Hela havet stormar när media krishanterar #MeToo

”When the shit hits the fan” skulle man kunna säga. Demonstrationer i 14 svenska städer idag, bland annat i Stockholm, mot våldtäkter, sexuella trakasserier, tafsande och mobbing. Ilskan mot mansgrisigt förtryck löper som en flodvåg genom världen, speglad i såväl traditionella som sociala medier.

Det råder full panik och akut krishantering i tre mediehus, Aftonbladets, TV4:s och SVT:s.. TV 4:s Martin Timell har löpt gatlopp i flera dagar och i stora intervjuer erkänt att han betett sig svinaktigt mot kvinnor och underställda medarbetare i decennier. TV4:s VD Casten Almqvist skriver i ett öppet brev om skandalen som ett ”misslyckande” och ”underbetyg”.  SVT:s  Lasse Kronér är polisanmäld av en tidigare SVT-praktikant för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.   Aftonbladet har tillsatt externa utredare för att (sent ska syndaren vakna) utreda om en av deras tyngsta medieprofiler gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier/våldtäkt 2006, alltså för elva år sedan.

I kölvattnet av skandalen kring den världsberömde mediemogulen Harvey Weinsteins nesliga fall efter sextrakasserier under tre decennier uppstod hashtaggen #MeToo. Den fick snabbt miljontals vittnesmål från drabbade kvinnor över hela världen.

Framför allt kreativa miljöer verkar vara rena krishärdar. I Sverige har det tidigare bland annat talats om trakasserier och tafsande på Dramaten, nu är det svenska mediehus som tagits på sängen och i sociala medier fullständigt kokar det, också med namns nämnande på påstådda förövare.

Det som gjort många, inte minst i sociala medier, fullständigt rasande är medias dubbelmoral.

Själv har jag skrivit en krönika i News55 om dubbelmoralen i att Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, nu sjunger pressetikens höga visa när det gäller den egna medarbetaren, samtidigt som motsvarande eftertanke helt saknas när tidningen hänger ut andra. ”Vi avgör från fall till fall”, säger hon. Det håller inte när folk ser att det betyder att konsekvent hålla sina egna om ryggen. Ju mer vältalig Olsson Olsén är om vikten av att undvika onödig namn och bildpublicering (och hon är en duktig kommunikatör) desto mer undergrävs Aftonbladets och  hennes egen  trovärdighet.

Det är intressant att reflektera över dubbelheten i den känslomässiga tsunamin som nu väller över världen. Å ena sidan det förlösande i att så många kvinnor nu gör sina röster hörda som trakasserats och kränkts, som ofta inte fått sina fall prövade i rätten och som brottats med trauman och skamkänslor . Å andra sidan att ”folkdomstolen” i vissa fall kan slå över i ren häxjakt med lögnaktiga anklagelser grundade på hämnd eller svartsjuka som kan krossa oskyldiga människor.

Traditionella medier får inte glömma att de drivit fram folkdomstolarna, kändisar och politiker som satts i skampåle som sedan juridiskt friats. Vi PR-konsulter lär ju ofta ut att juridik och moral är olika faktorer. Du kan dömas moraliskt, samtidigt som du frias i en rättsprocess.

Och det är inte min sak att döma. Som medierådgivare och krishanterare har jag en professionell reflektion kring det som nu händer – förhållandet mellan traditionella och sociala medier är en tickande bomb. Snart riskerar gränserna att sprängas och då hotas i grunden den pressetik som är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Både när det gäller Aftonbladets tunga medieprofil och Martin Timell har ju anklagelserna figurerat på nätet.

När Expressen ringde svarade Timell ”Det är så himla lågt” om anklagelserna. Det räckte för att tidningen den 18 oktober skulle hänga ut honom på flera uppslag. Genom att på något sätt, hur enstavigt det än är, svara på anklagelser bäddar man för att media kan skriva. Aftonbladets medarbetare har inte på något sätt låtit sig provoceras till kommentarer och det kan vara en av orsakerna att alla traditionella medier (åtminstone mig veterligt) hittills valt att avstå namnpublicering.

Anders Borg gick ut och bad om ursäkt på Facebook (även om det var oklart för vad) och det blev signalen för traditionella medier att skriva om hans beteende den olycksaliga fyllekvällen i Stockholms skärgård.

I mina föreläsningar om krishantering i sociala medier brukar jag säga att anklagelser som drivs i sociala medier fortfarande oftast inte räcker till för att det ska uppstå en allvarlig kris. Tills de når traditionella medier. Då blir det å andra sidan ett rungande inferno, kris i stereo om anklagelserna är allvarliga. Det är som förhållandet mellan tändhatt och krutdurk, där sociala medier är tändhatten och traditionella medier krutdurken.

Så lita inte på så kallade ”experter” som slentrianmässigt hävdar att man ska krishantera proaktivt via sociala medier. Det är ju inte oviktigt om det är vatten eller bensin man häller på lågorna när man skriver en uppdatering på Facebook eller Twitter. I Anders Borgs fall var det ju tveklöst bensin. Men pressens etiska regler borde ändå avhållit media från att publicera. ”Det oavvisliga allmänintresset” fanns inte. Inte heller i fallet Sven Otto Littorin. Och inget förtroende byggs genom mediechefer som självgott och egenmäktigt säger: ”Vi avgör från fall till fall”.

Andra skriver intressant om Martin Timell

Paul Ronge

#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

”Kiss and tell” och Henemarks PR-dilemma

Kung Carl Gustaf kan ”vända blad” hur många gånger som helst. Det han finner är ju bara nya saftiga rubriker, nya vändningar i evighetshärvan kring hans ”kaffeflickor” och framför allt som en dunkande huvudvärk: La Camilla Henemark. ”Den andra kvinnan”.

Historien förföljer helt enkelt hovet och en kris som bara fortgår blir till slut farlig. Som ett oläkt sår där blodet sakta sipprar om man inte resolut lägger ett tryckförband. I förra veckan var det debatten om Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella ”konstverk”där Camilla Henemark i tidskriften Tiden ligger med pizzor över sig, betraktad av lystna män med kungen som huvudperson. Sedan följde DN-intervjun med Henemark, där hon avslöjar en mängd pikanta detaljer. Och igår blev hon mer eller mindre strimlad av Skavlan.

Jag tycker i grunden synd om Henemark och tror att titeln på hennes färska bok ”Adjö det ljuva livet” är nästan plågsamt välfunnen. Efter åren som modell och uppburen diva i Army of Lovers kastades hon ner i ett sanslöst mörker. Hon var tidvis hemlös. Hon hade kraftiga problem med alkohol och droger och små skandaler kantade hela tiden hennes liv. Utkastad från TV3 efter en personalintern kärlekshistoria som inte föll mogulen Jan Stenbeck på läppen. Anklagad och uthängd för offentliga sexakter i ett flygplan. Hon blev 30 kilo tyngre utan att, som hon säger, förstå hur det gick till.

Boken ”Den ovillige Monarken”, där hennes relation med kungen avslöjades, gjorde henne totalt knäckt och hon är fortfarande arg på kungen som spelade ut sitt ”vända blad” efter älgjakten utan att först se till att hon fick information och kunde förbereda sig, berättade hon för Skavlan.

När hon hade sjunkit som djupast valde hon vård istället för att hoppa från Västerbron, ett snabbt beslut i en taxi. I samband med vården fick hon diagnosen ADHD.

Som krishanterare och medierådgivare kan jag konstatera att Camilla Henemark nu står inför ett svårt PR-dilemma. Det som gör mig intresserad av fallet (hur många, vilka, och på vilka sätt och i vilka konstellationer hon har legat med folk är ju komplett ointressant) är just hennes väg för att via boken ”komma tillbaka”. Tittar man i krishandboken så går vägen genom ett minfält.

När hon ställde upp i Let’s Dance, rejält otränad och överviktig, var det ett försök att komma tillbaka på egna meriter. Utan att klättra via någon eller skada andra. Hon fick betalt och jag utgår från att hon verkligen behövde dessa pengar. Man får lätt sympati för en ”underdog” som kämpar och försöker vinna mot alla odds. Dessutom hånad av en tuff jury.

När hon hängdes ut i ”Den ovillige monarken” tror jag lika många såg henne som förövare som att ett offer. Det är svårt att tänka sig att boken kunde redogöra så detaljrikt för kungens och Henemarks relation utan att hon medverkat som huvudkälla.

I medieretoriken, framför allt i den hårt vinklade kvällspressen och i vissa TV-format (som Uppdrag Granskning) är du antingen Goliat, experten eller David. I Davidrollen ingår att man betraktas som ett offer, en hjälte, en underdog eller en utmanare – att man betraktas med sympati.

Camilla Henemark gjorde ett genidrag PR-mässigt med sin debattartikel i Expressen: ”Gubbrörans munsbit kan också bli kränkt”. Det var så uppenbart att hon här var ett offer för kvinnoförnedring så Tidens tuffa chefredaktör Daniel Suhonen rätt omgående tvingades be om ursäkt.

Med hennes bok förhåller det sig helt annorlunda. Hennes ”kiss and tell” handlar om att genom hänsynslöst skvaller och snaskiga detaljer på bekostnad av andra människor ta sig upp och komma på fötter. Givetvis spekulerar förlaget och Henemark själv i att ”snasket” ska bli en bestseller.

Jag tror att Fredrik Skavlan, en av de skickligaste intervjuarna i Skandinavien, direkt genomskådade henne och därför blev så tuff. Henemark försökte undvika att stå för det hon själv skrivit i boken av ett självklart skäl: Avslöjar hon för mycket så får hon sälja färre böcker. Så Henemark ville både ha kakan och äta den. Hon ville få all gratispubliciteten via Skavlan, men leverera så lite innehåll som möjligt i intervjun.

Henemark överväger att stämma DN för att de inte höll sig inom den uppgjorda PR-strategin och hon tänker haka på och stämma Ohlson Wallin om hovet gör det. Henemarks personliga varumärke är rejält solkat och man måste sälja väldigt många böcker för att bli ekonomiskt oberoende. Om Henemark ville komma tillbaka på lång sikt, få möjlighet att hålla föredrag, kanske till och med medverka i TV och event, så borde hon inte ha gått fram så hänsynslöst i kavalkaden av gamla älskare och älskarinnor. Man kan tycka synd om henne. Men det gör inte hennes agerande mera sympatiskt.

Andra skriver intressant om skandaler.

/Paul Ronge

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven”  som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började  sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!

Mediedrevet som fällde Håkan Juholt

Så fick då media sin skalp, den enda smolken i bägaren var att de fick åka ända till Oskarshamn idag för att hämta hem den.

Håkan Juholts avgång är i hög grad självförvållad. Efter mindre än ett år som partiledare – en bedrövlig parantes i Socialdemokratins historia –som kantats av dåligt omdöme, politiskt schabbel, lustiga oneliners och en kritiserad brist på värdighet och stringens.

Men också av ensamhet, av att inte få stöttning i partiledningen, av långa knivar från hämndlystna fiender och anonyma källor där alla interna hemligheter läckt som hos ett såll.

Jag har i min långa verksamhet som medierådgivare och krishanterare ofta använt mig av mina kunskaper inifrån av journalistiska ”drev” för att hjälpa mina kunder. Jag var själv med och ”fällde” Hans Ericson, Mona Sahlin och Stig Malm. Liknelsen med en älgjakt där allt går ut på att fälla tolvtaggaren är slående och jag har använt den i min bok ”När Janne Josefsson ringer”. Men ingen vill skadeskjuta eller plåga en älg, det är tabu.

Men det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut. Picadorerna som utmattar tjuren med ett antal välriktade stick. Utgången är given och irritationen har stegrats allteftersom tjuren har gjort motstånd och vägrat lägga sig ner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin talade offentligt om att Juholt ”inte kan dra ett rakt streck” och uppmanade partiet att lyfta bort honom. Expressens Niklas Svensson har drivit en fullständigt öppen kampanj, med en egen ”opinionsundersökning” av Juholts förtroende som inte också innehöll det självklara svarsalternativet: ”Jag har förtroende”. Journalister som annars brukar måna om sin neutrala inställning, som Aftonbladets Lena Mellin och SVT:s Mats Knutson har gått över gränsen. Rutinerade KG Bergström skriver i Expressen att han aldrig sett någon så ”ovärdig” partiledare som Juholt. Jag tror många med mig ändå tycker att det är Socialdemokraternas medlemmar som ska bestämma vem som är partiordförande, inte innerstadsblaserade stockholmsjournalister som tycker ”lantisen är ovärdig”.

När partisekreteraren Carin Jämtin igår eftermiddag meddelade att Håkan Juholt hade VU:s förtroende och skulle ”fortsätta som partiordförande” visade medias reaktion omedelbart vilken besvikelse detta innebar. Vilket snabbt ändrades till eufori när de insåg att Jämtin inte berättat hela sanningen: Att ”förtroendet” var villkorat till att Juholt skulle avgå, men ”frivilligt”.

Gör tankeexperimentet att Juholt hade suttit kvar. Hur trovärdiga hade då Aftonbladet, Expressen, SVT och TV4 varit i bevakningen av honom? Vi hade ju alla vetat vilken negativ inställning dess politiska journalister hade till honom.

Jag är inte ensam om att tycka att journalisterna denna gång gick över gränsen och balanserade till mobbing.

Uppdrag Gransknings Axel Gordh Humlesjö reagerar så här på Twitter:

Inlägget retweetades av Petter Ljunggren, också på Uppdrag Granskning och tidigare erkänd grävare på P1:s Medierna, som också skrev så här:

Under den värsta drevjournalistiken, när journalister klättrade på varandra utanför sossarnas partihögkvarter på Sveavägen 68, myntades hashtaggen #drev68 på Twitter. Med ganska mycket humor ställdes frågan om inte också reportrarna måste avgå om nu Juholt skulle envisats med att stanna kvar.

Kanske ersätts nu Juholt av en superförsiktig skotträdd general som dyker under bordet så fort det smäller i ett avgasrör. Är det sådana politiker och företrädare vi vill ha? Som inser att media alltid, alltid, kommer att få sin skalp och att det därför är klokast att aldrig sticka ut? Vi får se hur Carin Jämtin, för allt tyder på att det blir hon, kommer att hantera sin roll som partiledare efter den storm som varit kring Juholt.

Jag har så klart, som medierådgivare, en massa idéer om vad Juholt kunde gjort bättre och hur han kunde ha agerat för att långsiktigt stärka sitt personliga varumärke och återvinna ett förtroende. På något sätt känns det ”besserwisseraktigt”och tomt en dag som denna att skriva om det.

Andra skriver intressant om Juholts kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Här diskuterar TV4:s politiska reporter Anders Pihlblad och jag mediedrevet mot Håkan Juholt i TV4:s Nyhetsmorgon.

Juholt sitter kvar – därför klarade han krisen

Håkan Juholt sitter kvar mot alla oddshär direktrapporterar Expressens Niklas Svensson beskedet.

Veckan när Socialdemokraterna nästan förlorade sin andra partiledare på ett halvår, går nog till historien som en av de mest komplicerade politiska kriserna i Sverige.

I fredags trodde jag, och många kvalificerade bedömare med mig, att Juholt hade lyckats sätta punkt för krisen om att han låtit skattebetalarna betala sambons hyra redan innan den hunnit blossa upp.

Han erkände att han gjort fel, han bad om ursäkt och han åtgärdade felet direkt genom att betala tillbaka.

Sedan kom de långa välslipade knivarna fram i partiet, som via anonyma källor påstod att Juholt känt till reglerna för riksdagens bostadstillägg och blivit upplyst om dem redan för två år sedan när han gick sparken av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partisekreterare. Nu växte krisen blixtsnabbt. Juholt hade känt till reglerna och var alltså en medveten fifflare. Inte nog med det – han hade, enligt källorna, också ljugit när han sade att han blev varse sitt fel först i september i år.

Ljuga och fiffla – den explosiva mixen kan stavas ”Toblerone” – och plötsligt sade många bedömare att Sahlins ”Toblerone-affär” var en västanfläkt jämfört med Juholts bostadsmygel.

Att både Juholt, partikassören Tommy Ohlström och förre partisekreteraren Ibrahim Baylan i måndags samfällt dementerade uppgifterna i Aftonbladet hjälpte inte. De anonyma källorna, säkert några av Juholts bittraste fiender, satt ändå säkert med sitt meddelarskydd och kunde helt riskfritt stöta Juholt i ryggen med sina långa välslipade knivar.

Just detta är intressant och väldigt speciellt för Socialdemokratin. Metoden att via anonyma läckage och uppgifter ställa till extrem skada för sina politiska motståndare inom partiet. Allmänheten ska tänka: ”Ingen rök utan eld”.

Vanligtvis betyder de anonyma källorna att den som utsätts för ryktesfloran kastar in handduken. Många hade nog räknat med att Juholt skulle avgå självmant idag. Speciellt efter slagserien där nya anklagelser hela tiden riktats mot honom för mygel med bilersättningar, för resan till Vitryssland och för att han skulle ha svikit Morgan Johansson genom att först stödja utspelet om ett sekunda medborgarskap för invandrare och sedan dragit tillbaka det när det började osa hett.

Men Håkan Juholt har gjort flera saker rätt i den totalt kaotiska kris där han varit indragen:

  • Han erkände felet, bad om ursäkt för det och rättade till det dag 1, som jag beskrev ovan. Detta har han sedan konsekvent hänvisat till i sin fortsatta krishantering.
  • Han gjorde EN intervju, med TT i söndags, i full vetskap om att TT är den viktigaste nyhetsbyrån att serva ALLA andra medier. ”Business to business” eller B2B som man säger i managementvärlden.

Det är ingen dålig taktik om man vet att det kommer att hagla frågor från alla möjliga håll om man talar med alla medier. Visst, kungen tillämpade samma taktik och misslyckades kapitalt. Men det berodde ju mer på kungens tillkortakommanden än att TT skulle varit ett dåligt val.

  • Efter onsdagens partiledardebatt fick Juholt lysande recensioner. Han angrep Fredrik Reinfeldt och debatterade politiken som om ingenting hänt, vilket visar att han fungerar under hård press.

Visserligen blev detta möjligt genom att Alliansen konsekvent avstod från minsta tjuvnyp för Juholts svåra läge. Men Juholt imponerade nog på många både inom och utom partiet med sin iskyla.

  • I går briljerade han igen när han grillades av Lotta Bromé i P4 Extra. Ingen darr på manschetten. ETT budskap: ”Jag har gjort ett fel, det har jag bett om ursäkt för och försökt rätta till. Det var fel och jag förstår om jag gjort människor besvikna”.

Lotta Bromé var tuff och påläst, som alltid. Men hon låter folk tala till punkt. Och det var sannolikt därför som Juholt valde att låta sig intervjuas av henne.

Medan Juholt har hanterat sin kris med en kyla som är mycket ovanlig så har hans parti agerat som ystra kor på grönbete – anonyma källor, en riksdagsgrupp som läcker som ett såll, rykten och spekulationer som spritts till media i total anarki.

Jag kan därför förstå att VU idag bestämde sig för att ge Juholt fullt förtroende att fortsätta leda partiet. Han har visat sig fruktansvärt stark. Om det som hänt också leder till att han tar på sig partiledarkostymen på allvar, slutar kasta lustiga oneliners omkring sig och säga dumheter om priset på turistgroggar så kan han till och med växa som ledare.

Den moraliska frågan är nu den viktigaste: Kommer väljarna att ha större förtroende för Juholt än de hade för Mona Sahlin, där den smetiga Tobleronen kladdade fast vid henne i 15 år? Eller samma fråga ställd på ett annat sätt: Kan Juholt vinna val?

Det är 160.000-kronorsfrågan som i ett strategiskt perspektiv är långt viktigare än att han visar sig vara en riktigt tuff och cool krishanterare.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Tvätta ”pissrännan” – förhandsgranska anonyma påhoppen!

Jag fick igår en anonym kommentar till bloggen, en ”Kent” som önskade mig död så snabbt som möjligt (”innan samvetet hinner ifatt dig”) och litet andra småtrevligheter. Jag försökte mejla honom för att tala om att kommentaren kunde komma in och bli besvarad, bara han uppgav sitt rätta namn. Nu var ju mejladressen också falsk, kent@swipnet.se – inte speciellt trolig mejladress, eller hur?

Poängen i den lilla storyn är förhandsgranskning. Jag kollar alla inlägg. ”Kents” är det första i år jag inte släppt igenom och nästan alla kommentarer jag får är berikande och får bloggen att växa. Kanske framför allt de som är oense i sak och vill debattera.

Alltså – ”Kent” kommer inte in. Portad i dörren. Anonyma personangrepp köper jag inte.

I och med förhandsgranskningen tar jag, som en liten spelare, publicistiskt ansvar som om jag var chefredaktör för Expressen eller Aftonbladet. Jag kan inte skylla på någon annan om personangrepp eller rasistiska inlägg tar sig in på bloggen.

För några månader sedan skrev Dagens Media en rätt kritisk, men helt okej, artikel om att jag – som uttalat mig så tufft mot Johan af Donner – ändå lät honom medverka i ett seminarium. I kommentarsfältet kom snabbt pissrännan flödande. Det skrevs rent ut att jag skattefuskar och att skattmasen borde bära ut ”svarta sopsäckar med bokföring” från mitt hem, att jag fått svarta pengar av af Donner och att jag borde buras in tillsammans med honom och att man sedan borde kasta bort nyckeln.

När jag påtalade detta och stillsamt undrade om Dagens Media har en policy fick jag en sympatisk ursäkt av chefredaktör Fredrik Svedjetun och kommentarerna plockades bort. Jag har, vad jag vet, inget otalt med Dagens Media och att jag ibland nagelfars hårt och kritiskt är naturligtvis helt i sin ordning. Jag är ute i debatten, syns och sticker ut hakan. Självklart ska jag tåla granskning!

Poängen i DEN storyn är att här fanns ingen förhandsgranskning av kommentarer. Nätmobbarna kunde skriva vilken skit som helst och sedan handlade det bara om hur snabbt Dagens Media rättade till misstaget.

Resumé har lyckats tvätta sin ”pissränna”. Jag vet inte riktigt hur, men tror att det har att göra med att man måste registrera sig innan man kommenterar, skulle gärna se att Viggo Cavling utvecklade detta, för det fungerar ju uppenbarligen!

Följden blir att jag har mycket lättare att låta mig intervjuas, eller medverka i en artikel i Resumé än i Dagens Media. Inte för att tidningen och reportrarna i allmänhet är bättre (med undantag för Leif Holmqvist och Janne Sundling). Utan för att jag inte på samma sätt riskerar att gamla fiender jag dragit på mig under 35 år, eller allmänna hatare systematiskt klotterbombar mitt personliga varumärke, drar det i smutsen och solkar ner mig.

Dagens Media måste lösa sitt ”pissränneproblem”, bland deras läsare finns ju en liten kommenterande svans  som bäst kan jämföras med en cynisk pöbel. Har de några egna liv? Ska man tycka synd om dem?

Expressens Thomas Mattsson och Aftonbladets Jan Helin –vad gör ni för att lösa problemet? Vad jag hört är att ni lagt ut modereringen på entreprenad och att dessa utanförstående företag reagerar i stort sett först när läsare slår larm om kommentarer som går över gränsen. Om det är sant – och ni lägger ut ert ansvarig utgivarskap på läsarna i praktiken – så är det ju skrämmande. Läser man era kommentarsfält så finns ju också mobben där, med stänken av gul pissränna.

Problemet är komplicerat eftersom yttrandefrihet ska vägas mot nätmobbing, ärekränkning och rent förtal.

Men en sak går att göra direkt och borde vara ett oavvisligt krav på alla medier som är med i TU och etermedia som följer de pressetiska reglerna: Förhandsgranska! Ta ansvar för allt som publiceras. Avdela personal och håll en ribba mot personangrepp och hets mot folkgrupp som är anständig. De enda argument ni kan anföra mot förhandsgranskning är att det kostar för mycket och det kan banne mig inte vara ett giltigt skäl. I så fall kan ni ju lika gärna stänga kommentarsfälten.

Jag tycker att bötesnivåerna för förtalsbrott borde mångdubblas. Idag riskerar folk att förlora i tingsrätten för att vinna kanske 30.000 till 50.000 vid fällande dom. Jag tycker nivåerna för tidningar som Aftonbladet och Expressen borde vara kring 1- 3 miljoner! Helt i proportion till den skada som ofta vållas i åratal för den som i förtal får sitt varumärke släpat i smutsen. För bloggare med begränsad ”upplaga” kan det räcka med 5-20.000 – alltså fortfarande kännbart.

De pressetiska reglerna idag är som ett skämt, som att slå någon i ansiktet med en sidenschal! Antingen måste de stagas upp med mycket hårdare regler eller så måste man hitta andra system. Mina två förslag i den debatten är förhandsgranskning (ett ovillkorligt krav!) så att media tar ansvar för allt som publiceras, samt skyhögt höjda bötesbelopp i ärekränknings och förtalsmål.

Björn Nilsson, argumenterar sakligt för stor frihet på Twitter och säger ungefär att ”nätet är som en spegelbild som visar upp oss som vi är”.

Det är klokt sagt. Men om spegelbilden vi möter är skäggstubbig, rufsig, smutsig och sunkig, försöker vi då inte fixa till oss? Kort sagt: Tjänar inte spegelbilden också till att förändra och förbättra?

Andra skriver intressant om anonym nätmobbing.

/Paul Ronge

Uppdatering: ALLA stora medier verkar nu vara på gång att tvätta pissrännan! Expressen förhandsmodererar, vilket jag – som framgår av mitt inlägg ovan – tycker är det bästa och egentligen det enda rätta. Aftonbladet försvårar för näthatarna genom registrering via Facebook och DN har tagit bort kommentarsfunktionen.

Senast i raden är Dagens Media som också skärper till sin bevakning, bland annat genom att kommentarer bara får ges under dagtid. Jag är förstås inte nöjd med det, men konstaterar att även DM tar steg i rätt riktning. En riktigt bra vecka har det varit för hyfs och anständig, ärlig samtalston på nätet!

Abdikera kung Carl Gustaf – för monarkins skull!

Idag firas min 60-årsdag. Långborden står på verandan, lövruskor vid infarten, på eftermiddagen kommer nära och kära till ett lummigt och soligt Vikingshill.

Som någon uttryckt det på Twitter: Vem är man utan sin familj och sina närmaste vänner?

Där går tanken osökt till kungen, som nu tvingats ta avstånd från sina närmaste vänner och som har orsakat kris, splittring och vånda i sin egen familj. Silvia och Victoria som sammanbitet håller masken. Madeleine som i protest inte åker hem från New York ens för att fira sin födelsedag med familjen.

Ja, felet är kungens. Inte medias som Advokatsamfundets Anne Ramberg påstår och som här med rätta sågas av Thomas Mattsson. Inte ”mobbarnas” som Britta Svensson hävdar i en krönika med budskapet ”Lämna kungen ifred”.

Jag har i media, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon hävdat att det bästa kungen kan göra är att i ordnade former lämna över tronen till Victoria, att abdikera. Jag är i gott sällskap: Opinionsundersökningar, Aftonbladets Karin Pettersson och Expressens K-G Bergström med fler.   När är mindre viktigt, men det är viktigt att avisera att det kommer att hända. I samma stund förvandlas kungen till något av en ”lame duck”, men tappar också lyskraften som den mest åtråvärda jakttrofén i svensk medial offentlighet.

Kungen har uttryckt att denna möjlighet inte finns, ”så går det inte till” och därmed har han ofrivilligt blivit republikanernas bästa vän och bundsförvant. Genom att envist klamra sig fast bidrar han till att Sverige just nu verkar skena mot republik.

Till och med Herman Lindqvist, med sin kunskap i monarkiers brokiga historia, tror att den som nu händer kan bli den svenska monarkins död.

Jag tycker inte det är en katastrof om monarkin faller, statsskicket är i sin grund odemokratiskt. Men rent pragmatiskt har Sverige haft nytta av kungahuset, inte minst exportindustrin. När det fungerar får Sverige väldigt mycket PR för apanaget.

Därför blir det logiskt att vi som vill behålla monarkin vill se Victoria som drottning, som är så långt från punchmonarki och kaffeflickor man kan komma och på senare år blivit enormt uppskattad i alla sina offentliga framträdanden. Medan en smart republikan som Peter Althin tycker det är bra att kungen sitter kvar och chikanerar monarkin.

Även presidenter kan vara pilska och omdömeslösa, det räcker att påminna om Bill Clintons cigarrlekar och Jacques ”deux minutes” Chirac. Dominique Strauss-Kahn, som karaktäriserats som ”en brunstig gorilla” hade blivit nästa presidentkandidat att möta Nicholas Sarkozy, som ju också haft sina skandaler. Men risken är nog att en svensk republik skulle bli lika fadd och tråkig som Finlands, som inte haft någon president med lyskraft sedan Urho Kekkonen.

Ser vi till kungens krishantering så är den en katastrof. Hans intervju är inte förberedd, eller också är kungen omöjlig att förbereda. Hans kroppsspråk är som den plågade och skuldmedvetna eleven på förhör hos rektorn. Den enda dementin som är glasklart trovärdig är att han inte haft samröre med kriminella eller visste om att Anders Lettström skulle kontakta maffian.

På frågor som han var tvungen att vara förberedd på: Tex: ”Har ni varit på sexklubb? Har ni varit i miljöer med lättklädda flickor” blir det katastrof, han vill ha en definition på vad sexklubb är och svävar ut i ett resonemang om tyska ölmadammer.

Alla vuxna män vet om de varit på sexklubb eller ej. Frågan måste besvaras med: Inga kommentarer, ja eller nej. Annars blir man helt förlöjligad.

Staffan Dopping visar här hur kungen kunde ha svarat. Men det enda man här lär är hur Dopping skulle ha uttalat sig som kung. För kungen är det nästan omöjligt att hålla en budskapslinje ens i vanliga fall och än mindre i en rullande kris.

Den största mardrömmen i en krishantering är begreppet ”okänt slut”. Det vill säga att en kris bara fortsätter tills den som befinner sig i krisen är mer eller mindre krossad. Jämför med att gå lång tid på slak lina. Ju längre tid, desto säkrare att du faller.

Det gällde för Skandia, det gäller nu för HQ Bank, det gällde för Tiger Woods och gäller nu för Dominique Strauss-Kahn, det gällde för Refaat El Sayed och gäller nu för Victor Muller.

Nu har maffian talat – Mille Markovic tänker publicera komprometterande bilder och sedan blir det ett kattrakande om deras äkthet.

Fortsättning följer. Idag till exempel med strippor som vittnar mot kungen och  nya avslöjanden från Camilla Henemark i Expressens papperstidning…

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Måste det bli bojkott och upplageras för Expressen – igen?

Jag är sjuk, skrällhostig och allmänt risig och hade verkligen inte tänkt blogga ikväll. Men efter Expressens Ulf Nilsons krönika går det inte att låta bli.

”Pursvenskar”? ”Muslimer som tar över”? Att vi befinner oss ”i krig”? Att ”vi svenskar” håller på att ”avskaffa oss själva”?

Jag är född i London av en ungersk mor och en engelsk far. Har några droppar negerblod från något ”snedsteg” på ungerska Pustan för något hundratal år sedan enligt en familjesägen. Inte särskilt pursvensk alltså om man ska vara noggrann.

Det som nu händer är för mig déjà vu. 1993 drog Expressen igång en artikelserie om främlingsfientlighet som fick vinkeln ”Kör ut dem”. Grunden var en opinionsundersökning, där kritikerna också kunde visa att tidningen tolkat uppgifterna fel och grovt övervinklat dem.

Reaktionen blev stenhård. Det blev bojkott, upplagan rasade och chefredaktörer fick gå. Först i raden var Erik Månsson, men tidningen darrade och skakade nästan hela resten av 1990-talet. Jag var där, jag var med och jag hörde hur snacket gick i lunchmatsalen och i korridorerna.

Slutsatsen har för mig sedan varit given, under de 12-13 år jag nu varit medierådgivare och krishanterare: Media är otroligt känsliga för om man slutar köpa. När läsarna sviker och upplagan nästan halveras flyger karskheten ut genom fönstret.

När jag har medieutbildningar och kunder ondgör sig över att kvällstidningarna har såpagräl, spruckna bröstinplantat och övervinklade kändisskandaler på ettan säger jag ofta: ”Så länge ni köper tidningarna så gör de ju rätt. Deras verksamhet är kommersiell, precis som er. Det enda som kan ändra nyhetsvärderingen är att folk slutar köpa”.

Så här upplever jag min déjà vu:

1993 hade vi lasermannen, Ny Demokrati härjade och gick på om det muslimska hotet och hade kommit in i riksdagen. Sossarnas invandrarminister Leif Blomberg flirtade öppet med invandrarfientliga stämningar.

NU har vi dödsskjutaren i Malmö. Sverigedemokraterna är i riksdagen och döljer sina nyanser av brunt oerhört mycket skickligare än Ny Demokrati gjorde. Och då skriver Ulf Nilson en krönika som jag upplever som rent rasistisk och rasbiologisk. Det kunde lika gärna ha varit en tysk skriftställare i hets mot judar inför Kristallnatten 9-10 november 1938. Men den här skribenten har siktet inställt mot araber.

Det här är inte okej. Om än kanske inte juridiskt så är ändå Nilsons utfall moraliskt och etiskt hets mot folkgrupp. Mattsson bör befria Nilson från sitt uppdrag att skriva krönikor, han har ju ändå fyllt 77 år.

Så här dåligt svarar Per-Anders Broberg i Dagens Media på kritiken. Det duger inte!

Om Mattsson fortsätter försvara Nilson så förtjänar han samma eldstorm som Månsson fick 1993. Och klarar han den så är det inte han och Expressen som är starka utan samhället som sedan 1993 blivit för svagt.

Många, bland dem Fredric Kjellberg och Bengt Eriksson skriver intressant om detta.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Robert Damberg har mejlväxlat med Broberg och fått mer uttömmande förklaring till publiceringen av Nilsons krönika. Fler ord, men absolut inte mer innehåll än i Dagens Media. Abdikerar ansvarige utgivaren från sitt uppdrag när krönikörer skriver? Eller på renare svenska: Får de skriva precis vad f-n som helst?

Uppdatering 2: I Medierna lördagen den 18 december kan du höra både Per-Anders Broberg, Ulf Nilson och mig diskutera krönikan. Men Nilson blir upprörd och ”avbryter intervjun”.

Kungen bör abdikera – lämna över till Victoria!

Vi har upplevt en mediavecka utan motstycke kring boken om kungen: ”Den motvillige monarken”.

Plötsligt har proppen gått ur och det skvaller som cirkulerat på redaktionerna i årtionden kan nu publiceras fritt i kvällspressen. Sida upp och sida ner.”Kaffeflickor”. Camilla Henemark som kungens påstådda älskarinna. Sprit och sex på tillställningar i den kriminelle Mille Markovics svartklubb. En dömd utpressare som nu också hotar med att visa livebilder på kungens festande.

Aftonbladet Lena Mellin skrev här mycket klokt om detta.

Jag tillhörde dem som blev alldeles paff när jag hörde att kungen tänkte kommentera boken i samband med den traditionella årliga älgjakten i Halle- och Hunneberg i mina gamla hemtrakter vid Vargön. Jag avrådde, liksom i stort sett alla professionella kriskonsulter, som uttalade sig i förra veckan. Mitt huvudargument var att det var under kungens värdighet att kommentera en bok som skvallrar om hans sexualliv. Jag ansåg också att det var ett högriskprojekt, man kan inte domptera ett 60-tal ackrediterade journalister. Vad som helst kunde hända.

Idag vet vi ju vad som hände. Kungen viftade med en penna i luften, talade osammanhängande och litet lustigt om att han sett älgrumpor av obestämt kön, om att han inte läst boken, men förstått att detta hände ”för länge sedan”, att han talat med drottningen och familjen och att nu ”vänder vi blad, precis som ni journalister gör i era tidningar”. Ord för ord kan ni läsa hans redogörelse här.

I analysen efteråt sågar jag och i stort sett alla PR-konsulter samfällt talet. Jag medverkade i direktsändning i TV4 med hovets förra kommunikationschef Elisabeth Tarras Wahlberg. Här i Resumé Staffan Dopping som utvecklar resonemanget i sin blogg, I Expressen retorikexperten Barbro Fällman. Bland omdömena: Kungen verkar vara i obalans. Talet väcker fler frågor än det besvarar. Talet låter som ett erkännande att det mesta i skandalboken faktiskt är sant.

Men ändå verkar det som om just det taffliga gick hem. Kungen försökte åtminstone inte förneka och dementera. Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld bloggar här pricksäkert om ”teflonkungen”.

Skadeglädjen blir stor över att vi ”PR-nissar” får fel och att det stora pressuppbådet slokörat fick åka hem utan att fälla 24-taggaren.

Jag tycker inte det finns någon anledning att ha prestige. Ibland har vi PR-konsulter och retoriker (av media ofta utnämnda till experter för vi är nästan aldrig självutnämnda) rätt och ibland har vi fel. Ungefär som ekonomiexperter eller sportkommentatorer.

Jag vidhåller att denna presskonferens var ett högriskprojekt och att jag tycker det var under kungens värdighet att uttala sig om en skandalbok som huvudsakligen handlar om hans sexliv.

Men om han kom undan med bara förskräckelsen på grund av att svenska folket är så lojala mot kungahuset så har jag inget problem med det.

Däremot har jag idag från en vanligtvis mycket välunderrättad källa fått information om vilka kungens externa  kriskonsulter var. Det är två personer med högt anseende i PR-branschen, några av de tyngsta. Men kungen valde att inte lyssna på några rådgivare.

Kungen ”kan själv”. Hela detta vågspel iscensattes av honom och ”strategin” är alltså hans egen.

Vi har sett massor av turer när det gäller dålig mediehantering. Hyllandet av diktatorn i Brunei. Förra årets presskonferens vid älgjakten när kungen ville skjuta ännu flera vargar och ställde till kaos för WWF (World Wild Life Foundation) där han är ordförande. Många andra konstigheter som allteftersom faller i barmhärtig glömska. Och nu den här skandalboken som riskerar att fortsätta driva fram pikanta detaljer från kungens privatliv.

Nu vet jag att kungen inte tar råd och då bör man egentligen inte ge några. Men samtidigt med kungens problem blir det alltmer tydligt hur perfekt kronprinsessan Victoria fungerar i sin roll. Företagsledare jag talar med är helt lyriska över hur väl hon fungerar på PR-resorna utomlands, lyhörd och kunnig. Med Victoria skulle det komma en ny era utan kaffeflickor och ”frufria” festnätter och med en make i Daniel som väl skulle fylla drottning Silvias roll.

Detta om monarkin nu ska behållas. Och av rent pragmatiska skäl tycker jag det är ett vettigare statsskick för oss än republik, inte minst för den PR det ger oss utomlands.

Varför pensionerar sig inte kungen? En enkel abdikering och fältet är fritt att få skjuta lite älg och vara med sina kompisar utan att hela tiden stå i det mediala strålkastarljuset?

Andra skriver intressant om kriser och PR.

/Paul Ronge