S & M: Fixa en blocköverskridande migrationspolitik!

Det är en unik dag i Sveriges politiska historia. Statsminister Stefan Löfven tvingas utlysa extraval sedan Sverigedemokraterna fällt regeringens budget och röstat med Alliansen. Inte nog med det, SD hotar att fälla VARJE kommande regering – rödgrön som blå – som inte dansar efter deras pipa.

Det är fullständigt logiskt att Löfven går på extravalslinjen, krisen för den svenska parlamentarismen är – genom SD:s ultimatum – så akut så de svenska väljarna, hur trötta på valurnor de än är vid det här laget, måste få säga sitt om det är så här de vill ha det.

Däremot är sannolikt vägen fram till extravalet i mars kantad av ett minfält -både för de rödgröna och Alliansen.

Löfven går fram med Miljöpartiet. Det framgick tydligt på presskonferensen idag att den havererade regeringsbudgeten är ”plattformen”. Vallöften kan tillkomma eller tas bort, men det rödgröna samarbetet är grunden, förklarade Löfven.

Men de korta månaderna av samregerande har varit ett fiasko. Brutna vallöften från Löfven om Bromma flygplats och Förbifart Stockholm. Oklarhet om energipolitiken. Motstridiga besked. Dimridåer och uppskjutande av obehagliga beslut. En fråga som väckts i den accelererande regeringskrisen har varit om inte samarbete med allianspartierna (och därmed död åt blockpolitiken) skulle underlättas av att S sökte regeringsmandatet ensamt. Med Löfvens besked är den dörren nu stängd.

Moderaterna saknar formellt partiledare. Anna Kinberg Batra är inte varm i kläderna. Centerledaren Annie Lööf, som verkar desto varmare, är en partiledare med bara sex procents väljarunderlag, hur mycket plats hon än tar nu som Alliansens informella ledare.

Sällan har den politiska sandlådan känts så trång och full av kattpiss som idag, när olika företrädare för det rödgröna och blå laget i olika TV-sändningar pekat finger åt varandra som småungar: ”Du är dum”, ”näee det är DU som är dum!”

Risken är uppenbar, som Svenska Dagbladets Per Gudmundsson påpekade i ett extrainsatt SVT Rapport idag, att extravalet i  praktiken blir en folkomröstning om invandrarpolitiken, där SD kan ta nya väljargrupper och bli ännu större vågmästare.

Det som hittills skiljt den svenska politiken från den i till exempel Frankrike, England, Österrike, Schweiz, Norge och Danmark är att de sju demokratiska partierna inte släppt in SD, inte gjort några eftergifter.

SD har med viss rätta hävdat att det röda och blå blocket är samstämmiga för en generös svensk asylpolitik.

Nu räcker inte det längre. Vi måste ha en migrationspolitik som också är konstruktivt problemorienterad. Vi kan inte ducka för att det blir problem om det kommer för många invandrare på samma gång till en liten ort som Filipstad, som inte kan erbjuda alla adekvat social omsorg och skolgång till exempel. Är lösningen att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar? Prata ihop er om det då från höger till vänster! Sveriges Radio hade för något år sedan ett inslag om hur svårt det är att lära invandrade analfabeter svenska, när det inte finns ett skriftligt hemspråk att utgå ifrån. Utgångspunkten i reportaget var välmenande och konstruktiv. Språklärare satte fingret på ett problem de ville hitta lösningar på.

Men reaktionen från larmvänstern blev öronbedövande. Att ens ta upp problemet var samma sak som att ”acceptera SD:s problemformulering”. När sansade personer som Dagens Industris PM Nilsson, eller SvD:s Tove Lifvendahl tar upp frågor som att vi måste ha en konstruktiv migrationspolitik så blir de i sociala medier utskällda för att spela rasisterna i händerna.

Den vänster som menar att ALLA försök att visa på problem som måste lösas i praktiken är förtäckt rasism har i högsta grad spelat SD i händerna genom att skrämma vettiga och i grunden humanistiska röster till tystnad.

Tänk om de rödgröna och Alliansen, ungefär som man gjort i försvarsuppgörelser, skulle samla sig i en blocköverskridande konkret migrationspolitik, en som också tar upp lösningar på problem? Det uppstår alltid problem när man vill göra något, varför är det okej att diskutera problem som uppstår om ungdomar får bristfällig utbildning, men helt tabu att diskutera problem som kan uppstå när vi måste ”öppna våra hjärtan” som Fredrik Reinfeldt sade, och ta emot mycket folk utifrån?

För SD är ju problemet så enkelt. Ta inte emot några så slipper vi problem. Och just där går skiljelinjen, tycker jag, gentemot de humanister som är emot rasism och fascism. De vill – till skillnad från SD- ta emot asylsökande och vill att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och mångkulturellt land. Men ska politikerna få folkets flertal med sig och minimera SD:s inflytande så måste de också ta konkreta problem som uppstår på allvar.

Andra skriver intressant om regeringskris

Paul Ronge

Juholt skakar i fosterställning och alla är nakna

Här är en av mina värsta mardrömmar, som återkommer med några års mellanrum:

Jag står i en talarstol och plötsligt märker jag att hela publiken sorlar och ser besvärad ut.

Jag får en isande känsla och tittar ner. Inga byxor. Inga kalsonger. Jag brukar vakna direkt, kallsvettig och lättad att allt bara var en dröm.

Lite samma känsla får jag när jag läser Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan”.  Alla är nakna. Fullständigt hänsynslöst, helt enligt den journalistiska principen om konsekvensneutralitet, klär han av VU och kansli – både vänner och fiender – och hänger ut dem att titta på. Han sitter på en massa interna VU-protokoll och bandupptagningar och hade, så länge det varade, fullständig access till Håkan Juholt och hans sätt att tänka.

Poängen är att Sven-Eric Söder, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Mikael Damberg, Carin Jämtin, och alla andra Socialdemokrater som valsar omkring i denna maktsåpa säger som de gör i trygg förvissning om att det aldrig någonsin kommer att komma ut. De talar klarspråk, på ett sätt som de sällan eller aldrig gör offentligt eller framför journalisters mikrofoner. Och allt är ett maktpolitiskt spel, där riktningen blir allt tydligare: Juholt är en katastrof och måste bort!

Suhonen gör något i sin bok som professionella journalister alltför ofta inte lever upp till: Han låter även den han kritiserar få ge sina bästa argument! Det betyder att Ylva Johansson, Damberg, Jämtin och Lundby-Wedin, åtminstone i mina ögon, ofta framstår som smarta och kloka, inte minst i debatten om Juholts velande om A-kassehöjningen. Han förminskar dem inte för hur de argumenterar, utan  koncentrerar sig på att slå på dem politiskt. Likt en gammeltestamentlig profet kastar han ljungande blixtar mot de otrogna som, med hjälp av slipade PR-konsulter, drar hans parti åt höger. Som ”när Lenin kommit till stan”, tycker Göran Greider.

Juholt får också sina slängar av sleven och framstår ibland som en lallande idiot i Suhonens bok, trots att det ångar kärlek till honom mellan sidorna. Juholt tror att ”Damberg är rökt” om han tar Waidelich till ekonomisk talesperson. Jag undrar hur stämningen mellan Damberg och Juholt kommer att vara när de stöter på varandra i riksdagskorridorerna? Juholt ligger i fosterställning och skakar i sin sambo Åsas knä. Juholt skickar sms till Suhonen att ”han gått sönder”. Juholt skriver spontana Facebookuppdateringar efter fyra glas vin. Juholt är för konflikträdd för att tala om att det vid ett tillfälle är så mörkt så han inte kan läsa sitt talarmanus så han försöker improvisera istället. Juholt blir fet och beordras av Suhonen att börja med GI.

Jag tyckte, när det begav sig, att Juholt bland annat fälldes för att han sköts sönder inifrån och var föraktad av reportrarna; för svulstig, för ”bonnig”, alltför långt från den ”cityslicka” politiska eliten. Rätt mycket av detta beskrivs i boken.

Boken blir ett läsvärt tidsdokument genom att Suhonen så naket refererar vad som hände internt, det är ”kiss and tell” på högsta politiska nivå.  Jag blev  ofta kritiserad när jag var politisk reporter för att vara alltför intresserad av ”spelet”, av maktkampen och personmotsättningarna. Men tala om att detta VU-gäng framstår som skvallriga makthungriga intrigörer med Machiavelli som husgud! Hade jag vetat då vad Suhonen beskriver nu så hade jag bett de politiker som skällde på mig att slänga sig i väggen.

Däremot tror jag inte en sekund på den stora politiska konspiration som  Daniel Suhonen målar upp. Som om fällandet av Juholt vore ett beställningsjobb från Wallenberg och de riskkapitalister som vill göra vinst på välfärden, genomfört av en partihöger som till stor del består av lobbyister och PR-proffs. Det är att ge Juholt en alldeles för stor politisk betydelse.

Suhonen skriver själv att Juholt, när han redan nästan var sönderskjuten, först vägrade ta hans råd att attackera de privata välfärdsvinsterna, för att sedan göra en kovändning och klockan 8 på morgonen samma dag talet skulle hållas bestämma sig för att gå till generalattack. Det pekar ju på en vinglighet som står i bjärt kontrast mot att Juholt skulle varit en röd fara för riskkapitalisterna i vården.

Man behöver inte gilla Suhonens politik för att ha ett stort utbyte av boken. Själv tror jag Suhonen längtar tillbaka till en Socialdemokrati som aldrig egentligen funnits vid makten. Vänstern har alltid varit sidekick till en pragmatisk höger när Socialdemokraterna varit i regeringsställning. Branting, Erlander, Carlsson, Sahlin, Persson: Alla har i huvudsak fört en högerlinje. Olof Palme var ett undantag eftersom han kombinerade en praktisk politik som ofta var högerpragmatisk med en flammande vänsterretorik.

Vänstern i partiet har haft sin styrka hos gräsrötterna. De som kokade kaffet och organiserade första maj-demonstrationerna, medan partihögern drack kaffet och förberedde talen.

Så kom då Juholt som verkligen var förälskad i sin egen retorik. Vänstern såg en frälsare och gav honom stående applåder.

”Du är för snabb och saknar kompass”, sa Wanja Lundby Wedin.

Andra skriver intressant om politik

Paul Ronge

En rookie eller zzzstatsminister? Varsågod och (s)välj!

En vecka till valet, nu drar det ihop sig.

Opinionsundersökningarna går helt på tvärs. Expressen talar om ”jättekris” i det Socialdemokratiska lägret sedan Svenska Dagbladets SIFO visat att gapet mellan det blå och det röda laget halverats till 4,5 procent. Expressens eget Demoskop visar en skillnad på 11,5 procent.

Expressen försöker förklara skillnaden med olika mätperioder. Demoskop har mätt under en längre tid i augusti fram till den 2 september, medan SIFO mätt mellan 1 och 5 september. Det skulle i så fall tyda på att väljarna nu snabbt börjar formera sig kring borgerliga alternativ, samtidigt straffas Moderaterna som står still.

Enligt samma siffror ligger Socialdemokraterna på sina lägsta siffror någonsin inför ett val, Stefan Löfven ska då till och med hamna under Håkan Juholts katastrofsiffror.

Opinionsundersökningar är opålitliga, ofta missvisande och i värsta fall påverkar de till och med en valrörelse – som när kampanjen mot Mona Sahlin i förra valrörelsen blev ett självspelande piano.

Men någonstans här finns en kärnfråga som jag tror – faktiskt – kommer att avgöra valet 2014. Vem litar jag på som statsminister?

Så blek, taktiserande och ideologiskt tom som denna valrörelse har varit så förstår jag om politikerföraktet och ledan kring hela cirkusen ökar. Vi ser en Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven som försiktigt cirklar runt i ringen, ingen törs köra ett brottargrepp som kan sluta i att man själv hamnar i en flygande mara. Båda signalerar att de vill regera, ingen gör med trovärdighet klart för väljarna varför. De vill ha makten för att de vill ha makten. Inte för vad de vill göra med den. Det är det intryck som ges. Inte störa marginalväljarna. Inte oroa den Svensson som har villa, bil, sommarställe och ett fast heltidsjobb. Inget ideologiskt grepp, det kan straffa sig.

Det är som upplagt för att proteströstandet kommer att öka. Tacksamt för både Sverigedemokrater och F!, alldeles oavsett vad opinionssiffrorna för dagen säger.

Men om det till slut blir så att de osäkra väljarna (22 procent i Stockholm är osäkra, informerade P4 extra mig om i samband med en intervjuförfrågan häromdagen) tänker: Vem litar jag på? Vem vill jag se som statsminister i valet den 14 september? Då ligger följande fakta i  vågskålen.

Fredrik Reinfeldt är ett politiskt djur, verksam i Moderaterna sedan tidig ungdom. Riksdagsman sedan 1991. Hade ingen regeringserfarenhet när han vann över Göran Persson 2006, men ett stort och entusiastiskt kompisgäng som inget hellre ville än följa med honom in i Rosenbad och skapa historia.  Ulrika Schenström, hans dåvarande statssekreterare och Per Schlingmann som idag gör karriär som föreläsare, har ofta och medryckande berättat om detta. Då var Reinfeldt David och den trötte och sure Göran Persson Goliat. Idag är Reinfeldt den som är trött och framstår som Goliat. Han är den borgerliga statsminister som suttit längst, redan en veteran. Han har gjort stora avtryck i svensk historia och visat att han utomordentligt väl har kunnat företräda Sverige i alla internationella sammanhang. Men hur trött är han? Är han rentav så regeringstrött så han helst skulle vilja slippa ifrån alltihop?

Den frågan tror jag många av de riktigt osäkra väljarna ställer. Jag är hyfsat inläst på svensk politik, nästan nörd när det gäller att följa nyhetsflödet i valrörelsen, men jag ställer mig själv den frågan. Att vara statsminister dygnet runt år efter år måste tära.

Stefan Löfven är ingen David som slungar sin sten mot Goliat. Litet vanvördigt kan man tala om en kamp mellan röd slips och blå slips. Löfven är förstås regeringssugen och inte regeringstrött. Men det finns inget av frisk fläkt, inget av riktigt nytänkande och ”Yes we can” över hans valrörelse. Hans framträdanden i debatter får inga applåder av de flesta statsvetare och retorikexperter. Jag tror han känns trygg och normal och gör ett trevligt och schysst intryck. Med det kommer han ganska långt, jämfört med den passionerade Juholt som var så förälskad i sin egen retorik och så ofta fick fel av bara farten. Men Löfvens erfarenhet…

Jag bevakade arbetsmarknad och avtalsförhandlingar av och till under hela tiden de 20 år jag var politisk reporter. Det som är speciellt är vanan att göra upp med motparten i slutna rum. Förhandla, kohandla och nattmangla. De som alltid var mest pragmatiska, mest villiga att förhandla var Metall, nuvarande IF Metall, där Löfven var ordförande innan han blev partiledare för Socialdemokraterna.

Jag är inte säker på att den fackliga erfarenheten är den bästa av tillgångar när du ska agera i politiken på elitnivå.

I debatt efter debatt hör jag Löfven passa på frågor. Kärnkraften och ett antal andra känsliga frågor ska lösas i förhandlingar. Efter valet. Liksom vilken regeringskonstellation det ska bli. Väljarna blir inte tillräckligt informerade då det kan ”störa förhandlingsklimatet.”

Leif ”Blomman” Blomberg var Metalls kanske färgstarkaste ordförande. Men när han utsågs till invandrarminister 1994 under Ingvar Carlsson så förvandlades han till en skugga som irrade omkring i Rosenbads korridorer utan att finna sin plats.

Så till den partipolitiska erfarenheten.

Stefan Löfven har tydligen haft något kommunalt uppdrag i Örnsköldsvik (hittar inte uppgiften på Wiki), men har inte suttit i riksdag eller regering. På gott och ont har han inte varit med och härdats i alla interna strider som härjat i Socialdemokraterna, som går tillbaka till fraktionsstrider i SSU.  I Socialdemokraternas VU har han suttit sedan 2005, men då i huvudsak på ett fackligt mandat. All logik säger att han under sina första år, om han blir statsminister, måste förlita sig tungt på sina rådgivare. Blir han vald till statsminister så är det som en politisk rookie. Efter de utrensningar som skett i det turbulenta partiet, först Mona Sahlins och sedan Håkan Juholts så är det inte självklart att rådgivarna som är kvar håller högsta möjliga kvalitet.

Om man hårdrar det står de mest osäkra om en vecka alltså inför valet antingen en rookie eller en sittande zzzstatsminister. Varsågod och (s)välj.

Andra skriver intressant om valet 2014

/Paul Ronge


Om ”riktiga” jobb, Fas 3 och valet som fegaste fotbollsmatchen

Alliansen har haft sitt konvent, viktigt som valupptakt, även om det mest hånats för den fåniga inramningen.

Ur detta har vaskats Alliansens viktigaste vallöfte: Över fem miljoner i jobb år 2020, sammanlagt skulle det ge 350 000 nya jobb.

När Carl Bildt, @CBildt på twitter, meddelar nyheten lägger han till den provokativa formulering som i jobbdebatten så ofta med rätta har blivit ett rött (i det här fallet kanske ett blått?) skynke:

”Riktiga jobb. Inte bara bidrag”.

Moderaterna har menat olika med ”riktiga jobb”. Gammelmoderaterna ansåg ju till exempel, åtminstone en tid, att jobb i den offentliga sektorn inte var riktiga jobb. De var ”tärande”, medan jobben i den privata sektorn, framförallt inom exportindustrin var ”närande”.

Jag talade nyligen med Ivan Daza, mannen bakom ”Blatteförmedlingen” och en entreprenör med samhällspatos som faktiskt uträttat saker. Han har lyckats få ut upp till 17 procent i sina Fas 3-grupper i vanliga jobb – men med en subventionsgrad av skattebetalarna på uppemot 80 procent! ”Arbetsgivarna är ju inte dumma, de tackar och tar emot”,  sa Ivan.

Så Carl Bildt; är de jobb Ivan Daza lyckades förmedla ”riktiga jobb”?

Om ett jobb har 80 procents subventionsgrad, är det då ett ”riktigt jobb”? Eller går gränsen vid 40 procent, eller kanske rentav noll procent?

Det finns en sådan slapphet i Bildts tweet och Alliansens brist på konkretisering i vad de exakt menar med 350 000 nya jobb, ”riktiga jobb”, så man tar sig för pannan. Ta dessutom in i beräkningen att Konjunkturinstitutet i sin prognos räknar med nästan lika många i jobb år 2020, oavsett regering. Bara drygt 80 000 jobb skiljer, enligt SVT igår.

Roland Paulsen, doktor i sociologi på Lunds universitet, har i artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”, här i Dagens Arena skrivit det mest initierade jag hittills läst om Fas 3 och vilka konsekvenser den får. En oerhört lång, komplex och snårig text, som det anstår en högt utbildad akademiker, men som innehåller riktiga guldkorn. Som Fas 3:s fader, Sven Otto Littorin som öppet sågar sin reform: ”Ingen kan väl gilla Fas 3” och svensk arbetsmarknadspolitiks största stolpskott genom tiderna, Angeles Bermudez-Svankvist som tror att hon fick sparken som AF:s generaldirektör för att hon lyckades FÖR bra! Och som säger: ”Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?”

”Fas 3 blev en vidrig soppa” skriver Aftonbladets ledarskribent Iréne Wennemo, lite mer kärnfullt och rakt på sak i samma ämne.

Socialdemokraterna då? Ja de har lovat att skrota Fas 3, så öppet och entydigt så vi kan räkna med att det vallöftet inte ska svikas. Men vad kommer istället? Kommer allt att återgå till hur det var före 2006, då en kraftfull Allians gick till val på ”Arbetslinjen”.

Men hur var det med Aktivitetsgarantin, införd år 2000 då Göran Persson stod på höjden av sin makt? Som jag kommer ihåg det så döptes denna fålla för långtidsarbetslösa i elak folkmun till ”AGA” och dömdes ut för att arbetslösa förnedrades, tvingades klippa och klistra, sitta vid datorer och göra sysslor som påminner om Fas 3.

Socialdemokraterna spelar krypkasino, ”riskminimerar” är det uttryck som allt fler politiska bedömare använder. Ska valrörelsen till slut bli som en riktigt dödstråkig och usel fotbollsmatch där det röda laget bara fegar, spelar på försvaret och maskar i avvaktan på slutsignalen?

Väljarna är klokare än vad partierna verkar begripa.

Socialdemokrater: För riktigt  trovärdiga och seriösa resonemang OM Fas 3 ska ersättas med något, i så fall med vad och om den bortre parantesen ska försvinna.

Moderater: Vad exakt menas med ”riktiga jobb” och hur ska 350 000 ”riktiga” jobb skapas?

Får vi en sådan debatt i jobbfrågan så höjs kvaliteten i valrörelsen väsentligt.

Alltså: Hur vore det om de två största regeringsbärande partierna började ta väljarna mera på allvar och diskutera HUR jobben ska skapas och hur vi ska komma ifrån det förhatliga Fas 3?

Andra skriver intressant om valrörelsen.

/Paul Ronge

Löfven beredd att minoritetsregera – back to basics

Så kom då Socialdemokraternas utspel i regeringsfrågan – det var konsekvent, ur partiets synpunkt klokt och dessutom ganska väntat.

Socialdemokraterna går till val på sitt eget manifest, angriper blockpolitiken och öppnar för samarbete med samtliga partier utom Sverigedemokraterna, inom Alliansen främst Folkpartiet och Centerpartiet. Samtidigt är Stefan Löfven tydlig med att han inte utlovar några ministerposter åt något parti. Väljarna får avgöra.

Inom Alliansen är upprördheten stor. Folkpartiets Jan Björklund tycker utspelet är ”snömos” och Centerns Annie Lööf talar om ”män som inte förstår att ett nej är ett nej”.

Men tittar vi historiskt så är Löfvens linje egentligen lika självklar som det är att Alliansen benhårt kommer att hålla fast vid sin ”fyrklöver” ända fram till valdagen.

En av Olof Palmes paradgrenar i alla valdebatter som föregick valnederlaget 1976 var att peka på den borgerliga splittringen och fråga hur en kommande borgerlig regering skulle se ut. Skulle Högerpartiet/Moderaterna få ministerplatser? Hur skulle de kunna regera med alla sina oenigheter? Svaret från Thorbjörn Fälldin (C) och de andra borgerliga ledarna var konsekvent detsamma: ”Vi går alla till val på våra partiers egen politik. Valresultatet avgör hur en kommande borgerlig regering ska se ut”.

Löfven går helt enkelt tillbaka till den mycket framgångsrika taktik de borgerliga hade, som medverkade till att de bröt decennier av socialdemokratiskt styre.

Jag förstod aldrig egentligen varför Mona Sahlin och hennes stab inför valet 2010 plötsligt såg det som självklart att man måste ge besked om regeringspartners i förväg. Först Miljöpartiet och sedan, efter LO:s ramaskri, också Vänsterpartiet. Misstaget som enligt många var det som slutgiltigt kostade Socialdemokraterna valsegern.

Jag tycker SR:s inrikespolitiska kommentator Thomas Ramberg slår huvudet på spiken när han säger att det enda riktigt nya i Löfvens utspel är att han är beredd att minoritetsregera. Socialdemokraterna har ofta regerat i minoritetsställning där man fått söka stöd både från vänster och höger i olika frågor. Det har fördelen att riksdagen blir starkare, att oppositionspartier får mer att säga till om och att regerandet faktiskt blir mer ödmjukt. Man tvingas söka samförstånd.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson konstaterar pricksäkert på Twitter: ”Tror att det är bra att skilja på DN-debatts rubrik och Löfvens ordval. Regera och samarbeta är inte synonymer.”

Jag tror knappast utspelet att Socialdemokraterna skulle kunna tänka sig regera med Folkpartiet eller Centern är så allvarligt menad. Dels vet Löfven att inget av de partierna skulle acceptera inbjudan. Dels har både Folkpartiet och Centern förlorat kraftigt på tidigare mer organiserade samarbeten med Socialdemokraterna i minoritet. Dels är ju både Folkpartiet och Centern idag mycket mer ”sosseätare” än Moderaterna som bygger sin image som det ansvarstagande ”Nya Arbetarpartiet”

Löfven visar däremot, med utspelet, än mer tydligt att han är beredd att göra upp åt höger, vilket är ett valvinnande kort i kampen om de viktiga marginalväljarna i mittenfåran.

Löfven har nu ett svar ända fram till valdagen om hur hans regering ska se ut: ”Väljarna avgör”. Det är spännande att det är precis samma besked som Thorbjörn Fälldin gav för snart 40 år sedan.

Andra skriver intressant om regeringsfrågan.

/Paul Ronge