Ska företag vara rättslösa mot allsmäktiga medier?

Jag har inte bloggat sedan i maj.

Vi har sålt huset och tillbringat en sista fin sommar på Chemin de la Suquette i Antibes, Frankrike.

Vi har umgåtts inom familjen och med våra kära grannar, samt fått nya vänner i paret Jean-Luc och Stephanie som är anställda på Antibes kommun. Tonårsföräldrarna som tagit över vårt hus och som vi önskar en fantastisk framtid där.

Jag har också hunnit med tre krishanteringar, inbegripet orättvis kritik mot ett privat vårdföretag, ett katastrofscenario med en byggnation och ett totalt mediehaveri mot ett snabbväxande företag. Och massor med sol och värme. Men något bloggande har inte fått plats förrän nu.

Då tar jag upp den tråd som tvinnades i förra bloggposten – företags rättslöshet gentemot allsmäktiga medier. Jag skrev:

”Just självgodheten, oförmågan att erkänna fel och det fega hukandet är medias största akilleshäl. De skiljer stora medieföretag, såväl inom Public Service som kommersiella, från alla andra bolag i näringslivet, även om bland annat sociala mediers frammarsch tvingat fram sprickor i fasaden.”

I en av mina krishanteringar har jag drabbats av en riktig aha-upplevelse – den totala rättslöshet ett företag kan uppleva gentemot ett media som ser ett scoop där inget scoop finns. Krishanteringen gick bra, vilket innebär att du med största sannolikhet inte kan ha en susning om vilket företag eller vilket media det handlar om. Men jag måste ändå, på grund av sekretessetiken, vara vag när jag beskriver händelsen.

Två talesätt faller in här: ”Har du slutat slå din fru?” (Alltså ett felaktigt antagande/anklagande som företaget ska tvingas förhålla sig till) och ”kolla aldrig en bra story, då kanske den spricker” (när mediet trumpetar ut det felaktiga antaganden/anklagelsen utan att  det uthängda företaget får en chans att kommentera, förklara och förtydliga vad som hänt innan publiceringen).

Dessutom agerar mediet uppenbart och kritiklöst springpojke för en konkurrent/antagonist (den ”anonyma” källan) som har ett horn i sidan och  på alla vis vill skada det anklagade företaget.

Företaget skriver en förklaring, även till varför de inte vill ställa upp på en intervju där reporterns vinkel är förutbestämd. De mejlar kommentaren till det berörda mediet. Men mediet  vägrar ta in kommentaren utan hänvisar företaget till att gå med på intervju med journalisterna som ju redan förklarat dem skyldiga.

Det är ingen mening att försöka gå till konkurrerande media eftersom de hänvisar till att det är ”konkurrentens grej” som man inte vill böka i. Och i detta fall gick det inte ens att få in företagets förklaring i en betald annons. Kommunikationsmonopolet var kvävande. Goliat var stor som  ett hus och David hade inte ens en slangbella.

Känns situationen igen? Jag tror den gör det för många företag, stora som små. Den stavas rättslöshet.

Privatpersoner kan anmäla kränkande och felaktiga publiceringar till Medieombudsmannen, företag kan det inte. Företag som vänder sig till advokater om möjligheten att stämma medier som bokstavligen tar livet av deras verksamhet med felaktiga rapporteringar möts av huvudskakningar. Yttrande-och tryckfrihetslagstiftningen ger inga sådana möjligheter.

Tryckfrihetslagstiftningen SKA förstås vara grundlagsskyddad och urstark. Men ska det inte finnas något forum, någon ynka möjlighet, också för företag att anmäla undermålig journalistik? Där det bevisligen finns allvarliga sakfel och där medier går ärenden åt personer som skulle bli stämda för förtal om de gick fram under egen flagg, till exempel på Facebook?

Vi glömmer ibland att media också är företag, oftast med en kommersiell agenda och att de har väldigt stora resurser att kväsa eller helt ignorera kritik som riktas mot dem. Till och med ”vårt eget” Public Service kan ju bli ”nyttiga idioter”, som att publicera en ren propagandafilm för de ryska angriparna i Ukraina, och sedan i stort sett ignorera den proteststorm som följde.

Det enda företag, stora som små, kan göra i det här läget är att vässa sin krisberedskap och bli allt skickligare på att hantera media i det underläge de ofelbart får.

Jag kommer nu själv att växla upp och ställa mig till förfogande också för styrelseuppdrag.  Jag känner att tiden är mogen efter mer än två decennier av medierådgivning och krishantering. Finns inte mediekompetensen, såväl i ledningsgrupper som i styrelser (som alltid blir inblandade när krisen hotar hela verksamheten) kan konsekvenserna bli förödande när drevet går. Det har vi sett många exempel på.

Paul Ronge

 

 

En kommentar till “Ska företag vara rättslösa mot allsmäktiga medier?”

  1. Jobbade på Nordea när UG arbetade med det som kallades Panama Papers. Vi var skurkarna i alla medier. Det var demonstrationer, äggkastning och hot mot våra medarbetare. Jag som talesperson fick hotfulla samtal hem till mig på kvällarna. Alla medier gick på UGs linje. Att vi var skurkar som hjälpt personer och företag att skattefuska. Ingen ifrågasatte det. Tufft läge även om vi försökte vara tillgängliga, transparenta, förklara och försvara oss.
    Ett drygt halvår senare presenterade FI en utredning som visade att Nordea inte gjort ngt fel. Det blev en lite notis i SvD. Som väldigt få såg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.