Om ”riktiga” jobb, Fas 3 och valet som fegaste fotbollsmatchen

Alliansen har haft sitt konvent, viktigt som valupptakt, även om det mest hånats för den fåniga inramningen.

Ur detta har vaskats Alliansens viktigaste vallöfte: Över fem miljoner i jobb år 2020, sammanlagt skulle det ge 350 000 nya jobb.

När Carl Bildt, @CBildt på twitter, meddelar nyheten lägger han till den provokativa formulering som i jobbdebatten så ofta med rätta har blivit ett rött (i det här fallet kanske ett blått?) skynke:

”Riktiga jobb. Inte bara bidrag”.

Moderaterna har menat olika med ”riktiga jobb”. Gammelmoderaterna ansåg ju till exempel, åtminstone en tid, att jobb i den offentliga sektorn inte var riktiga jobb. De var ”tärande”, medan jobben i den privata sektorn, framförallt inom exportindustrin var ”närande”.

Jag talade nyligen med Ivan Daza, mannen bakom ”Blatteförmedlingen” och en entreprenör med samhällspatos som faktiskt uträttat saker. Han har lyckats få ut upp till 17 procent i sina Fas 3-grupper i vanliga jobb – men med en subventionsgrad av skattebetalarna på uppemot 80 procent! ”Arbetsgivarna är ju inte dumma, de tackar och tar emot”,  sa Ivan.

Så Carl Bildt; är de jobb Ivan Daza lyckades förmedla ”riktiga jobb”?

Om ett jobb har 80 procents subventionsgrad, är det då ett ”riktigt jobb”? Eller går gränsen vid 40 procent, eller kanske rentav noll procent?

Det finns en sådan slapphet i Bildts tweet och Alliansens brist på konkretisering i vad de exakt menar med 350 000 nya jobb, ”riktiga jobb”, så man tar sig för pannan. Ta dessutom in i beräkningen att Konjunkturinstitutet i sin prognos räknar med nästan lika många i jobb år 2020, oavsett regering. Bara drygt 80 000 jobb skiljer, enligt SVT igår.

Roland Paulsen, doktor i sociologi på Lunds universitet, har i artikeln ”Arbetslinjen vid vägs ände”, här i Dagens Arena skrivit det mest initierade jag hittills läst om Fas 3 och vilka konsekvenser den får. En oerhört lång, komplex och snårig text, som det anstår en högt utbildad akademiker, men som innehåller riktiga guldkorn. Som Fas 3:s fader, Sven Otto Littorin som öppet sågar sin reform: ”Ingen kan väl gilla Fas 3” och svensk arbetsmarknadspolitiks största stolpskott genom tiderna, Angeles Bermudez-Svankvist som tror att hon fick sparken som AF:s generaldirektör för att hon lyckades FÖR bra! Och som säger: ”Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?”

”Fas 3 blev en vidrig soppa” skriver Aftonbladets ledarskribent Iréne Wennemo, lite mer kärnfullt och rakt på sak i samma ämne.

Socialdemokraterna då? Ja de har lovat att skrota Fas 3, så öppet och entydigt så vi kan räkna med att det vallöftet inte ska svikas. Men vad kommer istället? Kommer allt att återgå till hur det var före 2006, då en kraftfull Allians gick till val på ”Arbetslinjen”.

Men hur var det med Aktivitetsgarantin, införd år 2000 då Göran Persson stod på höjden av sin makt? Som jag kommer ihåg det så döptes denna fålla för långtidsarbetslösa i elak folkmun till ”AGA” och dömdes ut för att arbetslösa förnedrades, tvingades klippa och klistra, sitta vid datorer och göra sysslor som påminner om Fas 3.

Socialdemokraterna spelar krypkasino, ”riskminimerar” är det uttryck som allt fler politiska bedömare använder. Ska valrörelsen till slut bli som en riktigt dödstråkig och usel fotbollsmatch där det röda laget bara fegar, spelar på försvaret och maskar i avvaktan på slutsignalen?

Väljarna är klokare än vad partierna verkar begripa.

Socialdemokrater: För riktigt  trovärdiga och seriösa resonemang OM Fas 3 ska ersättas med något, i så fall med vad och om den bortre parantesen ska försvinna.

Moderater: Vad exakt menas med ”riktiga jobb” och hur ska 350 000 ”riktiga” jobb skapas?

Får vi en sådan debatt i jobbfrågan så höjs kvaliteten i valrörelsen väsentligt.

Alltså: Hur vore det om de två största regeringsbärande partierna började ta väljarna mera på allvar och diskutera HUR jobben ska skapas och hur vi ska komma ifrån det förhatliga Fas 3?

Andra skriver intressant om valrörelsen.

/Paul Ronge

”Det enda du vet – du kommer att göra fel”

En månad sedan jag bloggade – arbete och familjeliv har fyllt kvoten med råge.

Så läser jag plötsligt denna insiktsfulla text av Catia Hultqvist, en flyhänt redaktör, som för ett tiotal år sedan – till dåvarande politiska reportern Per Wendels maktlösa ilska – bad mig skriva ett debattinlägg i Expressen om Almedalens betydelse för konsulter och svensk inrikespolitik. Med sociala medier har allt ändrats, menar hon.

Hon har så otroligt rätt. Sociala medier gör att vi både kommer närmre och längre ifrån makten. Förr gick det att kuckilura och småmygla reportrar, konsulter och politiker emellan på Donners Plats i Visby under Almedalsveckan. Idag är allt sådant mygel ett iPhonephoto eller ett Youtubeutlägg från att publiceras på Internet.

Samtidigt kan jag som privatperson gratis och när det passar mig från Antibes följa Fredrik Reinfeldts tal och Aftonbladets dacapo-publicering om Sven Otto Littorin ett år efteråt. Man följer det som händer på Twitter, via länkar, Bambuser, livesändningar på Expressen och Aftonbladet, får sköna kommentarer från smarta bedömare. Behöver inte vara där, skaka händer, le och dricka rosévin på Primes mingel. Man kan kolla det man vill på avstånd.

Jag tror detta är framtiden. Man kan vara med utan att närvara fysiskt och tvingas inte välja antingen eller.

Idag klockan 14 har Ullman PR till exempel ett seminarium om mediedrev. Bra initiativ! Jag ska försöka se Bambusersändningen.

Känner jag Harald Ullman rätt så kommer det att vara mycket ”tycka synd om offren”. Han tycker exempelvis fortfarande han är ett drevoffer i den HSB-affär med spionage på TV4:s Bim Enström han var inblandad i för många år sedan.

Min ingång skulle snarare vara: Hur klarar man sig? Hur överlever man? Det är där jag har mitt jobb och det är där jag haft framgångar.

Hoppas att också den aspekten kommer upp på seminariet.

Mitt bidrag är att citera en av de bästa kommunikatörerna och en av de smartaste människorna i branschen jag känner, Henry Sténson, som nu lämnar Ericsson för tunga internationella PR-byrån Brunswick. Han konstaterar när det gäller krishantering: ”Det enda du vet är att du kommer att göra fel”.

Det vill säga: Ju mer man vet, desto mer inser man hur lite man fattar och hur viktigt det är att vara ödmjuk för att inse att scenarier ändras.

Tänk efter. För två veckor sedan var Dominique Strauss Kahn (DSK) bara en översexuell babianhanne. Nu avslöjas också att den ”muslimska chockade hotellstäderskan” KAN ha sålt sex på hotellet och har en boyfriend i fängelse i Arizona till vilken hon SKA ha sagt: ”Jag vet vad jag gör, den här killen har massor med pengar”. DSK är nu släppt ur husarresten och får röra sig fritt i USA. I fransk media spekuleras till och med att han ska kunna ställa upp i presidentvalet som planerat.

I förra veckan flaggade Resumé för att Aftonbladet hade ett scoop som skulle kullkasta hela Almedalsveckan. Hittills är ”scoopet” ett västgötaklimax. Tidningen har inte ens haft vett att plocka bort artikeln. Och Fredrik Reinfeldt verkar ta alla krav på att lämna ut ip-adresser med knusende ro. Inget behov av ”iskallt cynisk krishantering” så långt ögat når, jämfört med förra årets dramatik.

Varje gång jag hamnar i en krishantering försöker jag undvika att schablonisera. Försöker fokusera: Vad hände? Hur kunde det hända? Vad gjorde du (kunden) åt den akuta situationen? Gjorde du tillräckligt? Vad gör du för att det inte ska hända igen? Vad ska vi säga till media? Till medarbetare, kunder, underleverantörer? Vad säger du till fru, barn, grannar och kompisar? Igen: Är du verkligen trovärdig när du säger att du gjort allt för att detta inte ska kunna hända igen? Och vad har du lärt?

Jag vågar hävda att ödmjukhet och insikten att kartan måste anpassas till verkligheten är kriskonsultens viktigaste egenskap.

Därför råder jag alla att vara jättekritisk mot quick fixes och tvärsäkra uttalanden som ”lägg alla korten på bordet”, ”pudla” ”gör si”, ”gör så”. Möter du däremot någon som ställer frågor, gång på gång och verkar genuint intresserad av vad du svarar så har du antagligen träffat på någon som kan jobbet.

Andra skriver intressant om krishantering.

/Paul Ronge

Littorin har rätt: Livet är ingen handbok i PR

Så har Sven Otto Littorin äntligen gått ut och här i DN givit sin version och förklarat varför han gjorde som han gjorde vid den dramatiska avgången som arbetsmarknadsminister.

DN har fått ställa vilka frågor tidningen ville, Littorin har besvarat dem via mejl.

Ofta brukar mejlsvar från politiker vara doftlösa och sönderförhandlade internt med pressekreterare.

Den här intervjun är helt annorlunda än de flesta andra mejlintervjuer jag läst. Den vibrerar av känsla och har en stark personlig ton. Littorin berättar vilket helvete han genomlider när kriget förs på alla fronter – den personliga hedern, vårdnadstvisten och trovärdigheten – och han besvarar alla frågor från DN:s reporter.

Han dementerar kategoriskt att han köpt sex och hävdar att Aftonbladet lika tydligt fick denna dementi före publiceringen.

Aftonbladets tillförordnade utgivare Lena Mellin säger i en första kommentar att om Littorin absolut hade förnekat sexköpet gentemot tidningen så hade publiceringen inte skett.

Den här historien har väckt våldsam debatt. Bara min bloggpost ”Littorin – en iskallt cynisk krishantering” har fått nära 6000 klick och 125 kommentarer hittills.

Många av dessa kommentarer är oerhört kritiska mot Aftonbladets publicering.

Jag skulle bli förvånad om Aftonbladet väljer att försöka gå vidare med den här historien i någon sorts bevisning att Littorin har fel.

Historien har ju, som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver i en bloggpost, bara förlorare.

Jag har framför allt kritiserat regeringen och de moderata partistrategerna för att de släppte vännen, partikamraten och chefsideologen ”Totto” Littorin som en död fisk, för att han raderades ur rullorna, för att han inte fick mer av uppskattande ord av Reinfeldt, för att Reinfeldt inte tydligare ställde upp och visade att han trodde på sin gamla vapenbroder. Den kritiken kvarstår.

Men även om Littorin släpptes som en död fisk så visar det sig alltså att han fortfarande lever och sprattlar. Jag hoppas innerligt att detta leder till att han nu kan gå vidare med sitt liv, visa sig på stan utan att bli angripen av journalister eller attackerad av folk (som Lars Danielsson blev under sin kris) och få en ny karriär.

Littorin har näst intill hånats för att han själv har en gedigen bakgrund i PR-branschen som krishanterare. Hur kunde han av alla försöka mörka och vilseleda vad avgången handlade om?

Jag tycker han ger ett perfekt och sant svar i DN-intervjun: Livet är ingen handbok i PR.

Rikta gjorde bort sig fullständigt för ett tiotal år sedan i Sydafrikaaffären, den PR-byrån var prisbelönt och hade den tjockaste krishandboken av alla. I en kris blir man dum och får tunnelseende. Det är då objektivt och klart tänkande rådgivare, som till hundra procent står på ens sida och inte själva har huvudet i giljotinen, kan rädda en.

Kriser handlar alltid till slut om människor – det må gälla oljeläckage i Mexikanska Gulfen, förskingring från Röda Korset, glas i kyckling eller sexmissbruk och otrohet från Tiger Woods.

Det enda man vet är att man kommer att göra fel. En kris är en vindlande berg-och dalbana, inte en studie i smartness vid whiteboarden på PR-byråerna.

De bästa krishanterarna vet detta och är både ödmjuka och empatiska – människan sätts främst.

Kanske skedde det värsta angreppet mot Sven Otto Littorins person när media skrev om vårdnadstvisten. För bara 10-15 år sedan tror jag Aftonbladet hade avhållit sig från att skriva om något så djupt privat och där barn kan fara illa, trots att Littorin var en offentlig person. Jag var kritisk då och är det nu och jag tycker inte det spelar någon roll om det bara handlar om 3-4 artiklar.

DN:s förre ledarredaktör Niklas Ekdal skriver här intressant och tankeväckande utifrån Littorin-affären om hur politikernas privata sfär krymper.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om politik och pressetik.

Uppdatering 1: Kommenterar Littorins DN-intervju här i Svenska Dagbladet, tillsammans med andra PR-konsulter.

Littorin- en iskallt cynisk krishantering

Så har då Aftonbladet äntligen gått från att säga A till att säga B och publicerat orsaken till Sven Otto Littorins avgång. Det kunde skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Inte minst ger det en chans för den avgångna ministern att inte krossas fullständigt av en ständigt stegrande ryktesstorm. Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.

Historien är sjaskig och tragisk – men för mig är regeringens krishantering av historien det absolut mest förbluffande.

Är alla medel tillåtna för att vinna ett val?

Ingår det  att lägga upp en förljugen krisstrategi, ge en chockad människa rådet att använda sina egna barn, sin inflammerade vårdnadstvist och snaskigt snokande media som argument för sin avgång, när huvudskälet är ett patetiskt sexköp?

Att boka upp regeringsplanet och samtidigt ljuga för Aftonbladet om att en intervju kommer att beviljas nästföljande dag? Att låta Sven Otto Littorin fly fältet utan att svara på några frågor och därmed bädda för de mest vildsinta spekulationer?

Att radera ut den forne strategen och toppolitikern i Reinfeldts innersta cirkel från regeringens hemsida med samma snabbhet och effektivitet som Josef Stalin retuscherade bort sina avrättade motståndare ur fotoarkiven?

Vi kommer nog aldrig att få veta vad som hände i rummet på Wisby Hotell kvällen den 6 juli när Sven Otto Littorin, partisekreteraren Per Schlingman, Reinfeldts presschef Roberta Alenius och spinndoktorn H-G Wessberg lade upp krishanteringen före morgonens presskonferens – alltså exakt hur orden föll.

Men alla som jobbat med krishantering, med människor som befinner sig i chock och tunnelseende, vet vilket enormt inflytande de som sitter bredvid som rådgivare har. Regeringen har därmed hela ansvaret för att Littorins presskonferens blev en av de mest förljugna tillställningar vi sett under Reinfeldts regeringsperiod.

Regeringens krisstrategi kan i några få meningar sammanfattas så här:

”Vi skiter i människan, partikamraten, nära vännen och toppideologen Totto – nu släpper vi honom som en död fisk så att valrörelsen inte påverkas.”

Vi var några stycken som först gick på det – som kanske har för lätt att tro på folk och verkligen anser att vårdnadstvister och snaskande i folks privatliv inte hör hemma i media, att det måste få finnas en privat sfär och att vi därför har pressetiska regler.

Jag kan riktigt se krisstrategerna framför mig. Hur de gnuggade händerna. Guuuud så effektiva vi är! Vi ljuger för Aftonbladet, sätter kraken på planet, avskedar hela pressgänget (han jobbar inte här längre och åtnjuter inte presstöd)  och raderar honom.  Skriver de nu på Flashback att han lirade med Kapten Klänning och gillar småflickor? Who cares?

Jag hoppas regeringen Reinfeldt får löpa gatlopp för det här sättet att hantera människor.

En så iskallt cynisk krishantering bör helt enkelt inte få löna sig.

/Paul Ronge

Andra skriver intressant om krishantering och politik

Uppdatering 1: En mycket intressant och konstruktiv bloggpost av Staffan Dopping i ämnet.

Uppdatering 2: En reporter och en bloggare har missuppfattat min skrivning om ryktet om ”Kapten Klänning” i texten ovan. Jag har svarat i kommentarsfältet, men lyfter upp detta klargörande hit så ingen får uppfattningen att jag sprider falska rykten:

”Jag skrev i bloggen:
”Det sista jag hörde igår ”från säker källa” var att Littorin var inblandad i Göran Lindbergs, aka ”Kapten Klännings” brottsutredning.”
Jag trodde att citattecknen kring ”från säker källa” bara gick att uppfatta på ett sätt, nämligen: ”en källa som inte alls var säker, eftersom uppgiften visade sig inte stämma”.
Uppenbarligen gick det att läsa denna passus som fan läser bibeln, vilket jag beklagar.”

Klargörandet ingår i ett svar till Ann Helena Rudberg som ni hittar nedan.