Tack för Doktorshatten, JMG!

Den gångna veckan har jag blivit hedersdoktor vid Göteborgs Universitet, utnämnd av Samhällsvetenskapliga fakulteten.

Så här lyder hela motiveringen:

”Paul Ronge är en återkommande lärare vid JMG. Han har i drygt 20 år varit verksam som journalist på bland andra Aftonbladet, Rapport och Expressen. I sin nuvarande profession som mediekonsult är han aktiv som medierådgivare där han erbjuder vägledning för myndigheter, företag och enskilda personer som på olika sätt riskerar att få eller har fått oönskad och negativ publicitet och medieuppmärksamhet. Paul Ronge har skrivit böckerna ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen” och ”Sociala medier – en halv sekund från ord till handling”. Paul Ronge ger ett unikt bidrag till ett av JMG:s ledande profilområden: risk- och kriskommunikation och samarbetet med Paul utgör också ett lysande exempel på samverkan, interaktion och dialog mellan akademin och professionella i branschen.”

Utnämningen uppmärksammades också i branschmedia som här i Resumé och på Dagens Opinion.

Utnämningen är förstås enormt hedrande, ett kvitto efter ett drygt 45 års yrkesliv där jag levt i, av och på media. Andats journalistik och hela tiden strävat efter att bli bättre som medietränare, rådgivare och krishanterare.

Den är också ett bevis för att min verksamhet alltmer ses som ”rumsren”, att det är legitimt att hjälpa människor, företag och organisationer att hantera risken att hamna i den mediala skampålen.

Vi är flera som allt oftare får förklara och analysera kriser och deras förlopp i media, förutom jag själv Jeanette Fors-Andrée och Hampus Knutsson men även andra.

 

Vi har gått in i en tid där journalistiken allt mer ifrågasätts och där övergrepp mot människor, hårdvinklingar och slarv debatteras som aldrig förr. Benny Fredriksson och Mats Löfving är de mest tragiska exemplen. Sociala medier kokar över av mediekritik och även internt inom den förr så enhetliga journalistkåren vädras konflikter.

En del kritik är förstås orättvis eller rentav illvillig, som Donald Trumps, Vladimir Putins och Recep Tayyip Erdogans. Annan måste tas på allvar, inte minst om saklig konsekvensneutral nyhetsjournalistik ersätts med aktivism och tyckande. I mina krishanteringar ser jag ju ofta hur relevanta fakta sållas bort av journalister som vill ha en rak och ren vinkel i att fälla mina kunder. Gärna med en VD-avgång som ger större chans till Stora Journalistpriset eller ett Grävpris.

Jag kommer ändå alltid att ha kärleken till journalistiken som utgångspunkt. Den är helt nödvändig för demokratin och den måste också få göra fel.

Balansgången är att bekämpa fel och överdrifter, men inse att all medial granskning i grunden är sund.

Det första man ska göra när en kris är under uppsegling är att försöka definiera var kritikerna (ofta media) har rätt och göra något åt det. Därefter kan man hantera felaktigheter och överdrifter. Både rätt och fel finns i nästan alla granskningar. Den utgångspunkten har varit ett framgångsrecept i mina krishanteringar.

Göteborgs Universitet och JMG står för en nyfiken, samhällstillvänd, fördomsfri och ständigt kunskapssökande tillämpning av akademisk skolning, vilket gör att jag är extra stolt över att ha blivit hedersdoktor där.

Stort tack till er som nominerade mig: Marie Grusell, Bengt Johansson, Marina Ghersetti och Orla Vigsö!

Varje gång jag är hos er och genomför en kurs har jag lär mig något nytt när jag tar tåget tillbaka!

Paul Ronge 

 

 

Minutrådet – inga ”lösa Prince”

Häromdagen skrev jag på LinkedIn om Minutrådet, där året inletts med ett nytt spännande uppdrag tillsammans med  Jeanette Fors-Andrée.

Jag fick omgående en intressant fråga från Jennie Zetterström:

Som du kan se i länken ovan svarade både Jeanette och jag på frågan, varpå Jennie, mycket trevligt, undrade om det inte kunde vara ämne för ett blogginlägg. Därför tar jag henne på orden, nu när Jeanette och jag har hunnit få erfarenhet av hur tjänsten fungerar, och svarar mer omfattande.

Nej, Minutrådet är verkligen inte utformat för att använda ”när man inte har resurserna att ta in någon ordentligt”.

Det är inte som när jag, som 13-åring, köpte lösa Prince för 25 öre cigaretten i Astors kiosk i Mellerud för att jag inte hade råd med ett helt paket. ( På 1960-talet skulle ju alla lockas in i lasten som det sedan blev ett sådant helvete att ta sig ur…)

Tvärtom används Minutrådet som en exklusiv tjänst av de som vill undvika att göra fel eller ta oövertänkta beslut som kan få kraftiga PR-mässiga återverkningar.

Här är några exempel:

Du är i inledningsskedet av en kris eftersom ditt företag eller din organisation har gjort något fel och nu kontaktas ni av media.

Hur ska ni agera? Vilka är huvudbudskapen? Vem ska vara talesperson? Behöver ni ställa upp omgående eller hinner ni rätta till fel innan?

Allt detta är konkreta och praktiska problem du ställs inför och där Jeanette och jag gemensamt har fyra decenniers erfarenhet av olika typer av lösningar.

Du är  tvungen att vidta en jobbig åtgärd – tlll exempel nedskärningar av personal eller nedläggning av en fabrik.

Hur kommunicerar man detta externt och internt? Hög eller låg profil? Hur motivera (med annat än bara att man vill ha högre lönsamhet)? Hur visa äkta empati som inte känns falsk och påklistrad, för de som drabbas?

Här gäller det att analysera från fall till fall, inget är det andra helt likt. Sannolikt har du redan interna kommunikatörer och kanske en PR-byrå som lägger upp en strategi för detta. Men vi kan, under Minutrådets tre timmar, vara ett aktivt bollplank och en second opinion. Vår fördel är att vi arbetat i en mängd olika branscher med exakt samma problematik.

Du blir ”ertappad” med en situation som gör att du knappt kan tänka klart. Något i stil med PM Nilssons ålfiske, som gör att du ifrågasätts på ett personligt plan.

Allt som gör att du regredierar till primalhjärnan, som hjälpte oss att överleva på savannen, är livsfarligt eftersom det får dig att tumma på sanningen, säga dumma saker eller försöka fly från det obehagliga.

Vår uppgift är att hjälpa dig att komma in rätt i krishanteringen.  Att undvika de självförvållade inledande misstagen och ge dig en konkret handlingsplan.

Naturligtvis, vilket har hänt i flera fall, behöver vi ofta arbeta vidare med en kris efter det inledande Minutrådet. Framför allt när redaktioner som Uppdrag Granskning, Kalla Fakta, Dokument Inifrån, dagstidningarnas grävargrupper och duktiga lokalmedier granskar.

Men då har ofta de tre första timmarna givit en så bra grund att stå på att den fortsatta krishanteringen blir framgångsrik. Det är där ekonomin och varumärkesvården ligger. Vi har ju sett hur dålig och bristfällig krishantering dömt företag till undergång och granskade personer till ökenvandring.

Så vi erbjuder inga halvmesyrer, ingen ”krishantering light”, inga ”lösa Prince”.

Det är de som både haft goda resurser och det goda omdömet att vilja stämma i bäcken som har anlitat oss hittills.

Paul Ronge 

 

 

 

 

Medieträning 2.0 – Baskursen som demokratiserar mediekunskap!

Nu är den klar, grundkursen Medieträning 2.0, (som går att köpa via länken) som Mattias Bergman och Andreas Utterström på  Commercial Content och jag jobbat så intensivt med i hela nio månader. Under nästan hela pandemin! Se introduktionsfilm i klippet ovan.

Jag är otroligt stolt över vår produkt. 2009 gav jag ut boken ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. Den sålde slut och går idag inte att få tag i, utom begagnad på nätet. Flera gånger har jag under åren funderat på en uppdatering, men insett att utvecklingen hela tiden rusar på för snabbt. Jag skulle ha varit tvungen att skriva en helt ny bok.

Så kom då Mattias och Andreas med det geniala förslaget att göra en digital grundkurs som tar kursdeltagaren i handen före, under och efter intervjun, med massor med handfasta råd och tips. Den har blivit mycket mer aktuell och användbar än en uppdaterad ”När Janne Josefsson ringer 2.0”, någonsin kunnat bli, eftersom Mattias och Andreas också har de färska erfarenheterna av journalistiskt arbete inifrån av idag som jag saknar.

Tillsammans har vi 60 års erfarenhet av media både från den journalistiska sidan och PR-sidan. Ganska svårslaget, eller hur?

Jag vågar påstå att vår kurs demokratiserar medieträningen. Vi gör kunskapen om hur du hanterar journalister och olika sorters intervjuer tillgänglig för alla, till ett pris som är tio gånger  lägre än en heldags medieträning hos en etablerad PR-byrå kostar.

En enda dag hos en väletablerad byrå kan kosta cirka 70 000 kronor exklusive moms.

Att jämföra med vår kurs som kostar 6 500!

Och detta är en kurs med mängder av videolektioner, pdf-lathundar och quiz som du har tillgång till i hela 90 dagar. Att gå igenom när, var och hur du vill, i din egen takt. Kolla kursplanen här.

En ambition vi också haft är att sprida sanningen att de allra flesta journalister är professionella, i grunden välvilliga och gillar om du som intervjuperson är väl förberedd. Obefogad rädsla och ibland rent förakt för journalister har förstört många möjligheter till bra framträdanden. Den som tror att vi med kursen vill lära ut hur man slingrar sig och myglar är ute i ogjort väder.

Men förstör jag då inte för mig själv genom att medverka i en kurs där jag ”live” kan få tio gånger mer för en dag?

Nej, den affär jag har live kommer säkert att finnas kvar, framför allt när Covid-19 släppt sin förlamande hand. Den bygger på konkreta och akuta situationer, ofta i kris. En autopilot gör ruggigt mycket nytta i ett flygplan, men av och till måste en mänsklig pilot gå in och agera.

Jag är medienörd och har ju följt journalistikens och PR-branschens utveckling intensivt de senaste 45 åren. Därför vågar jag påstå att den grundkurs vi gjort är unik på den svenska marknaden, jag har inte hittat någon motsvarighet.

Om jag har fel så är det bara att höra av sig så ska jag omgående rätta den uppgiften. Men jag hoppas verkligen du anmäler dig till kursen. Du kommer inte att behöva ångra dig!

I mitt första Nyhetsbrev., planerat att utkomma i slutet av denna vecka, kommer jag att skriva mer om vårt samarbete och hur vi har tänkt. Anmäl dig här om du vill ha det.

Paul Ronge

Uppdatering: Det första Nyhetsbrevet kom ut 20 januari. Nästa beräknas till slutet av februari.

”Det blir ett sådant helvetes slag – en avklädning och förnedring! Är det försvarbart?”

Senaste gången jag intervjuade Janne Josefsson var 2003 inför 400 grävande journalister och när vi nu ses över Zoom så skojar vi om vår ålder. Två gråsprängda herrar som närmar sig 70 och ska diskutera det program som överlägset har skakat om mest i Sverige de senaste 20 åren – Uppdrag Granskning.

Janne blev vederbörligt avtackad från programmet 2018.  Men han har uppdrag för SVT fram till årsskiftet. Sedan är han ”friherre”.

”Jag har gjort en ny serie som har premiär i januari och heter ’Från Hisingen till Casablanca’. Jag har följt en taxichaufför som är därifrån och i ungefär samma ålder som jag. Men vi är helt olika. Han har aldrig ens sett ett helt Uppdrag Granskning”.

Tanken var att de tillsammans skulle åka till Casablanca, Marockos största stad. Men det satte Covid-19 stopp för.

”Så vi hittade en kinarestaurang i Skene som hette Casablanca och åkte dit istället”, säger Janne och skrattar.

Hur tänker du fortsätta efter SVT?

”Jag skulle kunna gå över till att göra ungefär samma sak som du – att utbilda människor i hur de ska förhålla sig till journalister. Men jag kommer inte att sälja mig. Du vet ju att jag från insidan är kritisk till den makt vi har fått.  Vi styrs mer av våra åsikter än vi vill erkänna.”

Janne Josefsson exemplifierar med att prata länge om Henrik Evertsson som nu fått Stora Journalistpriset för sitt avslöjande om hålet i skrovet på Estonia. Han är en rasande skicklig berättare, enligt Janne, men trots allt avslöjande om mygel och mörkningar kan vi inte dra säkra slutsatser av hur hålet i skrovet uppstod. Journalister kan med en bra berättelse manipulera, är hans slutsats.

Kommer du ihåg när jag intervjuade dig i 1,5 timme för 400 grävande journalister våren 2003 i Göteborg? Jag ställde ungefär 40 knallhårda frågor, mest om hur ni förnedrar era offer. Nu så här långt i efterhand tycker jag att jag såg det för ensidigt. Ni måste nog förnedra dem ni granskar för att uppnå så höga tittarsiffror på ett samhällsprogram. Och oftast bjuder ”offren” på det genom att ljuga, mörka eller på annat sätt bete sig korkat. Jag skrev en bloggpost om det här igår.

”Du skrev ju en artikel i GP om förnedringens journalistik när jag slutade på UG och jag är böjd att hålla med dig, till exempel när det gäller dold kamera. Det är ju att kliva in på skinnet på  människor. Det bygger också på en teknik som är försvarbar, men som är infernalisk. Som är som klippt och skuren för TV.  Att låta en makthavare ljuga, fast jag vet det sanna svaret. Ta mutskandalen i Göteborg, som ledde till väldigt starka avslöjanden och att staden fick namnet ’Muteborg’.  Det byggde på vittnesmål från en försmådd kvinna. Där fanns en tjänsteman med väldigt mycket pengar som hela tiden gynnade en privat byggherre.”

Josefsson intervjuade tjänstemannen som avvärjande slog ifrån sig att han skulle ha något privat ihop med byggherren.

”Jag visste ju att han hade fått en lägenhet, att han fått ett garage för en kvarts miljon byggt och jag visste att han varit på byggherrens sommarställe i St Tropez på Rivieran. Jag visade honom då en bild där han står i badshorts vid swimmingpoolen. Han kunde bara stå och svamla. Det blir ett sådant helvetes slag! En avklädning och en förnedring!  Frågan är: Är den nödvändig? Är den försvarbar? Ska vi jobba på det sättet?”

För det första: Hade avslöjandet gått att få fram på ett annat sätt? För det andra: Är det rimligt att makthavare ljuger? Är det inte nödvändigt att avslöja när samhället blir så schizofrent så det som sägs är något helt annat än det som görs?

”Ja har vi väldigt komprometterande uppgifter om någon och lägger fram dem innan intervjun så kommer ju personen ifråga inte att ställa upp. Då säger man bland PR-konsulter att vi har en dold agenda och det stämmer ju.”

Janne Josefsson tar upp en av UG:s största scoop, avslöjandet om ICA:s köttfärsskandal. När kontakten togs med Maxihandlare så var det med förevändningen att programmet skulle beskriva handlarnas framgångssaga.

”Bevisen på att köttfärsen märkts om med falskt bäst före-datum fanns redan med dold kamera. Men vi nämnde aldrig det när vi begärde intervjuerna. Då är frågan: Ljuger vi i vårt brev? Har vi en dold agenda? Ja, det går ju inte att förneka”

Jag tycker det vore värre om ni provocerade fram avslöjanden. Till exempel om Lars-Göran Svensson, som var din medarbetare i valstugereportaget, fick politikerna att uttrycka sig rasistiskt genom att locka dem till det. Gick det till så?

”Nej, det var verkligen ingen snitslad bana. Lars-Göran skulle föreställa en person som flyttade till Stockholm från Jönköping, eller Vetlanda och ogärna ville bosätta sig där det fanns flyktingar och invandrare. Han behövde inte säga mer än så. Det var som att trycka på en knapp! Sedan kommer otroliga saker som att muslimer är vrak och bara bra på två saker, att föda barn och utnyttja systemet.”

Då är frågan: Varför ljuger makthavare när de vet att fallhöjden är så stor? Det är ju så många i Uppdrag Granskning som har fallit på eget grepp. Så mycket är självförvållat. Varför ändrar sig inte makthavarna? Varför har man inte lärt sig mer av alla avskräckande exempel?

”Ja, varför ändrar de sig inte?”

Josefsson låter frågan hänga i luften. Han besvarar den inte, utan fortsätter sitt eget tankespår:

”Vilken makthavare du än är så har du rätt att kräva fair play av oss journalister.  Vi sitter ju på en otrolig makt. Faktagranskningen är hård på UG, men vad vi inte får med är uppgifter som ibland kan vara väldigt relevanta, men som ligger utanför tesen. All journalistik är ju tesdrivande. Då kanske man inte tar med de bästa argumenten som de granskade har som motsäger tesen.”

Nu kommer den existentiella frågan: Har något ändrats, har vi gjort någon nytta? Du som grävande journalist och jag som har försökt lära dem ni granskar hur man ska hantera er för att undvika katastrof? Jag ser nya skandaler komma i en aldrig sinande ström och tycker väldigt lite har förbättrats.

Här visar sig för första gången en ordentlig skillnad mellan våra bedömningar. Janne Josefsson håller inte alls med.

”Det har ju blivit förändringar. Vi har fått whistleblowers, det har ändrats lagar. Efter att polisen stampat ihjäl Osmo Vallo fick inte polisen längre ta vissa grepp. Det finns fler exempel…”

Men detta att fuska och mygla fortsätter ju som tidigare?

”Haha,  nej det kommer väl aldrig att försvinna. Men mycket har förbättrats. Vi har gjort om psykiatrin. ICA fick sig säkert en tankeställare, vi rensade upp bland huliganerna och kriminella i AIK. Vi gjorde de dubbla tungornas moskéer, då vi gick in med två kvinnor med burkor som berättade att deras män misshandlade dem och de fick rådet att acceptera att männen slog dem. Medan i de officiella intervjuerna låter det helt annorlunda. Jätteviktigt att det kom fram!”

Janne Josefsson och jag kan ha olika uppfattningar om hur mycket som förändrats och hur stor roll UG:s journalistik spelat för att förändra samhället. Men vi är fullständigt eniga om vikten av en fri journalistik, att den försvaras till varje pris, att fake news är ett farligt gift i alla demokratier och att journalister måste vara vaksamma så de inte utövar sin makt på ett ensidigt och aktivistiskt sätt som med rätta sänker allmänhetens förtroende.

När fan blir gammal så blir han religiös, heter det ju. När det gäller mig och Janne Josefsson verkar det ha skett genom att vi bytt roller – han har blivit allt mer kritisk till de förnedringsmetoder han använt under åren, jag har blivit allt mer övertygad om att de av och till tyvärr är nödvändiga.

Jag kommer alltid att vara en försvarare, att försöka se till att mina kunder går så skadeslösa som möjligt genom en granskning.  Men det kommer aldrig att ske genom att uppmuntra till metoder som att ljuga, att trixa, att lova intervjuer som man sedan smiter ifrån, att som en snattrande papegoja vägra svara på kritiska frågor.

Det är ju just med sådana metoder man, helt självförvållat, riskerar att hamna i förnedring och katastrof.

Paul Ronge

Påminnelse ”Train the trainer” 12/11

Den 12 november 9-12 kör jag min tredje workshop ”Train the trainer” för i år, med mina bästa medieträningstips efter 22 år i branschen. Den här gången koncentrerar jag mig helt på kommunikatörer inom kommuner, regioner och myndigheter. I den här bloggposten  förklarar jag varför. 
Workshopen kostar 5 000 kr exklusive moms per deltagare. Vid fler än en deltagare från samma organisation rabatteras workshopen med 20 procent från och med deltagare nr två till 4 000 kronor.
 
OBS: Sista anmälningsdag torsdagen den 5 november
 
Glöm inte att anmäla Dig eller någon av Dina kommunikatörer för inspiration och vässande av er interna medieträning.
Efter registrering kommer ett mejl med bekräftelse och länk till workshopen.
VÄLKOMMEN!
Paul Ronge