Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en  framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.

Vi kommunicerar alla i skuggan av Corona

Vilken nytändning det har blivit för mig genom samarbetet med Elaine Eksvärd, hennes superentreprenör till man Gustav och deras retorikbyrå Snacka Snyggt!

Elaines och mitt webinar förra veckan ”Kommunikativt ledarskap i kris” var begränsat till 1 000 personer och blev fullsatt. Hela 900 stycken hängde med alla 96 minuterna, inklusive frågor.

Jag hade suttit i en frivillig ökenliknande karantän i över en månad och fick sedan så oerhört mycket respons, smarta frågor och uppmuntrande tillrop via nätet. Att människor man inte hör och ser ändå kommer så nära! Ensam framför mikrofonen var ju de enda ansiktena jag såg Elaines och Snacka Snyggt:s vassa retoriker Pontus Christoffersen,  som modererade, skötte tekniken och förmedlade deltagarnas frågor.

Det här ger naturligtvis mersmak och jag hoppas på många fina samarbeten med Elaine och Snacka Snyggt i framtiden.

Hon och jag har en lång historia bakom oss och det är en av livets märkligheter att ett djävulsvirus skulle bli det som äntligen kickade igång ett digitalt samarbete mellan oss.

Vi fortsätter nu direkt: Den 6 maj har Elaine Eksvärd en workshop där hon presenterar och utvecklar sin retoriska verktygslåda och en vecka senare – den 13 maj 09-12 – är det min tur.

Det kom en flod av frågor via chatten under webinariet den 29 april. En del hann jag svara på, andra inte.

Här försöker jag svara på några intressanta frågor jag inte hann med.

Från Liselott: Nu i dessa tider får man ännu mer tryck på att kunna förmedla på ett bra sätt. Rakt ärligt, men ändå.. Det är svårt och jag skulle vilja ha lite tips på att kunna förmedla mindre bra och bra info.

Svar: Frågan är i sin enkelhet högaktuell. Jag tror att människor idag, trots sorg och personliga tragedier, förstår att Coronaviruset inte är någons fel.  Därför kan SAS varsla 40 procent av sin arbetsstyrka och nästan helt undgå kritik. Även personalen förstår varför detta sker. Alltså: all negativ information som måste förmedlas på grund av Corona ska ges rakt och enkelt. Absolut inte lindas in och utan krusiduller. Men det måste vara äkta! Företag som försöker skylla på Corona för neddragningar och försämringar som har  andra orsaker löper stor risk att hamna i skampålen och tappa allt förtroende. Bra, i meningen positiv, företagsinformation är faktiskt lite komplicerat att förmedla i dessa tider. Den får inte trumpetas ut i alltför glada trudelutter. Hela tiden måste vi veta att vi kommunicerar i skuggan av ett virus som skördar liv över hela världen. Den tonaliteten måste finnas, samtidigt som vi ska behålla och förmedla livsglädje och framtidstro. Det kommer ett liv efter Corona!

Från Marja Witt: Ska bli intressant att veta hur man hanterar denna svåra situation då vi måste säga hej då och önska personal lycka till (då vi måste säga upp dessa) då vi inte vet hur framtiden ser ut.

Svar: Jag vill svara med en verklig händelse, ett föredöme, där den kommunikativa utmaningen var svårare än den är för de som idag varslar på grund av Coronakrisen. 2009 lade Ericsson ner sin fabrik i Gävle. 1 000 fick gå. Em regional katastrof. Men Ericssons ledning åkte till Gävle, fanns på plats, talade med kommunens politiker, lovade att göra allt för att hitta ersättningsjobb och argumenterade ungefär så här. ”Det gör ont att lägga ner, vi förstår att det är fruktansvärt för de anställda. Men priskonkurrensen från omvärlden är sådan att vi inte klarar att ha alla enheter i Sverige, en måste läggas ner. Det är som att vi skär av ett finger för att undvika att tvingas amputera hela armen”. Här ser ni hur LO:s husorgan Arbetet (som verkligen inte brukar berömma storkapitalet) skriver att Ericsson gjorde ”en snygg sorti”.

Slutsats: Var på plats, känn och visa empati, väj inte för att samtala med förtvivlade medarbetare, försök hjälpa till att outsourca eller finna ersättningsjobb. Bara att du hjälper till med det formella att kontakta arbetsförmedlingen kommer att uppskattas. Människor är kloka. Någonstans vet de flesta att neddragningar på grund av Corona inte är företagets fel.

Från Gabriella Altunkaynak: Jag undrar hur vi ska arbeta för att bibehålla det vi lärt oss/lär oss av denna kris. Jag tror att vi människor har en tendens att agera när krisen inträffar, men att det är lätt att glömma vad vi gjort och utvärdera det när krisen är över. Man pratar om ”nya tag”, men inte så mycket om utvärdering av agerandet. Gärna tips på hur man kan tänka där.

Svar: Är det något vi kan lära så är det ju att de värsta kriserna nästan alltid kommer oväntat, slår som en blixt från klar himmel. Kommer ni ihåg milleniumskiftet, när alla trodde att världen i princip skulle avstanna på grund av IT-haverier? Inget hände ju. Och hur många trodde att vi skulle få en  näst intill 30-talsdepression i världsomfattning på grund av ett virus? Det är viktigt att vara bra förberedd, men när det värsta händer måste man också vara beredd att improvisera.

Med det sagt: Har ni fört loggbok? Om ni har dokumenterat hur ni hanterade krisen är det så mycket lättare att se och åtgärda brister. Hade ni en fungerande krisgrupp med människor som hade rätt kompetens och dessutom hyfsat bra personkemi? Jätteviktigt också att krisgruppen inte är för stor. 4-5 personer, helst inte mer. Avslöjades brister i er internkommunikation, kanske glömde ni i hastigheten att ha med HR-funktionen i krisgruppen? Allt sådant kan rättas till till nästa gång. Skänk också en tanke på hur ”futtiga” en del mediekriser är jämfört med vad vi upplevt nu. Att Leif Östling kunde tvingas avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv för att han undrade vad han fick för skattepengarna! Hur en del kändisar blir kölhalade för struntsaker. Kanske kan Corona lära oss bli bättre på att skilja på stort och smått? På liv och död? Då faller vi inte heller lika lätt i farstun inför varje tramsigt mediedrev.

Från 078492: Fråga till både Paul och Elaine: Vad anser ni om medias ”hantering” av Anders Tegnell?

Svar: Medias hantering har varit olika. DN och ett antal forskare ifrågasätter honom hårt och anser att Sverige skulle gjort en ”lock-down” av samma kaliber som till exempel Italien, Spanien, England och Danmark. Men de flesta media har accepterat honom som expert. Det har ju uppstått rena personkulten också, där människor tatuerar in Anders Tegnells ansikte på kroppen!

Jag brukar säga att vi alla är råvara i medieindustrin – vi kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper eller toapapper.  Vi utnyttjas. Och Tegnell säljer nu lösnummer och skapar klick så att ALLT han gör och säger blir rubriker. Medias ”hantering” av Tegnell blir övervinklad och full av överdrifter.

Jag tycker det är intressant att också vända på det – hur har Tegnell hanterat media? Från början betedde han sig irriterat över att ens bli ifrågasatt, jag tyckte han gjorde ett nästan arrogant intryck. Allt eftersom har hans tonalitet blivit ödmjukare. Han använder oftare uttryck som: ”vi visste inte”, ”Vi förutsåg inte”, ”vi har misslyckats i att skydda de äldre”. Det ger ett ärligt och prestigelöst intryck och dessutom har det sanningens prägel: Viruset är nytt, slår skoningslöst mot vissa medan andra knappt märker av det. Hur ska då ens de främsta experter kunna förutsäga allt? Sammanfattningsvis: I det ständiga rampljuset har han hela tiden blivit bättre på kommunikation. Övning ger färdighet.

Jag ser fram emot att få träffa en del av er i cyberspace på min digitala workshop den 13 maj. Att arbeta och få bidra med mina erfarenheter är för mig ett sätt att leva och hålla tankarna på viruset på avstånd.

Paul Ronge

Rivstart online med proffsiga Elaine Eksvärd!

Vi lever i skuggan av Coronakrisen som skördar liv över hela världen och leder till enorma tragedier.

Men för oss som lever måste livet gå vidare. Som jag skrev i min förra bloggpost: många oss kommer (åtminstone den närmaste tiden) att arbeta alltmer digitalt – verksamheter man förr trodde krävde fysiska möten går också bra att genomföra online.

Den 29 april kl 12 har Elaine Eksvärd och jag ett gemensamt webbinarium om kommunikation och ledarskap i kris. Det är kostnadsfritt, men deltagarantalet är begränsat. Du anmäler dig här och det är ju först till kvarn som gäller.

Elaine och jag har en lång gemensam historia, både professionellt och som vänner. Hon är enligt min mening Sveriges skickligaste retorikexpert med en sorts absolut gehör för vilken tonalitet olika situationer kräver – alltifrån glädjesprudlande tal vid bröllop till känsliga samtal med personal som tvingas sluta i en enormt orolig och otrygg tid. Det är ett nöje och en ära att arbete med henne och nu knyter jag också fastare band med hennes och Gustav Eksvärds retorikbyrå ”Snacka Snyggt”.

I Stockholm måste vi nu alla skärpa oss! Det duger inte att flockas på uteserveringar och i parker utan hänsyn till avstånd och smittorisker. Detta är Folkhälsomyndigheten nu noga med att påpeka i allt skarpare ordalag. Likaså ska vi undvika att resa ut i landet och utomlands är knappt att tänka på, med alla spärrade gränser och flygplan som står stilla på marken,

Därför blir möjligheten att agera och hjälpa kunder hantera sin kommunikation via online så viktig!

Uppdatering: Tillfället med Elaine blir mitt andra online-webbinarium. Det första skedde med  JMG i Göteborg 28 april. En internationell kurs i krishantering där  mitt avsnitt hette ”The Public Pillory in Crisis Management”. Nytt och spännande i allt mörker. Livet går vidare, men just nu alltmer i cyberrymden…

Paul Ronge

Hur börja jobba igen utan att riskera livhanken?

Jag tror ingen av oss födda efter Andra världskriget har varit med om något mer samhällsomvälvande än det vi nu samfällt, som nation, upplever. Coronasmittan, COVID-19 har lagt en förlamande hand över Sverige, Europa och världen.

Det tar fram det bästa och det sämsta hos oss: en del av oss går nästan ner i diket eller ut på vägen av hänsyn till andra och för att undvika smitta på vårpromenaden, andra sitter och njuter av vårsolen som packade sillar på utomhusserveringar i Stockholms innerstad.

Vi blir både mer eniga och mer splittrade. 22 forskare gick till urskiljningslös attack mot Folkhälsomyndigheten i DN Debatt, dessutom grundade på felaktiga siffror. Vad jag tycker framgår här i Resumé där jag ingår i en expertpanel om krishantering. Alla omdömesgilla förstår att vi måste följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och att vi helst ska gå ännu längre. Låta bli att åka kollektivt, jobba hemifrån och undvika alla fysiska kontakter  om vi tillhör riskgruppen.  Och helst träffa våra nära och kära utomhus. Om vi kan förstås! Vi som kan gå i frivillig karantän bör skänka en varm och tacksam tanke till de som inte kan, som riskerar att själva dra på sig smittan och ytterst sina liv genom att vårda,  städa, köra buss, stå i ICA-kassan. Utan alla dem som MÅSTE jobba skulle ju hela Sverige förlamas. Människan på äldreboendet kan inte vårdas på avstånd med dator och Zoom-app.

Själv har jag inte varit inne på jobbet på över en månad,  vi fixar och donar hemma, tar långa skogspromenader och umgås med barn och barnbarn via FaceTime. Man försöker finna någon sorts harmoni i en ruggigt obehaglig tid.

Så fort man slår på TV:n påminns man. Nya dödssiffror. Kaos i New York City. Flygbolag, hotell och restauranger går på knäna. Börsras. Konkurser.

Och mitt upp i alltihop måste ju hjulen börja snurra igen, även om allt kanske aldrig blir riktigt som förr.

Kärnfrågan för mig blir: Hur ska jag kunna börja arbeta igen utan att  i onödan riskera livhanken både på mig och min fru?  Jobba är ju det bästa jag vet, utom att umgås med familjen.

För mig ligger svaret i digitaliseringen. Våra två äldsta söner arbetar på PR-jätten  Edelman i London. Där arbetar nu hela kontoret hemifrån och lyckas via nätet och kreativitet på distans hålla igång sin verksamhet.

Alla kommer att påverkas. Alla kommer att behöva kompromissa och anpassa sig till ett ”post-Corona”.

Jag ser till exempel det inte som särskilt sannolikt att jag kommer att genomföra någon medieträning fysiskt nära på det sätt jag gjort i 22 år, under den närmaste tiden. Med kameran nära ansiktet på en intervjuperson, där jag ställer hårda och känsliga frågor för att min kund ska klara sig när de riktiga journalisterna kommer med sin skarpa ammunition.

Går det att göra lika bra på distans, med deltagarna uppe på Zoom, GoToMeeting, Microsoft Teams eller någon av de andra konferens och seminarie-apparna?

Jag vet inte. I maj håller jag min första distansföreläsning. Den sker på engelska för Journalisthögskolan (JMG) i Göteborg som har en internationell utbildning i krishantering.

Jag ser ändå ett antal möjligheter. Via distans kan jag jobba hemifrån med vem som helst, var som helst utan att behöva lägga restid, bo på hotell eller hyra lokal för seminarier eller hyra utrustning. Självklart betyder det att jag kan sänka priset på mina erbjudanden ganska rejält.

På det här sättet tror jag alla kommer att försöka agera, hitta nya lösningar för att rädda sina verksamheter.

Jag skänker en tanke till min älskade morfar som var en trygg och uppskattad provinsialläkare i ett litet samhälle vid Donau. Tills Röda armén kom stormande och hans lilla familj fick fly huvudstupa till Tyskland där de togs om hand av de allierade. Min morfar och mormor hamnade i Sverige och – över 50 fyllda – lärde han sig språket, blev tandläkare och fann en ny trygghet här.

Anpassningsförmåga är väl något av det mest fantastiska med människan!

Paul Ronge

Förlita dig inte på experterna!

I ordet Corona, den fruktansvärda pandemi som sedan en tid lamslår världen, finns tre bokstäver som kan tjäna som ett nyckelord för hela situationen: Oro.

Oron för hälsan, i riskgrupper ibland ren dödsskräck, oron för att förlora jobbet, oron för en massa praktiska uppoffringar, oron i  isoleringen som får många att klättra efter väggarna, oron för vart detta ska sluta, oron för framtiden. Oron hos oss som enskilda, oron hos stater där det ena krispaketet avlöser det andra.

I orostider söker vi oss till experter och ett av de riktigt stora problemen med Coronaviruset, COVID- 19, är att experterna tycker olika. Statsepidemiologen Anders Tegnell har kritiserat internationella experters rekommendationer som alltför långtgående och medan andra länder tar till alltmer drastiska ingrepp i människors frihet tror han att läget lugnar ner sig.

Våra grannländer gör annorlunda och en hård öppen ordväxling har uppstått mellan Tegnell och hans motsvarigheter i Norge.

När experter tycker olika tar de ut varandra, det är den enkla sanningen. Man vet inte vem man ska lita på. Och då tilltar oron och kan urarta i ren panik. Problemet är ju att detta är så nytt, att viruset beter sig så annorlunda gentemot tidigare pandemier och att ingen riktigt vet. Det är komplicerat.

I sociala medier står lägren mot varandra och nyanserna är som vanligt närmast obefintliga. Anders Tegnell har fått oerhört mycket hat och glåpord. Samtidigt har det bildats en fanclub för honom på Facebook. Som om det handlade om att hata eller hylla bidrag i Mello!

Sverige sticker ut i världen genom att satsa mer på frivillighet än på tvångsåtgärder som en lång rad länder. Och ingen kan idag säga att det är fel. Italiens och Spaniens dödssiffror har stigit brant, medan Sverige – hittills – haft en planare kurva.

Men det jag noterar är att min egen omgivning går mycket längre i försiktighet än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

Om man inte har symptom och inte tillhör riskgruppen över 70 år så får man gå till jobbet. Min arbetsplats , där alla är under 70, är tom och har varit så i flera veckor. Alla jag känner, som kan, jobbar idag hemifrån.

Vi får gå på restauranger, och bo på hotell. Det gör vi nästan inte alls längre, lokalerna ekar tomma och nu haglar varslen. Arbetsförmedlingen varnar för att vi kan vänta massarbetslöshet på grund av ett förlamat näringsliv.Finansminister Magdalena Anderssons prognos är nio procents arbetslöshet.

Vi får gå och handla, ändå tar allt fler möjligheten att beställa mat digitalt och få den hemkörd.

Friskis & Svettis är öppet och SATS nyöppnat efter en kort tids stängning. Men jag har, som många andra, pausat mitt gymkort.

Jag ser äldre människor på promenaden i vårsolen som nästan tar ett skutt ner i diket när de möter  folk. Man håller mer än två meters lucka.

Samtidigt ser jag en klunga barn som ska ha fotbollsträning och deras föräldrar på idrottsplatsen, ett virrvarr av människor tätt sammangyttrade.

Och kanske är det också rätt. De tillhör inte riskgruppen och kanske uppnår vi en ”flockimmunitet” genom att de som är unga och friska får smittan med lätta symptom, men låter bli att föra den vidare till far- och morföräldrar och moster Bettan som är överviktig och har diabetes.

Problemet är att vi inte vet. Ingen vet vilken linje som varit bäst förrän efteråt. Eller som någon cyniskt sagt om ländernas olika linjer: ”Vi får räkna våra döda efteråt. Den som har minst döda vinner”.

Vi ska naturligtvis lita på experterna när det gäller alla råd om hygien, att till exempel tvätta sig länge och hellre använda tvål än handsprit, att hosta i armvecket och undvika att peta sig i näsan.

Men ytterst är det våra egna liv och dem vi håller kära det handlar om. Vi ska lyssna på experter, men ytterst är det vi själva som tvingas ta konsekvenserna av våra val. Det är precis som när vi tar råd av skatteexperter, av experter som vet precis med vilken metod vi ska gå ner  i vikt, eller för den delen experter på krishantering.

Blir det en skattesmäll, några kilo till på vågen eller – det värsta scenariot – intensivvård för Coronaviruset så kan vi näppeligen skylla på att ”vi litade på experterna”.

Därför är alla de svenskar som idag går längre än de måste för att skydda sig själva och de sina de klokaste.

Just nu är vi tre krishanterare som ger råd i branschtidningen Resumé till byråer som hamnat i kris på grund av Corona. Jag tycker de som läser ska ta oss med en nypa salt, särskilt om vi tycker olika. Om det är ditt företag det handlar om så gäller samma sak: du får ta konsekvenserna om det blir katastrof. Lyssna på experterna, men lita också på din magkänsla.

Paul Ronge

SAS fiasko blev mördande reklam

Få har väl missat debatten om SAS nya reklamfilm där budskapet var: ”Vad är skandinaviskt på riktigt? Absolut ingenting”.

Efter kritikstormen togs filmen ner, för att sedan läggas upp igen för att den stod för ”SAS värderingar”.

Jag menar att filmens budskap är idiotiskt, på gränsen till intelligensbefriat. Vi har IKEA, Volvo, Ericsson, ABBA och hela det svenska musikundret, Spotify, Zlatan, Björn Borg, en matkultur med stjärnkockar verksamma internationellt, ALLT är inte importerat från högre stående kulturer till oss hedningar i norr.

Intressant är att PR-geniet Ingvar Kamprad valde helt motsatt väg när IKEA erövrade världen. Överallt ser man de blågula IKEA-komplexen där man, förutom möblerna, kan köpa sill, svenska köttbullar och svenskt brännvin till facila priser. Han tog med sig Sverige ut i världen utan Jante eller självskam. På samma sätt gjorde Nokia under sin storhetstid Finland känt och respekterat . Mobilerna förknippades med finsk sisu och företaget var stolt över sitt ursprung.

Alla kan göra fel,  men en god regel är att om man har trampat i klaveret så bör man stå still och inte klampa omkring i det. Genom att SAS först lägger ut, sedan tar ner och därefter åter lägger upp filmen förstärker företaget intrycket av vinglighet och opportunism.

Aftonbladet hävdade i en  ledare att ”trollkriget är här”, genom att kritiken mot filmen skulle ha kommit från ryska botar.

Aftonbladet menar att tesen bevisas av Twitterverktyget Hoaxy, när det är tvärtom. Aftonbladet underlät att visa en graf som talar om att inläggen huvudsakligen inte är bot-producerade, vilket avslöjas i en lång tråd från reportern Mattias Albinsson.

En av Dorothy Sayers deckare har titeln ”Mördande reklam” och utspelar sig i reklammiljö.

Och i SAS fall tror jag definitivt man kan kalla reklamen just ”mördande”. Som krishanterare, medierådgivare och allmän kommunikationsnörd är reklambyråernas roll i fiaskon av denna typ det mest intressanta för mig.

De är vana vid att man köper sitt utrymme, istället för att förtjäna det genom att komma med budskap som både kan väcka positivt medialt intresse och bli viralt genom att delas och diskuteras på sociala medier.

Det har fostrat en okänslighet för folks reaktioner, en mallighet och en ”nu ska vi tala om hur det ligger till”-mentalitet som inte fungerar längre i en tid när sociala medier bär fram ursinniga eldstormar som för tanken till det drabbade Australien.

Det finns ju en orsak till att folk installerar annonsblockerare på löpande band.

Det här gäller absolut inte alla byråer, jag sitter själv med reklammänniskor som främst arbetar med ”goda” företag och organisationer som inte vill bygga sina varumärken genom att provocera. Men det okänsliga tilltalet och de logiska kullerbyttorna finns där, som när Gudrun Schyman brände 100 000 kronor i Almedalen för att visa att kvinnor tjänar mindre än män.

Paulina Neuding uttrycker det så här i en krönika i Svenska Dagbladet, där hon bland annat skriver:

”Den svenska reklambranschen är genomgående tillrättavisande och föreläsande, och folk tolererar det med samma stoiska lugn som man tolererar så mycket annat.

I SAS fall låg det förstås särskilt mycket i farans riktning att man skulle välja att ägna sig åt godhetssignalering. Det är inte alltid roligt att vara reklamare och få frågor från kompisar om det stora flygbolaget man jobbar för.

Vi kan kalla det Meghan Markle-principen: Ju fler flygmil på samvetet, desto större behov att utsätta omvärlden för moralpredikningar.”

Det är elakt, men på kornet.  Det jag tror stora företag kan lära är att lägga större uppmärksamhet på om de kampanjer som föreslås verkligen blir god PR, att de gynnar företagens varumärke och inte bara ger ”pang för pengarna”, i bemärkelsen att chockera och väcka uppseende.

All reklam är inte bra reklam, det har jag ofta fått påpeka när jag kommenterat olika kampanjer i media. Den internationella trenden verkar vara att allt fler företag låter stora PR-företag ta hand om mer av marknadsföringsbudgeten och kombinera den köpta uppmärksamheten med den förtjänade som bygger på traditionell mediebearbetning i kombination med delningar och klick på nätet. Jag tror det är helt rätt väg att gå.

Paul Ronge

Kundservice – inget för robotar

Sveriges kommuner är i kris – fyra av fem tvingas skära ner.

Ett resebolag går i konkurs – plötsligt är tusentals resenärer runt om i världen strandsatta.

Ett kryphål uppstår trots  ny lagstiftning – och kunder förlorar stora belopp efter omoralisk telefonförsäljning.

Överallt när företag och organisationer kommer i kris på sätt som drabbar kunder, medlemmar eller medborgare överlag är kundservicen den första frontlinjen. Arga människor, som känner sig kränkta och dåligt behandlade kontaktar gärna media och så är krisen i full gång på alla plan.

En bra kundserviceenhet med vettiga policys och praktiska riktlinjer fungerar som en skyddsvall, den kan stoppa, eller åtminstone mildra, en potentiell kris redan innan den uppstått.

Samtidigt är den på sina håll chockerande dålig och eftersatt. Inte i första hand på grund av personalen som ju ofta får en jobbig psykisk arbetsmiljö med utskällningar och glåpord. Utan för att företag myndigheter och organisationer på högsta ledningsnivå inte prioriterar kundservice. Kanske upplevs det inte tjusigt nog,  jämfört med att skriva fina policyprogram eller medieträna direktörer att gå fram bra i TV .  Ibland tror jag det är så illa (kanske omedvetet) att en dålig, okänslig kundservice uppfattas som lönsam eftersom den skrämmer bort kunder från att driva anspråk och ersättningskrav.

Jag har alltid försökt ha med detta perspektiv i de många  krishanteringar  jag varit med om som konsult de senaste 22 åren.

Men på senare tid har jag också som privatperson fått uppleva hur viktig kundservicen är – och dragit slutsatser som jag har nytta av i mitt arbete.

Det allra värsta: Robotisering, AI (artificiell intelligens) och outsorcing av kundtjänst till diverse öststater där kommunikationen får ske på i bästa fall knackig engelska. 5 olika alternativ du ska välja mellan med siffra och hashtag. Klagomål som måste framföras via trubbiga ”boxar” på företags hemsidor där de föreslagna alternativen kanske inte alls stämmer in med den berättelse du faktiskt har.

Allt detta kan sammanfattas i en mening: Du blir som kund inte sedd. Du upplever inte att det finns en människa bakom som kan se och värdera just ditt klagomål. Du är kanske ledsen, förbannad och besviken och får ett kallt och opersonligt bemötande. Självklart betyder det att skyddsvallen brister, att det hälls bensin på brasan så irritationen bara flammar högre.

Jag har några relativt färska exempel från min egen erfarenhet:

  • Jag fick vänta 12 timmar på att lyfta från en flygplats och hamnade på Arlanda mitt i natten då bussarna slutat gå. Och på flera timmar gick det inte att få taxi. Misär.

Men flygbolaget hade lovat att vi som drabbats skulle få den middag vi behövde äta på flygplatsen betald.  Medresenärer såg att det gick att få en kupong på ett ställe och därmed betalt direkt, jag tog istället ett kvitto och ringde i efterhand för att få ersättning. Hamnade hos en handläggare utomlands ifrån som knappt kunde ge mig instruktioner på engelska och byråkratin kring att skicka in detta kvitto var dessutom så komplicerad att jag gav upp direkt. Jag hade råd att betala min middag. Flygbolaget tjänade in den notan och tjänar säkert också pengar på att anlita en billigare utländsk leverantör av kundtjänst. Men relationen till mig och mitt förtroende är förstört för lång tid framåt.

  • Jag fick en ny router av min teleoperatör.

Hur jag än följde anvisningarna på nätet kunde jag inte koppla min skrivare trådlöst. Det tog två dagar av intensiv kundtjänstuppvaktning  hos båda bolagen innan jag kunde få reda på att det helt enkelt inte gick eftersom den nya routern var mobil och därför inte kompatibel med skrivaren. En sådan information borde jag, av en upplyst kundtjänst, från någondera av de berörda bolagen, kunnat få på två minuter.

  • Kränkande behandling från en servicepersonal på ett företag.

Det gick inte att mejla klagomål, utan man skulle försöka hitta rätt i mallade ”boxar” på en hemsida. När detta löstes genom att en kreativ handläggare lät mig mejla personligen till honom fick jag ett autosvar på engelska att mitt mejl var läst och att handläggningstiden var flera veckor!

Det hela löstes snabbt och resolut, främst genom att jag tog kontakt med kommunikatörer högre upp i kedjan och fick personlig hjälp.

Jag blev sedd, lyssnad på och fick problemet åtgärdat. Men rutinerna som fanns, med okänsligt autosvar och ingen mejladress, var ju bedrövliga. Jag är van vid kommunikation och kan finna alternativa kommunikationsvägar som ”rundar systemet”. Men hur fungerar det för andra människor som är mer försiktiga av sig, kanske konflikträdda och ovana med byråkrati? Hur många blir avskräckta och förlorar förtroendet?

Sensmoralen som jag ser det är att kommunikations-och marknadsansvariga hos företag och organisationer bör ta greppet över kundservice, framhäva hur viktig den är, stimulera personalen, utbilda med medieträning och retorikkurser och och ge den kommunikativa riktlinjer som fungerar och som stärker varumärket. Var försiktiga med automatiseringen – det är säkert utmärkt med AI i många sammanhang när rutiner ska hanteras effektivt. Men det är förödande att robotisera mänskliga relationer.

De mest insiktsfulla kunder jag haft genom åren har ofta haft detta perspektiv som något helt självklart. Det har givetvis underlättat mina krishanteringar.

Och därmed över till kommunernas aktuella kris. De kommunikativa utmaningarna kommer att bli jättestora när fyra av fem kommuner skär ner. Skattehöjningar, nedlagda skolor, försämrad vård och barnomsorg, integrationskostnader i många kommuner. Svåra politiska beslut där förvaltningschefer kommer att stå ansvariga inför allmänheten för genomförandet.

Hur ni än hanterar den krympande kakan – spara inte på kommunikationen! Det kommer att ha oerhört stor betydelse hur politiker och tjänstemän lyckas förklara de steg de vidtar och varför de valt just de prioriteringar de gjort. Men minst lika viktigt är det att lyssna, vara villig till förändringar vid konstruktiv kritik och att visa att varje person som klagar blir sedd.

Paul Ronge

Trumfesset i PR är alltid äkta vara

Debatten har gått het de senaste dagarna på sociala medier om moderaten Hanif Balis attack mot Carl Bildt (”grabben” som alltid haft fel om utrikespolitiken)  Han får både kraftfulla fördömanden för sitt vildsinta svingande på Twitter och försvar från ganska tunga seriösa aktörer som tycker han har rätt i sak.

Han har petats från sina uppdrag i riksdagen och tvingats be Carl Bild om ursäkt.

Kvittrandet på Twitter för och emot, huruvida Bali har rätt i sak eller inte är bedövande. Ungefär på nivån kakafonin i en tropisk regnskog, där Bali är som den galna hackspetten i Kalle Ankas jul.

Jag förstår honom samtidigt. I den miljön måste man ropa högre och fräckare för att höras. Eller så håller man  för öronen, eller kanske helt sonika tar en paus från sociala medier. Vilar öronen.

Men ju äldre jag blir och ju längre jag hållit på med PR (21-22 år nu), desto mer har jag lärt mig uppskatta äkthet och konsekvens. Det är också trumfesset i framgångsrik PR.

Alla vet att Bali driver sin hårda linje mot islamism och en generös invandrarpolitik för att han tycker så. Inte för att stiga i graderna i Moderaterna, inte för att stryka medhårs. Som många redan påpekat: Bali har fått kränka och förnedra motståndare i åratal utan annan konsekvens än mumlande aja-baja från partiledningen. Men när han angrep partiikonen Carl Bildt tog det hus i helvete. Man kan tycka extremt illa om hans politik och hans höga tonläge, men hans engagemang känns äkta.

Lika äkta är Greta Thunberg – och som hennes motståndare har försökt bevisa motsatsen! Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell har tagit på entreprenad att ”bevisa” vilken marionett Greta är och hur styrd hon är av mäktiga manipulerande vuxna, till exempel PR-konsulter.

Hennes avslöjanden har flera gånger visat sig vara helt uppåt väggarna. Till exempel att Greta skulle ta betalt via en talarförmedling för föredrag. Men även om Greta Thunberg skulle få PR-hjälp så tycker jag kritiken är rent fånig. Jag har hjälpt otaliga företagsledare, organisationsledare och politiker under årens lopp. Det är allmänt accepterat att ledare och makthavare får medieträning och rådgivning. Varför blir det plötsligt fel om en 15-åring, som plötsligt hamnar i internationellt rampljus och bevakas av all världens media skulle få PR-hjälp?

En lång rad ”klimatförnekare”, Sverigedemokrater och andra, ofta med det gemensamt att de är medelålders och äldre män som tycker Greta ska gå i skolan och knipa näbb medan vuxna talar, stämmer in i kören.

Hon är rakt igenom äkta i sitt engagemang och därför är hennes belackare som hänvisar till hennes ringa ålder förlorade från början.

De framstår som pompösa Goliat-typer, samtidigt som Greta Thunberg gång på gång bevisar att hon lever som hon lär in i minsta detalj. Som att fara med en otroligt obekväm kappseglingsbåt över Atlanten till miljökonferens i New York istället för att flyga.

Jag diskuterar Greta i TV4 Efter Fem här.

Man vet helt enkelt var man har dem, dessa ”äkta typer”.  Man behöver inte hålla med dem, tvärtom. Men med sin tydlighet bidrar de till att man lättare kan formulera sin egen ståndpunkt.

Det politiska landskapet är nu komplicerat och sannolikt mycket förbryllande för många genomsnittsväljare att begripa sig på. En ohelig allians S-MP-C-FP  som ersatt den gamla invanda Alliansen. En moderatledare som kritiseras hårt även internt och som har svårt att hitta sin roll. Och så har vi KD-ledaren Ebba Bush Thor som är otroligt tydlig och konsekvent i sin oppositionsroll.

Hon driver ju samma politiska linje nu som hon gjorde när KD låg under fyraprocentspärren, skillnaden är att hon mer än dubblat sitt stöd till 8,4 procent (SIFO) i augusti. I mars, innan debaclet med avslöjandet om att  Lars Adaktusson röstat mot abort 22 gånger i EU, låg KD på drygt 12 procent.

Man behöver inte hålla med henne politiskt (ja, jag upprepar detta mantra till leda) för att imponeras av tydligheten, konsekvensen och kanske framför allt ihärdigheten. Det är raka motsatsen mot att sätta fingret i luften och forma politiken utifrån vad som för stunden verkar ge mest väljarstöd.

Ebba Busch Thor kommer snart till vår Rotaryklubb. Det blir mycket spännande att höra hur hon tycker att oppositionspolitiken bör utformas i det nya politiska landskapet.

Paul Ronge

”Trumpenhet” ännu en modell för krishantering?

USA:s president Donald Trump tog i från tårna efter att Robert S Muellers III utredning om Rysslands påverkan på den amerikanska valrörelsen släpptes den 18 april.

De flesta skulle nog vilja sjunka ner till jordens medelpunkt av skam efter ett så avslöjande och pinsamt dokument. Här framgår att presidenten dubbelspelat, ljugit och myglat (inte minst i samband med de täta kontakter hans medarbetare haft med Ryssland och Wikileaks). Jag är körd”, utbrast han när det stod klart att Mueller fått uppdraget att utreda honom och Rysslands inblandning i presidentvalet 2016. Det mesta visste vi förstås innan, men samlat på över 400 sidor blir det en exposé över en president helt utan stil och värdighet.

Men en viktig lucka lämnar Mueller. Han kan inte slå fast att presidenten agerat olagligt. Men – vilket han noga påpekar – han kan inte heller konstatera att Trump INTE agerat olagligt. Det tar Trump till intäkt för att han skulle vara helt friad av Mueller!

Speciellt surrealistisk blir Trumps tolkning sedan Elisabeth Warren, demokratisk presidentkandidat, hävdat att Trump, utifrån rapporten, borde ställas inför riksrätt.

Han låtsas som om det regnar, allt skumrask som kommer fram skakar han av sig som en våt hund och triumferar på Twitter:

”No collusion, no obstruction”, twittrade han. Noll krishantering, eftersom han inte ser någon som helst orsak till det.

En inställd spelning är en spelning det också” sa Ulf Lundell i ett mycket uppmärksammat och svårtolkat utspel 1991.

Jag tror man, med en lätt parafras, kan säga samma sak om Trump: ”En inställd krishantering är en krishantering det också”.

Han har under hela sin presidenttid ständigt visat samma strategi: Aldrig be om ursäkt, aldrig medge misstag, alltid anklaga media, politiska motståndare och andra kritiker för lögner och ”fake news”. Aldrig backa eller visa svaghet.

Ungefär som en person som lärt sig köra bil med husvagn, men aldrig lärt sig backa. Den är tvungen att köra framåt för att den inte kan något annat.

Och uppenbarligen (skrämmande nog) så fungerar det. Jag hör flera bedömare som är relativt säkra på att Trump kommer att vinna 2020 också och därmed sitta hela sin möjliga presidentperiod ut.

Delvis kanske det hänger ihop med hur han själv blir behandlad av media, han har ju utropat de mest tongivande mediehusen till ”folkets fiende” och de får allt svårare att bevaka honom objektivt. Expressens redaktionschef Magnus Alselind skriver bra om detta fenomen, journalister får inte stå i vägen för själva storyn.

Jag har sedan rätt lång tid New York Times (NYT) som husorgan. Har till exempel gjort det till en daglig vana att lyssna på dess podd  ”The Daily”  där Michael Barbaro lotsar en igenom de mest komplicerade politiska turer. Men flaggskeppen NYT, CNN och Washington Post  har, säkert som ett svar på Trumps attacker och förakt, blivit fullständigt förutsägbara. Trump kan inte göra något bra. Med högkvalitativt genomförd journalistik med en tydlig agenda  framställs han som buffel, mobbare, ignorant och storhetsvansinnig. Alltid. Det gör att man egentligen borde titta på Fox News (Trumps husorgan) lika mycket för att få en motvikt.

Trumps metod att hantera sina oräkneliga kriser och katastrofer är oerhört intressant just eftersom den fungerar – för honom. Metoden att avfärda all kritisk journalistik som fake news går ju igen hos starka ledare som Putin, Orbán och Erdoban. Kommer den att bilda skola? Hittills är det ytterst få här i Sverige som inte medger något fel när mediedrevet går: Carl Bildt i Lundin-affären, Sverker Martin-Löf i SCA-skandalen, Lars Idermark i Swedbanks penningtvättshärvan.

I Cecilia Wikströms fall, med de styrelseuppdrag hon hade vid sidan av hennes heltidsjobb som EU-politiker, tycker jag hon gjorde helt rätt som inte backade.

Hon kunde motivera att hon hade arbetskapaciteten att klara uppdragen, att många andra EU-politiker har sidouppdrag och att det var inkonsekvent av L:s ledning att först inte bara acceptera utan till och med gratulera till uppdragen, för att sedan dra öronen åt sig när det blev medialt intresse. Ögontjäneri kommer aldrig att inge respekt.

Många väljer istället att ”pudla”, men få ber om ursäkt för sitt agerande så otydligt och halvhjärtat som Erik Bengtzboe gjort i härvan om hans boende i pojkrummet i mammans villa i Nyköping. Han skulle ha varit skriven på mammans fritidshusadress, sade han. Allt medan hans familj, fru och barn, var skrivna i södra Stockholm. Nu har han till slut avgått från riksdagen och som länsordförande för M i Sörmland. Men han har hunnit bli både bortgjord och utskämd. Avgången kom efter för lång tid och alltför mycket sprattel och piruetter.

En av de viktigaste och svåraste uppgifterna för en krishanterare är att skydda kunden för sig själv, att hjälpa till så att rena panikutspel, häpnadsväckande bortförklaringar och konstiga ageranden inte uppstår. Att kunden får behålla sin värdighet mitt i infernot. Janne Josefsson, som nu slutat på Uppdrag Granskning, bildade skola i granskning och förnedring, som jag skriver här i Göteborgsposten. Alla skickliga grävande reportrar letar efter saftiga detaljer som också gör allvarliga skandaler underhållande för tittarna, läsarna och lyssnarna.

Allra bäst är en krishantering som ber om ursäkt där det finns orsak, förklarar där det finns oklarheter och tar konsekvenser där de behövs.

Förre skolministern (S) Aida Hadzialic kan tjäna som ett skolexempel. 2016 avslöjades hon för att ha kört rattfull. Hon höll en presskonferens, bad om ursäkt och avgick. Krisen var avblåst i sin linda. Så enkelt är det inte alltid, eller ens särskilt ofta.

Min poäng är snarare att det finns en mängd olika sätt att hantera en kris på och först i efterhand kan man se om man lyckats eller ej. Man börjar från noll i varje krishantering och ju mer man lär sig desto mer fattar man hur lite man begriper. Det ger ödmjukhet i hantverket och motverkar att man börjar gå på förströdd autopilot. Lätt är det definitivt inte.

Åtminstone är det inte så lätt som Charlie Stjernberg på PR-byrån Prime underhållande och humoristiskt beskriver här.

Paul Ronge

Om Busch Thor och att ta seden dit man kommer

Året 2018 är snart slut och jag upptäcker att jag bloggat allt mindre. Förr deltog jag med liv och lust i debatter på Facebook och Twitter, nu tar jag  hellre ett tag med dammsugaren än går upp på sociala medier, så olustigt känns det.

Det beror nog inte bara på ålder och tilltagande lättja. Tonen har helt enkelt blivit för rå. Ofta ointellektuell, ibland rent ondskefull.

Som när moderate riksdagsmannen Hanif Bali twittrar om hur många oskulder en islamists pappa ”får knulla” när han dödats i Syrien.

Visst, han tar i sitt korståg mot den extrema islamismen upp viktiga sakfrågor – som att svenska  skattebetalare betalar 20 miljoner till dess organisation Ibn Rushd som nämnda islamisten Yasir Al-Sayed Issa leder. Men varför detta språkbruk? Är det bara försök till  ”klickbete” att sänka debattnivån så till den milda grad?

Så till den andra sidan. KD:s partiledare Ebba Busch Thor har skrivit en debattartikel om svenska traditioner, som hon menar hotas av en så kallad ”myndighetsvänster”.

Det har föranlett stenhård kritik, raljerande och förakt från vänster. Per Svensson, som jag respekterar som en av Sveriges vassaste kulturskribenter och som var en inspirerande arbetskamrat på Expressen, avfärdar inlägget som en ”försvarskamp för julskinkorna”.

Jag vet att han kan mycket bättre än så.

Helle Klein twittrar och får en hatstorm emot sig som tyvärr också inbegriper rejäla personangrepp. Men varför måste hon skriva att Bush Thor sällat sig till ”extremhögerns konspirationsteorier” och  att hon som partiledare tydliggör ”det blåbruna blocket”?

Ingrid Lomfors, överintendent på Forum för levande historia, kallar Busch Thor för nättroll och hävdar att hon själv aldrig har påstått att Sverige saknar inhemsk kultur. Men det finns ju bildbevis på att det hon säger inte är sant.

Jag blir beklämd när debattörer jag respekterar läser Busch Thors inlägg som fan läser bibeln.

Det hon skriver är ju på kornet: Vill man integreras i ett samhälle så är det som att vilja välkomnas i ett hem. Att gå husesyn och ibland nicka vänligt gillande till det man ser. Då anpassar man sig. Eller som ordspråket säger: Man tar seden dit man kommer. Jag förstår metaforen, även om ett samhälle som Sverige givetvis inte bara innehåller familjelycka utan också fullständigt relevanta klassmässiga och politiska motsättningar.

Visst har vi svenska traditioner! Strunt samma att de ibland importerats från andra håll (som Lucian från Sicilien och köttbullarna från Turkiet). Ibland är det kuriosa: I Sverige tar vi män ofta av skorna när vi går på middag hos grannen (ett etikettsbrott har jag läst nu). I Frankrike får vi vackert låta bli. När min mormor och morfar kom hit på 1950-talet var nyfikenheten  på det som var svensk kultur total. Morfar lärde sig svenska efter fyllda 50 genom att traggla sig igenom böcker och fick så småningom ett imponerande ordförråd. Han försökte äta kräftor  (äckliga kräldjur, tyckte han) och lyckades i alla fall få i sig kräftstjärtarna.

Är du bortbjuden på middag så börjar du inte slåss med värden,  du visar, om du är någorlunda väluppfostrad, tacksamhet för det du bjuds.

Jag tycker liknelsen är relevant som framgångsrecept för de nyanlända som kommer. Ingen kommer  till exempel att tvinga muslimer att äta skinka. Men för den som aktivt anstränger sig för att integreras kommer det att gå bättre än för den som inte ens ids försöka lära sig bra svenska.

Jag tycker IS-krigare som förbereder terrorattacker, ofta försörjda av svenska trygghetssystem, är värsta sortens pack. Det finns överhuvud taget inga förmildrande omständigheter för de tre som nu åtalats och sitter i rättsligt förvar om de gjort det de anklagas för.

Jag kan inte fatta att Nacka kommun köpte in bostadsrättslägenheter  så att en muslim kunde hysa sina tre familjer, trots att månggifte och bigami är förbjudet i Sverige. Jag kan inte fatta att partier som kallar sig vänster, eller feminister för den delen,  försöker relativisera eller förminska hedersvåld, eller att Afghanistan är ett fullständigt kvinnofientligt samhälle, som Expressens Magda Gad rapporterat om. Det gör mig inte till en del av en blåbrun rörelse, jag vet var jag står.

Och det gäller också Ebba Busch Thor. När hon skriver om att låta invandrare ”gå husesyn” i svenska seder och bruk så är det ju att argumentera FÖR integrering. Om man stänger gränserna för invandrare, som SD vill, så finns det ju ingen anledning att integrera. För SD är detta ju också bara början. Sedan vill de börja skicka hem folk till sina ursprungsländer.

Varför kan vi inte resonera sakligt om invandringens och integrationens problem utan att diskussionen blixtsnabbt trappas upp till hysteriska övertoner? Konflikten på sociala medier för tankarna till de värsta fotbollshuliganernas uppgörelser, fast med ord inte knytnävar. Än så länge i alla fall. Och precis som vanliga fotbollsälskare  kan fly läktarna för att deras barn inte ska hamna i skottlinjen för bengaliska eldar, flyr sansade debattörer nätet.

Jag vill ha mycket mer av nätsajten Kvartals förhållningssätt i svensk samhällsdebatt. Sakligt, rakt och på en intellektuell nivå som visar att man inte underskattar sina läsares/lyssnares förmåga att fatta.

Som här när Kvartals chefredaktör Paulina Neuding skriver, oerhört faktagrundat och intressant, i anrika New York Times om islamisters antisemitiska attacker på judar i Malmö.

Paul Ronge