Etikett: mediehantering

Ska företag vara rättslösa mot allsmäktiga medier?

Jag har inte bloggat sedan i maj.

Vi har sålt huset och tillbringat en sista fin sommar på Chemin de la Suquette i Antibes, Frankrike.

Vi har umgåtts inom familjen och med våra kära grannar, samt fått nya vänner i paret Jean-Luc och Stephanie som är anställda på Antibes kommun. Tonårsföräldrarna som tagit över vårt hus och som vi önskar en fantastisk framtid där.

Jag har också hunnit med tre krishanteringar, inbegripet orättvis kritik mot ett privat vårdföretag, ett katastrofscenario med en byggnation och ett totalt mediehaveri mot ett snabbväxande företag. Och massor med sol och värme. Men något bloggande har inte fått plats förrän nu.

Då tar jag upp den tråd som tvinnades i förra bloggposten – företags rättslöshet gentemot allsmäktiga medier. Jag skrev:

”Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.”

I en av mina krishanteringar har jag drabbats av en riktig aha-upplevelse – den totala rättslöshet ett företag kan uppleva gentemot ett media som ser ett scoop där inget scoop finns. Krishanteringen gick bra, vilket innebär att du med största sannolikhet inte kan ha en susning om vilket företag eller vilket media det handlar om. Men jag måste ändå, på grund av sekretessetiken, vara vag när jag beskriver händelsen.

Två talesätt faller in här: ”Har du slutat slå din fru?” (Alltså ett felaktigt antagande/anklagande som företaget ska tvingas förhålla sig till) och ”kolla aldrig en bra story, då kanske den spricker” (när mediet trumpetar ut det felaktiga antaganden/anklagelsen utan att  det uthängda företaget får en chans att kommentera, förklara och förtydliga vad som hänt innan publiceringen).

Dessutom agerar mediet uppenbart och kritiklöst springpojke för en konkurrent/antagonist (den ”anonyma” källan) som har ett horn i sidan och  på alla vis vill skada det anklagade företaget.

Företaget skriver en förklaring, även till varför de inte vill ställa upp på en intervju där reporterns vinkel är förutbestämd. De mejlar kommentaren till det berörda mediet. Men mediet  vägrar ta in kommentaren utan hänvisar företaget till att gå med på intervju med journalisterna som ju redan förklarat dem skyldiga.

Det är ingen mening att försöka gå till konkurrerande media eftersom de hänvisar till att det är ”konkurrentens grej” som man inte vill böka i. Och i detta fall gick det inte ens att få in företagets förklaring i en betald annons. Kommunikationsmonopolet var kvävande. Goliat var stor som  ett hus och David hade inte ens en slangbella.

Känns situationen igen? Jag tror den gör det för många företag, stora som små. Den stavas rättslöshet.

Privatpersoner kan anmäla kränkande och felaktiga publiceringar till Medieombudsmannen, företag kan det inte. Företag som vänder sig till advokater om möjligheten att stämma medier som bokstavligen tar livet av deras verksamhet med felaktiga rapporteringar möts av huvudskakningar. Yttrande-och tryckfrihetslagstiftningen ger inga sådana möjligheter.

Tryckfrihetslagstiftningen SKA förstås vara grundlagsskyddad och urstark. Men ska det inte finnas något forum, någon ynka möjlighet, också för företag att anmäla undermålig journalistik? Där det bevisligen finns allvarliga sakfel och där medier går ärenden åt personer som skulle bli stämda för förtal om de gick fram under egen flagg, till exempel på Facebook?

Vi glömmer ibland att media också är företag, oftast med en kommersiell agenda och att de har väldigt stora resurser att kväsa eller helt ignorera kritik som riktas mot dem. Till och med ”vårt eget” Public Service kan ju bli ”nyttiga idioter”, som att publicera en ren propagandafilm för de ryska angriparna i Ukraina, och sedan i stort sett ignorera den proteststorm som följde.

Det enda företag, stora som små, kan göra i det här läget är att vässa sin krisberedskap och bli allt skickligare på att hantera media i det underläge de ofelbart får.

Jag kommer nu själv att växla upp och ställa mig till förfogande också för styrelseuppdrag.  Jag känner att tiden är mogen efter mer än två decennier av medierådgivning och krishantering. Finns inte mediekompetensen, såväl i ledningsgrupper som i styrelser (som alltid blir inblandade när krisen hotar hela verksamheten) kan konsekvenserna bli förödande när drevet går. Det har vi sett många exempel på.

Paul Ronge

 

 

”Släng dig i väggen, Gumjävel”

Kommer du ihåg ”Jätteproppen Orvar” som var ett generalangrepp på 40-talister 1984?

Då är du tillräckligt gammal för att bli upprörd på CUF:s nya, hett debatterade, kampanj. Men nu handlar det om 70-talister. Allt går igen.

Det har blivit dags att lansera den fiktiva personan Britt-Marie 45, som ”fikar hela dagarna”och står i vägen för alla unga högpresterande som vill in på arbetsmarknaden.

”Släng dig i väggen Gumjävel” hade kampanjen lika gärna kunnat heta.

Réka Tolnai, 22, är nytillträdd ordförande i Cuf och meningen med  kampanjen är förstås  att kickstarta hennes nya position med en stor skräll.

Egentligen är det ett nederlag att skriva om detta. Det är så uppenbart öppet mål, vi SKA bli arga, det ska bli spaltmeter i media och när krutröken har lagt sig så ska vi alla komma ihåg namnet Réka Tolnai. Allt enligt den larmande, splittrande och vanligtvis intelligensbefriade modell som jag tycker kännetecknar så många dåliga reklamkampanjer.

 

Men jag har mina orsaker att skriva.

  • Detta är mitt blogginlägg nummer 200.

Jag har hållit på sedan 2009. Om några veckor fyller jag 70. Det ser jag fram mot med glädje (alternativet vore definitivt sämre), men det är också ett sätt att säga: Tiden går. Det gör den för alla. Även för Réka, 22.

Oförtrutet och framgångsrikt har han missionerat mot ”ålderismen”, detta att ålder och erfarenhet gör att arbetsgivare inte vill anställa. Här en riktigt bra intervju med honom.  Men där säger han också :

”Under coronakrisen är det personer utan erfarenhet som drabbats hårdast. Du måste därför ha någon som satsar och tror på att du fixar det första jobbet. Någon som tror på din förmåga. Man måste i det fallet som rekryterare komma över rädslan för det okända. Det är viktigt att våga satsa på en ung förmåga som har naturlig fallenhet, och kasta in denna i ett sammanhang där man får växa.”

John, som är tre år äldre än ”Britt-Marie” och enligt CUF rimligtvis alltså tillhör ålderspropparna, ställer sig över den konstlade generationsmotsättningen. Du kan ha problem på arbetsmarknaden både som ung och äldre.

När han på LinkedIn får frågor om sin syn på CUF:s utspel hänvisar han till en artikel i GP som jag också tycker är på kornet.

Sakfrågan kommer ju oftast i skymundan i korkade reklamkampanjer, tänk bara på när Gudrun Schyman brände pengar i Almedalen.

Men kampanjen skulle ju handla om LAS. Och ja – jag tror det måste bli lättare för unga att få det första jobbet. Inte för att äldre är i vägen, men trösklarna kan vara för höga. Jag tror till och med att man måste våga tala om ingångslöner. Utan jobb är det ju nästan omöjligt att få lån till bostad och bostadsproblemet är väl kanske den värsta uppförsbacken idag för unga, med de skenande priser som råder.

Det här är svåra frågor, som kräver mer eftertanke än rubrikvänliga reklamkampanjer.

Paul Ronge

”Jeg är en hummer”, sa den norska räkan #Bulletin

 

Efter alla offentliga storgräl och avhopp är det nu dags att ta ny sats: Bulletin SKA bli Sveriges New York Times (NYT). Och för att fixa det tar ägarna in en tidigare NYT-redaktör, Andrew Rosenthal, som uppriktigt medger i Expressenartikeln att han har noll koll på svensk politik (jag länkar inte, eftersom artikeln bara kan läsas av prenumeranter).

Jag ogillar Jante, kommer själv från en västsvensk miljö där ”du ska inte tro att du är nå’t” skulle kunnat varit stadens motto.

Man ska våga sikta mot stjärnorna. Men New York Times? En så oerhört gedigen produkt, med sex miljoner digitala prenumeranter spridda över hela världen? Visserligen med en väl tydlig vänsterprofil, som gör att jag ibland behövt varva med Fox News för att få fler perspektiv. Men med en redaktionell muskelmassa och en armé av grävande journalister som gjort tidningen till en världsledande informationskälla.

Jag har ofta NYT:s pod ”The Daily” i hörlurarna när jag går långpromenader i skogen. Nu senast en spännande genomgång av hur ett anonymt troll på obskyra sajter helt förstört livet för en familj genom ”defamation”, till exempel påståenden att den 17-åriga sonen är pedofil och att mannen i familjen springer omkring och masturberar i parker . NYT hjälper till och lyckas med stora insatser lokalisera trollet och rapporteringen bidrar till att hon sätts i fängelse.  Tar också in perspektivet att dessa sajter inte är lagligt ansvariga och inte ens kan tvingas radera rent förtal. Att de är i högsta grad medskyldiga till tragedin.

Ren kvalitetsjournalistik. Och på världens mest internationellt gångbara språk. En gång där i skogen roade jag mig med att räkna alla medarbetare programledaren Michael Barbaro läste upp efter ett program: 41 stycken!

Som sagt: Sikta mot stjärnorna måste vara ok. Men detta?

Jag kommer att tänka på historien om den norska räkan som råkar hamna på en båt som fiskar hummer. Fiskaren vill kasta tillbaka den i vattnet, men räkan protesterar förtvivlat: ”Jeg är en hummer”, utropar han, där han står på relingen och slår sig för bröstet.

Sensmoralen är att det man vill bygga starkt OCH hållbart oftast kräver tid och hårt arbete. Det gäller såväl projekt som varumärken.

Det räcker att tänka på IKEA, som Ingvar Kamprad aldrig byggde genom att säga att hans skapelse skulle bli världsledande. Han gjorde.

De företag som under IT-bubblan kring år 2000 skroderade värst om hur de skulle erövra världen var ofta de som föll hårdast.

Den sensmoralen tycker jag också man ska ta fasta på i det egna varumärkes- och PR-arbetet.

Det är otroligt mycket mer hållbart att börja med att prata mindre och göra mer, för att sedan kunna berätta vad man faktiskt uppnått.

Paul Ronge

Uppdatering: För att locka nuvarande och före detta New York Times-redaktörer att ta över Bulletin har man hävdat att man ”erkänts som en av de mest framgångsrika tidningslanseringarna i modern svensk historia”, skriver Expressen. Herregud!

Lambertz på femmans växel – toppjurist OCH rättshaverist

För förra justitierådet och toppjuristen Göran Lambertz verkar det bara finnas ett läge: Femmans växel och full fart framåt! Från häktet – anklagad för våldtäkt av en 40 år yngre kvinna på julafton – lät han genom sin advokat Ola Salomonsson hälsa medierna att han ville bli namngiven med onelinern: ”Toppjuristen har ett namn”

Greppet är väldigt ovanligt, men kanske typiskt för Lambertz. Hans yrkesliv är kantat av strider enligt linjen ”anfall är bästa försvar”, kanske klarast uttryckt i hans attacker mot Uppdrag Gransknings framlidne reporter Hannes Råstam, som avslöjade rättsrötan i Quick-affären.

 

I TV4:s morgonsoffa onsdagen den 17 mars gav Leif GW Persson flera kloka förklaringar till Lambertz utspel att namnge sig själv.

Den kanske mest uppenbara: Alla ”som betyder något” (citat GW) visste redan vem det handlade om. Den mer strategiska: Namnpubliceringen gav advokaten möjlighet att också berätta att kvinnan gjort flera ytterligare anmälningar för våldtäkt under de senaste åren, samt står under åtal för grovt förtal. En kuriosa  är att Lambertz hjälpte kvinnan, som såg upp till honom som en mentor, med just detta förtalsmål!

Självklart är strategin i själva rättsprocessen att med dessa påpekanden  undergräva kvinnans trovärdighet.

Och som Leif GW Persson påpekade: Bara tio procent av de våldtäktsfall som går till åtal leder till fällande dom. Trots den nya samtyckeslagen, som betyder en väsentlig skärpning, har Lambertz alltså – om man ser till statistiken – stora chanser att gå fri.

Men det som intresserar mig mest i fallet är förstås inte juridiken, utan min hemmaplan: Mediehanteringen.

1993, efter ett omfattande drev i Expressen, dömdes  Billy Butt till 5 års fängelse för våldtäkt efter att (vilket han själv medgav) ha utnyttjat sin position som mäktig musikproducent och skivbolagsdirektör att lura till sig sex med unga kvinnor.

Han var anonymiserad och kallades genomgående ”nöjesprofilen”. Butt avbildades som en skuggfigur med så stor näsa att intrycket nästan blev rasistiskt och anonyma vittnesmål hånade hans lilla snopp och patetiska uppträdande.

Till mig har han långt senare uttryckt att det hade varit bättre för honom att vara namngiven. Då kunde inte media ha beskrivit honom på det hänsynslösa sätt som gjordes.

Idag är det ändå tydligare att alla som är intresserade bara är några knapptryck borta från kunskap. Via Flashback och andra sajter får man lätt veta vilken superkändis som är anmäld för misshandel av sin fru, vilken stjärna som åkt fast för snatteri och vilken politiker som kört rattfull.

Men som alltid när det gäller medie- och krishantering finns ingen ”quick fix”, ingen generallösning. Fredrik Virtanen blev uthängd på sex sidor i Expressen och fick både tidningen fälld av PO, samt skadestånd i förtalsrättegången mot Cissi Wallin. Han hade inte yttrat ett ord innan publiciteten exploderade. Martin Timell sa fem ord: ”Det är så himla lågt” och fick samma hårda exponering i Expressen. Även där fälldes tidningen och Timell kunde casha in miljoner från TV4 för felaktig uppsägning.

I inget av de fallen hade jag rekommenderat strategin att frivilligt ”outa sig”, som Lambertz nu har gjort.

Dåvarande PO:n Ola Sigvardsson bedömde att baksmällan av fällda namnpubliceringar i samband med Metoo skulle få media att besinna sig, att åter bli försiktigare. Hittills verkar det stämma. Jag tror att Lambertz hade fått förbli anonym i traditionella medier, åtminstone fram till en eventuell fällande dom.

Men Lambertz gör nog rätt, utifrån sitt egenintresse och sin speciella situation. Det spelar kanske in, om man granskar hans tidigare strider, att karln verkar ha pansarhud. Sedan kan jag inte tänka bort den hisnande paradoxen i att en av Sveriges mest kända toppjurister samtidigt sannolikt också är landets mest ökända rättshaverist.

Paul Ronge

Uppdatering: Min referens till Billy Butt skedde utan att jag visste att Butt själv för två dagar sedan, den 15 mars, hade ett debattinlägg i Dagens Juridik där han pläderade för att Lambertz borde träda fram. Läs hans egna argumentation här.

 

”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record”  för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och  Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig.  Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter.  I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

  • När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
  • När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
  • När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge