20 år av förnedring – varför lär sig aldrig makthavarna?

Igår fyllde SVT:s tyngsta undersökande program, Uppdrag Granskning (UG) 20 år. Det uppmärksammades redan i Morgonstudion då Nils Hanson, den chef som betytt mest för programmets utveckling och som har arbetat stenhårt för att öka dess trovärdighet, intervjuades.

På kvällen ägnades hela UG, det sista programmet för säsongen, åt tillbakablickar och reflektioner. Inte utan humor och självdistans. Niklas Källner, med sin minstela Buster Keaton-framtoning som han odlat så hårt i Skavlan, gjorde en närmast perfekt parodi på UG:s format. Sitta i bil och ringa till ”offret”, ringa på dörrar, få dörren stängd framför nosen, få bekräftelse av ”experten” att allt är för djävligt, nicka tungt och ödesmättat och slutligen konfrontera ”offret” som vägrat svara. Som visar sig vara – Janne Josefsson.

 

I min bok ”När Janne Josefsson ringer” från 2009 (slutsåld till sista exemplar, finns bara  begagnad på nätantikvariat) skriver jag:

”Våren 2003 fick jag en för mig fullständigt oväntad förfrågan från Föreningen Grävande Journalister. De undrade om jag ville komma till Göteborg och intervjua Janne Josefsson inför 400 journalister på deras Grävseminarium.

Jag hade svårt att dölja min förvåning och frågade ’ni vet väl om att jag är PR-konsult?”Ja, men du har ju din bakgrund som reporter och vi tycker det skulle vara en rolig grej om du gick hårt åt Josefsson. För honom skulle det bli ombytta roller’.”

Jag skulle få 1,5 timme på mig. Självklart ställde jag upp.

Jag hade förberett ett 40-tal frågor och när jag idag, nästan 18 år senare, läser om dem slås jag av hur hårda och oförsonliga  de var.

Till exempel:

”Du är ju som en ständigt knuten näve mot makthavarna eller de du uppfattar som makthavare. Är detta det enda journalistiska förhållningssättet eller finns det flera?”

”Man ser Josefsson ringa på och inte få komma in, man ser Josefsson komma in någonstans och bli körd på porten, man ser mannen som ständigt blir ombedd att dra åt helvete. Är du inte rädd att gråna som en karikatyr på dig själv?”

Och så en fråga som kunde ha fog då, men som jag inte tycker stämmer idag:

”Varför är er affärsidé att vara så konsekvent ohederliga”.

Nu var ju ”formatet” att jag skulle gå hårt fram och som jag kommer ihåg det klarade sig Janne bra, mycket bättre än de flesta ”offer” framför UG:s kameror.

Janne Josefsson och jag har en bra personkemi, jag vågar till och med säga att vi gillar varandra. När jag gav honom boken ”När Janne Josefsson ringer- så klarar du pressen” signerade jag: ”Utan dig skulle Sverige vara fattigare -och jag med”.

För ingen krishanterare och medierådgivare har sannolikt arbetat så mycket med kunder som varit under grillning från UG som jag, under mina 22 år, har gjort.

Jag tycker två saker sticker ut:

  • Förnedringsteven

Det går inte att komma ifrån att UG:s skyhöga tittarsiffror bygger på att de som granskas kölhalas och förnedras. Oavsett hur seriös och tung själva samhällsjournalistiken är så är det när de granskade gör bort sig som skandalen fastnar på näthinnan. Visst, Swedbank hjälpte oligarker och kriminella med penningtvätt, men är det inte VD:n Brigitte Bonnesens leende blåljug när hon svor sig fri  som vi mest kommer ihåg? Eller för den delen skatteplaneraren, dåvarande ordföranden för Svenskt Näringsliv Leif Östling som sa: ”Vad fan får jag för pengarna?”

Staffanstorps politiker festade vilt för skattepengar på franska Rivieran, men visst är det förklaringen ”det är skånska traditioner att ta en snaps på morgonen” som etsar sig fast?

Man kan förstås moralisera över att UG så tydligt försöker göra bort de som granskas, att programmen ofta toppas av folk som hummar och brummar, rodnar och svettas, som tappar ansiktet och blir aggressiva eller som tar till harvärjan och flyr. Att TV blir en modern skampåle och att människor får karriärer – och ibland hela sina liv – förstörda. Att straffet, som Janne Josefsson sa i SVT igår, kan vara värre än fem år i fängelse.

Men det jag tycker är viktigare och mer konstruktivt är att tänka: Hur  mycket av all denna förnedring är självförvållad? Inte bara själva felgreppet från början; man ska inte fuska med köttfärsmärkning, man ska inte ha ett konto i skatteparadis om man är isländsk statsminister, man ska inte supa upp skattebetalares pengar. Utan allt ljugande, alla bortförklaringar, alla försök att finta reportrar med att lova intervju för att sedan gömma sig, alla hafsiga förberedelser, all usel ”medieträning” som med papegojsvar och fluffiga klyschor ska försöka smeta guldfärg på (ursäkta) ren skit?

Här finner jag ju min roll som krishanterare. Vi har stötfångare, samt krockkuddar och säkerhetsbälten i bilar av en anledning: Att så långt möjligt skydda föraren.

Precis av samma skäl finns jag och mina bästa konkurrenter: Det är oftast illa nog som det är. Jag kan ändå hjälpa min kund att göra bort sig själv och sitt företag så lite som möjligt. Att erkänna fel, förklara varför de uppstått om det är möjligt, tala om vad som görs för att åtgärda dem och vad man lärt sig för att misstagen inte ska återupprepas.

Och här kommer fråga två som sticker ut:

  • Varför gör vi ingen skillnad?

UG har alltså funnits i 20 år. Under den tiden har alla, även de högsta högdjuren i näringslivet, kunnat se hur det går om man fifflar och ljuger. När någon gjort något den absolut inte ville se på löpsedlarna.

Vad har makthavarna dragit för lärdom av det?

Som jag ser det verkar inte makthavare i allmänhet ha drabbats av någon ”eftertankens kranka blekhet”. Det fifflas lika mycket som förr, människor som redan har det mesta beter sig lika girigt, det slösas vansinnigt med skattemedel och inkompetensen frodas.  Nu senast ser vi hur äldre med covid-19 har skickats in i palliativ vård utan att ens få en undersökning om  deras liv hade gått att rädda.

Det verkar alltså finnas en aldrig sinande ström av slumrande skandaler för UG att upptäcka och därmed en aldrig sinande ström av uppdrag för sådana som mig.

Det skulle i sin tur betyda att samhällsjournalistiken, den som UG så ofta toppar med förnedringsteve, inte spelar någon roll för att förbättra samhället?

Den här existentiella frågan – varför finns vi och spelar vi någon roll – ska jag diskutera med Janne Josefsson i en intervju som jag publicerar här inom kort.

Paul Ronge

Visst är förnedring en del av affärsidén, UG!

Sedan rätt många år undviker jag Almedalen under politikerveckan, såvida jag inte har något uppdrag att utföra där.

Det hindrar inte att man från avstånd kan följa intressanta debatter och händelser via traditionella och sociala medier.

En av de mer intressanta debatterna utspelade sig mellan krishanteraren Jeanette Fors-Andrée, som jag skrivit boken ”Krishantering i praktiken” med, i ena ringhörnan och UG-reportrarna Janne Josefsson och Sophia Djiobaridis i den andra.

Ämnet för debatten: Vem har makten – journalisten eller PR-konsulten?

Debatten är väl värd att se i sin helhet här, den håller hög nivå och berör rakt och ärligt de viktigaste spänningsfälten mellan UG:s granskande journalister som ”åklagare” och krishanterare/medierådgivare som ”advokater”.

Jeanette Fors-Andrée tog genast ”lead”i debatten genom att påtala den förnedring UG utsätter sina offer för, att den mänskliga driften blir att fly i ren panik – att inte ställa upp i programmen. Här bloggar hon efter debatten.

Sophia Djiobaridis menade att de granskade ljuger, förhalar och till och med bryter mot lagen för att komma undan UG:s granskning. Hon drog alla krishanterare över en kam, hävdade att vi alltid pratar utåt om transparens och att man ska ställa upp, samtidigt som alla interna dokument hon fått tag i visar motsatsen.

Janne Josefsson tog en mer lyssnande roll, visade förståelse för Fors-Andrées argument, samtidigt som han självklart hävdade UG:s rätt att fortsätta granska.

Uppdrag Gransknings debattörer hävdade att de ville ha väl förberedda intervjupersoner, att de inte ville ha ett ”hummande och brummande” och försökte också argumentera mot att de vill förnedra de människor som jagas.

Här har ju Fors-Andrée så uppenbart rätt – det vet vi alla som sett ett antal program – visst är förnedring en del av affärsidén.

Ofta är det själva orsaken att man bänkar sig framför TV:n på bästa sändningstid – en myglande politiker, en oduglig genersldirektör, en falsk kirurg, en dubbelmoralisk imam, en skattefuskande företagsledare eller någon annan typ av skurk ska få på moppe och vi plockar fram popcornen.

Det ska sägas direkt: Jag är ett fan av Uppdrag Granskning! Ingen redaktion i Sverige har haft så samhällsviktiga scoop och blivit så välförtjänt prisbelönt. En del avslöjanden – som Valstugereportaget, Telias mygel i Uzbekistan, Köttfärsskandalen och kommunpolitikernas excesser på franska Rivieran är klassiska.

I andra fall har jag, som krishanterare, tyckt att de stora kanonerna använts för att ”skjuta mygg”. Ofta syns det genom att andra medier inte tar upp (på journalistspråk ”rewritar”) avslöjandet och då dör det.

Men jag fick frågan redan för flera år sedan, i ett schysst och avslappnat möte där Uppdrag Granskning bjudit in mig till sin redaktion i Göteborg: ”Allt fler vägrar att ställa upp för oss. Vad ska vi göra för att ändra på det?”. Mitt svar då, som nu, är att enda möjligheten är att Uppdrag Granskning blir ”snällare”, låter bli att sända ren förnedring, där den granskade får ångest i blick, darrande underläpp, suckar, gör långa pauser – på ren svenska gör bort sig. Kanske skulle de till och med kunna låta intervjupersoner vara med och bestämma hur de ska framställas…

Det är ju rädslan att göra bort sig som ger ryggradsreflexen att fly landet, att låsa in sig på toaletten, att dra täcket över sig och stanna hemma.

Om Uppdrag Granskning släppte den del av programformatet som betyder ”skurken får på moppe” så skulle säkert våra PR-kunder dra en lättnadens suck. Men då vore det inte UG längre, utan något annat. Utan  giljotin och stupstock tappar programmet sin miljonpublik.

SVT Opinion är ett bra exempel hur det går om man faller för ”snällismen”. Allt fler makthavare vägrade ställa upp i SVT Debatt eftersom formatet alltid handlar om att hämningslöst puckla på sin motståndare och där ”skurken ” alltid får stryk. SVT Opinion kom till för att ”hyfsa debatten”, jag tycker programmet blivit mer ointressant och jag undrar verkligen hur tittarsiffrorna påverkats.

Vad UG:s chef Nils Hanson lyckats med är att faktakontrollen nu är hårdare, att  ”insinuationsjournalistiken” är mer sällan förekommande och att UG mer tydligt numera talar om för sina ”offer” vilken vinkel programmet kommer att ha.

Har då Sophia Djiobaridis å sin sida rätt i att krishanterare ofta råder sina kunder att inte ställa upp, inte svara på frågorna utan svamla om annat, förhala och på olika sätt smita undan? Hon har absolut rätt – och som Jeanette säger i programmet: Det finns bra och dåliga krishanterare, precis som det finns bra och dåliga  journalister.

Ofta blir också dålig medieträning direkt kontraproduktiv – intervjupersonen som helt oförståeligt kräver att få ställa upp för intervju vid bullrande tåg, svarar som en mekanisk docka och gör bort sig själv utan att reportern behöver hjälpa till ett dyft.

Jag har bara en gång under snart 20 år som krishanterare avrått en kund från att ställa upp för UG. Det berodde på att skandalen hänt i USA, men programmet ville ha ett svenskt ansikte att bära hundhuvudet. Däremot har jag ett antal gånger hävdat att man inte ställer upp med sin VD eller GD i en första intervju om det inte är absolut nödvändigt. Jag har hävdat rätten hos de granskade att välja sina talespersoner, precis på samma sätt som redaktioner väljer sina journalister och inte accepterar att de intervjuade lägger sig i redaktionens beslut.

Jag hävdar också granskades rätt att vägra ställa upp, när det inte finns någon som helst uppsida för dem själva eller deras verksamhet. Det står inte i svensk grundlag att man måste vara snäll mot journalister, eller ens att det är en samhällsplikt att ställa upp.

Min orsak att alltid, med ett undantag, ha uppmanat mina kunder att ställa upp för UG är inte moralisk utan professionell. Oftast blir det mycket värre för mina kunder om de vägrar. De framstår som ljusskygga, oärliga och kan dessutom när som helst hamna i ”bakhåll” där UG:s reportrar till slut knackar på dörren eller står i arbetsplatsens reception.

Andra skriver intressant om Uppdrag Granskning

Paul Ronge

Niklas Svensson – tamfågel eller galen hackspett?

På fredag, den 21 mars, medverkar jag i Grävande Journalisters Gräv 2014 i Umeå under programpunkten: ”Vem äger Agendan, Partiernas mediestrateger eller redaktörerna?” Förutom jag själv medverkar de politiska reportrarna Pontus Mattsson, SVT, Helena Gissén, TV4 och krönikören/skribenten chefredaktören/VD:n för Dagens Arbete Helle Klein.

Jag har tidigare ofta medverkat på Gräv, jag har intervjuat Uppdrag Gransknings Janne Josefsson inför kanske 400 deltagare, jag har deltagit i debatter och senast höll jag ett eget seminarium där jag berättade hur jag arbetar för att hjälpa kunder som utsätts för medial granskning.

Jag tycker det är roligt att jag tillfrågas och det är alltid otroligt stimulerande att träffa Sveriges skarpaste journalister.

Det här är några av mina tankar inför fredagens debatt:

Tamfåglarna – alliansen mellan journalister och politiker

Jag var ju själv politisk reporter under drygt 20 år på A-pressens Stockholmsredaktion, Rapport, Aftonbladet och Expressen och redan då reagerade jag på den journalistiska kulturen i den politiska rapporteringen – där navet var Riksdagsjournalisternas förening, som ju fortfarande drivs med ”kaffeträffar” med politiker flera gånger i månaden. Politikerna förväntas då ”läcka” utspel och för närvarande journalister är det bara att ta diktamen och så är den dagens ”knäck” räddat.

I ETC 1/2 1998 citerades jag när jag liknande dessa reportrar vid tamfåglar som pickar frön från de politiska makthavarnas händer.

Visst, det gäller inte alla och ibland kan även en tamfågels näbb säkert hacka hål så blodvite uppstår. Men då som nu tror jag det är farligt att vara för nära dem man skriver om. Deras åsikt blir viktig. Kanske så viktig att det blir intressantare vad makthavaren tycker om det du skriver än den stora allmänhet du egentligen som politisk reporter borde ha som uppdragsgivare.

Carl Bildt kommer jag ihåg som en mästare i att mästra och kommentera journalisternas alster, att få dem att känna sig obekväma, okunniga och dumma i huvudet när det skrivna inte föll honom på läppen. Att han dessutom ofta var charmerande och humoristisk på sitt torra sätt gjorde det inte enklare för reportrarna.

Vid ett årsmöte på Riksdagsjournalisternas förening sade jag: ”Carl Bildt motsvarar för mig ett sålt lösnummer av Expressen, varken mer eller mindre. Han är inte viktigare än någon av mina andra läsare. För att hålla det i minnet så håller jag mig ofta borta från det här huset, vi borde bli bättre på att hålla makten på avstånd.”

Jag tycker Tomas Ramberg, under alla år han hanterade P1:s Lördagsintervjuer är ett lysande föredöme. Han höll armlängds avstånd, var intensivt påläst, ställde följdfrågor, halstrade och grillade så att mervärdet för politiskt intresserade radiolyssnare blev enormt stort. Intressant är också att han i denna roll respekterades av alla – även de politiker som tappade greppet och blev bortgjorda när de försökte ”papegojsvara” i känsliga ämnen.

Under valspurten kommer journalister att bussas runt i turnébussar, följa partiledare x som i Örkelljunga kommer med ett utspel mot partiledare y, som svarar och levererar en motkänga i Åmål, gärna på bästa sändningstid. Allt i glatt samspråk, ofta med möjlighet till trevliga luncher.

Så svaret på vem som har makten i det dagliga bruset av utspel och debattartiklar i valspurten är för mig givet: Det är partiernas spinndoktorer.

Opinionsundersökningarna – ”köpejournalistik” utan egentligt värde

Där journalisterna i hög grad har makten är med väljarundersökningar, som har blivit ett lönsamt eldorado för Sifo, Temo, Demoskop, United Minds och alla de andra. Det skärs guld med täljknivar och tidningar kan fylla hela uppslag, trots att ingenting egentligen har hänt.

Alla som sysslat med politik och med politisk bevakning vet att väljarna agerar taktiskt under mellanvalsperioder, när det inte är på allvar. Det betyder att Vänsterpartiet regelmässigt har högre siffror, eftersom vänstern i Socialdemokraterna vill påverka sina ledare och att småpartier hamnar under fyraprocentsspärren, men att all erfarenhet visar att de stagar upp sig när valdagen närmar sig.

Men köpejournalistiken fungerar som de fornnordiska gudarnas mytologiska gris galten Särimner: Grisen kan slaktas och ätas upp gång på gång, det är ”val” minst en gång i månaden, där de politiska journalisterna kan excellera i mer eller mindre spetsfundiga spekulationer i vad Annie Lööf gjort för att Centern ska hamna på 2,8 procent, eller varför hon plötsligt, någon köpeundersökning senare,kanske kommer över 4-procentspärren.

Och i allra bästa fall går opinionsmätarhetsen partier på nerverna så till den grad så de blir nervösa och agerar fel. Eller så blir de ett självspelande piano så att alla till slut är så övertygade om att alla andra tycker Mona Sahlin är kass så hon förlorar ett val just därför.

Niklas Svensson-effekten

Jag betraktar Expressens Niklas Svensson som en vän.  Han är en utmärkt bra person, med mycket stora sociala talanger. Jag känner mig oerhört kluven till hans professionella framfart, men jag förhåller mig också ödmjuk till fenomenet. För han har helt förnyat den politiska journalistiken, pumpat in sin mångåriga erfarenhet som nöjesreporter i den. Givit den skvallerpatina och med sin ”Bar & Politik” hittat sätt att popularisera svåra ämnen.

Det är oerhört lätt att häckla Svensson och googlar man hans 40-årsfest, där han festade med politiker och i stort sett hela maktsverige i Gagnam-style så rasar kritiken. Statsvetaren Ulf Bjereld tillhör väl här de mer sansade.

Måste jag välja mellan Rambergs förhållningssätt till politikerna och Svenssons  så väljer jag Rambergs sju dagar i veckan. Samtidigt har jag svårt att slå på folk som är modiga och banar egna nya vägar.

Det går inte att kalla Niklas Svensson ”tamfågel”. Snarare är han väl som den galna hackspetten i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Andra skriver intressant om tamfåglar

/Paul Ronge

”Är det inte Janne (Josefsson) som sitter där borta?”

Så fort jag tänker på varumärken, både personliga och sådana för företag och organisationer så kommer en episod ur mitt liv som PR-konsult direkt i mitt minne.

Det här var rätt många år sedan och Pressklubben i Stockholm, en fin restaurang som också har riktigt goda belgiska munköl, ville ha min hjälp att analysera en annonskampanj som reklamare försökte sälja in hos dem. Jag gjorde det helt ”pro bono” för att hjälpa en vän, så jag avslöjar ingen kund här.

”Titta där borta sitter Jan”, var första skissen. ”Vilken Jan menar ni?” ”Jan Guillou, förstås”!

”Okej, visa nästa”, sa jag. ”Men där i hörnet har vi ju Lennart!”. ”Vilken Lennart? frågade jag”. ”Lennart Ekdal förstås”!

”Och ge mig nu den sista”. ”Är det inte Janne som sitter därborta?” ”Vilken Janne?” ”Janne Josefsson, förstår du väl!”

Jag förstod ju att förhoppningen var att om man kunde visa på kända och namnkunniga journalister som åt och drack på Pressklubben så skulle det ge ett skimmer som fick kunder att ila till restaurangen för att sola sig i glansen. Problemet var ju bara att det var hundra procent fel – på alla plan.

”För det första äter ingen av dem här .För det andra heter inte Ekdal Lennart, om man nu känner honom privat, utan kallas ’Eka’, för det tredje vill de knappast förknippas med varumärket Pressklubben som journalister, eftersom ett antal fyllskallar från främst kvällstidningarna gav stället stenhårt dåligt rykte i slutet på 1980-talet. Ni riskerar protester och en rejäl backlash.”

Pressklubben avstod kampanjen och är idag ett framgångsrikt ställe som säljer sig som det de är; duktiga på mat och dryck med målgruppen moderna innerstadsarbetande tjänstemän, entreprenörer och konsulter, snarare än journalister.

Min poäng är att ett varumärke MÅSTE bygga på en bild som är sann. Den riktigt dåliga reklamen låter dig köpa plats för att säga att du är något du inte är. Det värmer under tiden den svindyra kampanjen rullar, men går aldrig att bygga vidare på. Som att hälla bensin på dyngsurt trä i en tunna; det flammar upp i några minuter och sedan återstår bara en sorglig rökslinga.

PR, där du inte kan köpa dig plats så länge det finns journalister med integritet och heder, har fördelen att du i princip måste bygga varumärket på en sann bild för att passera journalistikens nålsöga. Gör du det och bygger gediget och långsamt så får du ett varumärke som pallar stormar och kriser, som ett riktigt välbyggt hus. Sådana som Ingvar Kamprad, Ingemar Stenmark och – den som en stor del av världen i dagarna ber för – Nelson Mandela. Det är inga dagssländor. Inga profeter som dyker upp och försvinner i sina kortbyxor (eller någon annan gimmick) , eller som blir kända från någon dokusåpa. De är personliga varumärken på riktigt.

Litet av det här försökte jag förmedla på Region Västerbottens stora seminarium ”Mötesplats  Lycksele” igår, där kommunföreträdare, näringsliv, kreatörer och eldsjälar av alla sorter var samlade . En kväll där solen liksom aldrig gick ner utan bara dippade lite vid 22-tiden, vid svindlande vackra Ume Älv som just där bredde ut sig som en magnifik insjö.

Region Västerbottens hemsida visar bredden i verksamheten.

Västerbotten har den kreativa, unga och expansiva universitetsmiljön i Umeå, Storuman som den guldtätaste  idrottskommunen i Sverige, vattenkraften och skogen, det älskade hockeylaget AIK i Skellefteå, en bandbredd som är bland de bästa i Sverige och ett brett och rikt kulturliv. Västerbotten hade en gång som slogan det fyndiga: ”Det kompletta länet”.

Så Västerbotten är på riktigt och behöver ingen dyr annonskampanj som målar ut länet för något det inte är (men kanske skulle kunna drömma om att vara).

Ett av mina budskap var att det är mycket bättre att använda begreppet ”norra Sverige” än ”Norrland” i varumärkesbygget. Det är en inkluderande formulering som ungefär säger: ”Vi är en del av Sverige och vill ha full mobiltäckning, utbyggd Botniabana och en bättre infrastruktur som finns i landets storstadsregioner – inte för att vi är kravmaskiner utan för att vi vill vara med och konkurrera om den bästa arbetskraften och om att få hit de bästa företagen och på så sätt bidra till hela Sveriges utveckling”.

Jag tror att en orsak till att Centern var så stark under Thorbjörn Fälldin, statsminister i slutet av 1970-talet, var att landsbygden kopplade upp sig mot storstaden. Att det fanns så många Stockholmare som faktiskt kom från hela landet. Som kunde sympatisera med tanken att hela Sverige ska leva. Jag påpekade på seminariet igår; ”Jag är en 08 idag, men kommer ju från den lilla byn Håverud där vi var fem i klassen och fick sitta två klasser i samma klassrum”. Expressens Niklas Svensson är från något samhälle i krokarna av Ronneby. Gamla SVT-reportern K-G Bergström kommer från ett samhälle i Norrbotten.  Centern idag förknippas med Stureplan, men utan att samtidigt koppla till exempelvis Dalboslättens bönder och då straffas man med att ligga under fyraprocentspärren i opinionsmätningarna. Det är åtminstone en möjlig förklaring till kräftgången.

Andra skriver intressant om varumärken.

Paul Ronge

#Gräv13: Om ”motattacker”, lejon och antiloper

Jag fick precis följande mejl från arrangörerna av Gräv 13 som äger rum om några veckor i Göteborg:

”Nu börjar de sista detaljerna ta form inför seminarierna på Gräv i mars. Ni ska ju alla vara med i paneldebatten ”Hur hantera motattacker?” (lördag 9/3 kl. 10.30-11.45) som handlar om hur de personer, företag eller grupper som vi granskar agerar inför och efter våra gräv – och hur vi som reportrar eller redaktioner gör för att hantera de här motattackerna. På Kaliber tex har vi märkt att företag har blivit mer aggressiva och aktiva redan innan våra granskningar är publicerade. Och efter våra granskningar fortsätter påtryckningar och aktiviteter på olika sätt för att sänka  eller slå hål på grävet. Tanken med paneldebatten är att ni med olika erfarenheter av motattacker delar med er av egna exempel och diskuterar hur vi som journalister hanterar de här situationerna.”

Lägg märke till ordet ”motattacker” i rubriken. Det följs upp flera gånger i ovanstående text, uppbackat med orden ”aggressiva” och ”aktiva”.

Här är de som kommer att delta i panelen:

Lena Mellin, Aftonbladet, Joachim Dyfvermark, frilans, Daniel Öhman, SR Ekot, Eskil Larsson, SR Kaliber, Hanna Nyberg, SVT Västnytt, Paul Ronge, PR-konsult, Gellert Tamas, frilans.

Idel ädel namnkunniga journalister, i flera fall prisbelönta. Dyfvermark är en av avslöjarna bakom Telia-skandalen, Öhman den som tillsammans med Bo-Göran Bodin avslöjade FOI:s planerade vapenfabrik i Saudi. Och så jag. Den enda personen från ”den andra sidan”.

För säkerhets skull har moderatorn Björn Häger arrangörerna också skickat med frågor att fundera kring:

”Några generella frågor att fundera kring är bla:
Har motattackerna blivit fler? Och varför då i så fall?
Hur ser de ut? (Hur går det till?)
Har tillvägagångssätt och metoder förändrats?
Ser motattacker från politiker/myndigheter och privata företag olika ut?
Funkar motattackerna? (Får de någon effekt på våra publiceringar?)
Tänker reportrar (redaktioner) olika kring hur motattacker ska hanteras?
Vad får motattacker för konsekvenser för den granskande journalistiken?
Vad ställer det för nya krav på oss som grävande journalister?”

Och då ställer jag, som inte är granskande journalist utan tvärtom tjänar mitt levebröd på att hjälpa dem som granskas, mig stilla frågan: Hur ska jag i debatten hantera att vinkeln redan är given: ”Hur hantera motattacker”? När jag tycker att det oftast tvärtom handlar om försvar, ett legitimt sätt att i forum som fungerar försöka få ut sina bästa argument som granskarna väldigt gärna väljer bort?

Visst finns det motattacker och jag skulle gärna definiera dem med följande exempel:

  • När stora företag, exempelvis detaljhandelsföretag, med hot om indragna annonser försöker hindra en publicering.
  • När enskilda journalister attackeras genom olika former av personangrepp, ryktesspridning etcetera.

Alla grävande journalister som nu planerar resan till Göteborg vet att det är försvinnande få sådana fall. Och att den typen av klantiga påtryckningar alltid avvisas av ansvariga utgivare med integritet.

Men det är banne mig inga ”motattacker” när en VD väljer att tala med en affärstidning istället för det granskande programmet,  i vetskapen om att granskaren kommer att välja bort dennes bästa argument. Inte heller när ett företag väljer att ge sin bild på en hemsida, i en blogg eller till och med i en annons. Inte heller när en VD flyr fältet och vägrar uttala sig. Det är måhända usel krishantering och strategier som är dömda att misslyckas. Men det är lika mycket ”motattack” som när antilopen försöker undkomma lejonet. Granskarnas övertag är så ohyggligt stort eftersom de äger storyn och bestämmer vinkeln – vad som ska tas med och vad som ska skäras bort.

Har jag någon chans att ändra vinkeln på Grävs debatt från ”motattack” till ”försök till försvar”? Lika stor som en snöboll i helvetet, sannolikt.

Och detta ger ju en fingervisning om varför direktörer och höga organisationsföreträdare skyr Uppdrag Granskning, Kaliber, Kalla Fakta, Ekots Grävgrupp, grävarna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som pesten. De vet att vinkeln är given och där får inte deras sanning och deras bästa argument plats.

Går det att ändra så relationen förbättras mellan makthavare och grävare? Ungefär lika stor chans som att lejonet skulle bli kompis med antilopen skulle jag vilja hävda. Jag har skrivit om det här.

Med detta sagt tackar jag Gräv 13 för att jag får medverka och ser fram mot en bra debatt. Och senare under lördagen, 13.15, håller jag ett eget seminarium på temat: ”Så gör jag för att hjälpa mina kunder och försvåra för grävarna att skandalisera dem” (OBS: min vinkel). Grävs rubrik är: ”Dags för journalister att bli PR-tränade för att förstå hur ”andra sidan” tänker.”

Öppenheten från Gräv är stor, det vet jag av erfarenhet eftersom jag medverkat flera gånger tidigare (en gång fick jag inför 100-tals grävare intervjua Janne Josefsson) så det är inte osannolikt att både debatten och mitt seminarium sänds via Bambuser och därmed går att följa på nätet.

Intressant? Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman” mce_href=”Läs även andra bloggares åsikter om Gräv 13, krishantering, Janne Josefsson, Lena Mellin, Uppdrag Granskning, Daniel Öhman”>Andra skriver om krishantering.

Paul Ronge

”I lejonets kula” – gäst hos Uppdrag Granskning

Är vi PR-konsulter och krishanterare ett hot mot demokratin – eller vinner tvärtom samhällsdebatten på att företag och organisationer blir skickligare i att hantera granskande journalister?

Hur ska avslöjande program som Uppdrag Granskning få direktörer att ställa upp när det enda de har att erbjuda är sveda och värk – från fläskläpp och blåtira till snudd på medial lemlästning?

Igår var detta två ämnen som diskuterades under några intensiva eftermiddagstimmars internt seminarium hos SVT:s Uppdrag Granskning.

Inbjuden till ”lejonets kula” berättade jag ganska öppet, men generellt, vad jag som krishanterare gör för att lotsa kunder, så skadeslöst det nu går, genom en kritisk granskning. Vinner gör man aldrig. Men om man inte förbereder sig så har man bara sig själv att skylla, som jag skrev i en debattartikel här i Dagens Samhälle för någon tid sedan.

Jag diskuterade också frågan om Uppdrag Gransknings så kallade format. Format är helt enkelt programupplägget som gör att vi bänkar oss framför TV:n och vet ungefär vad vi har att vänta. Som Robinsons format med ö-råd, som jurymobbingen i ”Idol” eller som munhuggandet i Svt Debatt.

När vi bänkar oss framför Uppdrag Granskning så är det för att se skurkar göra bort sig, underläppar darra, svettpärlor droppa från näsvingar, ångest lysa i blickar, pinsamma tystnader lägra sig. I brist på bättre kallade jag det ”underhållningsvåld”. Det är det som gör programmet sevärt, därför lockas en stor publik att titta. Min uppgift blir då att göra programmen ”tråkigare”, genom att i intensiva förberedelser hjälpa min kund att göra bort sig så litet som möjligt. Att bli så lite misshandlad som möjligt.

Däremot uppmanar jag inte kunder att vägra ställa upp för Uppdrag Granskning. Helt enkelt därför att det leder till en bild av feghet, maktfullkomlighet och brist på demokratisk öppenhet som oftast skadar varumärket ännu mer.

Och där kommer vi in på nästa stora diskussion vi förde: Uppdrag Granskning upplever att VD:ar allt mer sällan ställer upp. Janne Josefsson talar om en ”krigsorganisation” och att det blir ett ”demokratiskt problem” när informationen centraliseras uppåt och de som sätter sig framför kamerorna är medieslipade kommunikationschefer istället för ansvariga direktörer.

Jag förstår frustrationen. Men jag menar att det är självklart att när företag har koll på vem som är talesperson och utnyttjar kommunikationschefen som ”åskledare” (det ligger ingen trofé i att göra bort eller ens avsätta en ”informationsputte”) så blir de ett bättre lag. Det står inte i svensk grundlag att direktörer måste ställa upp som kanonmat för journalister, därför är det enligt min mening inte ”ett demokratiskt problem”.

Om Uppdrag Granskning möter ett bättre, mer slipat och mer samordnat lag i sin granskning bör de väl rimligtvis träna för att bli ÄNNU duktigare? Jag tror inte granskande journalister får direktörer att ställa upp oftare genom att gå fram ännu mer hårdfört, jaga dem på flygplatser eller knacka på i deras privata hem – det kan tvärtom skapa antipatier så de granskade uppfattas som jagade offer. Om däremot scoopet är tillräckligt tungt, frågorna tillräckligt berättigade och allmänintresset tillräckligt stort så tvingas också de tyngsta börsdirektörer att sätta sig framför kameran. Jag har ju själv varit med ett antal gånger när så skett.

Om dessa och andra frågor förde vi en öppen och professionell debatt, ofta med glimten i ögat och en del skratt, där jag stod inför kanske 30 personer i Sveriges, för näringslivets och många kommuner och landstings, mest skräckinjagande redaktion.

Jag tror avslutningsvis Uppdrag Granskning varken kan eller bör försöka ändra sitt ”format”. Då skulle vi inte haft reportaget om valstugorna. Inte avslöjandet om ICA och köttfärsen. Vi skulle inte fått se hur människor som åker för att skönhetsopereras i öststater kommer tillbaka helt sönderkarvade och halvdöda. Vi skulle inte fått se hur McDonalds använde svarta städfirmor. Jag tror inte en sekund på att Uppdrag Granskning ska bli ”snällare”, mer ”objektivt” eller erbjuda direktörer en större trygghet mot elakheter och överraskningar som motprestation mot att få intervjuer. Då blir Uppdrag Granskning som Skavlan eller P4 Extra. Också bra program, men då skulle Uppdrag Granskning förlora sin identitet.

Andra skriver intressant om granskning.

/Paul Ronge

Tillägg: Jag fick på mötet kritik för att ha påstått att en intervjuperson skulle ha utsatts för ”extra starka lampor” och ”inte fått dricka vatten”. Gick tillbaka och tittade i min bok ”När Janne Josefsson ringer” vad jag egentligen skrev:

Om vattnet, sidan 104:

”Personen fick så småningom akut vätskebrist och vågade inte ens be om ett glas vatten”. Jag skriver alltså inte att hon förvägrades vatten.

Angående lamporna skriver jag, också på sidan 104:

”Den intervjuade grillades i över en timme med två kameror på sig. Starka lampor gjorde att värmen så småningom blev olidlig”. Jag skriver alltså ingenting om extra starka lampor.

Men självklart är detta intervjupersonens version. Jag har ju inte kunnat kolla med Uppdrag Granskning om det min kund sade var sant. Och då hade det blivit bättre om jag inlett skildringen med: ”Enligt min kund gick det till så här på Uppdrag Granskning”.

Därför klarade Kamprad Uppdrag Granskning

SVT:s Uppdrag Granskning är, enligt min mening, Sveriges absolut vassaste, mest resursstarka och researchsäkra granskande program.

Det är ett program som man kan gilla eller ogilla, men som oftast har på fötterna.

Genom åren har jag haft många kunder som med bävan blivit utsatta för Uppdrag Granskning och ofta har det för mig handlat om ren skademinimering: ”Hur ska vi klara det här utan att totalt tappa ansiktet och varumärket?”

År 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” . Ett av mina viktigaste råd där är att man måste börja med att förutsättningslöst och utan skygglappar analysera om det ligger något i Uppdrag Gransknings kritik och vad som i så fall snabbt kan göras för att åtgärda felet. Att helt enkelt utgå från att Uppdrag Granskning nog har torrt på fötterna.

När Uppdrag Granskning nu, efter flera månaders grävande, gav sig på nationalikonen Ingvar Kamprad var mina förväntningar på resultatet alltså skyhöga. Jag trodde vi skulle bli lamslagna av häpnad, att ett stort scoop skulle brisera i TV-rutan. Ungefär som valstugereportaget 2002 som avslöjade dold rasism hos politikerna eller köttfärsskandalen inom ICA.

Jag var nog i gott sällskap. 1,5 miljoner svenskar bänkade sig för att se reportaget, det var ett så kallat ”all time high”, ett tittarrekord för programmet.

Men berget födde en råtta. Jag fick veta att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, 84, via stiftelsen Interogo Foundation har 100 miljarder på ett konto i Lichtenstein och att han skulle ha ”ljugit” om att ha skänkt sin förmögenhet till en stiftelse.

So what? Alla visste väl att Kamprad är stenrik, han figurerar årligen på Forbes lista över världens rikaste män. Förra året återfanns Ingvar Kamprad på elfte plats på denna lista.

Och om han vill kokettera litet med att han är en dumsnål smålänning med dyslexi, medan han i själva verket är en briljant affärsman – var finns världsscoopet? Alla som bygger personliga varumärken framhäver personliga egenheter och försöker ”stå ut” från mängden. IT-profeten Jonas Birgersson hade sina kortbyxor, Refaat El Sayed sina säckiga tröjor och sin överdrivna egyptiska brytning. Mona Sahlin var ”en vanlig morsa”. Är inte sanningen att Kamprad är både och, både snål smålänning och en affärsman i världsklass?

Jag tyckte inte att det var självklart att Kamprad ljög. Åtminstone inte lika självklart som El Sayeds ljug om doktorshatten och Mona Sahlins om att hon ”tog fel kontokort” av misstag.

Och ett scoop ska inte behöva förklaras. Det är lika hopplöst som att försöka förklara en vits i en ”rolig historia” som ingen skrattar åt. Ett scoop ska sitta som en smäck. Som köttfärsskandalen. Eller valstugereportaget.

Ungefär detta försökte jag få fram i en diskussion som svallade av heta känslor i SVT Debatt i veckan.

SVT utsattes efter Uppdrag Gransknings reportage för en veritabel folkstorm på temat ”Rör inte våran Ingvar”. Janne Josefsson erkänner själv att det folkliga stödet gjorde det omöjligt för honom att tvinga fram en intervju med Ingvar Kamprad.

Visst finns också de som nu är besvikna på Kamprad. Som tycker han borde flytta hem till Sverige och betala skatt och som anser att han ljugit och svängt sig om sin förmögenhet. Men de är i minoritet. Och alla tycks helt ense om att Kamprad inte har gjort något olagligt.

Min slutsats är att Ingvar Kamprad går mer oskadd ur den här granskningen än någon annan makthavare Uppdrag Granskning satt klorna i under åtminstone den tid jag följt programmet.

Vad beror det på? Har IKEA skött krishanteringen exemplariskt? Det vill jag absolut inte påstå. Det är mycket trixande och myglande. Den stackars reportern Magnus Svenungsson tvingas irra omkring bland en massa suspekta adresser på kontinenten utan att få andra svar än uppmaningen att återkomma med skrivna frågor. Kamprad får ett utbrott mot reportern som han sedan ber om ursäkt för. Kamprad kommer efter programmet med en kommuniké som förklarar ägarsambanden. Det är information som kunde och borde ha givits tidigare. Precis som Dagens Industri hävdar i en klok ledare (går ej att länka till) så hade Kamprad och IKEA inte förlorat ett dugg på att visa transparens inför granskningen, tvärtom.

Jag tror kärnan i att Kamprad och IKEA vann matchen mot Sveriges tyngsta granskande program är att Kamprad byggt sitt varumärke under så lång tid, hans förtroende hos svenska folket är lika solitt som ett sparbankskonto som man år efter år sparat ett månadsbelopp på. Kamprad har byggt ett livsverk, målat det i gult och blått och inrett folkhemmet, inte bara i Sverige utan runt om  i världen. Klart att detta skapar ett enormt förtroendekapital.

Kamprad tar plats bland ikoner som barnboksförfattaren Astrid Lindgren, underhållaren Hasse Alfredson och cancerläkaren Jerzy Einhorn,   människor som i folks medvetande står för det goda. Det krävs väldigt mycket för att rasera sådana hjältar.

Detta är också en sensmoral jag vill ge mina kunder. Bygg ert varumärke som man bygger ett konto på banken – långsiktigt. Akta er för ”snabba PR-klipp” i medieexponering som gör att ni snabbt blir medias hjältar och gunstlingar. Sådana kan rivas ner lika obarmhärtigt som barnens sandslott på badstranden. Tänk på Refaat El Sayed, Mona Sahlin, Percy Barnevik, Jonas Birgersson,  Ludmila Enqvist.

Till och med en kung kan rivas ner. Efter Carl den XVI Gustafs misslyckade presskonferens om ”att vända blad”, har förtroendet för kungahuset gått ner kraftigt och för första gången vill en majoritet, enligt opinionsundersökningar att kungen ska abdikera till förmån för Victoria.

Men det krävdes en rykande frän skandalbok som ”Den motvillige Monarken” för att få kungen i gungning. Uppdrag Granskning var inte ens i närheten i sitt reportage om Ingvar Kamprad.

Andra skriver intressant om PR och krishantering.

/Paul Ronge