Vi kommunicerar alla i skuggan av Corona

Vilken nytändning det har blivit för mig genom samarbetet med Elaine Eksvärd, hennes superentreprenör till man Gustav och deras retorikbyrå Snacka Snyggt!

Elaines och mitt webinar förra veckan ”Kommunikativt ledarskap i kris” var begränsat till 1 000 personer och blev fullsatt. Hela 900 stycken hängde med alla 96 minuterna, inklusive frågor.

Jag hade suttit i en frivillig ökenliknande karantän i över en månad och fick sedan så oerhört mycket respons, smarta frågor och uppmuntrande tillrop via nätet. Att människor man inte hör och ser ändå kommer så nära! Ensam framför mikrofonen var ju de enda ansiktena jag såg Elaines och Snacka Snyggt:s vassa retoriker Pontus Christoffersen,  som modererade, skötte tekniken och förmedlade deltagarnas frågor.

Det här ger naturligtvis mersmak och jag hoppas på många fina samarbeten med Elaine och Snacka Snyggt i framtiden.

Hon och jag har en lång historia bakom oss och det är en av livets märkligheter att ett djävulsvirus skulle bli det som äntligen kickade igång ett digitalt samarbete mellan oss.

Vi fortsätter nu direkt: Den 6 maj har Elaine Eksvärd en workshop där hon presenterar och utvecklar sin retoriska verktygslåda och en vecka senare – den 13 maj 09-12 – är det min tur.

Det kom en flod av frågor via chatten under webinariet den 29 april. En del hann jag svara på, andra inte.

Här försöker jag svara på några intressanta frågor jag inte hann med.

Från Liselott: Nu i dessa tider får man ännu mer tryck på att kunna förmedla på ett bra sätt. Rakt ärligt, men ändå.. Det är svårt och jag skulle vilja ha lite tips på att kunna förmedla mindre bra och bra info.

Svar: Frågan är i sin enkelhet högaktuell. Jag tror att människor idag, trots sorg och personliga tragedier, förstår att Coronaviruset inte är någons fel.  Därför kan SAS varsla 40 procent av sin arbetsstyrka och nästan helt undgå kritik. Även personalen förstår varför detta sker. Alltså: all negativ information som måste förmedlas på grund av Corona ska ges rakt och enkelt. Absolut inte lindas in och utan krusiduller. Men det måste vara äkta! Företag som försöker skylla på Corona för neddragningar och försämringar som har  andra orsaker löper stor risk att hamna i skampålen och tappa allt förtroende. Bra, i meningen positiv, företagsinformation är faktiskt lite komplicerat att förmedla i dessa tider. Den får inte trumpetas ut i alltför glada trudelutter. Hela tiden måste vi veta att vi kommunicerar i skuggan av ett virus som skördar liv över hela världen. Den tonaliteten måste finnas, samtidigt som vi ska behålla och förmedla livsglädje och framtidstro. Det kommer ett liv efter Corona!

Från Marja Witt: Ska bli intressant att veta hur man hanterar denna svåra situation då vi måste säga hej då och önska personal lycka till (då vi måste säga upp dessa) då vi inte vet hur framtiden ser ut.

Svar: Jag vill svara med en verklig händelse, ett föredöme, där den kommunikativa utmaningen var svårare än den är för de som idag varslar på grund av Coronakrisen. 2009 lade Ericsson ner sin fabrik i Gävle. 1 000 fick gå. Em regional katastrof. Men Ericssons ledning åkte till Gävle, fanns på plats, talade med kommunens politiker, lovade att göra allt för att hitta ersättningsjobb och argumenterade ungefär så här. ”Det gör ont att lägga ner, vi förstår att det är fruktansvärt för de anställda. Men priskonkurrensen från omvärlden är sådan att vi inte klarar att ha alla enheter i Sverige, en måste läggas ner. Det är som att vi skär av ett finger för att undvika att tvingas amputera hela armen”. Här ser ni hur LO:s husorgan Arbetet (som verkligen inte brukar berömma storkapitalet) skriver att Ericsson gjorde ”en snygg sorti”.

Slutsats: Var på plats, känn och visa empati, väj inte för att samtala med förtvivlade medarbetare, försök hjälpa till att outsourca eller finna ersättningsjobb. Bara att du hjälper till med det formella att kontakta arbetsförmedlingen kommer att uppskattas. Människor är kloka. Någonstans vet de flesta att neddragningar på grund av Corona inte är företagets fel.

Från Gabriella Altunkaynak: Jag undrar hur vi ska arbeta för att bibehålla det vi lärt oss/lär oss av denna kris. Jag tror att vi människor har en tendens att agera när krisen inträffar, men att det är lätt att glömma vad vi gjort och utvärdera det när krisen är över. Man pratar om ”nya tag”, men inte så mycket om utvärdering av agerandet. Gärna tips på hur man kan tänka där.

Svar: Är det något vi kan lära så är det ju att de värsta kriserna nästan alltid kommer oväntat, slår som en blixt från klar himmel. Kommer ni ihåg milleniumskiftet, när alla trodde att världen i princip skulle avstanna på grund av IT-haverier? Inget hände ju. Och hur många trodde att vi skulle få en  näst intill 30-talsdepression i världsomfattning på grund av ett virus? Det är viktigt att vara bra förberedd, men när det värsta händer måste man också vara beredd att improvisera.

Med det sagt: Har ni fört loggbok? Om ni har dokumenterat hur ni hanterade krisen är det så mycket lättare att se och åtgärda brister. Hade ni en fungerande krisgrupp med människor som hade rätt kompetens och dessutom hyfsat bra personkemi? Jätteviktigt också att krisgruppen inte är för stor. 4-5 personer, helst inte mer. Avslöjades brister i er internkommunikation, kanske glömde ni i hastigheten att ha med HR-funktionen i krisgruppen? Allt sådant kan rättas till till nästa gång. Skänk också en tanke på hur ”futtiga” en del mediekriser är jämfört med vad vi upplevt nu. Att Leif Östling kunde tvingas avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv för att han undrade vad han fick för skattepengarna! Hur en del kändisar blir kölhalade för struntsaker. Kanske kan Corona lära oss bli bättre på att skilja på stort och smått? På liv och död? Då faller vi inte heller lika lätt i farstun inför varje tramsigt mediedrev.

Från 078492: Fråga till både Paul och Elaine: Vad anser ni om medias ”hantering” av Anders Tegnell?

Svar: Medias hantering har varit olika. DN och ett antal forskare ifrågasätter honom hårt och anser att Sverige skulle gjort en ”lock-down” av samma kaliber som till exempel Italien, Spanien, England och Danmark. Men de flesta media har accepterat honom som expert. Det har ju uppstått rena personkulten också, där människor tatuerar in Anders Tegnells ansikte på kroppen!

Jag brukar säga att vi alla är råvara i medieindustrin – vi kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper eller toapapper.  Vi utnyttjas. Och Tegnell säljer nu lösnummer och skapar klick så att ALLT han gör och säger blir rubriker. Medias ”hantering” av Tegnell blir övervinklad och full av överdrifter.

Jag tycker det är intressant att också vända på det – hur har Tegnell hanterat media? Från början betedde han sig irriterat över att ens bli ifrågasatt, jag tyckte han gjorde ett nästan arrogant intryck. Allt eftersom har hans tonalitet blivit ödmjukare. Han använder oftare uttryck som: ”vi visste inte”, ”Vi förutsåg inte”, ”vi har misslyckats i att skydda de äldre”. Det ger ett ärligt och prestigelöst intryck och dessutom har det sanningens prägel: Viruset är nytt, slår skoningslöst mot vissa medan andra knappt märker av det. Hur ska då ens de främsta experter kunna förutsäga allt? Sammanfattningsvis: I det ständiga rampljuset har han hela tiden blivit bättre på kommunikation. Övning ger färdighet.

Jag ser fram emot att få träffa en del av er i cyberspace på min digitala workshop den 13 maj. Att arbeta och få bidra med mina erfarenheter är för mig ett sätt att leva och hålla tankarna på viruset på avstånd.

Paul Ronge

Rivstart online med proffsiga Elaine Eksvärd!

Vi lever i skuggan av Coronakrisen som skördar liv över hela världen och leder till enorma tragedier.

Men för oss som lever måste livet gå vidare. Som jag skrev i min förra bloggpost: många oss kommer (åtminstone den närmaste tiden) att arbeta alltmer digitalt – verksamheter man förr trodde krävde fysiska möten går också bra att genomföra online.

Den 29 april kl 12 har Elaine Eksvärd och jag ett gemensamt webbinarium om kommunikation och ledarskap i kris. Det är kostnadsfritt, men deltagarantalet är begränsat. Du anmäler dig här och det är ju först till kvarn som gäller.

Elaine och jag har en lång gemensam historia, både professionellt och som vänner. Hon är enligt min mening Sveriges skickligaste retorikexpert med en sorts absolut gehör för vilken tonalitet olika situationer kräver – alltifrån glädjesprudlande tal vid bröllop till känsliga samtal med personal som tvingas sluta i en enormt orolig och otrygg tid. Det är ett nöje och en ära att arbete med henne och nu knyter jag också fastare band med hennes och Gustav Eksvärds retorikbyrå ”Snacka Snyggt”.

I Stockholm måste vi nu alla skärpa oss! Det duger inte att flockas på uteserveringar och i parker utan hänsyn till avstånd och smittorisker. Detta är Folkhälsomyndigheten nu noga med att påpeka i allt skarpare ordalag. Likaså ska vi undvika att resa ut i landet och utomlands är knappt att tänka på, med alla spärrade gränser och flygplan som står stilla på marken,

Därför blir möjligheten att agera och hjälpa kunder hantera sin kommunikation via online så viktig!

Uppdatering: Tillfället med Elaine blir mitt andra online-webbinarium. Det första skedde med  JMG i Göteborg 28 april. En internationell kurs i krishantering där  mitt avsnitt hette ”The Public Pillory in Crisis Management”. Nytt och spännande i allt mörker. Livet går vidare, men just nu alltmer i cyberrymden…

Paul Ronge

Hur börja jobba igen utan att riskera livhanken?

Jag tror ingen av oss födda efter Andra världskriget har varit med om något mer samhällsomvälvande än det vi nu samfällt, som nation, upplever. Coronasmittan, COVID-19 har lagt en förlamande hand över Sverige, Europa och världen.

Det tar fram det bästa och det sämsta hos oss: en del av oss går nästan ner i diket eller ut på vägen av hänsyn till andra och för att undvika smitta på vårpromenaden, andra sitter och njuter av vårsolen som packade sillar på utomhusserveringar i Stockholms innerstad.

Vi blir både mer eniga och mer splittrade. 22 forskare gick till urskiljningslös attack mot Folkhälsomyndigheten i DN Debatt, dessutom grundade på felaktiga siffror. Vad jag tycker framgår här i Resumé där jag ingår i en expertpanel om krishantering. Alla omdömesgilla förstår att vi måste följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och att vi helst ska gå ännu längre. Låta bli att åka kollektivt, jobba hemifrån och undvika alla fysiska kontakter  om vi tillhör riskgruppen.  Och helst träffa våra nära och kära utomhus. Om vi kan förstås! Vi som kan gå i frivillig karantän bör skänka en varm och tacksam tanke till de som inte kan, som riskerar att själva dra på sig smittan och ytterst sina liv genom att vårda,  städa, köra buss, stå i ICA-kassan. Utan alla dem som MÅSTE jobba skulle ju hela Sverige förlamas. Människan på äldreboendet kan inte vårdas på avstånd med dator och Zoom-app.

Själv har jag inte varit inne på jobbet på över en månad,  vi fixar och donar hemma, tar långa skogspromenader och umgås med barn och barnbarn via FaceTime. Man försöker finna någon sorts harmoni i en ruggigt obehaglig tid.

Så fort man slår på TV:n påminns man. Nya dödssiffror. Kaos i New York City. Flygbolag, hotell och restauranger går på knäna. Börsras. Konkurser.

Och mitt upp i alltihop måste ju hjulen börja snurra igen, även om allt kanske aldrig blir riktigt som förr.

Kärnfrågan för mig blir: Hur ska jag kunna börja arbeta igen utan att  i onödan riskera livhanken både på mig och min fru?  Jobba är ju det bästa jag vet, utom att umgås med familjen.

För mig ligger svaret i digitaliseringen. Våra två äldsta söner arbetar på PR-jätten  Edelman i London. Där arbetar nu hela kontoret hemifrån och lyckas via nätet och kreativitet på distans hålla igång sin verksamhet.

Alla kommer att påverkas. Alla kommer att behöva kompromissa och anpassa sig till ett ”post-Corona”.

Jag ser till exempel det inte som särskilt sannolikt att jag kommer att genomföra någon medieträning fysiskt nära på det sätt jag gjort i 22 år, under den närmaste tiden. Med kameran nära ansiktet på en intervjuperson, där jag ställer hårda och känsliga frågor för att min kund ska klara sig när de riktiga journalisterna kommer med sin skarpa ammunition.

Går det att göra lika bra på distans, med deltagarna uppe på Zoom, GoToMeeting, Microsoft Teams eller någon av de andra konferens och seminarie-apparna?

Jag vet inte. I maj håller jag min första distansföreläsning. Den sker på engelska för Journalisthögskolan (JMG) i Göteborg som har en internationell utbildning i krishantering.

Jag ser ändå ett antal möjligheter. Via distans kan jag jobba hemifrån med vem som helst, var som helst utan att behöva lägga restid, bo på hotell eller hyra lokal för seminarier eller hyra utrustning. Självklart betyder det att jag kan sänka priset på mina erbjudanden ganska rejält.

På det här sättet tror jag alla kommer att försöka agera, hitta nya lösningar för att rädda sina verksamheter.

Jag skänker en tanke till min älskade morfar som var en trygg och uppskattad provinsialläkare i ett litet samhälle vid Donau. Tills Röda armén kom stormande och hans lilla familj fick fly huvudstupa till Tyskland där de togs om hand av de allierade. Min morfar och mormor hamnade i Sverige och – över 50 fyllda – lärde han sig språket, blev tandläkare och fann en ny trygghet här.

Anpassningsförmåga är väl något av det mest fantastiska med människan!

Paul Ronge

Förlita dig inte på experterna!

I ordet Corona, den fruktansvärda pandemi som sedan en tid lamslår världen, finns tre bokstäver som kan tjäna som ett nyckelord för hela situationen: Oro.

Oron för hälsan, i riskgrupper ibland ren dödsskräck, oron för att förlora jobbet, oron för en massa praktiska uppoffringar, oron i  isoleringen som får många att klättra efter väggarna, oron för vart detta ska sluta, oron för framtiden. Oron hos oss som enskilda, oron hos stater där det ena krispaketet avlöser det andra.

I orostider söker vi oss till experter och ett av de riktigt stora problemen med Coronaviruset, COVID- 19, är att experterna tycker olika. Statsepidemiologen Anders Tegnell har kritiserat internationella experters rekommendationer som alltför långtgående och medan andra länder tar till alltmer drastiska ingrepp i människors frihet tror han att läget lugnar ner sig.

Våra grannländer gör annorlunda och en hård öppen ordväxling har uppstått mellan Tegnell och hans motsvarigheter i Norge.

När experter tycker olika tar de ut varandra, det är den enkla sanningen. Man vet inte vem man ska lita på. Och då tilltar oron och kan urarta i ren panik. Problemet är ju att detta är så nytt, att viruset beter sig så annorlunda gentemot tidigare pandemier och att ingen riktigt vet. Det är komplicerat.

I sociala medier står lägren mot varandra och nyanserna är som vanligt närmast obefintliga. Anders Tegnell har fått oerhört mycket hat och glåpord. Samtidigt har det bildats en fanclub för honom på Facebook. Som om det handlade om att hata eller hylla bidrag i Mello!

Sverige sticker ut i världen genom att satsa mer på frivillighet än på tvångsåtgärder som en lång rad länder. Och ingen kan idag säga att det är fel. Italiens och Spaniens dödssiffror har stigit brant, medan Sverige – hittills – haft en planare kurva.

Men det jag noterar är att min egen omgivning går mycket längre i försiktighet än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

Om man inte har symptom och inte tillhör riskgruppen över 70 år så får man gå till jobbet. Min arbetsplats , där alla är under 70, är tom och har varit så i flera veckor. Alla jag känner, som kan, jobbar idag hemifrån.

Vi får gå på restauranger, och bo på hotell. Det gör vi nästan inte alls längre, lokalerna ekar tomma och nu haglar varslen. Arbetsförmedlingen varnar för att vi kan vänta massarbetslöshet på grund av ett förlamat näringsliv.Finansminister Magdalena Anderssons prognos är nio procents arbetslöshet.

Vi får gå och handla, ändå tar allt fler möjligheten att beställa mat digitalt och få den hemkörd.

Friskis & Svettis är öppet och SATS nyöppnat efter en kort tids stängning. Men jag har, som många andra, pausat mitt gymkort.

Jag ser äldre människor på promenaden i vårsolen som nästan tar ett skutt ner i diket när de möter  folk. Man håller mer än två meters lucka.

Samtidigt ser jag en klunga barn som ska ha fotbollsträning och deras föräldrar på idrottsplatsen, ett virrvarr av människor tätt sammangyttrade.

Och kanske är det också rätt. De tillhör inte riskgruppen och kanske uppnår vi en ”flockimmunitet” genom att de som är unga och friska får smittan med lätta symptom, men låter bli att föra den vidare till far- och morföräldrar och moster Bettan som är överviktig och har diabetes.

Problemet är att vi inte vet. Ingen vet vilken linje som varit bäst förrän efteråt. Eller som någon cyniskt sagt om ländernas olika linjer: ”Vi får räkna våra döda efteråt. Den som har minst döda vinner”.

Vi ska naturligtvis lita på experterna när det gäller alla råd om hygien, att till exempel tvätta sig länge och hellre använda tvål än handsprit, att hosta i armvecket och undvika att peta sig i näsan.

Men ytterst är det våra egna liv och dem vi håller kära det handlar om. Vi ska lyssna på experter, men ytterst är det vi själva som tvingas ta konsekvenserna av våra val. Det är precis som när vi tar råd av skatteexperter, av experter som vet precis med vilken metod vi ska gå ner  i vikt, eller för den delen experter på krishantering.

Blir det en skattesmäll, några kilo till på vågen eller – det värsta scenariot – intensivvård för Coronaviruset så kan vi näppeligen skylla på att ”vi litade på experterna”.

Därför är alla de svenskar som idag går längre än de måste för att skydda sig själva och de sina de klokaste.

Just nu är vi tre krishanterare som ger råd i branschtidningen Resumé till byråer som hamnat i kris på grund av Corona. Jag tycker de som läser ska ta oss med en nypa salt, särskilt om vi tycker olika. Om det är ditt företag det handlar om så gäller samma sak: du får ta konsekvenserna om det blir katastrof. Lyssna på experterna, men lita också på din magkänsla.

Paul Ronge

Utan insyn inget immunförsvar – därför är Akademiens kris så djup

Svenska Akademien har gått från hemlig och överlägsen elitklubb till var mans niding. Alla talar om krisen, man har klätt sig i knytblus för att visa solidaritet med den sparkade ständige sekreteraren Sara Danius och skämten haglar om de fina hermelinerna som nu, blossande av skam, tvingas kräla i stoftet.

Kanske har  Jonas Gardell satt fingret på den absolut viktigaste orsaken till krisen: ”Bakom slutna dörrar sker alltid något skamligt”. Han liknar Horace Engdahl med Gollum i ”Sagan om ringen”. All makt korrumperar och efter ett tag förvandlas det som var ett ansvar till en upplevd rättighet, något man försvarar med näbbar och klor. Och precis som Gollum blir så Horace Engdahls röst alltmer primitiv och grötig i sitt krav att behålla klenoden med all makt och alla förmåner.

Hans omdöme att Sara Danius är den ständiga sekreterare som lyckats sämst sedan 1786 (alltså av alla någonsin) blir ett meningslöst gläfsande som bara inger löje. Horace Engdahl kan nog betrakta sig som bortgjord hos svenska folket på obestämd tid.

Kriskonsulten Jeanette Fors-Andrée benar pedagogiskt upp de fel som gjorts i krishanteringen här i TV4.

Och naturligtvis är den offentliga pajkastningen helt förödande. Här har vi en av de mest internationellt ansedda svenska institutionerna av alla – som delar ut Nobelpriset i litteratur – och de ger sig på varandra som småbarn i en sandlåda.

Men grunden är ju oviljan hos majoriteten av Akademiens ledamöter att ta tag i kärnfrågan:  Ska de hantera kritiken med respekt eller ska de fortsätta att låtsas som om det regnar?

Jag,  som arbetat med krishanteringar i 20 år kan sammanfattningsvis konstatera: Inget gör ett varumärke (oavsett om det handlar om ledare, stjärnor, förebilder, organisationer eller företag) så skört som bristen på insyn. Bakom stängda väggar frodas divalater, korruption, mobbing, sexuell diskriminering, vänskapskorruption, förskingring och andra mänskliga olater som allra bäst. Insyn och förmåga att förstå och ta till sig kritik stärker varumärkets ”immunförsvar”. Man lär sig av omvärldens reaktioner, rättar till det som behöver rättas, och går vidare.

Den första och absolut viktigaste frågan att ställa sig i en uppseglande kris är – vad ligger det i kritiken? Och om jag upplever att en del av den är berättigad – vad gör jag då för att så snabbt som möjligt rätta till det som gått snett. Mycket vanligt är annars att man går in i förnekelse och motattacker: ”JAG har inte gjort något fel! Det är kritikerna som är illvilliga och dumma, eller ”det är en konspiration”, eller ”alltihop är mediedrevets fel”.

Sara Danius valde, enligt min mening, den rätta vägen genom att visa respekt för kritiken och vidta åtgärder. Hon erkände ”kulturprofilens” härjningar, hon tog in en oberoende advokatbyrå. Eftersom detta både handlade om vänskapskorruption och misstänkt jäv, genom Katarina Frostensons koppling till ”kulturprofilen” så hade krisen kunnat lösas långsiktigt om Frostenson blivit utesluten i den omröstning som genomfördes. Jag har uppfattat att Danius långsiktiga lösning var just att Svenska Akademien måste moderniseras, öppna sig mot svenskt kulturliv mera brett och bli mycket mer kommunikativt transparent.

Istället fick hon  själv sparken. Och Svenska Akademien verkar sitta fast i en permanent och olöslig kris.

Min viktigaste resurs i krishanteringar är erfarenhetsbanken. Och den visar hur just detta med brist på insyn (och insikt) leder till katastrof nästan varje gång. 1980 avgick Transportbasen Hans Ericson efter omfattande representation på medlemmarnas bekostnad, en lyxlägenhet han fick på Östermalm och skattefusk. Han vägrade se någon substans i kritiken och ägnade all sin kraft att jaga ”läckor” och kritisera journalister. Hade det kunnat ske med bättre insyn och kontroll från revisorer?

I många år höll sig fackpampar hyfsat i skinnet, men 2016 var det dags för praktskandalen i Kommunal, med lyxresor, sjöar av sprit och uthyrning till en porrklubb. Ordföranden Annelie Nordström bad om ursäkt ”från djupet av sitt hjärta”. Vad tror ni om insynen? Hur kunde annars det skandalösa beteendet eskalera så fullständigt?

Och Sverker Martin-Löf som i decennier var en djupt respekterad företagsledare, som föll så tungt i SCA-skandalen 2015 med privatjet, jaktklubb och helikoptrar som fick hämta jagande direktörers whisky och plånböcker. Martin-Löfs ovilja att se någon substans i kritiken att direktörerna blivit fartblinda och hans envetna försvar att alltihop var en konspiration och ett mediedrev tvingade ju fram dramatiska ledarförändringar i Industrivärden och Handelsbanks-sfären. Knappast heller där någon insyn eller insikt. Inte heller fanns någon slav vid triumfvagnen som viskade i Martin-Löfs öras att inte heller han var odödlig.

Jag kan bygga på med exempel i det oändliga. Med insyn och insikt att man har ögonen på sig följer ju för normala människor ett konsekvenstänkande. Som: ”Om vi mutar i Uzbekistan så kanske vi får svårt att förklara det”. Eller: ”Om jag snor en massa pengar från en hjälporganisation jag jobbar för så kanske jag hamnar i finkan”. På psykopater hjälper ju inte sådana resonemang, men oftast på alla oss andra. Att agerande kan få konsekvenser.

Så min slutsats är given. En medling mellan Engdahls och Danius  världsbilder verkar oförenligt som eld och vatten.  Alla ledamöter i Svenska Akademien borde därför ställa sina platser till förfogande och en kunnig kommitté arbeta om stadgar och arbetsrutiner så de stämmer bättre med 2018 än 1786. Gärna under ledning av Sara Danius, som ju har hela bilden. Man måste kunna avgå ur en förening, allt annat är bisarrt. Och nya måste kunna väljas in. De enda tidigare ledamöter jag just nu ser som helt logiska i en sådan nybildning är Danius själv, Klas Östergren, Peter Englund, Kjell Espmark, Per Wästberg, Sara Stridsberg, Jesper Svenbro, Lotta Lotass och Kerstin Ekman. Resten av gänget kan gärna väljas nya.

Andra skriver intressant om Svenska Akademien.

Paul Ronge

VW – bubblan som sprack

Min kära morfar hade en ”VW-bubbla”. Den puttrade och gick i decennier fram till sent 1960-tal. När han dog var det den jag övningskörde i. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av tyget i den lilla blå bilen, brummandet från motorn och känslan av pålitlighet.

Tysk kvalitet, trygghet, pålitlighet, hederlighet. Samma värden som på senare tid gjort Tyskland till ekonomisk och politisk stormakt i EU och Angela Merkel till den  mest respekterade ledaren.

VW:s avgasskandal är av en magnitud som är svår att fatta. Det är hart när omöjligt att överblicka de framtida konsekvenserna. Enligt vissa beräkningar kan krisen komma att kosta VW minst 215 miljarder, 60 miljarder har redan avsatts. VW har stoppat alla investeringar och aktien har rasat. Bedömare säger att VW-krisen kan få större betydelse än den grekiska skuldkrisen. Enligt Dagens Industri papperstidningen (7/10 2015) berättade den nya VD:n Matthias Möller att investeringsbudgeten ska kapas med 800 miljarder kronor på ett personalmöte för över 20 000 medarbetare i VW-staden Wolfsburg.

Värre än de ekonomiska förlusterna är förstås förtroendekrisen – att ett av världens mest ansedda företag fuskat med en app för att klara utsläppsgränser vid kontroller.  VW:s  varumärke kan just nu liknas vid ett kraschat bilvrak där bekymrade mekaniker skakar på huvudet och undrar: ”Kan vi få liv i skrället igen?”

”Mekanikerna” är i detta fall den stab av anställda kommunikatörer och inhyrda konsulter som säkert i detta nu brottas med hur VW ska kommunicera den mardröm biljätten har hamnat i.

Som krishanterare är jag ganska fascinerad – finns det någonting VW nu kan göra PR-mässigt för att lyfta sitt raserade förtroende?

Viktiga saker har redan gjorts. Förre VD:n Martin Winterkorn fick sparken, trots att VW in i det sista dementerade ryktena som ”nonsens”. Ny ordförande blir Hans Dieter Potsch. Bra så. Trappan måste städas uppifrån och något annat än byte av ledning var inte att vänta.

VW har bett om ursäkt, även om det skett med diverse brasklappar om att bara en liten begränsad krets känt till fusket.

Med sitt halsbrytande tvärstopp för nya investeringar markerar också VW att de sparar i ladorna för kostnader som kan bli gigantiska.

Men vad går det att säga eller göra när man så uppenbart och girigt kalkylerande har fuskat?

Jag jämför med Ludmila Enqvist. Den gamla häcklöpardrottningen dopade sig för att vinna en bobsleigh-tävling och åkte fast år 2001. Trots att hon skrev ett öppet brev där hon  bad hela svenska folket om ursäkt så hämtade hon  sig aldrig. Hon tvingades i flera år emigrera till Spanien för att komma undan pressen.

Eller Lance Armstrong. Cykelvärldsmästaren som år in och år ut ljög om att han inte dopade sig. För att sedan till slut erkänna. Han har kallats ”en skam för cykelsporten”. Vi älskar att hata fuskare. Själv avslöjade jag Transportbasen Hans Ericson 1980 som skattefuskare, ledningen skrev om inrikestraktamenten till utrikestraktamenten för att undvika skatt. Det tvingade fram Ericsons avgång. Fiffel, bluff och mygel är säkra biljetter till avgång.

Det VW har gjort är ju som att ”dopa” bilarna för att klara avgaskontroller. Som Armstrongs doping, men miljoner gånger värre. VW har fuskat med 11 miljoner bilar och sannolikt bävar nu biljätten över alla de rättsprocesser som kan väntas.

Det finns alltså helt enkelt inte mycket att säga, hur skickliga och slipade internationella PR-byråer VW än väljer att använda. Jag tror de skulle få lika svårt som jag att formulera vettiga huvudbudskap som svar på medias frågor. Vad svarar man till exempel på frågan: ”Varför gjorde ni det?” Finns det något annat trovärdigt svar än: ”För att tjäna pengar”?

Blir man avslöjad med fingrarna i syltburken kan det nästan bara bli värre att försöka förklara sig. Därför tror jag det enda VW kan hoppas på är tiden. I krishantering är det verkligen så att tid läker sår. ICA har kommit tillbaka helt och hållet efter köttfärsskandalen 2006. Starkare tror jag till och med. Percy Barnevik har fått hela sitt förtroende och anseende reparerat efter pensionsskandalen, även om det tog tid. Fortsätter VW att göra bra bilar och gör rätt för sig gentemot både myndigheter och kunder efter avgasbluffen så finns det en chans.

För alla andra, företag, myndigheter, organisationer, offentliga personer – alla som har behov av en god och förtroendefull relation med omvärlden: Låt VW bli det varnande exemplet. Tänk efter före! Får man någon kreativ kommersiell idé – som att muta en diktatorsfamilj, eller bygga en vapenfabrik i ”Långtbortistan” ; fundera då på vad du ska svara om det hamnar i Uppdrag Granskning eller på Expressens förstasida. Kan du inte förklara vad du gjort kanske det är bäst att inte göra det.

Det bästa (även om det inte alltid hjälper) är att en kompetent kommunikationschef sitter i ledningsgruppen och kan lägga PR-mässiga aspekter på beslut innan de tas.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Alice Bah Kuhnke-när makten saknar skyddsnät

Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Den sanningen måste svida för Alice Bah Kuhnke, hennes första tid som kulturminister har varit rena katastrofen.

Det är lätt att tycka synd om henne; kvinna, afrosvensk, med ett förflutet från Disneyklubben – långt från den vita medelålders heterosexuella man som vänstern älskar att hata. Så har det också dykt upp en försvarsarmé som hävdar att Alice Bah Kuhnke blir mobbad av ”kultureliten” på ett sätt som en manlig motsvarighet aldrig skulle bli. ”Skäms för helvete”, skriver till exempel Maria Sveland i ETC den 13 oktober och menar att hon ”förlöjligas och sexualiseras”.

Alice Bah Kuhnke kanske själv tror på den analysen. Hon har *avverkat* (Se uppdatering) flera pressekreterare under den här korta tiden, uppenbarligen har hon ansett det vara deras fel. I SVT Kulturnyheter förklarade hon karskt med ett Mowglicitat: ”Jag är tuffare än somliga tror”.

Problemet är att analysen är fel.  Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”.  Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”

I Resumé vänder både Jeanette Fors Andrée och jag oss mot att Bah Kuhnke attackeras hårdare för att hon är kvinna.

Ingen av de kulturjournalister som kritiserar Bah Kuhnke kan anklagas för att vurma för en ”manlig vit heteronorm”, kanske allra minst Åsa Linderborg som jag tycker klockrent formulerar problematiken i rubriken: ”Makten är en svart kvinna” och den logiska följden: ”makten ska granskas”.

Det är alldeles för lättköpt att avfärda kritiken med att kulturministrar alltid får skäll, eller det föraktfulla:  ”kultureliten är svår att tillfredsställa”.

”Får inte Alice Bah Kuhnke professionell medierådgivning?” frågar Expressens  chefredaktör Thomas Mattsson i en bloggpost, som faktiskt andas omtanke om Bah Kuhnke.

Han har en stor poäng. Bah Kuhnke har gått från en populär kändis till en – vad jag förstår uppskattad- generaldirektör för Ungdomsstyrelsen till sin nuvarande position som är ett hundra procent makt, precis som Åsa Linderborg skriver. Vilken medierådgivare som helst skulle kunna tala om detta för henne: ”Du kan inte ta positionen som David när du har sådan makt, du kommer att granskas och om välmenande vänner tar fram offerkortet i ung afrosvensk kvinna så kommer du bara att förminskas och försvagas”. Så hade jag sagt om jag fått chansen – och från den utgångspunkten försökt hjälpa henne.

Det som händer toppolitiker som hamnar i hetluften som förra försvarsministern Sten Tolgfors, före detta partiledaren Håkan Juholt och nu Alice Bah Kuhnke är att de inte tar professionell hjälp utifrån, utan de använder sina partigängare som medierådgivare. Då blir det lätt en bunkerkänsla av ”vi mot dem”. Alla kritiker är ”dumma och har fel”.

Med de kunder jag har brukar jag inleda i en krishantering med att fråga inte var media har fel, utan var de har rätt i kritiken. Så börjar man med att hantera det, istället för att sätta på skygglappar och bygga vallgravar.

Jag tror det är en ganska bra utgångspunkt.

Andra skriver intressant om Bah Kuhnke.

Paul Ronge

Uppdatering: Utbildningsdepartementets statssekreterare Helene Öberg skriver nu till mig på Twitter: ”hon har inte avverkat flera pressekr, det är befintl anställda som turas om.Jag vet inte om detta förtydligande gör Alice Bah Kuhnkes situation så mycket bättre, men vidareförmedlar ändå denna korrigering.

Juholt skakar i fosterställning och alla är nakna

Här är en av mina värsta mardrömmar, som återkommer med några års mellanrum:

Jag står i en talarstol och plötsligt märker jag att hela publiken sorlar och ser besvärad ut.

Jag får en isande känsla och tittar ner. Inga byxor. Inga kalsonger. Jag brukar vakna direkt, kallsvettig och lättad att allt bara var en dröm.

Lite samma känsla får jag när jag läser Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.  Alla är nakna. Fullständigt hänsynslöst, helt enligt den journalistiska principen om konsekvensneutralitet, klär han av VU och kansli – både vänner och fiender – och hänger ut dem att titta på. Han sitter på en massa interna VU-protokoll och bandupptagningar och hade, så länge det varade, fullständig access till Håkan Juholt och hans sätt att tänka.

Poängen är att Sven-Eric Söder, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Carin Jämtin, och alla andra Socialdemokrater som valsar omkring i denna maktsåpa säger som de gör i trygg förvissning om att det aldrig någonsin kommer att komma ut. De talar klarspråk, på ett sätt som de sällan eller aldrig gör offentligt eller framför journalisters mikrofoner. Och allt är ett maktpolitiskt spel, där riktningen blir allt tydligare: Juholt är en katastrof och måste bort!

Suhonen gör något i sin bok som professionella journalister alltför ofta inte lever upp till: Han låter även den han kritiserar få ge sina bästa argument! Det betyder att Ylva Johansson, Damberg, Jämtin och Lundby-Wedin, åtminstone i mina ögon, ofta framstår som smarta och kloka, inte minst i debatten om Juholts velande om A-kassehöjningen. Han förminskar dem inte för hur de argumenterar, utan  koncentrerar sig på att slå på dem politiskt. Likt en gammeltestamentlig profet kastar han ljungande blixtar mot de otrogna som, med hjälp av slipade PR-konsulter, drar hans parti åt höger. Som ”när Lenin kommit till stan”, tycker Göran Greider.

Juholt får också sina slängar av sleven och framstår ibland som en lallande idiot i Suhonens bok, trots att det ångar kärlek till honom mellan sidorna. Juholt tror att ”Damberg är rökt” om han tar Waidelich till ekonomisk talesperson. Jag undrar hur stämningen mellan Damberg och Juholt kommer att vara när de stöter på varandra i riksdagskorridorerna? Juholt ligger i fosterställning och skakar i sin sambo Åsas knä. Juholt skickar sms till Suhonen att ”han gått sönder”. Juholt skriver spontana Facebookuppdateringar efter fyra glas vin. Juholt är för konflikträdd för att tala om att det vid ett tillfälle är så mörkt så han inte kan läsa sitt talarmanus så han försöker improvisera istället. Juholt blir fet och beordras av Suhonen att börja med GI.

Jag tyckte, när det begav sig, att Juholt bland annat fälldes för att han sköts sönder inifrån och var föraktad av reportrarna; för svulstig, för ”bonnig”, alltför långt från den ”cityslicka” politiska eliten. Rätt mycket av detta beskrivs i boken.

Boken blir ett läsvärt tidsdokument genom att Suhonen så naket refererar vad som hände internt, det är ”kiss and tell” på högsta politiska nivå.  Jag blev  ofta kritiserad när jag var politisk reporter för att vara alltför intresserad av ”spelet”, av maktkampen och personmotsättningarna. Men tala om att detta VU-gäng framstår som skvallriga makthungriga intrigörer med Machiavelli som husgud! Hade jag vetat då vad Suhonen beskriver nu så hade jag bett de politiker som skällde på mig att slänga sig i väggen.

Däremot tror jag inte en sekund på den stora politiska konspiration som  Daniel Suhonen målar upp. Som om fällandet av Juholt vore ett beställningsjobb från Wallenberg och de riskkapitalister som vill göra vinst på välfärden, genomfört av en partihöger som till stor del består av lobbyister och PR-proffs. Det är att ge Juholt en alldeles för stor politisk betydelse.

Suhonen skriver själv att Juholt, när han redan nästan var sönderskjuten, först vägrade ta hans råd att attackera de privata välfärdsvinsterna, för att sedan göra en kovändning och klockan 8 på morgonen samma dag talet skulle hållas bestämma sig för att gå till generalattack. Det pekar ju på en vinglighet som står i bjärt kontrast mot att Juholt skulle varit en röd fara för riskkapitalisterna i vården.

Man behöver inte gilla Suhonens politik för att ha ett stort utbyte av boken. Själv tror jag Suhonen längtar tillbaka till en Socialdemokrati som aldrig egentligen funnits vid makten. Vänstern har alltid varit sidekick till en pragmatisk höger när Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Branting, Erlander, Carlsson, Sahlin, Persson: Alla har i huvudsak fört en högerlinje. Olof Palme var ett undantag eftersom han kombinerade en praktisk politik som ofta var högerpragmatisk med en flammande vänsterretorik.

Vänstern i partiet har haft sin styrka hos gräsrötterna. De som kokade kaffet och organiserade första maj-demonstrationerna, medan partihögern drack kaffet och förberedde talen.

Så kom då Juholt som verkligen var förälskad i sin egen retorik. Vänstern såg en frälsare och gav honom stående applåder.

”Du är för snabb och saknar kompass”, sa Wanja Lundby Wedin.

Andra skriver intressant om politik

Paul Ronge

Löfvens första stora krishaveri stavas Omar Mustafa

Rabaldret som nu slutat med Omar Mustafas avgång med buller och bång ur Socialdemokraternas partistyrelse efter rekordkorta sex dagar är ett av de värsta exemplen på usel krishantering jag sett från ett parti.

Allt började totalfel med att valberedningen föreslog Mustafa närmast kuppartat, några timmar innan omröstningen, utan att tänka på konsekvenserna. Att Mustafa bjudit in antisemister med öppna nazistsympatier och homofobiska resonemang till seminarier, att han twittrat om att man borde sända JAS-plan mot att bomba Israel, att han som ordförande för Islamiska förbundet också haft kopplingar till Muslimska brödraskapet, allt detta var ju känt.

Orsakerna må vara att Stockholms arbetarkommun och valberedningen ville stärka partiets profil bland muslimer, att de ville peta Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson, eller helt enkelt ”hål i huvudet”. Men gör man fel från början så blir också fortsättningen fel, det är en bitter erfarenhet från all krishantering. Som när du börjar med fel skruvar när du ska montera en IKEA-möbel.

Det viktiga — som faktiskt skiljer ut Mustafa-krisen från en mängd liknande historier bland partier — är: Med en avgång brukar den aktuella krisen vara över. Så har det varit med Mona Sahlin och Håkan Juholt i Socialdemokraterna, med Cecilia Stegö-Chiló, Maria Borelius och Sten Tolgfors i Moderaterna.

Men Mustafas avgång har skärpt krisen för Socialdemokraterna, ökat motsättningarna och väckt fler frågor än den besvarar!

Krisen eskalerar ju direkt när Mustafa i sitt öppna brev om avgången i Aftonbladet skriver:

”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”

Mustafa är givetvis den som drabbats hårdast av skandalen. Han har blivit rikskändis i en härva av ”guilt by association”, trots att ingen anklagat honom personligen för antisemitism och homofobi. Han har tvingats avgå under förnedrande former. Det är inte svårt att förstå hans vrede, när han med sådan schvung och kraft driver in kniven i partiledningens (ytterst Stefan Löfvens) rygg.

Ty vad ska den svara på Mustafas anklagelse? Har han rätt i att partiledningen uttryckt sig så, så kan jag inte tolka det på annat sätt än att Socialdemokraterna kvalar in som det mest muslimfientliga partiet efter Sverigedemokraterna – vilket vore helt sensationellt. Tobias Billström kan andas ut, hans främlingsfientliga uttalanden är en västanfläkt i jämförelse.

Om Mustafa har fel så måste Socialdemokraterna gå i svaromål. Och det är då frågorna tornar upp sig. Exakt varför menade Löfven att uppdraget som ordförande i Islamiska förbundet inte gick att förena med att vara med i partiledningen? Är det generellt så att uppdragen aldrig går att förena? På vilken nivå får man vara aktiv i ”det muslimska civilsamhället” och ändå väljas till en topposition i Socialdemokraterna? Vilka åsikter exakt var det hos Mustafa som, efter hans pudlanden i media, ändå gjorde att Löfven tvingade honom att avgå? Om det handlar om den bristande jämställdheten i Islamiska förbundets program så måste väl ALLA förbundets medlemmar då vara diskvalificerade?

Alla som följer samhällsdebatten i traditionella medier och dreven som blossar upp i sociala medier vet att denna typ av frågor är minerad mark. Debatten hamnar lätt på Sverigedemokraternas planhalva. Den bli hätsk och intensiv. Och det är Socialdemokraterna själva som ställt till det. Alltihop är ett dribblande självmål.

Veronica Palm, ordföranden i Stockholms arbetarkommun och en av de allra mest ansvariga att denna soppa uppstod, säger att ”situationen blev ohållbar”.

Det man kan misstänka är att Socialdemokraterna helt enkelt agerat i panik, att det var ”mediedrevet” som gjorde ”situationen ohållbar”.

I så fall är det mycket allvarligt. Partiledningen ställde till med krisen utan att tänka efter, och försöker gå ur den med samma brist på eftertanke.

Som @AndraAnais skriver idag på Twitter:

”Obegripligt hur man kan sköta något så illa. Som om man velat tillfoga sitt eget parti maximal skada.”

Stefan Löfven har hänvisat till att frågan om Omar Mustafa hanteras av Stockholms arbetarkommun, då det är den som nominerat honom.

Det är, som Aftonbladets Lena Mellin skriver, inte snyggt. Det här är Stefan Löfvens första stora kris  efter 14 månaders smekmånad och skickligt manövrerande. Det är nu han får visa om han också är duktig på att släcka bränder.

Andra skriver intressant om Mustafa-krisen.

Paul Ronge

Uppdatering 1: Jämför gärna med hur Moderaterna Tomas Tobé och Cecilia Magnusson försvarade Waberi i Gefle Dagblad för en tid sedan.

Uppdatering 2: Experten på extremhögern och journalisten Anna-Lena Lodenius skriver initierat och intressant om härvan.

Annie Lööfs kris — om teflon, mediespinn och ”Bagdad Bob”

Annie Lööf kastade sig hals över huvud hem från semestern, tog tag i den krisartade debatten om Centerns idéprogram och får nu mycket beröm för sin krishantering, inte minst från erfarna politiska reportrar som Aftonbladets Lena Mellin och TV4:s Anders Pihlblad. ”Jag tror detta var Annie Lööfs politiska genombrott”, sade Mellin beundrande i TV4:s Nyhetsmorgon.

Jag har i flera sammanhang de senaste dagarna kommenterat Centerns kris utifrån den avgrundsdjupa klyfta jag tycker mig se mellan den nyliberalt Timbro-präglade Stureplanscentern (som Annie Lööf under en lång tid hänförts till) och den folkrörelse som Centern var, och kanske i viss mån fortfarande är, på den svenska landsbygden.

Timbros VD Marcus Uvell är närmast lyrisk över idéprogrammet, vilket kommenteras vasst och analytiskt av Dagens Arena idag.

Allra kärvast i sin kritik var kanske DN:s gamle politiska redaktör Svante Nycander som i DN Debatt menade att Centern låtit sig infiltreras av Svenskt Näringsliv och Timbro.

I TV4 Nyheterna på fredagskvällen talade jag om en konflikt ”av galaktiska mått” mellan dessa båda falanger. Den visas i blixtbelysning av ett debattinlägg från en fullständigt rasande centeravdelning i Färgelanda som hotade med att inte betala medlemsavgifterna om idéprogrammet inte kastas i papperskorgen.

I SVT Debatt har jag utvecklat mina tankegångar under rubriken: ”Annie Lööfs tabbar för tankarna till Juholts fall”.

Jag tycker hela debatten visar att klyftan är avgrundsdjup mellan socialliberaler och nyliberaler i Centern, kan knappast tänka mig så aparta ”partikamrater” som Alexander Bard å ena sidan och den gamle centerledaren Olof Johansson som gick armkrok med sossepampen Göran Persson å den andra.

Men vad är det då som gör att den garvade politiska kommentatorn Lena Mellin faller i storögd beundran för Lööfs krishantering? Är det för att Lööf verkligen visar insikt om allvaret i situationen och visar på möjliga kompromisser mellan falangerna?

Nej, det vi ser Lööf göra är att komma med snabba, välrepeterade svar, gå fram ytterligt självsäkert i TV-rutan och inte darra på manschetten när det gäller att ta avstånd från platt skatt (vi är socialliberaler och bryr oss om varann), månggifte (fast hon själv så sent som 2006 stödde tanken) slopad skolplikt mm. Arbetsgruppen har diskuterat ”fel frågor”, säger hon i intervju efter intervju. Det betyder att trogna vapendragare som Fredrik Federley naturligtvis blir vilsna och konfunderade. De vet ju vad Annie Lööf tycker egentligen. Och hon undviker hela tiden att diskutera frågan om hon kan ha tappat förtroende genom att ha tillsatt en arbetsgrupp som lägger förslag som får stora delar av Centern att gå i spinn.

I fredags höll den skickliga kriskommunikatören Jeanette Fors-Andrée ett bejublat föredrag för min kära Rotaryklubb, Stockholm-Djurgården. En av hennes teser var just detta att Lööf undviker kärnfrågor som hur hennes förtroende påverkats, genom att agera ”teflonpolitiker”. Fors-Andrée har studerat kriskommunikation i sju år och är väl bara en disputation från att bli den första i Sverige med en doktorstitel i kriskommunikation. Vi kommer påfallade ofta till samma slutsatser, trots att hon studerat ämnet på akademisk elitnivå och jag under 15 år lär mig av min egen praktik när det gäller krishantering.

Jag tycker ibland det kan bli för mycket teflon, för mycket mediespinn, för ”skicklig mediehantering”. Man underskattar publiken. Annie Lööf ler och säger att idéprogrammet efter diskussion kommer att bli ”fantastiskt”. Jag tror de flesta med intresse för politik ser att Centern har jätteproblem och de blir då konfunderade om Annie Lööf agerar ”Bagdad Bob” (Saddam Husseins desinformatör som skrek att läget var under kontroll ända tills USA brakade in Bagdad och han fick fly hals över huvud).

Nu har ju andra partier också spänningar. Jag tror att konflikten mellan höger och vänsterflyglarna i Socialdemokratin är av minst samma ”galaktiska mått” som mellan Alexander Bard och Grinstadbönderna på Dalboslätten. Men Socialdemokraterna är så stora så de kan slänga köttben åt i stort sett alla falanger. Centern har i de senaste mätningarna legat under fyraprocentspärren. Då kanske partiet inte har råd att experimentera, som Jonas Morian föreslår i detta intressanta blogginlägg, som går stick i stäv med vad jag tror.

Jag önskar Annie Lööf allt gott och om hon klarar detta och får sitt ”genombrott” som Mellin säger så är det ju utmärkt. Alltför många kvinnor tvingas avgå på tveksamma grunder, medan gubbar med gedigna kontaktnät får vara kvar.

Beviset på kakan är kakan själv. Smakar den bra så har den också bakats bra. Det återstår faktiskt att se om Lööf får ett ökat eller minskat förtroende i opinionsundersökningar efter hennes framträdande. Lyckas hon säger jag som fransmännen: ”Chapeau”, eller ”Hatten av!”

Andra skriver intressant om Centern.

Paul Ronge

Uppdatering: Kan inte undanhålla mina läsare denna sprudlande roliga och samtidigt djupt tänkvärda betraktelse om Annie Lööf och Centerns kris från Fredrik Antonsson, aka @sjattemannen.