”Det blir ett sådant helvetes slag – en avklädning och förnedring! Är det försvarbart?”

Senaste gången jag intervjuade Janne Josefsson var 2003 inför 400 grävande journalister och när vi nu ses över Zoom så skojar vi om vår ålder. Två gråsprängda herrar som närmar sig 70 och ska diskutera det program som överlägset har skakat om mest i Sverige de senaste 20 åren – Uppdrag Granskning.

Janne blev vederbörligt avtackad från programmet 2018.  Men han har uppdrag för SVT fram till årsskiftet. Sedan är han ”friherre”.

”Jag har gjort en ny serie som har premiär i januari och heter ’Från Hisingen till Casablanca’. Jag har följt en taxichaufför som är därifrån och i ungefär samma ålder som jag. Men vi är helt olika. Han har aldrig ens sett ett helt Uppdrag Granskning”.

Tanken var att de tillsammans skulle åka till Casablanca, Marockos största stad. Men det satte Covid-19 stopp för.

”Så vi hittade en kinarestaurang i Skene som hette Casablanca och åkte dit istället”, säger Janne och skrattar.

Hur tänker du fortsätta efter SVT?

”Jag skulle kunna gå över till att göra ungefär samma sak som du – att utbilda människor i hur de ska förhålla sig till journalister. Men jag kommer inte att sälja mig. Du vet ju att jag från insidan är kritisk till den makt vi har fått.  Vi styrs mer av våra åsikter än vi vill erkänna.”

Janne Josefsson exemplifierar med att prata länge om Henrik Evertsson som nu fått Stora Journalistpriset för sitt avslöjande om hålet i skrovet på Estonia. Han är en rasande skicklig berättare, enligt Janne, men trots allt avslöjande om mygel och mörkningar kan vi inte dra säkra slutsatser av hur hålet i skrovet uppstod. Journalister kan med en bra berättelse manipulera, är hans slutsats.

Kommer du ihåg när jag intervjuade dig i 1,5 timme för 400 grävande journalister våren 2003 i Göteborg? Jag ställde ungefär 40 knallhårda frågor, mest om hur ni förnedrar era offer. Nu så här långt i efterhand tycker jag att jag såg det för ensidigt. Ni måste nog förnedra dem ni granskar för att uppnå så höga tittarsiffror på ett samhällsprogram. Och oftast bjuder ”offren” på det genom att ljuga, mörka eller på annat sätt bete sig korkat. Jag skrev en bloggpost om det här igår.

”Du skrev ju en artikel i GP om förnedringens journalistik när jag slutade på UG och jag är böjd att hålla med dig, till exempel när det gäller dold kamera. Det är ju att kliva in på skinnet på  människor. Det bygger också på en teknik som är försvarbar, men som är infernalisk. Som är som klippt och skuren för TV.  Att låta en makthavare ljuga, fast jag vet det sanna svaret. Ta mutskandalen i Göteborg, som ledde till väldigt starka avslöjanden och att staden fick namnet ’Muteborg’.  Det byggde på vittnesmål från en försmådd kvinna. Där fanns en tjänsteman med väldigt mycket pengar som hela tiden gynnade en privat byggherre.”

Josefsson intervjuade tjänstemannen som avvärjande slog ifrån sig att han skulle ha något privat ihop med byggherren.

”Jag visste ju att han hade fått en lägenhet, att han fått ett garage för en kvarts miljon byggt och jag visste att han varit på byggherrens sommarställe i St Tropez på Rivieran. Jag visade honom då en bild där han står i badshorts vid swimmingpoolen. Han kunde bara stå och svamla. Det blir ett sådant helvetes slag! En avklädning och en förnedring!  Frågan är: Är den nödvändig? Är den försvarbar? Ska vi jobba på det sättet?

För det första: Hade avslöjandet gått att få fram på ett annat sätt? För det andra: Är det rimligt att makthavare ljuger? Är det inte nödvändigt att avslöja när samhället blir så schizofrent så det som sägs är något helt annat än det som görs?

”Ja har vi väldigt komprometterande uppgifter om någon och lägger fram dem innan intervjun så kommer ju personen ifråga inte att ställa upp. Då säger man bland PR-konsulter att vi har en dold agenda och det stämmer ju.”

Janne Josefsson tar upp en av UG:s största scoop, avslöjandet om ICA:s köttfärsskandal. När kontakten togs med Maxihandlare så var det med förevändningen att programmet skulle beskriva handlarnas framgångssaga.

”Bevisen på att köttfärsen märkts om med falskt bäst före-datum fanns redan med dold kamera. Men vi nämnde aldrig det när vi begärde intervjuerna. Då är frågan: Ljuger vi i vårt brev? Har vi en dold agenda? Ja, det går ju inte att förneka”

Jag tycker det vore värre om ni provocerade fram avslöjanden. Till exempel om Lars-Göran Svensson, som var din medarbetare i valstugereportaget, fick politikerna att uttrycka sig rasistiskt genom att locka dem till det. Gick det till så?

Nej, det var verkligen ingen snitslad bana. Lars-Göran skulle föreställa en person som flyttade till Stockholm från Jönköping, eller Vetlanda och ogärna ville bosätta sig där det fanns flyktingar och invandrare. Han behövde inte säga mer än så. Det var som att trycka på en knapp! Sedan kommer otroliga saker som att muslimer är vrak och bara bra på två saker, att föda barn och utnyttja systemet.

Då är frågan: Varför ljuger makthavare när de vet att fallhöjden är så stor? Det är ju så många i Uppdrag Granskning som har fallit på eget grepp. Så mycket är självförvållat. Varför ändrar sig inte makthavarna? Varför har man inte lärt sig mer av alla avskräckande exempel?

”Ja, varför ändrar de sig inte?”

Josefsson låter frågan hänga i luften. Han besvarar den inte, utan fortsätter sitt eget tankespår:

”Vilken makthavare du än är så har du rätt att kräva fair play av oss journalister.  Vi sitter ju på en otrolig makt. Faktagranskningen är hård på UG, men vad vi inte får med är uppgifter som ibland kan vara väldigt relevanta, men som ligger utanför tesen. All journalistik är ju tesdrivande. Då kanske man inte tar med de bästa argumenten som de granskade har som motsäger tesen.

Nu kommer den existentiella frågan: Har något ändrats, har vi gjort någon nytta? Du som grävande journalist och jag som har försökt lära dem ni granskar hur man ska hantera er för att undvika katastrof? Jag ser nya skandaler komma i en aldrig sinande ström och tycker väldigt lite har förbättrats.

Här visar sig för första gången en ordentlig skillnad mellan våra bedömningar. Janne Josefsson håller inte alls med.

”Det har ju blivit förändringar. Vi har fått whistleblowers, det har ändrats lagar. Efter att polisen stampat ihjäl Osmo Vallo fick inte polisen längre ta vissa grepp. Det finns fler exempel…

Men detta att fuska och mygla fortsätter ju som tidigare?

Haha,  nej det kommer väl aldrig att försvinna. Men mycket har förbättrats. Vi har gjort om psykiatrin. ICA fick sig säkert en tankeställare, vi rensade upp bland huliganerna och kriminella i AIK. Vi gjorde de dubbla tungornas moskéer, då vi gick in med två kvinnor med burkor som berättade att deras män misshandlade dem och de fick rådet att acceptera att männen slog dem. Medan i de officiella intervjuerna låter det helt annorlunda. Jätteviktigt att det kom fram!

Janne Josefsson och jag kan ha olika uppfattningar om hur mycket som förändrats och hur stor roll UG:s journalistik spelat för att förändra samhället. Men vi är fullständigt eniga om vikten av en fri journalistik, att den försvaras till varje pris, att fake news är ett farligt gift i alla demokratier och att journalister måste vara vaksamma så de inte utövar sin makt på ett ensidigt och aktivistiskt sätt som med rätta sänker allmänhetens förtroende.

När fan blir gammal så blir han religiös, heter det ju. När det gäller mig och Janne Josefsson verkar det ha skett genom att vi bytt roller – han har blivit allt mer kritisk till de förnedringsmetoder han använt under åren, jag har blivit allt mer övertygad om att de av och till tyvärr är nödvändiga.

Jag kommer alltid att vara en försvarare, att försöka se till att mina kunder går så skadeslösa som möjligt genom en granskning.  Men det kommer aldrig att ske genom att uppmuntra till metoder som att ljuga, att trixa, att lova intervjuer som man sedan smiter ifrån, att som en snattrande papegoja vägra svara på kritiska frågor.

Det är ju just med sådana metoder man, helt självförvållat, riskerar att hamna i förnedring och katastrof.

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Påminnelse ”Train the trainer” 12/11

Den 12 november 9-12 kör jag min tredje workshop ”Train the trainer” för i år, med mina bästa medieträningstips efter 22 år i branschen. Den här gången koncentrerar jag mig helt på kommunikatörer inom kommuner, regioner och myndigheter. I den här bloggposten  förklarar jag varför. 
Workshopen kostar 5 000 kr exklusive moms per deltagare. Vid fler än en deltagare från samma organisation rabatteras workshopen med 20 procent från och med deltagare nr två till 4 000 kronor.
 
OBS: Sista anmälningsdag torsdagen den 5 november
 
Glöm inte att anmäla Dig eller någon av Dina kommunikatörer för inspiration och vässande av er interna medieträning.
Efter registrering kommer ett mejl med bekräftelse och länk till workshopen.
VÄLKOMMEN!
Paul Ronge

Skrällhosta som krishantering

Nakenbad på kommunal konferens, sexköpande politiker får sex miljoner, bara några aktuella rubriker. Skandaler och klavertramp i offentlig förvaltning är en aldrig sinande källa till rubrikstoff i svenska medier.

Under en tid sattes kommuner under ständig bevakning av SVT:s främsta grävprogram. Kommer du ihåg Uppdrag Gransknings ”Kommungranskarna”?

En långkörare där reportern Sophia Djiobaridis kunde plocka den ena kommunala skandalen efter den andra, ungefär som en svampplockare i ett  bländande gult fält av kantareller. Ett antal av affärerna var ganska allvarliga; kommungubbar som kastade in kreditkortet i baren och festade vilt på skattebetalarnas bekostnad på Rivieran, kommunen som blåögt betalade bluffakturor från oseriösa firmor för arbeten som inte ens utförts, kommunen som slumpade bort en campingplats till vrakpris, Göteborgs Stad som hade mycket ”kameraderi” och inbyggd korruption så det döptes om till ”Muteborg” och så vidare i en stadig ström av avslöjanden.

Men är inte det vi allra mest kommer ihåg ändå från skandalerna den ibland nästan komiska valhäntheten när politikerna mitt i krisen skulle hantera media?

Festprissen som sade att det var ”skånska traditioner” att svepa snapsar till frukost?

Kommunalpolitikern som satt med röda örsnibbar och inte fick fram ett ord när han konfronterades med frågan varför campingplatsen slumpades bort.

Politikern som gång på gång upprepade att kommunen som gick på bluffakturorna hade ”brustit i sina rutiner”. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. ”Brustit i våra rutiner”, svarade hon. ”Vilka rutiner?”, frågade Djiobaridis. Så höll det på.

Kommunikatören som med skrällhosta försökte överrösta UG:s reporter däruppe i Hudiksvall när ”Glada Hudik” granskades. Allt sändes. Som det måste ha svidit i halsen!

Naturligtvis gäller klavertrampen inte bara kommuner och offentlig sektor.

Men kommunpolitiker kan i allmänhet inte göra sig oanträffbara och  vägra svara på frågor lika enkelt som företagsledare och andra aktörer i det privata näringslivet kan. Det finns ett krav att möta allmänhetens/skattebetalarnas/väljarnas frågor, såväl via media som egen kommunikation.

Och när någonting ändå måste göras är det väl bäst att försöka göra det så bra som möjligt?

Jag har ju genom åren varit involverad i en mängd krishanteringar i kommuner och regioner. Hur jag ser på den rollen framgår i den här intervjun av Johan Delby på Dagens Samhälle – säkert en av de bästa intervjuer som gjorts med mig under åren.

För tjänstemännen – från kommunchef till förvaltningschefer och kommunikatörer – blir situationen extra besvärlig när de ska genomföra kontroversiella beslut som fattats av politikerna, eller städa upp efter gjorda misstag.

Ett minimikrav, kan man tycka, är då att förbereda sig så långt möjligt så man inte framstår som en driftkucku.

Bör ”opolitiska” kommunikatörer i offentlig förvaltning hjälpa till och medieträna politiker, granska deras budskapsformulering och ge dem feedback och coaching?

Jag kan inte se något problem med det om politikerna själva vill det. Tvärtom är det är en stor fördel om det kan ske med oberoende professionella kommunikatörer (”inhouse” eller med externa konsulter som jag) istället för med partiska partigängare.

Speciellt bra är det om medie- och budskapsträning sker INNAN man tar kontroversiella beslut som kan få stora konsekvenser. Den bästa krishanteringen är trots allt att agera så att ingen kris behöver uppstå.

Paul Ronge

 

Ny omgång av ”Train the trainer”

 

Välkommen till min workshop ”Train the trainer”  12/11-2020!

Efter 22 år som medietränare och krishanterare bestämde jag mig tidigt i höstas att lära ut mina bästa medieträningstips i konceptet ”Train the trainer” – inspiration och kompetensutveckling för de som medietränar sina talespersoner och chefer ”inhouse”, det vill säga som anställda.

Det kan verka som hål i huvudet att lära ut sin bästa konkurrensfördel, men i den här bloggposten inför första workshopen den 30 september, förklarade jag varför.

Det har gått så bra och varit så givande också för min egen del, så jag kör en tredje workshop för i år, 9-12, 12 november via Zoom.

Men denna gång koncentrerar jag mig helt på kommunikatörer i kommuner, regioner och myndigheter.

Så här skrev jag på LinkedIn inför den andra workshopen 15 oktober:

”Jag ser väldigt gärna kommunikatörer från kommuner, regioner och myndigheter på min workshop ”Train the trainer” den 15 oktober. Orsak:
Ni måste vara mycket mer transparenta än era kollegor på den privata sidan.
Ni har offentlighetsprincipen att ta hänsyn till.
Ni måste bedöma när sekretess ska gälla i fall med enskilda.
Ni måste räkna med överraskande läckor på grund av det politiska spelet.
Ni måste alltid kunna medieträna era chefer, talespersoner och ibland politiker för att svara inför medborgarna med de bästa argumenten. Även sociala medier och krishantering ställer speciella krav.”

Många från offentlig förvaltning hörsammade detta och workshopen blev väldigt uppskattad.

Det här får du lära dig:

  • Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
  • Hur får jag motsträviga chefer och talespersoner till rätt ”mindset”, att förstå medielogiken?
  • Hur plockar jag fram talespersonens bästa mediala jag inför olika typer av media med hjälp av klassisk retorik?
  • Hur bygger jag ”bryggor” och undviker papegojmetoden?
  • När och hur använder jag videokamera i träningen och när är det klokast att avstå?
  • Hur får jag experter att sluta krångla till det i onödan?
  • När är det bäst att ta in en extern medietränare?
  • Hur får jag chefernas gehör för att viktiga medieframträdanden alltid måste förberedas?
  • hur coacha talespersoner som kommunicerar via sociala medier?
  • Krishanteringens agenda – fem steg för framgång

Jag ger deltagarna de slides jag brukar använda, samt en PDF efter avslutad workshop med mina 20 bästa medieträningstips i punktform.

Jag skickar också med ett diplom/intyg som visar att man gått min kurs.

Workshopen begränsas, som tidigare gånger, till 4o deltagare.

Här några röster från tidigare workshops:

Caroline Sörensen, Karlstads kommuns barn- och ungdomsförvaltning:

”Paul bjöd på ett batteri av konkreta tips för att lyckas med medieträning. Att få möjlighet att ställa frågor till ett riktigt medieproffs gav mig både inspiration och ny energi i mitt arbete, inte minst när det kommer till upplägg av vass mediecoachning.

Thomas Hartman,chef externa relationer och strategisk platsutveckling Region Västerbotten, på sin Facebook:
”Idag ett väldigt intressant möte ”Train the trainer” med Paul Ronge kring hans bästa praktiska tips kring mediaträning för mediatränare. Väldigt givande och intressant.”

Workshopen kostar 5 000 kr exklusive moms per deltagare. Sista anmälningsdag den 5 november. Vid fler än en deltagare från samma organisation rabatteras workshopen med 20 procent från och med deltagare nr två till 4 000 kronor.

Registrera dig här så kommer bekräftelse och länk till workshopen via mejl.

VÄLKOMMEN!

Paul Ronge

Uppdatering: Så här skrev Region Västmanlanda kommunikatör Lars Thomasson efter att ha gått igenom kursen den 15 oktober:

”Paul Ronges halvdagskurs Train the trainer är mycket viktig för alla som i sin kommunikatörsgärning stöttar, eller kommer att stötta, chefer och andra i deras kontakter med media. Det är en sak att själv förstå hur media fungerar, men hur förhålla sig till och hjälpa dem i organisationen som blir intervjuade i tidningar, radio och TV? Det är här den här kursen kommer in som en tidigare  missad pusselbit. Mindset och  mera mindset är vad det handlar om!”

Tack Lars, glad att du gillade!

 

 

 

 

 

 

”Train the trainer” i repris redan 15/10!

Trots inledande rejält teknikstrul så blev min workshop 30 september ”train the trainer” mycket uppskattad av deltagarna. Med alla kloka och intressanta frågor jag fick så stärktes jag i övertygelsen om att jag, med mina 22 års erfarenhet av medieträning/krishantering, har något att ge de som medietränar ”inhouse”, det vill säga coachar sina chefer och talespersoner som anställda kommunikatörer.

Så här skrev exempelvis Caroline Sörensen från Karlstads kommuns barn- och ungdomsförvaltning efteråt:

”Paul bjöd på ett batteri av konkreta tips för att lyckas med medieträning. Att få möjlighet att ställa frågor till ett riktigt medieproffs gav mig både inspiration och ny energi i mitt arbete, inte minst när det kommer till upplägg av vass mediecoachning. Jag kommer garanterat gå fler utbildningar med Paul i framtiden – om den möjligheten ges”.

 

Jag har alltså bestämt mig för att köra en repris på workshopen ”train the trainer” redan torsdagen den 15  oktober 9-12.

Det här får du lära dig

  • Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
  • Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
  • Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
  • När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
  • Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
  • Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen
  • När är det bäst att ta in en extern medietränare?
  • Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?
  • Jag ger också deltagarna de slides jag brukar använda, samt en PDF efter avslutad workshop med mina 20 bästa medieträningstips i punktform.

Workshopen begränsas, som förra gången, till 4o deltagare.

Den kostar 5 000 kr exklusive moms för en deltagare, 7 500 för två från samma organisation.

Mejla namn, organisation/företag, aktuell mejladress samt fakturaadress till paulronge@me.com så skickar jag en länk till Zoom-mötet den 14/10.

Paul Ronge

Varför vill jag lära ut mina bästa tips och binda ris för egen rygg?

Den 30 september 9-12 håller jag workshopen ”Train the trainer”. För interna medietränare som vill ha kompetensutveckling.

Varför vill jag lära ut mina bästa medieträningstips – är inte det att binda ris för egen rygg? Att förstöra sin konkurrensfördel som medietränare och göra sig själv överflödig?

Nej, jag ser det inte så. Efter 22 år så har min metod att medieträna blivit som en personlig signatur. En namnteckning. Visst, den kan kopieras, men bara jag kan utföra medieträningen på mitt sätt (så är det naturligtvis också för andra duktiga kollegor/konkurrenter. Alla har sin metod.).

Poängen med att ta in en extern medietränare som mig, framförallt vid kriser eller större händelser som behöver kommuniceras, är uppenbar:

  • Jag kommer alltid utifrån med andra perspektiv.

Jag kan alltså vara skrupulöst ärlig, snudd på odiplomatisk, just därför att jag inte är anställd utan bara inhyrd på projekt. Jag har en stor erfarenhet från alla olika sektorer i samhället; börsbolag, multinationella företag, myndigheter, organisationer, regioner och kommuner. Samt en och annan färgsprakande ”kändis”. All denna erfarenhet kan jag använda till nytta för kunden.

  • När kunden tar in mig, eller någon av mina konkurrenter/kollegor är de oftast mycket motiverade.

Marknadspriset på en medieträning av en seriös byrå ligger på cirka 40 000 för en halvdag och 70 000 för en heldag. Ungefär där ligger jag själv. Fördelen är att kunden då valt att prioritera träningen. Jag möter hela tiden kunder som är superalerta och på tårna. De har insett träningens värde, bland annat genom att acceptera prislappen.

Nå vad är då fördelarna med att istället använda sina egna kommunikatörer som medietränare?

  • De kan sammanfattas i tre ord: Snabbhet, enkelhet och kostnadseffektivitet.

Ofta vill en reporter ha svar bums på sina frågor. Du kan säkert köpa någon timmes tid att förbereda dig, mera sällan någon dag. Din kommunikatör kan ju, om det behövs, sparra dig direkt så du är ”uppsjungen” med dina bästa budskap inför intervjun. Att engagera en extern medietränare för att sådant tillfälle tar tid, är krångligare och kan vara litet som att ”skjuta mygg med kanoner”.

För att inte tala om de pengar du sparar. Kommunikatören har ju redan sin lön.

Det finnas dock flera krux. Det första har jag tyvärr stor erfarenhet av. Det är att chefen eller talespersonen på många ställen vill ”ducka” kommunikation (gäller naturligtvis inte alla) och ser den interna medieträningen som något onödigt, någonting som kan hastas igenom på en kvart. ”Kan själv” är också ett problem, därför att intervjuer alltid blir bättre om de förbereds.

Det är väldigt viktigt att även den interna kommunikatörens kunskap och erfarenhet respekteras.  Att det ges tid att diskuteras vinklar och ”best case” samt ”worst case” scenarios.

Men då måste också de anställda kommunikatörerna vara så bra på att medieträna att respekten förtjänas. Kunna de bästa sätten att bemöta såväl okunniga som tufft granskande journalister. Veta hur man bygger budskapsbryggor och hur talespersonen ska hantera oväntade situationer och frågor den  inte vill svara på, utan att förfalla till papegojmetoden.

Det handlar om kompetensutveckling och det är just det jag vill erbjuda med min workshop 9-12 den 30 september.

I morgon, onsdag  23 september, är sista dagen att anmäla sig. Skicka gärna också frågeställningar du vill ha belysta

Anmäl dig med namn, företag/organisation, aktuell mejladress samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Länk till Zoom skickas den 29 september till uppgiven mejladress.

Paul Ronge

”Papegojan” – värsta synden när du medietränar!

Den absolut värsta fallgropen när du medietränar chefen eller talespersonen är att praktisera ”papegojmetoden”.
Du känner säkert igen den från politiken.

Bosse Ringholm anses vara pappa till papegojmetoden när han 1999 duckade för frågan 20 gånger om han fortfarande hade förtroende för den dåvarande chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius.

Nu senast kunde vi se papegojmetoden praktiseras av Miljöpartiets avgående språkrör  Isabella Lövin, som i SVT Agenda med intetsägande fraser ignorerade de enda två frågor som egentligen ställdes: Hade Miljöpartiet hotat med att avgå ur regeringen om S gjorde upp med oppositionen om migrationspolitiken och var Miljöpartiet berett att ställa till en regeringskris om Preemraff fick klartecken också av Socialdemokraterna för sin utbyggnad i Lysekil. Du ser det här, cirka 9 minuter in i programmet.

Att ”göra en Ringholm” har det hetat när politiker bluddrat och duckat, under de 21 år som gått fram till Lövins senaste ”papegoja”. Och tyvärr har ett antal företagare och organisationsledare stämt in i kören. Det är inte så att man tagit lärdom av magplasken, som nästan alltid avslöjas av publiken, som skrattar rått eller bara skakar på huvudet över snömoset.

Jag undrar vad som är hönan och vad som är ägget. Var det politikerna som inspirerade medietränare att ducka för frågorna eller var det tvärtom?

Jag har fått tala om för ett antal journalister, frustrerade över de inövade icke-svaren, att jag i alla fall inte är medskyldig till den typen av ”medieträningar”. Jag har aldrig en enda gång under mina 22 år som medietränare och krishanterare uppmanat till att man ska ignorera de frågor journalisten ställer. Tvärtom – det är de svåraste och mest obekväma frågorna du måste träna din talesperson på att hantera.

Däremot är det inte säkert att man vill besvara frågorna i sak, vilket är något helt annat. En intervju är inte ett läxförhör eller ett nationellt prov. Det kan finns många skäl varför man inte vill ge just den information som journalisten efterfrågar. Då är det allra bästa att ta tjuren vid hornen och tala om VARFÖR man inte kan eller vill svara konkret.

I Ringholms fall verkar det för mig så enkelt som att han inte ville säga att han helt saknade förtroende för Ahlenius av någon sorts ”gentlemannaskäl”, att han inte ville verka brutal.

Då kanske han kunde ha sagt: ”Det är klart att det inte var förtroendeskapande att hon kunde tro på en som ringde och påstod sig vara jag och som föreslog att vi gemensamt skulle ljuga för media. Men nu har vi kommit överens om att jag ska försöka hjälpa henne till ett nytt jobb och då vill jag inte strö salt i såren. Så jag kommer inte att säga något negativt om henne. Nu går vi skilda vägar och jag önskar henne lycka till på sitt nya jobb.”

Ett sådant svar förutsätter en viss humor, ett ledigt kommunikativt handlag som Ringholm kanske saknar. Och i så fall hade det väl varit enklare att svara mera rakt och brutalt. ”Nej tyvärr, förtroendet är förbrukat”. Det hade alla förstått.

I båda fallen hade ju Ringholm blivit av med Ahlenius. Nu lyckades inte ens det.

I Lövins fall finns det många sätt att slippa redovisa interna regeringsgräl i TV utan att förfalla till papegojmetoden. Till exempel att säga;” Möjligheten att lämna en regering finns alltid om man blir helt överkörd. Det gäller även när det handlar om migrationspolitiken och Preemraffs utbyggnad. Men det är inget man hotar med i tid och otid. För varje gång du uttalar ett sådant hot så  mister det i kraft”.

När jag medietränar, framför allt i allvarliga krishanteringar, är min största prio att hitta de svåraste frågorna, de min kund absolut inte vill få, och sedan stöta och blöta dem framför kameran tills svaren och budskapen sitter. Det är ju motsatsen till att arbeta fram tjusiga och fluffiga formuleringar för att undvika frågorna.

Nu ska det sägas – det kan vara lättare för mig att vara tuff och driva på min kund att acceptera medielogiken än för en anställd informatör som medietränar sin chef eller företagets talesperson. Men det finns ett antal knep och tips jag arbetat fram genom åren, som jag är säker på kan förbättra de interna medieträningarna (och dessutom stärka insikten hos ansvariga chefer om värdet av genomtänkta förberedelser inför intervjuer och medieframträdanden).

Jag kan garantera att med rätt metoder och rätt enkla knep kan man ALLTID undvika att talespersonen blir papegoja.

Onsdagen den 30 september 9-12 håller jag en workshop via Zoom där jag lär ut mina bästa medieträningstips.

Om du är informatör och intern medietränare på företag, organisationer eller inom offentlig förvaltning hoppas jag du anmäler dig. Ett mer prisvärt tillfälle att bli en vassare medietränare tror jag är svårt att hitta.

Du anmäler namn, mejladress dit länk till Zoom ska skickas samt faktureringsadress till paulronge@me.com

Kom ihåg att sista anmälningsdag är den 23 september. Skickar du dina egna frågeställningar hinner jag då väva in dem i seminariet en vecka senare.

/Paul Ronge

Tillägg: Läs gärna också skickliga krishanteringsexperten/kollegan/vännen  Jeanette Fors-Andrée. Vår syn på papegojmetoden är närmast identisk.

Mina bästa medieträningstips – workshop 30/9 för medietränare!

Klicka här för att se inbjudan till min workshop onsdagen den 30 september 2020 – där jag ger mina bästa tips för att bli en bättre medietränare.

Jag har under 22 år, alltsedan jag slutade på Expressen, varit en av Sveriges mest anlitade medietränare.

Under den tiden har insikten i hela samhället vuxit om hur viktigt det är att förstå journalistikens metodik och förbereda sig inför mötet med reportern.

Med andra ord har informationschefer, pressinformatörer och mediestrateger fått en allt viktigare roll i företag och organisationer. Få talespersoner möter idag journalister utan någon form av medieträning – som ofta sker snabbt och ”inhouse”.

Det är till er som vill bli ännu bättre på att själva medieträna era chefer och talespersoner jag nu vänder mig. Jag lär ut mina bästa råd och knep på ett webinar onsdagen den 30 september 09-12 via Zoom.
Jag visar de slides jag använder i mina teoriavsnitt och berättar hur jag anpassar dem konkret till individer och företag.
Det blir en workshop med stort utrymme att ställa frågor och diskutera problem. Webinariet begränsas till 40 deltagare.

Det här får du lära dig
Hur hanterar jag nervositet hos talespersonen?
Hur får jag chefer att förstå medielogiken när den drabbar affärsnyttan?
Hur plockar jag fram chefens bästa mediala jag?
När ska jag använda TV-kamera, när är det bäst att avstå?
Vilka är chefens/talespersonens viktigaste saker att tänka på under intervjun?
Hur ställer jag tuffa frågor utan att förstöra relationen till talespersonen? När är det bäst att ta in en extern medietränare?
Hur får jag chefernas öra i mitt budskap att medieframträdanden alltid måste förberedas?

Anmäl dig till paulronge@me.com med namn, aktuell mejladress, företag och fakturaadress.
Eller maila till alexis.wicklin@friendsagenda.se

Skicka också gärna med egna frågeställningar som jag då får tid att förbereda inför webinariet.

Sista anmälningsdag: 23/9
Webinaret kostar SEK 5 000 exkl moms. SEK 7 500 för två kollegor från samma organisation.

Om att fimpa en människa som en uttjänt espressomaskin

Deplatforming, defaming, cancel culture…

Kärt (eller i detta fall kanske hatat) barn har många namn, åtminstone på engelska.  Just här har jag svårt att hitta rätt uttryck på svenska. Kanske: ”göra någon förbrukad”? Eller: ”fimpa någon på livstid”?

Det är i alla fall vad uttrycken ovan går ut på och företeelsen har växt lavinartat med långtgående konsekvenser för enskilda personer.

I förra veckan hade New York Times podcast ”The Daily” en serie avsnitt  om ”cancel culture” och vilka konsekvenser det fått för de som drabbats.

Ett av de intressantaste fallen var storyn om Amy Cooper och Christian Cooper (inte släkt). Det råder kopplingstvång i Central Park, New York och Christian Cooper krävde följdriktigt att Amy Cooper skulle koppla sin hund. Istället ringde hon polisen och hävdade att hon hotades av en afro-amerikansk man. Christian filmade henne med sin mobil och kunde därmed bevisa att Amy inte bara uttryckt sig rasistiskt, utan dessutom ljög om hotet.

Amy Cooper blev skandaliserad på sociala medier. Händelsen fick ännu större kraft genom att den skedde samma dag som en polisman ströp George Floyd till döds, vilket ju var upptakten till rasande demonstrationer kring ”Black Lives Matter”.

Amy Cooper bad om ursäkt och där kunde historien ha slutat. Men drevet på sociala medier spårade upp hennes arbetsgivare, ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren kontaktades och sattes under hård press att avskeda henne. Så skedde också och som ”The Daily” påpekade – mitt i en rasande pandemi där det är nog så svårt att få ett nytt jobb och där man dessutom oftast blir av med alla trygghetsförsäkringar som följt med anställningen.

Amy Cooper förklarade: ”Mitt liv är krossat” och när Christian fick frågan om han var nöjd med att hon fått sparken svarade han tvärtom att han ”inte kände sig bekväm” med en så hård påföljd.

En annan episod från USA är en man som slog till en person som krävde att han skulle bära mask inne i en butik, i enlighet med delstatens bestämmelse i pandemin. Förövaren identifierades, arbetsgivaren spårades och han fick sparken.

Enligt New York Times är ursprunget till uttrycket ”Cancel Culture” ett skämt i en TV-serie. Någon blev förbannad på en espressomaskin som inte fungerade och röt: ”You are cancelled! Alltså fimpad. Förbrukad. När man börjar använda uttrycket om människor fastnar skrattet i halsen.

Mycket av denna kultur satte fart under #Metoo och naturligtvis finns det människor som förtjänar offentlig skampåle.

Som Harvey Weinstein och nu på senare tid Paolo Roberto, som ju själv skrivit att det är rätt att han blivit av med sina uppdrag, Att han ”förtjänat” det och att det inte ”är synd” om honom.

Det finns samtidigt, enligt min mening, mycket tveksamma fall.

J.K Rowling till exempel, som uttryckt sig transfobiskt på Twitter. Kritikstormen handlade allra mest om att dreva upp en bojkott mot att köpa hennes böcker. Hade det inte kunnat räckt att med kraft argumentera mot hennes åsikter? Nu är det svårt att slita brödet ur munnen på henne, hon har alldeles för många miljoner. Men man kan inte säga att drevet inte försökte.

Fredrik Virtanen är ett av de mest kända svenska exemplen för ”defaming”, ”deplatforming” och ”cancel culture”. Man kan tycka vad man vill om honom, men han är friad från våldtäkt genom att förundersökningen lades ner och han har vunnit förtalsmålet mot Cissi Wallin. Men han har inte varit anställningsbar sedan han sparkades från Aftonbladet. Virtanen har försörjningsansvar för sina barn och långt kvar till pensionen.

Om han själv ville ha tillbaka jobbet och Aftonbladet återanställde honom tror jag mediehuset skulle stärka sitt varumärke.

Traditionella massmedier och uppburna journalister talar gärna om sociala medier som ”en kloak” och just när det gäller ”cancel culture” är ju det tyvärr sant. Att spåra upp sin meningsmotståndares arbetsgivare och mobilisera en lynchmobb för att beröva honom/henne sin försörjning och samtidigt skambelägga personen så den blir kasserad som en uttjänt espressomaskin är enligt min mening ren och skär ondska.

Det slår också mot yttrandefriheten. Det får ju inte bli så att bara ekonomiskt oberoende personer som JK Rowling eller pensionerade epidemiologer som Johan Giesecke törs säga sin mening för att ingen mobb kommer åt dem.

Men massmedierna glömmer sitt eget ansvar för att kulturen uppstått. Tänk på alla ”tolvtaggare” som fällts genom åren, jag har ju själv varit med och känt blodvittring så jag vet. Både när det gäller Transportbasen Hans Ericson och S-topparna Mona Sahlin och Stig Malm.

En otroligt märklig avgång som tvingades fram var förre ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östlings efter ”Vad fan får jag för pengarna”. Att bli av med sina uppdrag efter ett uttalande som, utifrån hans perspektiv, säkert var ganska sant. I alla fall varken kriminellt, misogynt eller rasistiskt.

Den stora och viktiga skillnaden mellan traditionella medier och sociala medier är dock att journalistiken nästan aldrig slår neråt på vanliga människor. I fallen The Daily tar upp handlar det ju just om den sortens offer, låt vara att de uttryckt sig rasistiskt eller ultrahöger. Eller till och med slagit någon för att hävda sin ”frihetliga rätt” att vara obstinat och motvals.

Vad kan vi göra?

Enligt min mening lite, eller ingenting alls, mot att lynchmobbar på sociala medier bildas, att folk går in för att skada eller till och med förinta sina meningsmotståndare.

Däremot kan arbetsgivare och ägarrepresentanter i företag och organisationer göra enormt mycket mer.

Sparka inte, eller sätt i kylskåp, bara för att drevet går! Visa civilkurage! Gör en egen prövning, är det verkligen rimligt och befogat med den hets som uppstått i traditionella och eller sociala medier?  När båda slår till samtidigt blir det ett oerhört fyrverkeri som är nästan omöjligt att stå emot, jag fattar. Men man kan ju ändå försöka.

Medielegendaren och gamle TV4-chefen Jan Scherman berättade en gång för mig hur han hanterade skandalen kring journalisten Trond Sefatssons och anklagelsen om mutbrott:

”Det var ju oerhört allvarligt och jag utsattes för hårda påtryckningar att ta bort honom. Jag vägrade innan vår egen undersökning var genomförd. Hur skulle det se ut inför alla våra medarbetare om jag vek mig för trycket? Vad sänder det för signal om hur chefen värnar sin personal?  Utredningen fick ta sin tid, det var plågsamt, men när jag sedan bröt samarbetet hade jag på fötter.”

Precis så bör en riktig chef och en ansvarsfull ordförande tänka.

Vi är några få i Sverige som på heltid arbetar som kriskonsulter. En av mina absolut viktigaste uppgifter är att se till att företag och organisationer inte tvingas betala för dyrt för eventuella misstag i form av förstörda varumärken och dramatiska avgångar, bara för att det uppstått en lynchmentalitet i traditionella och sociala medier.

Men vanliga människor utan resurser och känningar ska inte behöva löpa gatlopp. Det är kanske det mest skrämmande just nu med sociala medier.

Paul Ronge