Pengarna eller livet – Coronakrisens hårda knäckfråga

I torsdags medverkade jag i P1 Morgon om den negativa Sverigebilden som uppstått i omvärlden utifrån att Sverige valde en annan väg i Covid-19-krisen (Intervjun med mig börjar 5 minuter och 37 sekunder in i klippet).

I en så komplicerad fråga hinner man inte få så mycket sagt på fem minuter och det är inget att säga om. Som gammal reporter vet jag ju att media måste tidsbegränsa och prioritera och jag är tacksam för de minuter jag fick.

Men det betydde att jag tvingades koncentrera mig på en fråga: Att Folkhälsomyndigheten (FHM) och regeringen som litade till den (eller gömde sig bakom den, välj själv) har agerat stöddigt och kaxigt i sin kommunikation. Jag använde ordet megalomani som betyder  storhetsvansinne. Det är hårt och har naturligtvis inte varit tonläget hela tiden. Men tillräckligt ofta för att kommunikationen blivit tondöv och bidragit till den negativa Sverigebilden

I inslaget tar jag bland annat upp statsepidemiologen Anders Tegnells fråga: ”Har hela världen blivit galen?” när han sommarpratade i P1.”Vi har gjort rätt och alla andra har gjort fel” blir slutsatsen. Och en sådan kaxighet straffar sig, framför allt eftersom vi så kapitalt har misslyckats med att skydda våra äldre äldre på vårdhemmen – det som skulle vara själva huvudstrategin för Coronabekämpningen.

Men givetvis hade jag många fler synpunkter på FHM:s  kommunikation, som inte fick plats i inslaget.

Här är några av dem:

När pandemin bröt ut i Wuhan  sa FHM att det var osannolikt att den skulle nå Sverige och även fortsättningsvis bagatelliserades länge hotet. Frilansreportern Emanuel Karlsten har granskat ett antal av de felbedömningar som gjordes.

Visst, viruset var nytt, betedde sig annorlunda mot tidigare virus och det var lätt att göra felbedömningar. Men det kaxiga anslaget i många av intervjuerna över tid är slående, mot bakgrund av hur mycket fel FHM hade.

Frågan om ”världen blivit galen”, kan lika gärna vändas till: ”Har Sverige blivit galet?”

Det bildades Facebook-grupper med titlar som ”Backa Anders Tegnell”. Snart lika passionerade och intensiva som om det handlade om en motsvarighet till AIK:s Black Army. Människor tatuerade in hans bild på kroppen. En ung kvinna stoltserar i media med att hon satt tatueringen på smalbenet!

Bara ”en kul grej”, kanske. Men samtidigt dör mängder av äldre äldre, just de som vi skulle skydda med vår strategi, det finns ingen eller bristfällig skyddsutrustning. Tal har uppmätts där vid ett tillfälle 37 procent av människorna på ett äldreboende dog. Och allt oftare ser vi att äldre sjuka döms till döden (aktiv dödshjälp?) där de får morfin istället för att man försöker rädda liv. Anhöriga träder fram och berättar att deras mor eller far skulle lämnats att dö om de inte hade gripit in och krävt intensivvård.

Tegnell medger visserligen misslyckandet med att skydda de äldre, men säger samtidigt att ”strategin har varit framgångsrik”. Det resonemanget låter för mig som: ”Operationen var framgångsrik, men patienten dog”.

Märk väl: Jag är inte personen att bedöma om vår strategi har varit rätt eller fel. Den debatten pågår samtidigt och jag håller med de insiktsfulla som säger att det säkert kommer att ta flera år innan vi har full kunskap om vad som var rätt väg och vilka lärdomar vi med säkerhet kan dra.

Just detta gör det än mer skevt att redan nu, när dödstalen på grund av Covid-19, nått 5.500 slå fast att strategin varit framgångsrik.

Varje dödsfall är en tragedi i sig, det tror jag alla vill hålla med om.

Hur kan det då komma sig att Anders Tegnell ställer upp, med midsommarkrans runt håret, i P1 Sommar och kåserar om Spanienresor och annat medan pandemin fortfarande härjar och tar liv eller ger förskräckliga lidanden för många intensivvårdade?

Var finns omdömet hos FHM? Kunde myndigheten inte ha nobbat med hänsyn till att det ytterst allvarliga läget inte gör det lämpligt för statsepidemiologen att sitta och kåsera? Jag har inga synpunkter på P1, som jag förstått fick utstå mycket kritik från lyssnare. De vill ha många lyssnare och klick på webben. Jag tycker bara det visade så otroligt dåligt omdöme och förvånas över att ingen på FHM reflekterade och satte stopp för det.

Mycket i FHM:s kommunikation ger mig känslan av dolda agendor och det är i sig illavarslande.

Till exempel det myndigheten förnekar att det i strategin ingick att uppnå flockimmunitet redan i juni Varför förneka något som vi alla kunde ta del av i maj? Jag uppfattar att FHM tog hänsyn till ekonomin, det var hela grunden till strategin att vi skulle hålla Sverige så öppet och undvika en lock-down. Yngre och yrkesverksamma, som inte utstod så stora risker, skulle få vara igång om de inte hade symptom. Äldre på hem skulle inte få besök av anhöriga och de som var hemma skulle hålla sig i frivillig karantän.

Där de flesta andra länder satte ”rädda liv” som enda och avgörande mål, valde FHM att också ta hänsyn till ekonomin. Det är inte FHM:s jobb, myndigheten ska enbart fokusera på a.tt rädda liv och det gjorde den inte. Enligt New York Times har vi blivit ett varnande exempel som inte ens lyckades bättre med ekonomin genom valet av strategi.

Pengarna eller livet är ju Coronakrisens hårda knäckfråga. Ett samhälle kan inte vara i respirator hur länge som helst, när ekonomin dör så dör också många av andra orsaker än Corona. Men stora delar av omvärlden valde linjen: ”Först räddar vi liv, sedan får vi ta hand om ekonomin”.

Åtminstone visar en sådan linje empati, att man sätter människan främst. Det är förstås mycket lättare att kommunicera.

Så till min sista käpphäst: Den om ansiktsskydden. I stort sett hela världen, nu till och med Covid-19-förnekaren Jair Bolsonaro ser fördelar med ansiktsskydd. Redan på Arlanda måste vi ha ansiktsskydd.  FHM har med krystade förklaringar gått emot strömmen. Det skulle göra att folk blev mindre försiktiga, det skulle göra att människors händer mer åker upp i ansiktet och så vidare. Håll avstånd och tvätta händerna, var FHM:s enda råd.

För mig låter det som att man gjorde en dygd av nödvändigheten. Vi hade helt enkelt inte ansiktsskydd så det räckte och lagret av skyddsutrustning var obefintligt. En mängd personal, som stoiskt och modigt gjorde sitt jobb, trots avsaknaden av skyddsutrustning, bidrog sannolikt till att smittan blev så kraftigt spridd på äldreboendena.

När man misstänker att orsakerna som anges inte är de verkliga och att det finns dolda agendor minskar ju förtroendet för kommunikationen.

Men för att avsluta något mindre dystert: Att inte stänga skolorna verkar ha varit ett utmärkt drag. Ock kanske kommer det om några år att visa sig att det gick lika bra (läs dåligt) oavsett vilka strategier olika länder tog. Men jag hoppas ledarna då har den goda smaken att inte beteckna sin strategi som ”framgångsrik”. 5.500 döda, där vi är nu, kan inte ur någon aspekt som tar hänsyn till de tragedier som skett, betecknas som framgångsrik.

Paul Ronge

Vi kommunicerar alla i skuggan av Corona

Vilken nytändning det har blivit för mig genom samarbetet med Elaine Eksvärd, hennes superentreprenör till man Gustav och deras retorikbyrå Snacka Snyggt!

Elaines och mitt webinar förra veckan ”Kommunikativt ledarskap i kris” var begränsat till 1 000 personer och blev fullsatt. Hela 900 stycken hängde med alla 96 minuterna, inklusive frågor.

Jag hade suttit i en frivillig ökenliknande karantän i över en månad och fick sedan så oerhört mycket respons, smarta frågor och uppmuntrande tillrop via nätet. Att människor man inte hör och ser ändå kommer så nära! Ensam framför mikrofonen var ju de enda ansiktena jag såg Elaines och Snacka Snyggt:s vassa retoriker Pontus Christoffersen,  som modererade, skötte tekniken och förmedlade deltagarnas frågor.

Det här ger naturligtvis mersmak och jag hoppas på många fina samarbeten med Elaine och Snacka Snyggt i framtiden.

Hon och jag har en lång historia bakom oss och det är en av livets märkligheter att ett djävulsvirus skulle bli det som äntligen kickade igång ett digitalt samarbete mellan oss.

Vi fortsätter nu direkt: Den 6 maj har Elaine Eksvärd en workshop där hon presenterar och utvecklar sin retoriska verktygslåda och en vecka senare – den 13 maj 09-12 – är det min tur.

Det kom en flod av frågor via chatten under webinariet den 29 april. En del hann jag svara på, andra inte.

Här försöker jag svara på några intressanta frågor jag inte hann med.

Från Liselott: Nu i dessa tider får man ännu mer tryck på att kunna förmedla på ett bra sätt. Rakt ärligt, men ändå.. Det är svårt och jag skulle vilja ha lite tips på att kunna förmedla mindre bra och bra info.

Svar: Frågan är i sin enkelhet högaktuell. Jag tror att människor idag, trots sorg och personliga tragedier, förstår att Coronaviruset inte är någons fel.  Därför kan SAS varsla 40 procent av sin arbetsstyrka och nästan helt undgå kritik. Även personalen förstår varför detta sker. Alltså: all negativ information som måste förmedlas på grund av Corona ska ges rakt och enkelt. Absolut inte lindas in och utan krusiduller. Men det måste vara äkta! Företag som försöker skylla på Corona för neddragningar och försämringar som har  andra orsaker löper stor risk att hamna i skampålen och tappa allt förtroende. Bra, i meningen positiv, företagsinformation är faktiskt lite komplicerat att förmedla i dessa tider. Den får inte trumpetas ut i alltför glada trudelutter. Hela tiden måste vi veta att vi kommunicerar i skuggan av ett virus som skördar liv över hela världen. Den tonaliteten måste finnas, samtidigt som vi ska behålla och förmedla livsglädje och framtidstro. Det kommer ett liv efter Corona!

Från Marja Witt: Ska bli intressant att veta hur man hanterar denna svåra situation då vi måste säga hej då och önska personal lycka till (då vi måste säga upp dessa) då vi inte vet hur framtiden ser ut.

Svar: Jag vill svara med en verklig händelse, ett föredöme, där den kommunikativa utmaningen var svårare än den är för de som idag varslar på grund av Coronakrisen. 2009 lade Ericsson ner sin fabrik i Gävle. 1 000 fick gå. Em regional katastrof. Men Ericssons ledning åkte till Gävle, fanns på plats, talade med kommunens politiker, lovade att göra allt för att hitta ersättningsjobb och argumenterade ungefär så här. ”Det gör ont att lägga ner, vi förstår att det är fruktansvärt för de anställda. Men priskonkurrensen från omvärlden är sådan att vi inte klarar att ha alla enheter i Sverige, en måste läggas ner. Det är som att vi skär av ett finger för att undvika att tvingas amputera hela armen”. Här ser ni hur LO:s husorgan Arbetet (som verkligen inte brukar berömma storkapitalet) skriver att Ericsson gjorde ”en snygg sorti”.

Slutsats: Var på plats, känn och visa empati, väj inte för att samtala med förtvivlade medarbetare, försök hjälpa till att outsourca eller finna ersättningsjobb. Bara att du hjälper till med det formella att kontakta arbetsförmedlingen kommer att uppskattas. Människor är kloka. Någonstans vet de flesta att neddragningar på grund av Corona inte är företagets fel.

Från Gabriella Altunkaynak: Jag undrar hur vi ska arbeta för att bibehålla det vi lärt oss/lär oss av denna kris. Jag tror att vi människor har en tendens att agera när krisen inträffar, men att det är lätt att glömma vad vi gjort och utvärdera det när krisen är över. Man pratar om ”nya tag”, men inte så mycket om utvärdering av agerandet. Gärna tips på hur man kan tänka där.

Svar: Är det något vi kan lära så är det ju att de värsta kriserna nästan alltid kommer oväntat, slår som en blixt från klar himmel. Kommer ni ihåg milleniumskiftet, när alla trodde att världen i princip skulle avstanna på grund av IT-haverier? Inget hände ju. Och hur många trodde att vi skulle få en  näst intill 30-talsdepression i världsomfattning på grund av ett virus? Det är viktigt att vara bra förberedd, men när det värsta händer måste man också vara beredd att improvisera.

Med det sagt: Har ni fört loggbok? Om ni har dokumenterat hur ni hanterade krisen är det så mycket lättare att se och åtgärda brister. Hade ni en fungerande krisgrupp med människor som hade rätt kompetens och dessutom hyfsat bra personkemi? Jätteviktigt också att krisgruppen inte är för stor. 4-5 personer, helst inte mer. Avslöjades brister i er internkommunikation, kanske glömde ni i hastigheten att ha med HR-funktionen i krisgruppen? Allt sådant kan rättas till till nästa gång. Skänk också en tanke på hur ”futtiga” en del mediekriser är jämfört med vad vi upplevt nu. Att Leif Östling kunde tvingas avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv för att han undrade vad han fick för skattepengarna! Hur en del kändisar blir kölhalade för struntsaker. Kanske kan Corona lära oss bli bättre på att skilja på stort och smått? På liv och död? Då faller vi inte heller lika lätt i farstun inför varje tramsigt mediedrev.

Från 078492: Fråga till både Paul och Elaine: Vad anser ni om medias ”hantering” av Anders Tegnell?

Svar: Medias hantering har varit olika. DN och ett antal forskare ifrågasätter honom hårt och anser att Sverige skulle gjort en ”lock-down” av samma kaliber som till exempel Italien, Spanien, England och Danmark. Men de flesta media har accepterat honom som expert. Det har ju uppstått rena personkulten också, där människor tatuerar in Anders Tegnells ansikte på kroppen!

Jag brukar säga att vi alla är råvara i medieindustrin – vi kommer in som timmer till ett pappersbruk och kommer ut som finpapper eller toapapper.  Vi utnyttjas. Och Tegnell säljer nu lösnummer och skapar klick så att ALLT han gör och säger blir rubriker. Medias ”hantering” av Tegnell blir övervinklad och full av överdrifter.

Jag tycker det är intressant att också vända på det – hur har Tegnell hanterat media? Från början betedde han sig irriterat över att ens bli ifrågasatt, jag tyckte han gjorde ett nästan arrogant intryck. Allt eftersom har hans tonalitet blivit ödmjukare. Han använder oftare uttryck som: ”vi visste inte”, ”Vi förutsåg inte”, ”vi har misslyckats i att skydda de äldre”. Det ger ett ärligt och prestigelöst intryck och dessutom har det sanningens prägel: Viruset är nytt, slår skoningslöst mot vissa medan andra knappt märker av det. Hur ska då ens de främsta experter kunna förutsäga allt? Sammanfattningsvis: I det ständiga rampljuset har han hela tiden blivit bättre på kommunikation. Övning ger färdighet.

Jag ser fram emot att få träffa en del av er i cyberspace på min digitala workshop den 13 maj. Att arbeta och få bidra med mina erfarenheter är för mig ett sätt att leva och hålla tankarna på viruset på avstånd.

Paul Ronge