konkret.

I Ringholms fall verkar det för mig så enkelt som att han inte ville säga att han helt saknade förtroende för Ahlenius av någon sorts ”gentlemannaskäl”, att han inte ville verka brutal.

Då kanske han kunde ha sagt: ”Det är klart att det inte var förtroendeskapande att hon kunde tro på en som ringde och påstod sig vara jag och som föreslog att vi gemensamt skulle ljuga för media. Men nu har vi kommit överens om att jag ska försöka hjälpa henne till ett nytt jobb och då vill jag inte strö salt i såren. Så jag kommer inte att säga något negativt om henne. Nu går vi skilda vägar och jag önskar henne lycka till på sitt nya jobb.”

Ett sådant svar förutsätter en viss humor, ett ledigt kommunikativt handlag som Ringholm kanske saknar. Och i så fall hade det väl varit enklare att svara mera rakt och brutalt. ”Nej tyvärr, förtroendet är förbrukat”. Det hade alla förstått.

I båda fallen hade ju Ringholm blivit av med Ahlenius. Nu lyckades inte ens det.

I Lövins fall finns det många sätt att slippa redovisa interna regeringsgräl i TV utan att förfalla till papegojmetoden. Till exempel att säga;” Möjligheten att lämna en regering finns alltid om man blir helt överkörd. Det gäller även när det handlar om migrationspolitiken och Preemraffs utbyggnad. Men det är inget man hotar med i tid och otid. För varje gång du uttalar ett sådant hot så  mister det i kraft”.

När jag medietränar, framför allt i allvarliga krishanteringar, är min största prio att hitta de svåraste frågorna, de min kund absolut inte vill få, och sedan stöta och blöta dem framför kameran tills svaren och budskapen sitter. Det är ju motsatsen till att arbeta fram tjusiga och fluffiga formuleringar för att undvika frågorna.

Nu ska det sägas – det kan vara lättare för mig att vara tuff och driva på min kund att acceptera medielogiken än för en anställd informatör som medietränar sin chef eller företagets talesperson. Men det finns ett antal knep och tips jag arbetat fram genom åren, som jag är säker på kan förbättra de interna medieträningarna (och dessutom stärka insikten hos ansvariga chefer om värdet av genomtänkta förberedelser inför intervjuer och medieframträdanden).

Jag kan garantera att med rätt metoder och rätt enkla knep kan man ALLTID undvika att talespersonen blir papegoja.

Onsdagen den 30 september 9-12 håller jag en workshop via Zoom där jag lär ut mina bästa medieträningstips.

Om du är informatör och intern medietränare på företag, organisationer eller inom offentlig förvaltning hoppas jag du anmäler dig. Ett mer prisvärt tillfälle att bli en vassare medietränare tror jag är svårt att hitta.

Du anmäler namn, mejladress dit länk till Zoom ska skickas samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Kom ihåg att sista anmälningsdag är den 23 september. Skickar du dina egna frågeställningar hinner jag då väva in dem i seminariet en vecka senare.

/Paul Ronge

Tillägg: Läs gärna också skickliga krishanteringsexperten/kollegan/vännen  Jeanette Fors-Andrée. Vår syn på papegojmetoden är närmast identisk.

Mina bästa medieträningstips – workshop 30/9 för medietränare!

Klicka här för att se inbjudan till min workshop onsdagen den 30 september 2020 – där jag ger mina bästa tips för att bli en bättre medietränare.

Jag har under 22 år, alltsedan jag slutade på Expressen, varit en av Sveriges mest anlitade medietränare.

Under den tiden har insikten i hela samhället vuxit om hur viktigt det är att förstå journalistikens metodik och förbereda sig inför mötet med reportern.

Med andra ord har informationschefer, pressinformatörer och mediestrateger fått en allt viktigare roll i företag och organisationer. Få talespersoner möter idag journalister utan någon form av medieträning – som ofta sker snabbt och ”inhouse”.

Det är till er som vill bli ännu bättre på att själva medieträna era chefer och talespersoner jag nu vänder mig. Jag lär ut mina bästa råd och knep på ett webinar onsdagen den 30 september 09-12 via Zoom.
Jag visar de slides jag använder i mina teoriavsnitt och berättar hur jag anpassar dem konkret till individer och företag.
Det blir en workshop med stort utrymme att ställa frågor och diskutera problem. Webinariet begränsas till 40 deltagare.

Det här får du lära dig
Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen? När är det bäst att ta in en extern medietränare?
Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?

Anmäl dig till paulronge@me.com med namn, aktuell mejladress, företag och fakturaadress.
Eller maila till alexis.wicklin@friendsagenda.se

Skicka också gärna med egna frågeställningar som jag då får tid att förbereda inför webinariet.

Sista anmälningsdag: 23/9
Webinaret kostar SEK 5 000 exkl moms. SEK 7 500 för två kollegor från samma organisation.

Om att fimpa en människa som en uttjänt espressomaskin

Deplatforming, defaming, cancel culture…

Kärt (eller i detta fall kanske hatat) barn har många namn, åtminstone på engelska.  Just här har jag svårt att hitta rätt uttryck på svenska. Kanske: ”göra någon förbrukad”? Eller: ”fimpa någon på livstid”?

Det är i alla fall vad uttrycken ovan går ut på och företeelsen har växt lavinartat med långtgående konsekvenser för enskilda personer.

I förra veckan hade New York Times podcast ”The Daily” en serie avsnitt  om ”cancel culture” och vilka konsekvenser det fått för de som drabbats.

Ett av de intressantaste fallen var storyn om Amy Cooper och Christian Cooper (inte släkt). Det råder kopplingstvång i Central Park, New York och Christian Cooper krävde följdriktigt att Amy Cooper skulle koppla sin hund. Istället ringde hon polisen och hävdade att hon hotades av en afro-amerikansk man. Christian filmade henne med sin mobil och kunde därmed bevisa att Amy inte bara uttryckt sig rasistiskt, utan dessutom ljög om hotet.

Amy Cooper blev skandaliserad på sociala medier. Händelsen fick ännu större kraft genom att den skedde samma dag som en polisman ströp George Floyd till döds, vilket ju var upptakten till rasande demonstrationer kring ”Black Lives Matter”.

Amy Cooper bad om ursäkt och där kunde historien ha slutat. Men drevet på sociala medier spårade upp hennes arbetsgivare, ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren kontaktades och sattes under hård press att avskeda henne. Så skedde också och som ”The Daily” påpekade – mitt i en rasande pandemi där det är nog så svårt att få ett nytt jobb och där man dessutom oftast blir av med alla trygghetsförsäkringar som följt med anställningen.

Amy Cooper förklarade: ”Mitt liv är krossat” och när Christian fick frågan om han var nöjd med att hon fått sparken svarade han tvärtom att han ”inte kände sig bekväm” med en så hård påföljd.

En annan episod från USA är en man som slog till en person som krävde att han skulle bära mask inne i en butik, i enlighet med delstatens bestämmelse i pandemin. Förövaren identifierades, arbetsgivaren spårades och han fick sparken.

Enligt New York Times är ursprunget till uttrycket ”Cancel Culture” ett skämt i en TV-serie. Någon blev förbannad på en espressomaskin som inte fungerade och röt: ”You are cancelled! Alltså fimpad. Förbrukad. När man börjar använda uttrycket om människor fastnar skrattet i halsen.

Mycket av denna kultur satte fart under #Metoo och naturligtvis finns det människor som förtjänar offentlig skampåle.

Som Harvey Weinstein och nu på senare tid Paolo Roberto, som ju själv skrivit att det är rätt att han blivit av med sina uppdrag, Att han ”förtjänat” det och att det inte ”är synd” om honom.

Det finns samtidigt, enligt min mening, mycket tveksamma fall.

J.K Rowling till exempel, som uttryckt sig transfobiskt på Twitter. Kritikstormen handlade allra mest om att dreva upp en bojkott mot att köpa hennes böcker. Hade det inte kunnat räckt att med kraft argumentera mot hennes åsikter? Nu är det svårt att slita brödet ur munnen på henne, hon har alldeles för många miljoner. Men man kan inte säga att drevet inte försökte.

Fredrik Virtanen är ett av de mest kända svenska exemplen för ”defaming”, ”deplatforming” och ”cancel culture”. Man kan tycka vad man vill om honom, men han är friad från våldtäkt genom att förundersökningen lades ner och han har vunnit förtalsmålet mot Cissi Wallin. Men han har inte varit anställningsbar sedan han sparkades från Aftonbladet. Virtanen har försörjningsansvar för sina barn och långt kvar till pensionen.

Om han själv ville ha tillbaka jobbet och Aftonbladet återanställde honom tror jag mediehuset skulle stärka sitt varumärke.

Traditionella massmedier och uppburna journalister talar gärna om sociala medier som ”en kloak” och just när det gäller ”cancel culture” är ju det tyvärr sant. Att spåra upp sin meningsmotståndares arbetsgivare och mobilisera en lynchmobb för att beröva honom/henne sin försörjning och samtidigt skambelägga personen så den blir kasserad som en uttjänt espressomaskin är enligt min mening ren och skär ondska.

Det slår också mot yttrandefriheten. Det får ju inte bli så att bara ekonomiskt oberoende personer som JK Rowling eller pensionerade epidemiologer som Johan Giesecke törs säga sin mening för att ingen mobb kommer åt dem.

Men massmedierna glömmer sitt eget ansvar för att kulturen uppstått. Tänk på alla ”tolvtaggare” som fällts genom åren, jag har ju själv varit med och känt blodvittring så jag vet. Både när det gäller Transportbasen Hans Ericson och S-topparna Mona Sahlin och Stig Malm.

En otroligt märklig avgång som tvingades fram var förre ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östlings efter ”Vad fan får jag för pengarna”. Att bli av med sina uppdrag efter ett uttalande som, utifrån hans perspektiv, säkert var ganska sant. I alla fall varken kriminellt, misogynt eller rasistiskt.

Den stora och viktiga skillnaden mellan traditionella medier och sociala medier är dock att journalistiken nästan aldrig slår neråt på vanliga människor. I fallen The Daily tar upp handlar det ju just om den sortens offer, låt vara att de uttryckt sig rasistiskt eller ultrahöger. Eller till och med slagit någon för att hävda sin ”frihetliga rätt” att vara obstinat och motvals.

Vad kan vi göra?

Enligt min mening lite, eller ingenting alls, mot att lynchmobbar på sociala medier bildas, att folk går in för att skada eller till och med förinta sina meningsmotståndare.

Däremot kan arbetsgivare och ägarrepresentanter i företag och organisationer göra enormt mycket mer.

Sparka inte, eller sätt i kylskåp, bara för att drevet går! Visa civilkurage! Gör en egen prövning, är det verkligen rimligt och befogat med den hets som uppstått i traditionella och eller sociala medier?  När båda slår till samtidigt blir det ett oerhört fyrverkeri som är nästan omöjligt att stå emot, jag fattar. Men man kan ju ändå försöka.

Medielegendaren och gamle TV4-chefen Jan Scherman berättade en gång för mig hur han hanterade skandalen kring journalisten Trond Sefatssons och anklagelsen om mutbrott:

”Det var ju oerhört allvarligt och jag utsattes för hårda påtryckningar att ta bort honom. Jag vägrade innan vår egen undersökning var genomförd. Hur skulle det se ut inför alla våra medarbetare om jag vek mig för trycket? Vad sänder det för signal om hur chefen värnar sin personal?  Utredningen fick ta sin tid, det var plågsamt, men när jag sedan bröt samarbetet hade jag på fötter.”

Precis så bör en riktig chef och en ansvarsfull ordförande tänka.

Vi är några få i Sverige som på heltid arbetar som kriskonsulter. En av mina absolut viktigaste uppgifter är att se till att företag och organisationer inte tvingas betala för dyrt för eventuella misstag i form av förstörda varumärken och dramatiska avgångar, bara för att det uppstått en lynchmentalitet i traditionella och sociala medier.

Men vanliga människor utan resurser och känningar ska inte behöva löpa gatlopp. Det är kanske det mest skrämmande just nu med sociala medier.

Paul Ronge

Myten om journalistikens vänstervridning

Jag skrev ett inlägg på Twitter igår som nästan genast fick hundratals reaktioner: Att 32 procent av svenska journalister röstar på V enligt SvD och att jag fann det ”häpnadsväckande om det stämmer.”

Många reagerade med ”det var väl det vi visste”, eller ”inkompetent av dig att tycka det är häpnadsväckande”, andra med att ifrågasätta  själva undersökningen.

Så här kommer mer fakta som inte fick plats i en kort tweet:

Det handlar om en norsk medieundersökning från 2019, där även svenska journalister ingår och det är första gången deras partisympatier uppmäts sedan medieforskaren Kent Asps studie 2012. (Artikel inom betalvägg)

Men underlaget är ganska skralt: Bara 213 svenska journalister svarade. 70,7 procent svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var val idag. Vänsterpartiet var störst med 32 procents stöd, mer än dubbelt jämfört med Miljöpartiets stöd på 14,7 procent.

Artikeln är en gästkrönika, en så kallad op-ed, av Näringslivets Medieinstitut, vilket ju gör att man också måste förhålla sig källkritiskt till avsändaren, som har intresse av att framställa svenska medier som ”vänstervridna”.

Logiken från många av de som reagerade på min tweet är också precis denna: Om var tredje journalist röstar på V så måste de givetvis driva nyhetsrapporteringen politiskt åt vänster.

Jag, som jobbade drygt 20 år som reporter och nu ännu längre tid har bistått kunder med medierådgivning och krishantering vet ju genom egen erfarenhet att den tesen inte stämmer. Det är i själva verket en av de sorgligaste delarna i det journalistförakt som helt klart växer ju längre ut på högerskalan den betraktande mediekonsumenten befinner sig.

Sorgligt eftersom den tesen i flera länder (USA, Turkiet, Ungern, Polen med fler) tas som intäkt för att under fältropet ”fake news” försöka inskränka pressfriheten och jaga journalister.

De allra flesta journalister sätter tvärtom en ära i att vara konsekvensneutrala – nyheter ska fram oavsett vem som gynnas eller missgynnas. Själv röstade jag inte när jag var politisk reporter och självklart skulle jag aldrig ha besvarat en fråga om partisympatier som de 213 journalisterna gjorde. Det hade ju inget med min yrkesroll att göra.

Intressant är att misstroendet inte alltid kommit från höger. För ett antal år sedan fanns en teori högt upp i LO-ledningen att journalister blivit borgerliga, då de flyttat till dyra bostadsrätter på Södermalm, tjänade bättre än de flesta och aldrig kom i närheten av en vanlig arbetare. Alltså skulle facken missgynnas i rapporteringen.

Journalistiken är ett yrke där trovärdigheten är A och O. Därför har jag ofta kritiserat olika media för slapphet med fakta och överdrivet hårdvinklade granskningar – speciellt i kombination med personangrepp där någon makthavare eller högt uppsatt företagsledare till varje pris ska tvingas avgå.

Men mig veterligt har jag aldrig haft anledning att kritisera svenska nyhetsjournalister för att i lönndom försöka driva politiken åt vänster.

Däremot finns en skamfläck i svensk journalistik som borde stämma till eftertanke och det är oförmågan och oviljan att skildra också problemen med den massiva migrationsvågen kring 2015.

Det var ett svek mot alla de människor som med egna ögon kunde se vad som hände i deras närområden och spädde nog på journalistföraktet rejält. Detta har idag förbättrats, inte minst genom att granskande ”motviktsmedier” tillkommit som Kvartal och Ledarsidorna, samt att gamla traditionella medier som Uppdrag Granskning tagit intryck och även granskar problem med islamsk extremism och gängkriminalitet.

Nu smygs det inte lika mycket med nationaliteter, som den socialdemokratiska politiker som efter livstidsdom kommer att utvisas efter att ha skjutit sin fru eller mördaren som hade ihjäl sin 17-åriga flickvän i Uddevalla.

Jag vet redan nu att jag kommer att få skopor av kritik på Twitter för att jag inte köper bilden av journalistkåren som kryptokommunister, som illasinnade förmedlare av ”fake news”.  So be it.

Men jag vill uppmana alla: Försök gå utanför era egna bubblor! Gå till flera källor! Den som är vänster dör inte av att någon gång läsa Samtiden, de som tycker Sverigedemokraterna är det enda rätta bör läsa DN eller Aftonbladet åtminstone ibland för att pröva  och kanske ompröva sina värderingar.

Själv har jag stort utbyte av att dagligen följa både New York Times och Fox News för att förstå USA bättre.

Högerskribenten Ivar Arpi har offentligt uttryckt uppskattning över konsekvens och mod hos närmast stalinistiska Åsa Linderborg, som i sin tur har intervjuat honom om hans åsikter i Aftonbladet. Nyfikenhet och diskussion istället för att bygga barrikader och fördöma.

Den som är trygg i sig själv behöver inte vara rädd för att lyssna på andra.

Paul Ronge

Pengarna eller livet – Coronakrisens hårda knäckfråga

I torsdags medverkade jag i P1 Morgon om den negativa Sverigebilden som uppstått i omvärlden utifrån att Sverige valde en annan väg i Covid-19-krisen (Intervjun med mig börjar 5 minuter och 37 sekunder in i klippet).

I en så komplicerad fråga hinner man inte få så mycket sagt på fem minuter och det är inget att säga om. Som gammal reporter vet jag ju att media måste tidsbegränsa och prioritera och jag är tacksam för de minuter jag fick.

Men det betydde att jag tvingades koncentrera mig på en fråga: Att Folkhälsomyndigheten (FHM) och regeringen som litade till den (eller gömde sig bakom den, välj själv) har agerat stöddigt och kaxigt i sin kommunikation. Jag använde ordet megalomani som betyder  storhetsvansinne. Det är hårt och har naturligtvis inte varit tonläget hela tiden. Men tillräckligt ofta för att kommunikationen blivit tondöv och bidragit till den negativa Sverigebilden

I inslaget tar jag bland annat upp statsepidemiologen Anders Tegnells fråga: ”Har hela världen blivit galen?” när han sommarpratade i P1.”Vi har gjort rätt och alla andra har gjort fel” blir slutsatsen. Och en sådan kaxighet straffar sig, framför allt eftersom vi så kapitalt har misslyckats med att skydda våra äldre äldre på vårdhemmen – det som skulle vara själva huvudstrategin för Coronabekämpningen.

Men givetvis hade jag många fler synpunkter på FHM:s  kommunikation, som inte fick plats i inslaget.

Här är några av dem:

När pandemin bröt ut i Wuhan  sa FHM att det var osannolikt att den skulle nå Sverige och även fortsättningsvis bagatelliserades länge hotet. Frilansreportern Emanuel Karlsten har granskat ett antal av de felbedömningar som gjordes.

Visst, viruset var nytt, betedde sig annorlunda mot tidigare virus och det var lätt att göra felbedömningar. Men det kaxiga anslaget i många av intervjuerna över tid är slående, mot bakgrund av hur mycket fel FHM hade.

Frågan om ”världen blivit galen”, kan lika gärna vändas till: ”Har Sverige blivit galet?”

Det bildades Facebook-grupper med titlar som ”Backa Anders Tegnell”. Snart lika passionerade och intensiva som om det handlade om en motsvarighet till AIK:s Black Army. Människor tatuerade in hans bild på kroppen. En ung kvinna stoltserar i media med att hon satt tatueringen på smalbenet!

Bara ”en kul grej”, kanske. Men samtidigt dör mängder av äldre äldre, just de som vi skulle skydda med vår strategi, det finns ingen eller bristfällig skyddsutrustning. Tal har uppmätts där vid ett tillfälle 37 procent av människorna på ett äldreboende dog. Och allt oftare ser vi att äldre sjuka döms till döden (aktiv dödshjälp?) där de får morfin istället för att man försöker rädda liv. Anhöriga träder fram och berättar att deras mor eller far skulle lämnats att dö om de inte hade gripit in och krävt intensivvård.

Tegnell medger visserligen misslyckandet med att skydda de äldre, men säger samtidigt att ”strategin har varit framgångsrik”. Det resonemanget låter för mig som: ”Operationen var framgångsrik, men patienten dog”.

Märk väl: Jag är inte personen att bedöma om vår strategi har varit rätt eller fel. Den debatten pågår samtidigt och jag håller med de insiktsfulla som säger att det säkert kommer att ta flera år innan vi har full kunskap om vad som var rätt väg och vilka lärdomar vi med säkerhet kan dra.

Just detta gör det än mer skevt att redan nu, när dödstalen på grund av Covid-19, nått 5.500 slå fast att strategin varit framgångsrik.

Varje dödsfall är en tragedi i sig, det tror jag alla vill hålla med om.

Hur kan det då komma sig att Anders Tegnell ställer upp, med midsommarkrans runt håret, i P1 Sommar och kåserar om Spanienresor och annat medan pandemin fortfarande härjar och tar liv eller ger förskräckliga lidanden för många intensivvårdade?

Var finns omdömet hos FHM? Kunde myndigheten inte ha nobbat med hänsyn till att det ytterst allvarliga läget inte gör det lämpligt för statsepidemiologen att sitta och kåsera? Jag har inga synpunkter på P1, som jag förstått fick utstå mycket kritik från lyssnare. De vill ha många lyssnare och klick på webben. Jag tycker bara det visade så otroligt dåligt omdöme och förvånas över att ingen på FHM reflekterade och satte stopp för det.

Mycket i FHM:s kommunikation ger mig känslan av dolda agendor och det är i sig illavarslande.

Till exempel det myndigheten förnekar att det i strategin ingick att uppnå flockimmunitet redan i juni Varför förneka något som vi alla kunde ta del av i maj? Jag uppfattar att FHM tog hänsyn till ekonomin, det var hela grunden till strategin att vi skulle hålla Sverige så öppet och undvika en lock-down. Yngre och yrkesverksamma, som inte utstod så stora risker, skulle få vara igång om de inte hade symptom. Äldre på hem skulle inte få besök av anhöriga och de som var hemma skulle hålla sig i frivillig karantän.

Där de flesta andra länder satte ”rädda liv” som enda och avgörande mål, valde FHM att också ta hänsyn till ekonomin. Det är inte FHM:s jobb, myndigheten ska enbart fokusera på a.tt rädda liv och det gjorde den inte. Enligt New York Times har vi blivit ett varnande exempel som inte ens lyckades bättre med ekonomin genom valet av strategi.

Pengarna eller livet är ju Coronakrisens hårda knäckfråga. Ett samhälle kan inte vara i respirator hur länge som helst, när ekonomin dör så dör också många av andra orsaker än Corona. Men stora delar av omvärlden valde linjen: ”Först räddar vi liv, sedan får vi ta hand om ekonomin”.

Åtminstone visar en sådan linje empati, att man sätter människan främst. Det är förstås mycket lättare att kommunicera.

Så till min sista käpphäst: Den om ansiktsskydden. I stort sett hela världen, nu till och med Covid-19-förnekaren Jair Bolsonaro ser fördelar med ansiktsskydd. Redan på Arlanda måste vi ha ansiktsskydd.  FHM har med krystade förklaringar gått emot strömmen. Det skulle göra att folk blev mindre försiktiga, det skulle göra att människors händer mer åker upp i ansiktet och så vidare. Håll avstånd och tvätta händerna, var FHM:s enda råd.

För mig låter det som att man gjorde en dygd av nödvändigheten. Vi hade helt enkelt inte ansiktsskydd så det räckte och lagret av skyddsutrustning var obefintligt. En mängd personal, som stoiskt och modigt gjorde sitt jobb, trots avsaknaden av skyddsutrustning, bidrog sannolikt till att smittan blev så kraftigt spridd på äldreboendena.

När man misstänker att orsakerna som anges inte är de verkliga och att det finns dolda agendor minskar ju förtroendet för kommunikationen.

Men för att avsluta något mindre dystert: Att inte stänga skolorna verkar ha varit ett utmärkt drag. Ock kanske kommer det om några år att visa sig att det gick lika bra (läs dåligt) oavsett vilka strategier olika länder tog. Men jag hoppas ledarna då har den goda smaken att inte beteckna sin strategi som ”framgångsrik”. 5.500 döda, där vi är nu, kan inte ur någon aspekt som tar hänsyn till de tragedier som skett, betecknas som framgångsrik.

Paul Ronge

Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en  framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.

Vi kommunicerar alla i skuggan av Corona

Vilken nytändning det har blivit för mig genom samarbetet med Elaine Eksvärd, hennes superentreprenör till man Gustav och deras retorikbyrå Snacka Snyggt!

Elaines och mitt webinar förra veckan ”Kommunikativt ledarskap i kris” var begränsat till 1 000 personer och blev fullsatt. Hela 900 stycken hängde med alla 96 minuterna, inklusive frågor.

Jag hade suttit i en frivillig ökenliknande karantän i över en månad och fick sedan så oerhört mycket respons, smarta frågor och uppmuntrande tillrop via nätet. Att människor man inte hör och ser ändå kommer så nära! Ensam framför mikrofonen var ju de enda ansiktena jag såg Elaines och Snacka Snyggt:s vassa retoriker Pontus Christoffersen,  som modererade, skötte tekniken och förmedlade deltagarnas frågor.

Det här ger naturligtvis mersmak och jag hoppas på många fina samarbeten med Elaine och Snacka Snyggt i framtiden.

Hon och jag har en lång historia bakom oss och det är en av livets märkligheter att ett djävulsvirus skulle bli det som äntligen kickade igång ett digitalt samarbete mellan oss.

Vi fortsätter nu direkt: Den 6 maj har Elaine Eksvärd en workshop där hon presenterar och utvecklar sin retoriska verktygslåda och en vecka senare – den 13 maj 09-12 – är det min tur.

Det kom en flod av frågor via chatten under webinariet den 29 april. En del hann jag svara på, andra inte.

Här försöker jag svara på några intressanta frågor jag inte hann med.

Från Liselott: Nu i dessa tider får man ännu mer tryck på att kunna förmedla på ett bra sätt. Rakt ärligt, men ändå.. Det är svårt och jag skulle vilja ha lite tips på att kunna förmedla mindre bra och bra info.

Svar: Frågan är i sin enkelhet högaktuell. Jag tror att människor idag, trots sorg och personliga tragedier, förstår att Coronaviruset inte är någons fel.  Därför kan SAS varsla 40 procent av sin arbetsstyrka och nästan helt undgå kritik. Även personalen förstår varför detta sker. Alltså: all negativ information som måste förmedlas på grund av Corona ska ges rakt och enkelt. Absolut inte lindas in och utan krusiduller. Men det måste vara äkta! Företag som försöker skylla på Corona för neddragningar och försämringar som har  andra orsaker löper stor risk att hamna i skampålen och tappa allt förtroende. Bra, i meningen positiv, företagsinformation är faktiskt lite komplicerat att förmedla i dessa tider. Den får inte trumpetas ut i alltför glada trudelutter. Hela tiden måste vi veta att vi kommunicerar i skuggan av ett virus som skördar liv över hela världen. Den tonaliteten måste finnas, samtidigt som vi ska behålla och förmedla livsglädje och framtidstro. Det kommer ett liv efter Corona!

Från Marja Witt: Ska bli intressant att veta hur man hanterar denna svåra situation då vi måste säga hej då och önska personal lycka till (då vi måste säga upp dessa) då vi inte vet hur framtiden ser ut.

Svar: Jag vill svara med en verklig händelse, ett föredöme, där den kommunikativa utmaningen var svårare än den är för de som idag varslar på grund av Coronakrisen. 2009 lade Ericsson ner sin fabrik i Gävle. 1 000 fick gå. Em regional katastrof. Men Ericssons ledning åkte till Gävle, fanns på plats, talade med kommunens politiker, lovade att göra allt för att hitta ersättningsjobb och argumenterade ungefär så här. ”Det gör ont att lägga ner, vi förstår att det är fruktansvärt för de anställda. Men priskonkurrensen från omvärlden är sådan att vi inte klarar att ha alla enheter i Sverige, en måste läggas ner. Det är som att vi skär av ett finger för att undvika att tvingas amputera hela armen”. Här ser ni hur LO:s husorgan Arbetet (som verkligen inte brukar berömma storkapitalet) skriver att Ericsson gjorde ”en snygg sorti”.

Slutsats: Var på plats, känn och visa empati, väj inte för att samtala med förtvivlade medarbetare, försök hjälpa till att outsourca eller finna ersättningsjobb. Bara att du hjälper till med det formella att kontakta arbetsförmedlingen kommer att uppskattas. Människor är kloka. Någonstans vet de flesta att neddragningar på grund av Corona inte är företagets fel.

Från Gabriella Altunkaynak: Jag undrar hur vi ska arbeta för att bibehålla det vi lärt oss/lär oss av denna kris. Jag tror att vi människor har en tendens att agera när krisen inträffar, men att det är lätt att glömma vad vi gjort och utvärdera det när krisen är över. Man pratar om ”nya tag”, men inte så mycket om utvärdering av agerandet. Gärna tips på hur man kan tänka där.

Svar: Är det något vi kan lära så är det ju att de värsta kriserna nästan alltid kommer oväntat, slår som en blixt från klar himmel. Kommer ni ihåg milleniumskiftet, när alla trodde att världen i princip skulle avstanna på grund av IT-haverier? Inget hände ju. Och hur många trodde att vi skulle få en  näst intill 30-talsdepression i världsomfattning på grund av ett virus? Det är viktigt att vara bra förberedd, men när det värsta händer måste man också vara beredd att improvisera.

Med det sagt: Har ni fört loggbok? Om ni har dokumenterat hur ni hanterade krisen är det så mycket lättare att se och åtgärda brister. Hade ni en fungerande krisgrupp med människor som hade rätt kompetens och dessutom hyfsat bra personkemi? Jätteviktigt också att krisgruppen inte är för stor. 4-5 personer, helst inte mer. Avslöjades brister i er internkommunikation, kanske glömde ni i hastigheten att ha med HR-funktionen i krisgruppen? Allt sådant kan rättas till till nästa gång. Skänk också en tanke på hur ”futtiga” en del mediekriser är jämfört med vad vi upplevt nu. Att Leif Östling kunde tvingas avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv för att han undrade vad han fick för skattepengarna! Hur en del kändisar blir kölhalade för struntsaker. Kanske kan Corona lära oss bli bättre på att skilja på stort och smått? På liv och död? Då faller vi inte heller lika lätt i farstun inför varje tramsigt mediedrev.

Från 078492: Fråga till både Paul och Elaine: Vad anser ni om medias ”hantering” av Anders Tegnell?

Svar: Medias hantering har varit olika. DN och ett antal forskare ifrågasätter honom hårt och anser att Sverige skulle gjort en ”lock-down” av samma kaliber som till exempel Italien, Spanien, England och Danmark. Men de flesta media har accepterat honom som expert. Det har ju uppstått rena personkulten också, där människor tatuerar in Anders Tegnells ansikte på kroppen!

Jag brukar säga att vi alla är råvara i medieindustrin – vi kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper eller toapapper.  Vi utnyttjas. Och Tegnell säljer nu lösnummer och skapar klick så att ALLT han gör och säger blir rubriker. Medias ”hantering” av Tegnell blir övervinklad och full av överdrifter.

Jag tycker det är intressant att också vända på det – hur har Tegnell hanterat media? Från början betedde han sig irriterat över att ens bli ifrågasatt, jag tyckte han gjorde ett nästan arrogant intryck. Allt eftersom har hans tonalitet blivit ödmjukare. Han använder oftare uttryck som: ”vi visste inte”, ”Vi förutsåg inte”, ”vi har misslyckats i att skydda de äldre”. Det ger ett ärligt och prestigelöst intryck och dessutom har det sanningens prägel: Viruset är nytt, slår skoningslöst mot vissa medan andra knappt märker av det. Hur ska då ens de främsta experter kunna förutsäga allt? Sammanfattningsvis: I det ständiga rampljuset har han hela tiden blivit bättre på kommunikation. Övning ger färdighet.

Jag ser fram emot att få träffa en del av er i cyberspace på min digitala workshop den 13 maj. Att arbeta och få bidra med mina erfarenheter är för mig ett sätt att leva och hålla tankarna på viruset på avstånd.

Paul Ronge

Rivstart online med proffsiga Elaine Eksvärd!

Vi lever i skuggan av Coronakrisen som skördar liv över hela världen och leder till enorma tragedier.

Men för oss som lever måste livet gå vidare. Som jag skrev i min förra bloggpost: många oss kommer (åtminstone den närmaste tiden) att arbeta alltmer digitalt – verksamheter man förr trodde krävde fysiska möten går också bra att genomföra online.

Den 29 april kl 12 har Elaine Eksvärd och jag ett gemensamt webbinarium om kommunikation och ledarskap i kris. Det är kostnadsfritt, men deltagarantalet är begränsat. Du anmäler dig här och det är ju först till kvarn som gäller.

Elaine och jag har en lång gemensam historia, både professionellt och som vänner. Hon är enligt min mening Sveriges skickligaste retorikexpert med en sorts absolut gehör för vilken tonalitet olika situationer kräver – alltifrån glädjesprudlande tal vid bröllop till känsliga samtal med personal som tvingas sluta i en enormt orolig och otrygg tid. Det är ett nöje och en ära att arbete med henne och nu knyter jag också fastare band med hennes och Gustav Eksvärds retorikbyrå ”Snacka Snyggt”.

I Stockholm måste vi nu alla skärpa oss! Det duger inte att flockas på uteserveringar och i parker utan hänsyn till avstånd och smittorisker. Detta är Folkhälsomyndigheten nu noga med att påpeka i allt skarpare ordalag. Likaså ska vi undvika att resa ut i landet och utomlands är knappt att tänka på, med alla spärrade gränser och flygplan som står stilla på marken,

Därför blir möjligheten att agera och hjälpa kunder hantera sin kommunikation via online så viktig!

Uppdatering: Tillfället med Elaine blir mitt andra online-webbinarium. Det första skedde med  JMG i Göteborg 28 april. En internationell kurs i krishantering där  mitt avsnitt hette ”The Public Pillory in Crisis Management”. Nytt och spännande i allt mörker. Livet går vidare, men just nu alltmer i cyberrymden…

Paul Ronge

Hur börja jobba igen utan att riskera livhanken?

Jag tror ingen av oss födda efter Andra världskriget har varit med om något mer samhällsomvälvande än det vi nu samfällt, som nation, upplever. Coronasmittan, COVID-19 har lagt en förlamande hand över Sverige, Europa och världen.

Det tar fram det bästa och det sämsta hos oss: en del av oss går nästan ner i diket eller ut på vägen av hänsyn till andra och för att undvika smitta på vårpromenaden, andra sitter och njuter av vårsolen som packade sillar på utomhusserveringar i Stockholms innerstad.

Vi blir både mer eniga och mer splittrade. 22 forskare gick till urskiljningslös attack mot Folkhälsomyndigheten i DN Debatt, dessutom grundade på felaktiga siffror. Vad jag tycker framgår här i Resumé där jag ingår i en expertpanel om krishantering. Alla omdömesgilla förstår att vi måste följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och att vi helst ska gå ännu längre. Låta bli att åka kollektivt, jobba hemifrån och undvika alla fysiska kontakter  om vi tillhör riskgruppen.  Och helst träffa våra nära och kära utomhus. Om vi kan förstås! Vi som kan gå i frivillig karantän bör skänka en varm och tacksam tanke till de som inte kan, som riskerar att själva dra på sig smittan och ytterst sina liv genom att vårda,  städa, köra buss, stå i ICA-kassan. Utan alla dem som MÅSTE jobba skulle ju hela Sverige förlamas. Människan på äldreboendet kan inte vårdas på avstånd med dator och Zoom-app.

Själv har jag inte varit inne på jobbet på över en månad,  vi fixar och donar hemma, tar långa skogspromenader och umgås med barn och barnbarn via FaceTime. Man försöker finna någon sorts harmoni i en ruggigt obehaglig tid.

Så fort man slår på TV:n påminns man. Nya dödssiffror. Kaos i New York City. Flygbolag, hotell och restauranger går på knäna. Börsras. Konkurser.

Och mitt upp i alltihop måste ju hjulen börja snurra igen, även om allt kanske aldrig blir riktigt som förr.

Kärnfrågan för mig blir: Hur ska jag kunna börja arbeta igen utan att  i onödan riskera livhanken både på mig och min fru?  Jobba är ju det bästa jag vet, utom att umgås med familjen.

För mig ligger svaret i digitaliseringen. Våra två äldsta söner arbetar på PR-jätten  Edelman i London. Där arbetar nu hela kontoret hemifrån och lyckas via nätet och kreativitet på distans hålla igång sin verksamhet.

Alla kommer att påverkas. Alla kommer att behöva kompromissa och anpassa sig till ett ”post-Corona”.

Jag ser till exempel det inte som särskilt sannolikt att jag kommer att genomföra någon medieträning fysiskt nära på det sätt jag gjort i 22 år, under den närmaste tiden. Med kameran nära ansiktet på en intervjuperson, där jag ställer hårda och känsliga frågor för att min kund ska klara sig när de riktiga journalisterna kommer med sin skarpa ammunition.

Går det att göra lika bra på distans, med deltagarna uppe på Zoom, GoToMeeting, Microsoft Teams eller någon av de andra konferens och seminarie-apparna?

Jag vet inte. I maj håller jag min första distansföreläsning. Den sker på engelska för Journalisthögskolan (JMG) i Göteborg som har en internationell utbildning i krishantering.

Jag ser ändå ett antal möjligheter. Via distans kan jag jobba hemifrån med vem som helst, var som helst utan att behöva lägga restid, bo på hotell eller hyra lokal för seminarier eller hyra utrustning. Självklart betyder det att jag kan sänka priset på mina erbjudanden ganska rejält.

På det här sättet tror jag alla kommer att försöka agera, hitta nya lösningar för att rädda sina verksamheter.

Jag skänker en tanke till min älskade morfar som var en trygg och uppskattad provinsialläkare i ett litet samhälle vid Donau. Tills Röda armén kom stormande och hans lilla familj fick fly huvudstupa till Tyskland där de togs om hand av de allierade. Min morfar och mormor hamnade i Sverige och – över 50 fyllda – lärde han sig språket, blev tandläkare och fann en ny trygghet här.

Anpassningsförmåga är väl något av det mest fantastiska med människan!

Paul Ronge