Lyft ut Stenius – med gaffeltruck om så behövs!

På en dryg månad har jag skrivit en bok om sociala medier – nu återstår bara en enda intervju – den med Isabella Löwengrip, aka Blondinbella, på onsdag efter påskhelgen.

Ofattbart fri och lättad över att detta nu är gjort (vilket åter också ger mig tid att blogga) lyssnar jag på P1:s Lördagsintervju med en av Sveriges skickligaste intervjuare Thomas Ramberg.

Jag får höra  Pressombudsmannen Yrsa Stenius argumentera för sitt krav att ingen debatt ska få förekomma om hennes beslut att fälla Expressen för publiceringen av Jan Guillous samröre med KGB.

Trots den otroliga storm som varit om hennes minst sagt kontroversiella beslut står ingenting på PO/PO:ns ofattbart trista hemsida. Och så ska det vara, enligt Stenius. INGEN får debattera HENNES beslut innan Pressens Opinionsnämnd sagt sitt. Sådana Är Reglerna.

Yrsa Stenius har ju uttryckligen sagt att hon gillar den fina filosofiska inställningen från president Kekkonens Finland. I gränslandet till den väldiga ryska björnen tiger man eller tänker sig för noga innan man talar. Därmed har hon ju också visat en fördomsfri och pragmatisk inställning till censur som hon nu tycks ha överfört till PO och svenska förhållanden.

Jag tycker det var en omdömeslöshet och en tragedi överhuvudtaget att utnämna Yrsa Stenius till PO. Hon har ingen känsla för nyheter, hon är absolut tondöv när det handlar om att kvällstidningar måste testa gränser. Hon är de fina salongernas publicist, där inga fönster öppnats på lång tid och luften stannar unken och skämd.

Expressen gör helt rätt i att nu bojkotta PO så länge Stenius sitter kvar. Pressens Opinionsnämnd är redan som den är idag tandlös. Ska den då använda sina få tänder att bita en tidning som faktiskt vågat granska och avslöja en betydande journalistisk makthavare och där ju till och med Jan Guillou erkänt att Expressen haft rätt i sina fakta.

Det är inte scoopet i sig som Yrsa Stenius fäller säger hon till Ramberg, det är ”presentationen”. För stor stil alltså, för braskande rubriker. Jösses…

Jag tycker Tidningsutgivarna och Journalistförbundet borde gå samman i ett enigt beslut: ”Om inte Yrsa Stenius avgår frivilligt nu, så lyfter vi ut henne”. Frågan handlar inte om att begränsa PO:s rätt att ta kontroversiella beslut. Den handlar bara om att erkänna sitt eget dåliga omdöme: Att totalt fel person tillsatts på posten.

Om hon inte själv har vett att avgå bör hon lyftas ut med gaffeltruck om det så ska behövas.

Sedan är det dags att föra en meningsfull diskussion om hur press och radio/TV:s etiska regler skulle kunna moderniseras och anpassas till ett 2000-tal där sociala medier utvecklas explosionsartat och där det också finns en undervegetation av skvaller och nätmobbing. Positivt och negativt påverkar detta media dramatiskt. Vilken sorts Opinionsnämnd kräver det i vår tid?

Varje sådan diskussion är ju tyvärr omöjlig att föra så länge Yrsa Stenius kvarstår som PO.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om pressetik och politik.

Uppdatering 1: DN refererar Lördagsintervjun och konstaterar att Stenius står på sig.

Uppdatering 2: Alltid läsvärde ”Signerat Kjellberg” kommenterar mitt inlägg.

Uppdatering 3: Även Gävlemedia revolterar mot Stenius.


Nya ”Mosa Mona” dummare än Robinson

Årets Robinson måste vara den dummaste sedan programmet startade för 13 år sedan. Inte ens mobbingen sker med någon finess och TV4 tar till allt desperatare knep (nu senast ”Voodoo-röster från utröstade) för att öka spänningen och minska tittarraset.

Ändå är denna Robinson rena ”Snillen spekulerar” jämför med den senaste ”Mosa Mona-kampanjen”.

Allt började med att Metro ”avslöjade” en hemlig pakt mellan socialdemokrater i Skåne och Västsverige, förseglad i dokument, som gick ut på att Margot Wallström skulle lanseras som statsminister, medan Mona Sahlin skulle få fortsätta som partiordförande om de rödgröna vinner valet 2010.

Rosemari Södergren har lagt upp Metroartikeln i PDF-fil här på Kulturbloggen där hon också kommenterar.
Kulturbloggen är nominerad till Stora Bloggpriset 2009 och Rosemari vore en värdig vinnare, hon är alltid läsvärd.

Men hennes tolkning av den nya ”Mosa Mona-kampanjen” är att Metro, Expressen och Dagens Industri nu kastat masken och visat att de vill ha en borgerlig valseger genom att ge ”nyheten” så stort utrymme på nyhetsplats. Tidningarna har nu, enligt henne ”öppet visat att de ställer upp på högeralliansen”.

Jinges webb och fotoblogg, också socialdemokratisk, talar om en borgerlig konspiration som det inte är förvånande att Metro går på.

Jag tycker det är tråkigt att ledande företrädare för de nya medierna (som ofta kallas sociala eller digitala) har så dålig koll på hur media fungerar och vad som triggar journalisters nyhetsvärdering. Om detta har jag bland annat skrivit här, där jag kritiserar att Aftonbladets Åsa Linderborg vill censurera SVT Rapports Mats Knutsons rätt att betygsätta den borgerliga regeringen då han tjänar för mycket och bor på fel ställe i Stockholm.

Problemet är inte att media skriver om en sådan sak som en hemlig krisplan för att peta Mona Sahlin, det vore tjänstefel att inte göra det.

Min kritik handlar istället om att det är så aningslöst, uselt och bottenlöst dåligt utfört – som journalistiskt hantverk!

Alla med minsta hum om hur sakläget ser ut (och det borde journalister som skriver politik ha) inser ju att denna pakt, om den finns, är fullständigt idiotisk och dömd att misslyckas:

  • Mona Sahlin är nyligen återvald på den senaste partikongressen, där inte ett pip sades om delat ledarskap.

Och partikongresser får sägas ha en viss betydelse som högsta beslutande organ i en demokratisk organisation.

  • Margot Wallström har upprepade gånger avvisat lockropen att bli partiordförande.

Nu skulle hon plötsligt bli statsminister (!) utan att ens ha plats i riksdagen. Och utan att ha deltagit i oppositionsarbetet. Man pekar på det delade ledarskap som av och till funnits i Norge, men Sverige har inte alls den traditionen.

  • Wallström skulle inte kunna bli statsminister med mindre än att Mona Sahlin avgick.

Aldrig att hon skulle svälja förnedringen att inte få bli statsminister för att partiet tyckte att hon inte höll för posten.

Jag har aldrig tvekat att kritiskt granska hur Mona Sahlin driver sitt partiledarskap, exempelvis här på Ronge Kommunikations blogg i mars 2009.

Men de socialdemokratiska tomtar som tar till orda i Metros artikel för att därmed legitimera den tramsiga krisplanen ägnar sig åt ren och skär mobbing. Det är en ”Mosa Mona”-kampanj som inte har några konstruktiva inslag utan bara handlar om att ytterligare sparka på henne som partiledare. Innan jag får se några bevis vill jag inte heller tro att det skulle vara någon borgerlig konspiration – just nu ligger säkert Alliansens hopp att vinna valet i att väljarna till syvende och sist inte skulle vilja se Mona Sahlin som Sveriges statsminister.

Om dessa invändningar, om ”krisplanen” som politisk sience fiction, borde journalisterna med litet yrkesstolthet ha skrivit mer och därmed ”bäsat” (journalistslang för att ”ta ner”) historien till det notisformat den hade förtjänat. Istället skulle det hissas och göras till en stor grej enligt nyhetskriterierna: ”Oväntat”, ”konfliktladdat” och ”personangrepp”.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om samhälle och politik.

Uppdatering 1: Mary X Jensen punkterar konspirationsterorier.