Uppdrag Gransknings krishaveri

Uppdrag Granskning (UG) är i hetluften värre än någonsin och tvingas krishantera på flera fronter samtidigt.

Det handlar bland annat om UG:s metoder för att med försåtlig insinuationsjournalistik ”avslöja” att Ericsson betalat mutor till IS, och om ett program som pausats där UG tar heder och ära av en litteraturprofil och därför riskerar ett förtalsmål. Som lök på laxen har namnet på den utpekade personen redan avslöjats av Expressen i en podd och denna säger nu att UG ”förstört mitt liv”.

Kvartal, Expressen och Medierna tillhör de som kritiskt granskat granskarna och tvingat UG att löpa gatlopp.

Krishanteringen går så där, kan man säga… Utsatta för medialt tryck agerar UG mer huvudlöst och märkligt än jag sett många makthavare göra – under korseld av bland andra UG –  under mina 25 år som krishanterare.

 

Dagens Opinion skriver i Veckans Brief nr 16 (bild från artikeln ovan, men jag länkar inte då den är exklusiv för prenumeranter):

”I en artikel i Kvartal ifrågasätts Uppdrag gransknings granskning av Ericssons mutaffärer i Irak i en artikel skriven av reportern Per Agerman. Paul Ronge studsar ordentligt på Uppdrag gransknings sätt att hantera granskningen.

–  De svarar på mejl. Den gamla reportern i mig ser det som en jättegrej. Är det något granskande journalister vill, är det att få bort makthavarna från att svara på mejl i stället för närkontakt med journalister.

Själv brukar Paul Ronge försöka förmå sina kunder att ändå ta en intervju i krissituationer.

–  Det syns ju annars, om de svara via mejl, att de inte vågar. Och så gör Uppdrag Granskning det, till och med Fredrik Laurin, som är så genomskarp, svarar med långa mejl i stället för att ta en intervju.”

Kvartals genomgång är som vanligt seriös och grundlig, dessutom pikant kryddad med att en visselblåsare inifrån beskriver hur snacket går inom redaktionen. Agerman bekräftar ju den bild många har av granskande journalistik – vinkeln är bestämd från början.

Ändå måste jag erkänna att jag är kluven i sakfrågan. För det första: ALL journalistik, positiv som negativ, är vinklad – det är själva kännetecknet för journalistiken, det som på ett avgörande sätt skiljer den från forskning och utredningsarbete.

Jag får, när jag läser Kvartals artikel, intrycket att Agerman helst skulle velat se en regelrätt polisutredning, att UG skulle tvingas leda i bevis rent juridiskt att Ericssons pengar gått i IS fickor innan de publicerade reportaget. Så går det inte till. Ofta får mediala avslöjanden stora konsekvenser för att de avslöjar slarv, omoral eller ett tänjande på gränser, samtidigt som de granskade frias i rättsprocesser. Så var det till exempel med förre VD:n Birgitte Bonnesen i Swedbank, som jag bloggade om här.

Då återstår kärnfrågan – är den här granskningen tillräckligt gedigen för att stå på egna ben? Det verkar den inte vara, när Agerman ger så många exempel på motsatsen. Väldigt mycket ”guilt by association” som det heter. Då finns det fog att tala om insinuationsjournalistik.

Som framgår av intervjun med Dagens Opinion tycker jag metoden att enbart besvara Kvartals kritik genom långa mejl (se slutet av Kvartals artikel) är otroligt märklig när det kommer från UG:s tuffa granskare. De som dessutom ofta i sina program hånar och häcklar makthavare som inte törs ställa sig framför deras kameror för att bli kölhalade och bortgjorda. Detta är en dubbelmoral som UG sannolikt kommer att få leva med länge.

Det andra fallet där UG hamnat i blåsväder är en två års lång research av en så kallad litteraturprofil, där en UG-medarbetare  tagit kontakt med i stort sett alla som haft med profilen att göra, med en lång lista av  skvaller och anklagelser. Personen, som inte kunnat försvara sig mot ryktesspridningen har nu brutit ihop och kan inte arbeta.

Det berörda företaget fick en lista från UG med frågor om anklagelserna, men avböjde intervju. Istället  anlitades stjärnadvokaten Johan Eriksson för att utreda anklagelserna och se om de kunde betraktas som förtal.

Företagets VD skickar utredningen till UG. Och då ”pausar” UG programmet på obestämd tid!

Argumentet är diffust. ”Vi behöver känna oss trygga med att vi kan erbjuda tillräckliga skydd för alla medverkande i granskningen”.

Den tolkning omvärlden gör är solklar: Programmet var för tunt, skvallrigt och illvilligt. Det skulle inte hålla för ett förtalsmål gentemot medarbetare som spridit skvallret och därför kommer det med största sannolikhet aldrig att sändas.

SR:s mediegranskande program Medierna gör här en gedigen belysning av av hela problematiken.

Uppdrag Gransknings ansvarige utgivare Axel Björklund vill först inte ställa upp på en intervju i Medierna. När han till slut motvilligt gör det, blir det med samma typ av papegojsvar och svammel som dåligt medietränade makthavare och pampar brukar leverera i UG.

Han kan inte medge att skvallerjournalistiken var för tunn och han vill inte svara på om den kan ha skadat ”litteraturprofilen”.

UG:s  vanliga mantra där redaktionen ska visa empati och stå på utsatta offers sida mot övergrepp och härskartekniker är helt frånvarande. Axel Björklund visar inte ett uns medkänsla med ”litteraturprofilen”, säger bara att han förstår att det kan vara jobbigt att bli granskad.

Han kan inte gå längre än sin formulering om att ”UG inte kan erbjuda tillräckligt skydd för alla medverkande”, trots att den är helt innehållslös. Och ”det finns ingen kausalitet”, hävdar han, mellan Johan Erikssons utredning om möjligt förtal och att programmet har pausats. Någonstans i intervjun medger han också att han ger ”papegojsvar”. Ridå.

Även företagets VD hävdar att det saknas orsak och verkan, vilket väl sannolikt kan förklaras med att hon inte vill framstå som den som har pressat UG att pausa programmet.

Och den 9 maj kommer så finalen i UG:s katastrofala krishantering: SR:s program Medierna anmäls till Granskningsnämnden!

SVT mot SR, båda Public Service. Helt unikt!

Så här säger Axel Björklund på SVT:s egen sajt:

– De har brustit i att ge mig en chans att bemöta mycket allvarliga anklagelser. Hela inslaget heter ”De har förstört mitt liv”. Det får jag överhuvudtaget inte kommentera”

Den som lyssnar på Medierna får bilda sig sin egen uppfattning. Men enligt min mening hade Björklund lätt kunnat kommentera det han upplever som allvarliga anklagelser om han hade vågat och velat.

Björklund hävdar också i sin anmälan att ett tydligt jäv funnits i produktionen, då Medierna i P1:s ordinarie producent är sambo med delägaren i ett företag som litteraturprofilen är huvudägare av.

Detta avvisas helt av Nina Glans, ansvarig utgivare för Medierna. Sambon har över huvud taget inte haft med produktionen att göra, säger hon.

Pikant är att också det berörda företaget anklagar en UG-medarbetare som spridit skvallret för jäv. Han har nämligen blivit refuserad där.

Fortsättning följer säkert.

UG:s haverier visar inte bara att de inte är bättre utan snarare sämre på att krishantera än de makthavare de rutinmässigt ställer vid skampålen. De visar också att UG har changerat, försämringen visar sig just på det område där den förre projektchefen Nils Hanson gjorde som mest nytta. Han tog hård strid mot den försåtliga insinuationsjournalistiken – just där UG nu kritiseras för programmet om Ericsson och för det pausade programmet om litteraturprofilen. Hanson drev också på för hårdare faktagranskning och för att ”intervjuoffren” måste få ge sina bästa argument. Det höjde kvaliteten och respekten för UG, men som journalister brukar säga: ”Man är aldrig bättre än sitt senaste knäck”.

Jag tror tyvärr det är så att Axel Björklund inte håller måttet som ansvarig utgivare. Och UG behöver en kurs i krishantering när detta blåst över.

Paul Ronge

 

 

 

 

Om Svanberg, Obama och besserwissers

Ett otroligt givande arbetsår fick för min del sin final den 1-2 juni då jag var moderator för konferensen ”Bakom Rubrikerna – Strategisk Krishantering i Verkligheten” i DN-huset i Stockholm.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beskriver livfullt seminariet i sin blogg.

Talarna på seminariet tillhörde alla de mest erfarna krishanterarna i Sverige:

Anders Jörle, Carl Bilds presschef på Utrikesdepartementet, som varit med i alla större katastrofhanteringar de senaste 30 åren kom med för dagen färsk och unik information från krisen kring Gazabåtarna och fängslade svenskar i Israel.

Andreas Koch, informationschef på Carnegie, berättade mycket öppenhjärtigt om alla fel och tillkortakommanden som ledde till att Carnegie under dramatiska former förstatligades. Det var en händelse som såg ut som en tanke att den stora HQ-krisen – samma krisförlopp som för Carnegie men värre – just de här dagarna var under uppsegling.

Ulrika Årehed Kågström, ny Generalsekreterare för Röda Korset, svarade på alla frågor om hur välgörenhetsorganisationen kunnat luras på sju miljoner kronor av Johan af Donner och hon gjorde det mitt i pågående kris – af Donner hade just då aviserat att han skulle överklaga sin fängelsedom på fem år.

Henrik Olinder från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), Ingrid Thörnqvist från SVT, Kalle Karlsson, kommunikationschef för Svensk Energi och Jan Lindqvist, informationschef på Arlanda, var ytterligare namn i raden som bidrog till att ge deltagarna nya ingångar i ämnet krishantering.

En av de talare som fick högst betyg och som alla egentligen ville höra mer av var Ericssons informationsdirektör Henry Sténson.

För några år sedan störtdök Ericssons aktie och plötsligt ville delar av affärsmedia, med E24 och dess krönikörer Andreas Cervenca och Torbjörn Isacson i spetsen, se huvuden rulla eller ännu bättre serveras på fat.

E24 utlyste en nätomröstning om vem som skulle få sparken först: Ericssons ordförande Michael Treschow, dess dåvarande VD Carl-Henric Svanberg eller Henry Sténson.

Ericsson lyckades jobba sig igenom krisen, aktiekursen vände uppåt och media fick inte sina skalper. Möjligtvis kan detta ligga Carl-Henric Svanberg i fatet idag.

Mitt i sin redogörelse berättade Henry Sténson plötsligt att jag hade anlitats som den utomstående krishanterare som skulle analysera skeendet, lägga utifrånperspektiv och ge råd i kriskommunikationen parallellt med att samma sak skedde ”inhouse” under Ericssons kris. Förutom jag själv engagerades också en expert utifrån investerarperspektivet.

Sténsons förklaring var: ”Alla får ett tunnelseende. Ingen kan se objektivt på sitt eget agerande under en kris”.

Jag blev häpen, glad och stolt över att ha ”outats” på det här viset. Regeln är ju att jag (liksom alla seriösa konsulter) vägrar prata om vad jag gör för kunder, däremot får de gärna prata om mig och vad jag gör.

Detta gör att det finns ett ”jäv” om jag skulle uttala mig konkret om BP och krisen i Mexikanska Golfen. Utifrån mina erfarenheter och mitt sätt att se det är ju Svanberg en av de mest kompetenta och internationellt meriterade företagsledare Sverige har haft. Ingen annan svensk företagsledare har tillbringat 25 minuter ensam med USA:s president i Ovala rummet i diskussion om kris och katastrof-hantering på den högsta tänkbara nivån. Dessutom med resultatet att Barack Obama sedan kommer ut och säger att han tror på Svanberg och att ”vi har alla ett intresse av att BP förblir ett starkt företag”.

I mitt stilla sinne tänker jag: Viktigast är väl ändå att USA:s president förstår vad Svanberg menar och tror på att bolaget tänker göra rätt för sig, även om svenska språkpoliser, besserwissers och amerikanska pratshow-värdar sedan fick en högtidsstund med språkfadäsen ”small people”.

Den röda tråden i seminariet jag beskrivit ovan var ödmjukhet. Ju mer garvade krishanterare som talade, desto mer inskärpte de hur komplicerat det är när krisen pågår, att man oundgängligt kommer att göra fel, att det hela tiden måste finnas slavar på triumfvagnen som kan tala om när kejsaren är naken.

Här kommer en ”disclaimer”: Jag pratar ständigt om ”småfolket” och om ”den lilla människan” på mina medieträningar och i min medierådgivning till kunder. I det svenska perspektivet är den lilla människan någon vi respekterar och vars rätt vi värnar.

I USA vill man vara uppstickare, utmanare, underdog – men inte ”liten” och ”ett offer”. Därför blir en översättning av ”småfolket” fel.

Skillnaden ligger i kulturellt synsätt, inte i antalet engelsk-lektioner.

Jag kunde ha gjort Svanbergs språkfadäs sju dagar i veckan med min svenska kulturella bakgrund och säkert gäller det också de besserwissers som flabbat mest.

I kvällstidningar och vissa andra medier står ”experter” på rad och berättar tvärsäkert och behändigt om alla fel och all ”usel krishantering” BP ägnat sig åt. Mest har det handlat om hur man pratar eller inte pratar med media mitt under en pågående oljekatastrof.

Jag tycker nog ändå att den diskussionen med fördel kan vänta tills läckan är tätad och en plan är satt för att komma till rätta med katastrofens följder.

/Paul Ronge