Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.

Värsta krisen 2011? The winner is …Carema

2011 har haft sin beskärda del av kriser och skandaler:

Kungens evighetslånga följetong fortsatte kring ”kaffeflickor”, maffiakontakter och kompisen Anders Lettströms försök att friköpa gamla skandalbilder.

Ola Lindholm, den präktigaste av präktiga som chefredaktör för Kamratposten åkte fast för att ha tagit kokain.

Håkan Juholt blev allmän driftkucku, en ”Åsa-Nisse” enligt Liza Marklund, och Socialdemokraterna störtdök samtidigt som partikrisen stegrades.

Men frågar ni mig vem som vann statyetten för värsta kris 2011, går första, andra och tredje pris till – Carema.

Carema har alla ingredienser för en galopperande fullblodskris:

Kuriosa har inte saknats. Caremaspelet till exempel där personal i bästa Nordkoreastil indoktrineras att alltid sätta besparingar och lönsamhet främst. till och med spela hjältar genom att själva släcka bränder istället för att tillkalla brandkår. *

Tragik har funnits i övermått: Gamla, dementa som lämnats att dö ensamma framför TV-apparaten. En åldring som dör av svält.

Och viss humor: Som när Carema sade upp 10 prenumerationer på DN för att de ogillade tidningens granskande journalistik.

Krishanteringen har varit miserabel. Några axplock. De tre stenrika riskkapitalisterna i Triton tas fram som frontfigurer i krisen och ber ”oförbehållsamt om ursäkt”. Omedelbart vingklipps VD Carl Gyllfors och hamnar i medial anonymitet. Har han ens kvar jobbet?

Skolboken säger att du inte tar fram ägarna innan riktigt genomgripande förändringar är på gång. Som till exempel att VD sparkas och att en verksamhet får ny inriktning. Nu fick ”girigheten” tre ansikten och idag är det riskkapitalisterna som är större måltavla för den folkliga vreden än Caremas ledningsgrupp.

Carema gick ut med en annonskampanj för att be om ursäkt och förklara att de nu skulle bli Sveriges bästa vårdföretag. Trovärdigheten var noll efter alla skandaler. Och annonser signalerar makt och Goliatperspektiv. De visar att företaget har råd att, utan journalistisk granskning, betala helsidor för sina budskap.

Carema har framför allt försökt slå hål på två, som de säger, ”skrönor” i medias bevakning:

Blöjvägningen. Carema menar att detta handlar om att ta reda på ”rätt inkontinensskydd” för vårdtagaren och att det bara vägs i två dagar. Säkert helt rätt. Men vad spelar det för roll när rapport efter rapport kommer från anhöriga att deras gamla ligger i dyngtunga blöjor eller som, i något fall, legat utan byte så länge så att avföringen torkat fast vid  kroppen?

Alla stora kriser har sina metonymer (bilder, språkliga eller visuella, som symboliserar helheten). Vietnamkriget hade det nakna barnet som brann av napalm, Transportbasen Hasse Ericsson hade sin kagge, Björn Rosengren hade Tabu, Mona Sahlin hade sin Toblerone. Carema har sin blöja. Inga dementier om ”inkontinenskontroll” kommer att ändra detta.

Den andra skrönan är den gamla som fick ligga på en madrass på golvet. För att personen ville, säger Carema och det kan vara sant. Men när man får höra hur personal uppmanas att inte ”truga” gamla med dåliga tänder och dålig matlust att äta mer är det som Expressen skriver ”groteskt”. Och med sådana hårresande exempel väger madrassdementin lätt.

Självklart rymmer mediebevakningen av Carema överdrifter och fel. Som alltid i denna typ av skandaler, något jag vet ganska mycket om efter 14 år som medierådgivare och krishanterare. Man kan inte enbart tro på mediebilden.

Caremaskandalen har också lett till att det närmast blivit skottpengar på riskkapitalister. Man glömmer att riskkapitalet också kan göra stor nytta i att skaka om och effektivisera gamla stelnade företag och att pumpa liv där affärsplaner finns, men det egna kapitalet saknas. Däremot kan man fråga sig vad det funnits för ”risk” i ägandet av Carema, eftersom företaget har varit garanterat en stadig införsel av skattepengar.

Men felen har varit så stora, vinstmaximering och girighet har varit så uppenbar, att Carema inte kan avfärda den fortlöpande kritiken som ett ”mediedrev”.

Vad skulle då Carema göra?

Jag tror denna kris i första hand är en verksamhetskris, alltså ingenting som skickliga kommunikatörer och PR-konsulter kunnat trolla bort.

Men ett stort misstag var att försöka sätta på sig helgonglorian, passformen var synnerligen dålig. Vårdföretagarnas raljerande med att utmana DN på Caremaspelet var också synnerligen dumt. Att riskkapitalister jagar vinster är lika självklart som att katter jagar möss. Att försöka göra sig till någon sorts filantroper à la Moder Theresa var dömt att misslyckas.

En sak är självklar och borde stått högst på dagordningen: Har man gjort fel undviker man hög svansföring. Man jobbar på, förändrar och förbättrar. Först därefter kommunicerar man med omvärlden. Så gjorde ICA efter den helt osannolika köttfärsskandalen. Utan en massa krumbuktande i media arbetade företaget hårt och tålmodigt för att återfå sitt förtroende. Det tog några år. Men vad jag förstått har ICA idag ungefär samma förtroende hos den svenska allmänheten som företaget hade före skandalen.

Så gjorde också Ericsson när ledningen för ett antal år sedan anklagades för usel information när aktien föll som en sten. E24 utlöste en internetomröstning om vem som först skulle tvingas avgå på Ericsson: VD Carl-Henric Svanberg, dess ordförande Michael Treschow eller kommunikationsdirektören Henry Sténson.

Ericsson bet ihop, jobbade sig ur problemen och kommunicerade efter hand. Inga skalper togs i ledningen och idag har varumärket hämtat sig helt från krisen.

Det finns oerhört mycket att lära för alla företag och organisationer från Caremas kris – framför allt hur man INTE ska göra.

Andra skriver intressant om Carema, som företagets ”PR-blogg” med namnet Carema Care – Dokument inifrån, Jinge, Magnus HR-blogg och Jonas Morians inifrånperspektiv.

/Paul Ronge

Uppdatering: Expressen vill idag låta ”den andra sidan” ge sin syn. Det är alltid lovvärt, även om jag menar att Carema fått ett ganska bra utrymme medialt att komma till tals. Men är detta journalistik eller skoltidningsintervju à la 5:e klass?

Uppdatering *: Den överstrukna meningen ovan har kraftfullt dementerats av Carema. Strykningen ändrar ingenting i sak när det gäller min analys i bloggposten. Den som vill läsa samtliga dementier av Carema hittar dem ovan i länken ”Carema Care –Dokument inifrån”, en länk som varit med hela tiden.

Om girighet och Kunglig Svensk Avundsjuka

Idag berättade Mattias Ronge om sin bok ”Den girige” på frukostmötet ”S 2000” i ABF-huset i centrala Stockholm.

Som en händelse har DN:s Sverker Lenas samma dag en lysande recension av boken, som han inleder med:

”Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?”

Lenas avslutar recensionen så här:

”Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.”

Mattias läste valda utdrag ur boken och ställde frågan ungefär så här:

– Det lättaste som finns är att övertyga sig själv om att man har rätt till mer. Det är andra som är giriga, aldrig jag. Det krävs det bara två hjärnceller till. Men var börjar girigheten? På vilken summa? Är girighet en fråga om juridik eller moral? Är man girig om man följt reglerna? Är brottslig girighet, som förskingraren Johan af Donner visade värre än laglig girighet som AMF:s ordförande Bertil Villard anklagades för?

Mattias Ronge tog exempel från Ingvar Kamprad, Carema som gav bonus på att vanvårda gamla och utsatta, Nordeas VD Christian Clausen som fått en 22miljonerslägenhet, samtidigt som banken misskött kundernas fondsparande och  2000 anställda får sparken, samt KRIS-ordföranden Lasse Liljegren (kriminellas revansch i samhället) som åker omkring i en lyxutrustad Audi Q7 för pengar han fått i bidrag till verksamheten för att återanpassa kriminella och ”inte kan tänka sig att åka omkring i en gammal Volvo”.

Idel färska nutida exempel som visar att girighet kan ha många ansikten. I diskussionen efteråt väcktes också frågan om stater kan vara giriga. Högaktuellt förstås i det dramatiska krisspelet kring euron och dess svagaste länkar, Grekland, Italien, Portugal och Spanien.

Mattias Ronges bok kan läsas som en spänningsthriller, men klangbotten i boken är kanske höstens nyckelord. Girighet håller på att kasta hela nationer i fördärvet, samtidigt som enskilda berikar sig till nivåer där uttrycket ”the sky is the limit” knappt ens räcker. Själva klangbotten gör skillnaden och kvaliteten. Som skillnaden mellan att sippa Famous Grouse och Laphroaig. Eller mellan Jens Lapidus och Gabriel García Márques. (Här kommer min disclaimer: Ja Mattias och jag ÄR släkt!)

Min reflektion är att skillnaden mellan ”ekonomiskt incitament” och ren girighet är hårfin. Om Steve Jobs, Ingvar Kamprad, Oprah Winfrey, bröderna Rausing och många fler innovatörer och entreprenörer ska kallas giriga så behöver världen mer girighet, inte mindre. ”Girighet” KAN vara konstruktiv, kan vara ett effektivt bränsle för tillväxt. Den Kungliga Svenska Avundsjukan och Jante kan aldrig ge tillväxt, kan aldrig bidra till något positivt och borde vara en större dödssynd att fritera någon i evighetens helveteseld med än girigheten.

Men oavsett om man hatar ”den svenska avundsjukan” så måste man förhålla sig till den – åtminstone om man är en offentlig person,  ett företag eller en organisation som vill vårda sitt anseende och sitt varumärke.

Därför är mitt svar på Mattias fråga ovan entydigt: Girighet är en moralisk fråga, inte en juridisk. Som medierådgivare och krishanterare tjänar jag pengar på andras girighet. Att hjälpa kunder att hantera de kriser de hamnar i, ofta genom att de har hamnat i ett mediedrev på grund av påstådd girighet, är ofta mina mest intressanta och lönsamma uppdrag.

Och ofta tänker jag – vilken onödig utgift! Om man hade tänkt efter innan. Jag har berömt Håkan Juholt för hans krishantering där hela debatten kom att handla om huruvida det funnits ”glasklara regler” för bostadstillägget eller inte, och där Aftonbladet med rätta kritiserats för noll källkontroll.

Men kärnfrågan (som mer handlar om väljarnas förtroende än krishantering i förhållande till media) är ju moralisk: Ska man inte begripa vid en inkomst på 144.000 kronor i månaden att skattebetalarna inte ska betala sambons del av hyran? Det är frågan Juholt nu måste hantera, när TV-kamerorna slocknar, för att skapa ett förtroende från dagens bottenläge.

Samma sak för Christian Clausen på Nordea. Krisen är helt självförvållad och fruktansvärt illa skött. När han nu ber om ursäkt och ångrar sig är det inte trovärdigt. Det är bara en effekt av att han badat i mediedrevets kokande oljebad, inte en insikt om att lägenhetsköpet rent moraliskt skulle hamna fel. Och ordförande Björn Wahlroos hånar dessutom den kraftfulla opinionen genom att säga att han vill ge Clausen ännu högre lön så han kan kan köpa fler lägenheter.

Clausens pension på 100 miljoner har väckt ytterligare vrede. Finansminister Anders Borg uppmanar Nordeakunder att byta bank. En nära familjemedlem bytte bank när den, efter snorkigt bemötande från kontorspersonal för en vecka sedan, kunde läsa om Clausens lyxvillkor i tidningarna. Och med vänner som Wahlroos behöver Clausen inga fiender.

Hur kan detta hända när Nordea har en av Sveriges skickligaste spinndoktorer anställda sedan maj i år, Jan Larsson som var Göran Perssons Per Schlingman?

Percy Barnebok fick sina 800 miljoner i pension helt enligt reglerna. Men blev moraliskt förkastad och fick ett helvete. Först nu, genom sin bok, har han fått en viss upprättelse. Kunde ingen ha tänkt efter i hans stab innan?

SEB:s Annika Falkengren fick schavottera för sitt lönelyft på två miljoner (”marginellt” tyckte Jacob Wallenberg) när hon blev av med bonuset. Hon hade Kreabs förre seniorkonsult Odd Eiken som informationsdirektör. Kunde han inte ha lyft ett varnande finger till sin chef om att 2 000000 i lönelyft inte kommer att betraktas som ”marginellt”?

Exemplen kan mångfaldigas när girigheten går in där vettet går ut. Men gemensamt är att ingen verkar varna innan, påpeka det självklara. Gör du fel så beställer du ett mediedrev som kommer att förnedra dig, tvinga dig att pudla, kanske tvinga dig att betala tillbaka en del som Barnevik och Villard och som tatuerar in ordet girigbuk i pannbenet på dig. Och dyra konsulter som ska försöka rädda det som räddas kan, som får gå in som snickare i ett fuskbygge. Är det värt det? Varför inte försöka göra rätt från början?

Andra skriver intressant om girighet.

/Paul Ronge

Juholt sitter kvar – därför klarade han krisen

Håkan Juholt sitter kvar mot alla oddshär direktrapporterar Expressens Niklas Svensson beskedet.

Veckan när Socialdemokraterna nästan förlorade sin andra partiledare på ett halvår, går nog till historien som en av de mest komplicerade politiska kriserna i Sverige.

I fredags trodde jag, och många kvalificerade bedömare med mig, att Juholt hade lyckats sätta punkt för krisen om att han låtit skattebetalarna betala sambons hyra redan innan den hunnit blossa upp.

Han erkände att han gjort fel, han bad om ursäkt och han åtgärdade felet direkt genom att betala tillbaka.

Sedan kom de långa välslipade knivarna fram i partiet, som via anonyma källor påstod att Juholt känt till reglerna för riksdagens bostadstillägg och blivit upplyst om dem redan för två år sedan när han gick sparken av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partisekreterare. Nu växte krisen blixtsnabbt. Juholt hade känt till reglerna och var alltså en medveten fifflare. Inte nog med det – han hade, enligt källorna, också ljugit när han sade att han blev varse sitt fel först i september i år.

Ljuga och fiffla – den explosiva mixen kan stavas ”Toblerone” – och plötsligt sade många bedömare att Sahlins ”Toblerone-affär” var en västanfläkt jämfört med Juholts bostadsmygel.

Att både Juholt, partikassören Tommy Ohlström och förre partisekreteraren Ibrahim Baylan i måndags samfällt dementerade uppgifterna i Aftonbladet hjälpte inte. De anonyma källorna, säkert några av Juholts bittraste fiender, satt ändå säkert med sitt meddelarskydd och kunde helt riskfritt stöta Juholt i ryggen med sina långa välslipade knivar.

Just detta är intressant och väldigt speciellt för Socialdemokratin. Metoden att via anonyma läckage och uppgifter ställa till extrem skada för sina politiska motståndare inom partiet. Allmänheten ska tänka: ”Ingen rök utan eld”.

Vanligtvis betyder de anonyma källorna att den som utsätts för ryktesfloran kastar in handduken. Många hade nog räknat med att Juholt skulle avgå självmant idag. Speciellt efter slagserien där nya anklagelser hela tiden riktats mot honom för mygel med bilersättningar, för resan till Vitryssland och för att han skulle ha svikit Morgan Johansson genom att först stödja utspelet om ett sekunda medborgarskap för invandrare och sedan dragit tillbaka det när det började osa hett.

Men Håkan Juholt har gjort flera saker rätt i den totalt kaotiska kris där han varit indragen:

  • Han erkände felet, bad om ursäkt för det och rättade till det dag 1, som jag beskrev ovan. Detta har han sedan konsekvent hänvisat till i sin fortsatta krishantering.
  • Han gjorde EN intervju, med TT i söndags, i full vetskap om att TT är den viktigaste nyhetsbyrån att serva ALLA andra medier. ”Business to business” eller B2B som man säger i managementvärlden.

Det är ingen dålig taktik om man vet att det kommer att hagla frågor från alla möjliga håll om man talar med alla medier. Visst, kungen tillämpade samma taktik och misslyckades kapitalt. Men det berodde ju mer på kungens tillkortakommanden än att TT skulle varit ett dåligt val.

  • Efter onsdagens partiledardebatt fick Juholt lysande recensioner. Han angrep Fredrik Reinfeldt och debatterade politiken som om ingenting hänt, vilket visar att han fungerar under hård press.

Visserligen blev detta möjligt genom att Alliansen konsekvent avstod från minsta tjuvnyp för Juholts svåra läge. Men Juholt imponerade nog på många både inom och utom partiet med sin iskyla.

  • I går briljerade han igen när han grillades av Lotta Bromé i P4 Extra. Ingen darr på manschetten. ETT budskap: ”Jag har gjort ett fel, det har jag bett om ursäkt för och försökt rätta till. Det var fel och jag förstår om jag gjort människor besvikna”.

Lotta Bromé var tuff och påläst, som alltid. Men hon låter folk tala till punkt. Och det var sannolikt därför som Juholt valde att låta sig intervjuas av henne.

Medan Juholt har hanterat sin kris med en kyla som är mycket ovanlig så har hans parti agerat som ystra kor på grönbete – anonyma källor, en riksdagsgrupp som läcker som ett såll, rykten och spekulationer som spritts till media i total anarki.

Jag kan därför förstå att VU idag bestämde sig för att ge Juholt fullt förtroende att fortsätta leda partiet. Han har visat sig fruktansvärt stark. Om det som hänt också leder till att han tar på sig partiledarkostymen på allvar, slutar kasta lustiga oneliners omkring sig och säga dumheter om priset på turistgroggar så kan han till och med växa som ledare.

Den moraliska frågan är nu den viktigaste: Kommer väljarna att ha större förtroende för Juholt än de hade för Mona Sahlin, där den smetiga Tobleronen kladdade fast vid henne i 15 år? Eller samma fråga ställd på ett annat sätt: Kan Juholt vinna val?

Det är 160.000-kronorsfrågan som i ett strategiskt perspektiv är långt viktigare än att han visar sig vara en riktigt tuff och cool krishanterare.

Andra skriver intressant om kriser.

/Paul Ronge

Vem krympte socialdemokratin?

Mellandagar. Ute vilar snön vykortsvackert, inne härskar frid och stilla familjeliv. Snart glider vi in i 2011 och ett nytt spännande år.

När jag reflekterar över kriserna under året som snart gått slås jag av kraften i efterdyningarna:

  • BP-krisen, världens i särklass mesta oljekatastrof är – trots att läckan tätades  i höstas –ännu inte över.

USA stämde oljejätten den 15 december. Skadeståndet kan komma att uppgå till  143 miljarder kronor. Och i dagarna kom New York Times med en mycket kritisk och genomgripande granskning av säkerhetsmissarna på Deepwater Horizon i Mexikanska Golfen.

Efter hans presskonferens vid älgjakten i skogarna runt Trollhättan har skandalen kring boken ”Den motvillige monarken” rullat vidare. Enligt en opinionsundersökning i Aftonbladet vill en majoritet av svenskarna nu att han avgår i förtid.

  • Röda Korset kämpar fortfarande med sviterna av Johan af Donners förskingring.

Organisationen har förlorat cirka 30 000 medlemmar och tvingats skära kraftigt i sin personal. Förtroendet har fått en knäck som kan ta lång tid att reparera.

Det blev det inte, som vi ju vet –utan värre. Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas.

Men det allra intressantaste –och för Sverige kanske viktigaste – krisen just nu är den som skakar Socialdemokratin. ”Primegate” där Niklas Nordström och hans grupp på PR-byrån Prime har fått fyra miljoner av Svenskt Näringsliv för att som aktiva politiska debattörer driva Socialdemokratin åt höger. Öppna strider där toppolitiker som Morgan Johansson anklagar Thomas Östros för att partiet förlorade valet.

Där Mona Sahlin i sitt avskedstal plötsligt tar avstånd från den politik hon gick till val på.

Där gamla muppar som Bengt Silfverstrand och Jan Andersson, som verkligen borde veta bättre, tar heder och ära av varandra i den socialdemokratiska bloggosfären.

För många år sedan gick filmkomedin ”Älskling jag krympte barnen”. Med en lätt travestering frågar jag: ”Vem krympte Socialdemokratin?”

Jag håller precis på och läser slutkapitlen i Henrik Berggrens Palme-biografi ”Underbara dagar framför oss”. Den är så bra så det har tagit mig en månad att plöja igenom de drygt 700 sidorna. Vissa kapitel har jag helt enkelt fått ”smälta”, insikterna har behövt sätta sig innan jag läst vidare.

Berggrens stora styrka är att han hela tiden placerar Olof Palme i sitt historiska sammanhang och beskriver tidsandan. I inre konflikter och svåra vägval inom partiet som ATP-striden, det trista tragglandet med löntagarfonder, Pomperipossadebatten med Astrid Lindgren och folkomröstningen om kärnkraften. Men minst lika mycket i förhållande till rekordåren, vänsterrörelsen-68, Vietnamkriget och det frostiga förhållandet till USA samt hela den internationella utvecklingen. Läser man boken noga så är det inte bara porträttet av Olof Palme som etsar sig fast, utan en mycket initierad bild av det inre livet i Sveriges då ojämförligt största parti. Ett parti att respektera, även om man inte alls delade dess värderingar.

Det är till exempel uppenbart hur mycket en antagonist som Moderatledaren Gösta Bohman ändå respekterade sin motståndare.

Palme fick slåss och lirka i konflikter med Gunnar Sträng och ett gammalt garde kring honom, hela tiden kompromissade han och vågade rådfråga. Som när han åkte till Bommersvik och fick klartecken av en åldrad Tage Erlander för att driva folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

2011, den 28 februari, har det gått 25 år sedan Palmes död.

Jag har all förståelse för Aftonbladets Katrin Kielos uppmaning till partitoppen efter valkatastrofen:   ”Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er”. Men någonstans i föryngringen och förnyelsen så måste Socialdemokratin också knyta an till sin historia, hitta kontinuiteten. Och återfå värdigheten.

Med Ingvar Carlsson fanns kontinuiteten. Han blandade gammalt och nytt, var lagledare men tog de viktiga besluten.

Göran Persson gjorde mer eller mindre rent hus med Carlssons förtrogna. Han samlade sina statsråd, gav dem i jämförelse med Palme och Carlsson otroligt lite utrymme och drog sig inte för att läxa upp dem offentligt. Det blev en ganska strykrädd skara där Persson kunde lysa i eget majestät. Det kanske mest tydliga exemplet på att Persson infört en helt ny ledarstil var att han strypte finansministerns viktiga roll som motpol och eget maktcentrum. Erik Åsbrink har vittnat om hur han som finansminister blev totalt snöpt av Persson.

Så kom Mona Sahlin som lovade en rejäl idédebatt och en helt annan lyssnande ledarstil. Hon gjorde rent hus med Göran Persson och samlade sitt gäng. Och  nu efterlämnar hon en Socialdemokrati som är fullständigt vilse i pannkakan.

Visserligen kliver nu Ylva Johansson fram som en partiledarkandidat. Men hittills verkar reaktionen vara litet återhållsam: ”Bra att du vill, men vill vi ha dig”?

Jag råder alla Socialdemokrater att läsa ”Underbara dagar framför oss”. En slutsats jag drar som fullständig outsider är: Man ska vara rädda om varann. Det gäller både i partier och i familjer. Falangstrider som leder till att den ena sidan ”vinner” över den andra kan bli förödande i ett redan sargat parti.

Röda Berget, Peter Andersson, nemokrati, Högbergs tankar, och HBT-sossen är bara några röster inom bloggnätverket Netroots som diskuterar intressant kring Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering: Lena Sommestad har via sin blogg dragit igång en S-debatt som till 100 procent handlar om politik. Och som förs förhållandevis sakligt. Kolla kommentarsfältet! Om detta är hennes sätt att markera att hon kandiderar till partiledarposten så är det minst lika modigt som Ylva Johanssons utspel.

SJ:s totalhaveri – tillsätt intern kriskommission

I min mejlbox  låg i morse ett meddelande från en av mina kunder.

”Jag skulle åkt till Göteborg, men kom inte längre än till Skövde. Därför får du redan nu mina synpunkter på ditt dokument, jag fick gott om tid att skriva”.

Det handlade denna gång om en urspårning på stambanan.

Hela förra veckan kantades av skandalrapporter om SJ som återigen – trots det färska minnet av förra årets vargavinter –  verkar helt handfallet inför att det har blivit vinter igen.

SJ:s totalhaveri har nu lett till en djup förtroendekris hos svenskarna, en kris som en varumärkesexpert säger att det kommer att ta minst fem år att reparera. Bussarna har kört om SJ, enligt den nya kundnöjdhetsundersökningen och i botten ligger tio års eftersatt underhåll.

Från SJ hördes också förra veckan företrädare säga ungefär så här: ”Vi får räkna med problem när det är vinter. Skattebetalarna skulle aldrig vilja betala den höjning som behövs för att tågtrafiken ska fungera även vintertid”.

Detta är fullständigt ohållbart. SJ tar betalt för att leverera en tjänst. Igår läste jag på Twitter inlägg från folk som betalat för en lågprisbiljett, men inte kunde använda den för att tåget var timmar försenat. Vad har då biljetten för värde?

Jag skulle påstå att biljetten till och med kan få ett negativt värde. Jag har  kunder som investerar mycket pengar, tid och  resurser inför en avtalad medieträning och då förväntar  de sig givetvis att  jag ska komma i tid. Jag har tappat allt förtroende för SJ och tar numera inte en medieträning utanför Stockholm om det inte ingår i villkoren att jag får flyga när det går.

Jag antar att detta gäller allt fler affärsresenärer. Det är en stor skandal att SJ inte förstår att kärnfrågan i all kärnverksamhet är att leverera den tjänst man tar betalt för.

SJ har en skicklig kommunikationsavdelning. SJ:s problem är idag inte kommunikationen med resenärerna, problemet är istället att nästan all kommunikation är negativ, tågen går INTE i tid. SJ är inte att lita på.

Jag tycker SJ skulle satsa på en kriskommission under det elände som nu väntar oss om vintern fortsätter hålla greppet. Notera alla brister som i varje situation ställer till elände för resenärerna. Samordna informationen med Banverket och Jernhusen, så ni får med problemen med rälsunderhåll och bristen på avisningshallar. Ställ samman en kravlista på temat: ”Dessa anslag behöver vi för att i fortsättningen åtminstone på någon rimlig nivå kunna garantera resenärerna att de får de tjänster de betalat för”.

SJ-chefen Jan Forsberg tjänade när han fick jobbet 2002 två miljoner kronor. Idag har siffran fördubblats till fyra miljoner.

Ett minimikrav för att Forsberg ska anses förtjäna en sådan lön är att han har civilkuraget att öppet och offentligt redovisa en sådan kravlista och tala om för sina ägare att verksamheten inte fungerar utan ökat underhåll.

/Paul Ronge

Segare och stryktåligare politiker än Sahlin finns inte

Mitt i Socialdemokratins roderlösa kaos, ett hela havet stormar, verkar många inblandade aktörer vara eniga om en sak: Mona Sahlins dagar som partiledare är räknade. Hon styr inte längre partiet efter eget huvud.

Och sannolikt blir det så. När både Aftonbladet och Expressen i följe med flertalet andra medier och och många bloggare  drar samma slutsats av krisen så kan prognosen också, via medias makt, bli självuppfyllande.

Men är det logiskt? Är det så självklart att en avgång från Sahlin och hennes inre cirkel med automatik leder till att en ny medelklassvinnande politik reser sig som en fågel Fenix ur askan? Att den perfekta partiledaren pusslas fram? Att Socialdemokratin som genom ett trollslag får en ledning som har örat mot marken och återvinner folkets förtroende?

När Mona Sahlin valdes för snart fyra år sedan så var hon ju kanske det fjärde eller femte alternativet som partiledare. Vilka nya karismatiska ledarfigurer har vuxit fram under den här tiden? Margot Wallström vill fortfarande inte och Thomas Bodström valde USA. Ingen av dem sitter i riksdagen. Veronica Palm och Mikael Damberg har blivit tyngre och mer erfarna men är båda profilerade i en vänster respektive högerfålla i partiet.

Leif Pagrotsky skulle jag, som sitter på läktaren, betrakta som en av de vassaste krafterna för att förnya Socialdemokratin. En person som vågade utmana Göran Persson i EMU-frågan och alltid gjort sig känd för att tänka själv. Men han faller, enligt dem jag pratar med, på ett ”bäst före datum”, han anses helt enkelt gammal och förbrukad.

Mona Sahlin har ju helt klart gjort en mängd misstag. Här är några av dem jag kan se:

  • Att bara samla en grupp omkring sig, den som sympatiserade med den så kallade högerfalangen, och ge den all makt.

Socialdemokratin är i sig själv som en koalition. Sahlin hade behövt ställa sig i mitten av den och jobba med folk från flera riktningar.

  • Hon lämnade walkover till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på frågorna om arbete och tillväxt.

Alliansens berättelse om att Socialdemokratin lutade sig mot dem som inte arbetade, medan de själva drev arbetslinjen köptes av väljarna. Idag heter det ju att det var Thomas Östros fel. Men en partiledare för Socialdemokratin har det högsta ansvaret, hon måste vara bäst i klassen på arbetsmarknadspolitik.

  • Valsamarbetet med Miljöpartiet förankrades inte i partiet och riktig katastrof blev det när också Vänsterpartiet kom med.

Sahlin föll till föga för trycket från LO och partiets vänsterfalang.

  • Fastighetsskatten, hot om förmögenhetsskatt och det obegripliga Butler-utspelet blev ytterligare lök på laxen.
  • Mona Sahlin har verkat vara mer intresserad av att få makten (enligt elaka tungor i ett revanschbegär efter Tobleroneaffären för 15 år sedan) än vad hon skulle använda makten till. Med vilken politik hon ville förändra Sverige för framtiden.

Med alla dessa misstag är det väl självklart att Sahlin måste gå? Ja kanske blir det nödvändigt. Men det går också att tänka tvärtom: Misstagen är klarlagda och nu finns en partiledare som fått kopiöst med stryk som kan dra viktiga lärdomar.

Dessutom blir det, även om det skulle visa sig nödvändigt, pinsamt att den första kvinnliga partiledaren inom Socialdemokraterna får gå efter bara fyra år, ungefär som en folkpartiledare i politisk turbulens.

När det gäller det stora abret; att stora delar av svenska folket helt enkelt inte gillar Sahlin och saknar förtroende, får vi inte glömma historien. Olof Palme blev brutalt sågad när han utsågs till kronprins av Tage Erlander. Det tog flera år innan han fick förtroende inom partiet och för stora delar av borgerligheten var han ett hatobjekt hela sitt liv. Göran Persson drogs i flera år med en brutal pampstämpel och blev ju, trots att han blev alltmer respekterad, aldrig populär.

Kanske skulle Sahlin fixa detta med rätt folk omkring sig och med en reviderad politik. Och politiken måste riktas mot mittenväljarna, koncentreras mot den arbetande befolkningen.

Från min läktarhorisont verkar det just nu som om det allra svagaste kortet är partisekreteraren. Det skulle nu behövas någon med gamle Sven Hultherströms dignitet, någon med Sten Anderssons känsla att balansera falanger, för att driva krisarbetet framåt i en ny politik. Att låta Ibrahim Baylan sköta arbetet att tillsätta valberedningen för extrakongressen verkar vara ytterligare ett misstag av Sahlin.

Men trots alla misstag reser hon sig hela tiden. Ingen svensk politiker i modern tid, vågar jag hävda, har fått ta så mycket skit och förakt – ofta med manschauvinstiska övertoner.

En politikens Rocky Balboa, som helt sönderslagen står och svajar och vägrar att segna ner. Den stora skillnaden är väl att publikens stöd lyser med sin frånvaro.

En sak är klar hur det än går – en segare och stryktåligare politiker finns inte i Sverige.

Andra bloggare skriver intressant om Socialdemokratins kris.

/Paul Ronge

Uppdatering 1: Nytt krismöte i morgon söndag, distriktsordförandena blixtinkallas.

Uppdatering 2: Avgår Mona Sahlin idag? Moderaten Kent Persson väcker frågan här.

Uppdatering 3: En riktigt bra ledare av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet. Analytisk, träffsäker och utan spår av politisk skadeglädje.

Uppdatering 4: Sahlins ödesdag.

Uppdatering 5: Så var det över. Segare och stryktåligare politiker än Sahlin fanns inte. Tycker ändå vi kan ge henne det erkännandet en dag som denna. TV 4 Nyheterna Expressen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter,

Tackar högre makter att vi står utanför Euron!

Vi firade Valborg igår med en utomordentlig trevlig middag med franska vänner här i Antibes.

Ishavsräkor, älgstek med kantarellsås,hjortron med Filadelfia Cheesecake borgade för att den svenska matkulturen var närvarande, det blev väldigt uppskattat.

Och mycket politik vid kaffet och avecen. Som så ofta när man umgås här. Ett vänligt resonerande, så långt från plakatpolitik och skyttegravar man kan komma.

Från fotboll (Anna kan inte förstå hur en boll kan väcka så mycket känslor) till svårigheten att ha råd att anställa (jag betalar lika mycket i skatter för min anställde som han får i lön, säger Fabrizio) till främlingsfientligheten (har ni i Sverige något som liknar vårt parti Front National?) till krisen i Grekland.

Våra vänner tycker Sverige är oerhört smart som har hållit sig undan Eurozonen. Frankrike har ett budgetunderskott på 117 miljarder euro (ungefär 8 procent av bruttonationalprodukten) och är ändå inte värst i EU. I topp ligger Grekland, Spanien och Storbrittanien med underskott över 10 procent.

Av de 27 länderna i EU ligger 22 över de 3 procent som skulle vara den övre gränsen för budgetunderskott enligt de fem konvergenskriterier som skulle uppfyllas för EU-länders rätt att införa euron.

Det nålsöga som Sverige fick ta sig igenom, genom ett antal sparknivar, för att uppfylla konvergenskraven räddar oss idag. Vi har det lägsta budgetunderskottet av alla EU-länder, 0,5 procent av BNP.

Den franska debatten kretsar väldigt mycket kring smittorisken (La contagion). Att det grekiska krisdramat sprider sig till de andra länderna som inte kan hålla i sina plånböcker.

Vännerna menar att de franska problemen i mycket handlar om någon sorts egoism i nationalkaraktären. De talar om alla strejker och aktioner så fort politikerna försöker röra 35-timmarsveckan eller pensionen vid 55 som en stor del av befolkningen åtnjuter. Och som Frankrike absolut inte har råd med. Och om ett fack som är alldeles för starkt och slår besinningslöst mot alla försök att få ordning på ekonomin.

Vi pratar om busstrejken som facket slog till med mitt i la canicule (den katastrofala värmeböljan som dödade människor) för några år sedan. Då vi såg utmattade pensionärer släpa sig längs gatorna med tunga matkassar och turister här i Antibes stod fullständigt villrådiga i busskurerna.

Eller som nu när 1300 traktorer vällde in i Paris för att lantbrukarna kräver staten på subventioner, för att de inte klarar av att få sin business att löna sig av egen kraft. Reportrar med tindrande ögon ställde snälla frågor till lantbrukarna, inga kritiska frågor alls om det moraliskt berättigade i att ställa till ett trafikkaos för vanligt folk för att få chansen att ställa sig själva och sina krav i centrum. Sådana frågor hade självklart ställts av SVT Rapport.

Vännerna hyllar oss svenskar och tycker det finns en skandinavisk mentalitet att göra rätt för sig, att inte försöka smita från notan och att inte se allt så totalt egoistiskt.

Jag tror det är väldigt överdrivet (kanske var det också ett sätt att tacka för maten!) och att folk är väldigt lika oavsett var de har sina kulturella rötter. Jag hävdade att det handlar om politikers mod och integritet och politisk tradition att våga lösa problem. Där har vi mycket att vara stolta över i Sverige.

En bra politiker vågar ta obekväma beslut. Föraktet för president Sarkozy är monumentalt bland våra middagsgäster. En liten sprattelgubbe som finns överallt (omnipotent) samtidigt, som hörs ständigt i debatten, som kör över sina ministrar gång på gång, men som inte får något som helst av värde uträttat.

Åtminstone inte när det gäller ekonomin.

Jag tänker på Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och nu Anders Borg, som är minst lika lysande som sina socialdemokratiska företrädare (jag har ”glömt” några i raden av finansministrar och det är helt medvetet).

Vi bör vara oerhört tacksamma över att de haft (och har i Borgs fall) den styrka och position som behövs när många vill ha och färre vill betala.

Därför är Borg värd att respektera för sin kamerala inställning att lägga ner det tillfälliga konjunkturstödet till kommunerna. Lika mycket respekt som kristdemokraten Mats Odell är värd förakt när han använde uttrycket ”Tobleronepolitik” i den här debatten som borde föras seriöst.

/Paul Ronge