I ett antal år har jag haft förmånen att få föreläsa och hålla workshops kring kriskommunikation på Göteborgs Universitet (där jag också är hedersprofessor).
På måndag är det dags igen och eftersom uppdraget handlar om den Politiska Magistern, dit studenter kan komma från världens alla hörn, är alla exempel jag tar internationella, även om de kan ha kopplingar till Sverige (som krisen 2014-2015 kring FN-soldaters våldtäkter i Centralafrikanska Republiken, eller BP:s miljökatastrof i Mexikanska Golfen 2010). Jag tänker på FN:s dåvarande vice Generalsekreterare Jan Eliasson och BP:s ordförande Carl-Henric Svanberg.
Det betyder att mycket direkt och indirekt kommer att handla om Donald Trump, mannen som ritar om kartan både geopolitiskt och kommunikativt. Vi måste helt enkelt förhålla oss till att världen några år framåt framstår som en galen dokusåpa med kommunikationsstrategier som går helt på tvärs med de vedertagna. Där den faktiska verkligheten har betydelse och där det är viktigt att skilja på sanning och lögn.
Senast när vi talar kriser i USA har vi en kavalkad där Iran blivit ett nytt TACO (Trump always chickens out) med en nervdallrande vapenvila efter vildsinta hotelser, angrepp på Påven och ministrarna Kristi Neom, Pat Bondi och Lori Chavez-DeRemer har fått avgå inom bara en månad. Det har handlat om alkohol, sex och användande av offentliga medel för att promota sig själv i annonser (Neom). Nästa gång kan det vara en man till rakning med Kash Patel som anklagas för vildsint drickande och mentala sammanbrott.
Världens ledare krishanterar: En del med att smickra Trump så att jag inte förstår hur de kan se sig i spegeln efteråt. Det råaste omdömet har jag hört om NATO-chefen Mark Rutte: ”Vet ni varför han alltid bär ansiktsmask? Det är för att hans tunga stinker så mycket…”
Volodomyr Zelensky blev ju bland annat mobbad för sin militärgröna T-shirt (äger du ingen kostym?) och bär numera en kostym som har kvar ett militärt snitt när han träffar mobbaren i Vita Huset. Så han kan bevara någon värdighet.
En del bara finner sig. Som Marco Rubio som tvingas stappla fram på höga klackar, eftersom Trump tycker det är kul att alla hela tiden ska se hur kort han är.
Men alla måste förhålla sig. Ett av de bästa ordspråken jag hört är ”Gör man som man har gjort så blir det som det har blivit”.
Det gäller i högsta grad i krishantering. Gör man något som inte fungerar så måste man hitta andra metoder.
New York Times sätt att hantera Trump, att varje dag avslöja hans tokigheter och i artiklar och poddar visa att USA styrs av ett storhetsvansinnigt blindstyre fungerar ju uppenbarligen inte. De avfärdas bara som ”fake news”. Maga-bubblan påverkas av helt andra saker. Som kriget i Iran och alla turer kring Epsteindokumenten. För att inte tala om den dyrtid nordamerikanerna upplever och som Trump försöker bagatellisera.
Jag tror Trump är rätt immun eftersom han är skamlös. Om man kan överleva en ”grab them by the pussy”-skandal som går ut till en hel nation är man närmast osårbar för vanlig hederlig skam.
Det jag däremot är rätt säker på är att humor är EN metod som kan fungera. Demokraten och den möjliga presidentkandidaten Gavin Newsom når ju fram genom att häckla och imitera. Trump är så bombastisk och tar sig på ett så stort allvar så en retsticka kanske når fram bättre än en sanningssägare.
Men regeringschefer och toppledare inom FN, EU och NATO kan ju inte retas, de måste förhålla sig med pondus i positionen.
Och där verkar mördarregimen i Iran och även Kina ha knäckt en kod. Genom att iskallt ignorera alla Trumps hot och tidsgränser, både när det gäller bomber och tullar tvingar man fram en ”TACO”. Trump chickens out gäller ju även nu i Iran och varje gång han sprider sina glödgande hotelser utan att våga sätta dem i verket så minskar hans auktoritet. Risken är ju att han till slut tvingas leva upp till sina hotelser och startar en process som inte kan kontrolleras. Den risken måste demokratier hela tiden ta i beaktande, medan diktaturer, i grunden folkfientliga, är mer okänsliga.
Jag ser en framtid där de studenter jag träffar på måndag kan tvingas möta ”mini-trumpnissar” som kommunikatörer i nationer, företag och organisationer. Chefer som inspirerats av Trumps metod att fimpa backväxeln och alltid gå ”fast forward”.
Som ser att det kan fungera och tvingar medarbetare att ljuga och attackera media.
Vem vill bli en Karoline Leavitt efter examen?
Bland annat detta ovanstående vill jag ta upp på måndag. Det blir en spännande start på veckan.
Paul Ronge