”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record”  för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och  Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig.  Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter.  I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

  • När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
  • När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
  • När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge

Hela havet stormar när media krishanterar #MeToo

”When the shit hits the fan” skulle man kunna säga. Demonstrationer i 14 svenska städer idag, bland annat i Stockholm, mot våldtäkter, sexuella trakasserier, tafsande och mobbing. Ilskan mot mansgrisigt förtryck löper som en flodvåg genom världen, speglad i såväl traditionella som sociala medier.

Det råder full panik och akut krishantering i tre mediehus, Aftonbladets, TV4:s och SVT:s.. TV 4:s Martin Timell har löpt gatlopp i flera dagar och i stora intervjuer erkänt att han betett sig svinaktigt mot kvinnor och underställda medarbetare i decennier. TV4:s VD Casten Almqvist skriver i ett öppet brev om skandalen som ett ”misslyckande” och ”underbetyg”.  SVT:s  Lasse Kronér är polisanmäld av en tidigare SVT-praktikant för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.   Aftonbladet har tillsatt externa utredare för att (sent ska syndaren vakna) utreda om en av deras tyngsta medieprofiler gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier/våldtäkt 2006, alltså för elva år sedan.

I kölvattnet av skandalen kring den världsberömde mediemogulen Harvey Weinsteins nesliga fall efter sextrakasserier under tre decennier uppstod hashtaggen #MeToo. Den fick snabbt miljontals vittnesmål från drabbade kvinnor över hela världen.

Framför allt kreativa miljöer verkar vara rena krishärdar. I Sverige har det tidigare bland annat talats om trakasserier och tafsande på Dramaten, nu är det svenska mediehus som tagits på sängen och i sociala medier fullständigt kokar det, också med namns nämnande på påstådda förövare.

Det som gjort många, inte minst i sociala medier, fullständigt rasande är medias dubbelmoral.

Själv har jag skrivit en krönika i News55 om dubbelmoralen i att Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, nu sjunger pressetikens höga visa när det gäller den egna medarbetaren, samtidigt som motsvarande eftertanke helt saknas när tidningen hänger ut andra. ”Vi avgör från fall till fall”, säger hon. Det håller inte när folk ser att det betyder att konsekvent hålla sina egna om ryggen. Ju mer vältalig Olsson Olsén är om vikten av att undvika onödig namn och bildpublicering (och hon är en duktig kommunikatör) desto mer undergrävs Aftonbladets och  hennes egen  trovärdighet.

Det är intressant att reflektera över dubbelheten i den känslomässiga tsunamin som nu väller över världen. Å ena sidan det förlösande i att så många kvinnor nu gör sina röster hörda som trakasserats och kränkts, som ofta inte fått sina fall prövade i rätten och som brottats med trauman och skamkänslor . Å andra sidan att ”folkdomstolen” i vissa fall kan slå över i ren häxjakt med lögnaktiga anklagelser grundade på hämnd eller svartsjuka som kan krossa oskyldiga människor.

Traditionella medier får inte glömma att de drivit fram folkdomstolarna, kändisar och politiker som satts i skampåle som sedan juridiskt friats. Vi PR-konsulter lär ju ofta ut att juridik och moral är olika faktorer. Du kan dömas moraliskt, samtidigt som du frias i en rättsprocess.

Och det är inte min sak att döma. Som medierådgivare och krishanterare har jag en professionell reflektion kring det som nu händer – förhållandet mellan traditionella och sociala medier är en tickande bomb. Snart riskerar gränserna att sprängas och då hotas i grunden den pressetik som är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Både när det gäller Aftonbladets tunga medieprofil och Martin Timell har ju anklagelserna figurerat på nätet.

När Expressen ringde svarade Timell ”Det är så himla lågt” om anklagelserna. Det räckte för att tidningen den 18 oktober skulle hänga ut honom på flera uppslag. Genom att på något sätt, hur enstavigt det än är, svara på anklagelser bäddar man för att media kan skriva. Aftonbladets medarbetare har inte på något sätt låtit sig provoceras till kommentarer och det kan vara en av orsakerna att alla traditionella medier (åtminstone mig veterligt) hittills valt att avstå namnpublicering.

Anders Borg gick ut och bad om ursäkt på Facebook (även om det var oklart för vad) och det blev signalen för traditionella medier att skriva om hans beteende den olycksaliga fyllekvällen i Stockholms skärgård.

I mina föreläsningar om krishantering i sociala medier brukar jag säga att anklagelser som drivs i sociala medier fortfarande oftast inte räcker till för att det ska uppstå en allvarlig kris. Tills de når traditionella medier. Då blir det å andra sidan ett rungande inferno, kris i stereo om anklagelserna är allvarliga. Det är som förhållandet mellan tändhatt och krutdurk, där sociala medier är tändhatten och traditionella medier krutdurken.

Så lita inte på så kallade ”experter” som slentrianmässigt hävdar att man ska krishantera proaktivt via sociala medier. Det är ju inte oviktigt om det är vatten eller bensin man häller på lågorna när man skriver en uppdatering på Facebook eller Twitter. I Anders Borgs fall var det ju tveklöst bensin. Men pressens etiska regler borde ändå avhållit media från att publicera. ”Det oavvisliga allmänintresset” fanns inte. Inte heller i fallet Sven Otto Littorin. Och inget förtroende byggs genom mediechefer som självgott och egenmäktigt säger: ”Vi avgör från fall till fall”.

Andra skriver intressant om Martin Timell

Paul Ronge

#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

”Kiss and tell” och Henemarks PR-dilemma

Kung Carl Gustaf kan ”vända blad” hur många gånger som helst. Det han finner är ju bara nya saftiga rubriker, nya vändningar i evighetshärvan kring hans ”kaffeflickor” och framför allt som en dunkande huvudvärk: La Camilla Henemark. ”Den andra kvinnan”.

Historien förföljer helt enkelt hovet och en kris som bara fortgår blir till slut farlig. Som ett oläkt sår där blodet sakta sipprar om man inte resolut lägger ett tryckförband. I förra veckan var det debatten om Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella ”konstverk”där Camilla Henemark i tidskriften Tiden ligger med pizzor över sig, betraktad av lystna män med kungen som huvudperson. Sedan följde DN-intervjun med Henemark, där hon avslöjar en mängd pikanta detaljer. Och igår blev hon mer eller mindre strimlad av Skavlan.

Jag tycker i grunden synd om Henemark och tror att titeln på hennes färska bok ”Adjö det ljuva livet” är nästan plågsamt välfunnen. Efter åren som modell och uppburen diva i Army of Lovers kastades hon ner i ett sanslöst mörker. Hon var tidvis hemlös. Hon hade kraftiga problem med alkohol och droger och små skandaler kantade hela tiden hennes liv. Utkastad från TV3 efter en personalintern kärlekshistoria som inte föll mogulen Jan Stenbeck på läppen. Anklagad och uthängd för offentliga sexakter i ett flygplan. Hon blev 30 kilo tyngre utan att, som hon säger, förstå hur det gick till.

Boken ”Den ovillige Monarken”, där hennes relation med kungen avslöjades, gjorde henne totalt knäckt och hon är fortfarande arg på kungen som spelade ut sitt ”vända blad” efter älgjakten utan att först se till att hon fick information och kunde förbereda sig, berättade hon för Skavlan.

När hon hade sjunkit som djupast valde hon vård istället för att hoppa från Västerbron, ett snabbt beslut i en taxi. I samband med vården fick hon diagnosen ADHD.

Som krishanterare och medierådgivare kan jag konstatera att Camilla Henemark nu står inför ett svårt PR-dilemma. Det som gör mig intresserad av fallet (hur många, vilka, och på vilka sätt och i vilka konstellationer hon har legat med folk är ju komplett ointressant) är just hennes väg för att via boken ”komma tillbaka”. Tittar man i krishandboken så går vägen genom ett minfält.

När hon ställde upp i Let’s Dance, rejält otränad och överviktig, var det ett försök att komma tillbaka på egna meriter. Utan att klättra via någon eller skada andra. Hon fick betalt och jag utgår från att hon verkligen behövde dessa pengar. Man får lätt sympati för en ”underdog” som kämpar och försöker vinna mot alla odds. Dessutom hånad av en tuff jury.

När hon hängdes ut i ”Den ovillige monarken” tror jag lika många såg henne som förövare som att ett offer. Det är svårt att tänka sig att boken kunde redogöra så detaljrikt för kungens och Henemarks relation utan att hon medverkat som huvudkälla.

I medieretoriken, framför allt i den hårt vinklade kvällspressen och i vissa TV-format (som Uppdrag Granskning) är du antingen Goliat, experten eller David. I Davidrollen ingår att man betraktas som ett offer, en hjälte, en underdog eller en utmanare – att man betraktas med sympati.

Camilla Henemark gjorde ett genidrag PR-mässigt med sin debattartikel i Expressen: ”Gubbrörans munsbit kan också bli kränkt”. Det var så uppenbart att hon här var ett offer för kvinnoförnedring så Tidens tuffa chefredaktör Daniel Suhonen rätt omgående tvingades be om ursäkt.

Med hennes bok förhåller det sig helt annorlunda. Hennes ”kiss and tell” handlar om att genom hänsynslöst skvaller och snaskiga detaljer på bekostnad av andra människor ta sig upp och komma på fötter. Givetvis spekulerar förlaget och Henemark själv i att ”snasket” ska bli en bestseller.

Jag tror att Fredrik Skavlan, en av de skickligaste intervjuarna i Skandinavien, direkt genomskådade henne och därför blev så tuff. Henemark försökte undvika att stå för det hon själv skrivit i boken av ett självklart skäl: Avslöjar hon för mycket så får hon sälja färre böcker. Så Henemark ville både ha kakan och äta den. Hon ville få all gratispubliciteten via Skavlan, men leverera så lite innehåll som möjligt i intervjun.

Henemark överväger att stämma DN för att de inte höll sig inom den uppgjorda PR-strategin och hon tänker haka på och stämma Ohlson Wallin om hovet gör det. Henemarks personliga varumärke är rejält solkat och man måste sälja väldigt många böcker för att bli ekonomiskt oberoende. Om Henemark ville komma tillbaka på lång sikt, få möjlighet att hålla föredrag, kanske till och med medverka i TV och event, så borde hon inte ha gått fram så hänsynslöst i kavalkaden av gamla älskare och älskarinnor. Man kan tycka synd om henne. Men det gör inte hennes agerande mera sympatiskt.

Andra skriver intressant om skandaler.

/Paul Ronge

Hår i armhålan är inte journalistik

Så mulas ännu en andratidning, ännu ett mångfaldsalternativ i svensk press.

Tidningen Folket, med säte i Eskilstuna, blir endagstidning, det vill säga kommer ut en dag i veckan från och med i höst och förlorar därmed sin nyhetsprofil.

Folket var min första dagstidning. Där grundlades min livslånga kärlek till journalistiken, som snarare förstärkts under de senaste 14 åren då jag varit medietränare, krishanterare och PR-konsult.

Varje dag slogs vi med Eskilstunakuriren (eller Katrineholmskuriren och Södermanlands Nyheter eftersom Folket kring 1977 var en länstidning med editioner) om de bästa nyheterna. På min tid satt Hasse Jönsson kvällschef, framåt nattkröken gick vi ner i tryckeriet och tog ett färskt ex, en period hade jag puffar på ettan 30 vardagar i rad. Den då värsta konkurrenten, Eskilstunakuriren äger ju numera Folket och tar sitt ägarbeslut om strypning eftersom Folket inte är lönsamt. Jönsson skulle rotera i sin grav om han visste att det var så här det gick med hans gamla tidning.

Det är lätt att bli sentimental.

Observera, jag diskuterar ovan kärleken till den goda journalistiken. På Folket handlade det bland annat om lokala avslöjanden om industrinedläggningar, kommunala skandaler, personporträtt, människoöden. Idag kan den handla om ifall Lundin Oil har bidragit till människorättskränkningar i Sudan, om hur en barnamördare möter döden i Toulouse, om vårdskandaler, om ”räntesnurror” för att undvika skatt i storföretag. Visst måste vi också få skratta, det behövs till och med flams och trams i mixen.

Men jag vägrar räkna hår i armhålan och en debatt om huruvida Björn Ranelid är morotsfärgad i nyllet och om Thorsten Flinck ”tar någon på röven”  som god och viktig journalistik.

Det viktigaste med all god journalistik, som kräver lite efterforskning, som kräver att någon ägnar tid att sammanställa, att intervjua, att kolla källor, att sovra, att redigera, att språkgranska, att paketera är att det gör sig inte gratis. På något sätt måste vi som läsare, tittare och lyssnare betala för journalistik för att den ska kunna genomföras på ett professionellt sätt och kunna behålla sin integritet. Vara trovärdig gentemot mediekonsumenterna.

Det var bland annat detta jag försökte diskutera på ett mycket välbesökt frukostseminarium, som Cision höll torsdagen den 22 mars.

För att arbeta måste man äta. Går det inte ihop så blir det nedskärningar; 25 procent av arbetsstyrkan på Aftonbladet, dramatiska bantningar på Sydsvenskan, tidigare veckotidningar som Resumé har halverat sin utgivning. De socialdemokratiska andratidningarna i Sverige är så gott som utrotade, förutom några enstaka som köpts upp av värsta konkurrenterna för att tjäna presstöd. Och då går det lätt som för Folket, en tynande tillvaro tills någon drar ut respiratorn.

Det finns några positiva exempel i svensk press som Dagens Industri. De viktigaste artiklarna och scoopen går i pappersupplagan. Det är helt enkelt omöjligt att hålla sig uppdaterad med Sveriges ledande affärstidning utan att prenumerera. Dagens Samhälle har målmedvetet satsat på sin papperstidning, ökat sin upplaga och därmed grundlagt en god ekonomi.

Aftonbladet både inspirerar och förskräcker. Sveriges största tidning är beredd att släppa pappersupplagan och helt satsa på nätet. Om inte annat krossas i så fall myten om att journalistiken aldrig har betalats av läsarna, att prenumerationsintäkterna går jämnt ut med tryck och distributionskostnader. Som alla förstår blir det omöjligt att klara ekonomin bara med banners och nätannonser om AB ska fortsätta vara en ledande dagstidning på nätet, någon form av betalningsmodell måste till.

Det som förskräcker är den betalningsmodell som redan finns: PLUS. Och då är det oss läsare jag förskräcks av; vad vi är beredda att betala för. ”Enkronasjournalistiken”:

”Så har svenskarna sex”

Carola avslöjar sin favoritcoach i The Voice: ”Får lust att ta fram en hink och spy”

”Dramat på dansgolvet” efter Schlagerfestivalen.

Anna Anka – så gick det sen”

Är det detta vi vill betala för så är framtiden för den goda journalistiken nattsvart.

Andra skriver intressant om media.

/Paul Ronge

Uppdatering: Jag pratade igår med den smått legendariske Bengt Bengtzon, nattchef på Expressen under decennier av pulserande nyhetsjournalistik. Han berättade att så länge folk läste Metro på tunnelbanan gick Expressens upplaga OK. När folk istället började  sitta med sina smartphones så tokdök upplagan. Tänkvärt!