Fransk ”surgubbe” förklarar Annie Lööf

Lagom till vår resa till huset i Antibes fick jag av en närstående en intressant bok: ”Klasskriget i Frankrike, den auktoritära demokratins ekonomiska rötter”.

Boken är skriven av fransmannen Romaric Gordin och har flera anspelningar på Sverige. Till exempel förstår han inte alls varför Emmanuel Macron är så populär bland svenska politiker. Enligt Gordin är Macron ett nyliberalt monster som på alla sätt försöker manipulera medborgarna att släppa den traditionella välfärdspolitik som är den stolta Femte Republikens signum.

Allt ska privatiseras, pensionsåldern skjutas fram och pensionerna sänkas. Minimilöner ska kapas och marknadskrafterna är lösningen på alla problem. Enligt Gordin finns ingen hejd på Macrons ondska. Han har beslutat sig att stå pall och genomföra sin politik, trots det folkliga motståndet från ”lata” och bakåtsträvande fransmän.

”Klasskriget….” har mycket tröttsam vänsterretorik, ungefär som att höra  en gammal vpk-are som bara pratar rättigheter och inga skyldigheter, bara vad man ska ha av samhället och inte vad man kan bidra med.  Den är en rätt tung och svårläst, ingen bok jag rekommenderar för hängmattan.

Gordin är en journalist med agenda. En typisk fransk surgubbe LÅNGT ut på vänsterkanten, en person som hyllar de gula västarna, en som alltid sätter ”producenten” före ”konsumenten”, vilket betyder söndagsstängt i de flesta butiker, att strejker ofta genomförs när de drabbar tredje man allra värst och att alla förmåner ska vara kvar även om nationalekonomin totalhavererar.

Men det riktigt intressanta med boken är hur han beskriver nyliberalismen, vilket i blixtbelysning hjälpte mig att förstå mig bättre på Annie Lööf!

I korta drag: Han beskriver den som att politiken är allt, den formella makten är underordnad.

Den prisbelönte ekonomen Milton Friedman lyckades ju på 1980-talet göra Chile till en ren experimentverkstad för nyliberalismen utan en enda formell maktposition.

Precis så har ju Annie Lööf också agerat. Hon har tvingat Stefan Löfven att agera mot sitt partis politik och ideologiska kompass och framstå som en supermyglare med enda drivkraft att till varje pris klamra sig fast vid makten.

För Lööf är politiken allt och makten underordnad, för Löfven är makten allt och politiken underordnad, skulle man kunna förenkla.

Gordin visar i sin bok att det snarare är regel än undantag att nyliberaler agerar via ombud och han hävdar, inte oväntat, att nyliberalismen är så folkligt impopulär att det vore politiskt självmord att stå för den öppet.

Gordin verkligen hatar nyliberalismen ”to the bone”, men har man ett nyktert och analytiskt sinne kan man få ut mycket av hans bok.

Han påstår också intressanta saker som att nyliberalismen inte alls, som man lätt tror, tycker ”ju mindre stat desto bättre”. Ungefär det Moderaterna ganska öppet menar. Tvärtom så vill de att staten utnyttjas för att garantera vinsterna åt de privata entreprenörer som ger sig in där offentlig verksamhet drar sig tillbaka.

Och så har det ju i hög grad blivit i Sverige. Man har kunnat tjäna stora pengar på flyktingboenden, sjukvård, äldreomsorg, kommunikationer och friskolor.

Jag har på senare tid arbetat mycket med privata aktörer inom vård, omsorg och välfärd. De är ofta kreativa och resultatinriktade, med mycket mer ”go” än de ibland så tunga och tråkiga kommunala och regionala motsvarigheterna.

Men privatisering för dess egen skull, att vårt gemensamma samhälle säljer ut nästan allt, har jag aldrig förstått.  För mig handlar det mer om praktik än politik. Om kommunikationer, vård, skola och omsorg ligger inom den offentliga sektorn så är vi alla såväl konsumenter som ägare, i egenskap av skattebetalare. Det gör att vi kan ställa krav när verksamheten brister. Då finns det heller ingen anledning att ”göra vinst”.  Överskottet ska ju ändå tillbaka i verksamheten.

Paul Ronge

Federley avgår – föredömlig krishantering av Lööf

Idag avgick så Fredrick Federley från alla politiska uppdrag, efter en mediestorm och starka fördömanden från alla håll att han släppt in en dömd pedofil i sitt liv och efteråt försökt mörka och påstå att hans sambo var oskyldig till sina vidriga brott (det värsta) mot små barn.

Federley skriver själv på Facebook:

”Jag förstår nu att jag varit i behov av vård för min psykiska ohälsa länge, och jag borde sökt hjälp långt tidigare.”

Han fortsätter:

”spekulationer och nyheter baserade på rykten och halvsanningar gör att jag inte kan komma framåt i läkeprocessen. Under rådande omständigheter är det helt enkelt omöjligt för mig att följa min läkares och psykologs rekommendationer och göra vad behandlingen kräver.”

Ur samma inlägg:

”De avskyvärda, oförlåtliga och fruktansvärda brott som en person som tidigare stått mig nära har gjort har jag ingen som helst tolerans för.”

Just det där sista kan man verkligen ifrågasätta sanningshalten i. Federley försökte in i det längsta att upprätthålla relationen och släppte den inte förrän ett avslöjande stod för dörren i Stoppa Pressarna.

Det är ju själva orsaken till stormen mot honom, det ohyggligt dåliga omdömet att släppa in pedofilen som förgripit sig å det vidrigaste på två små flickor, när man själv har en dotter i ungefär samma ålder.

Men i drevet mot Federley har också funnits homofobi, rent hat utifrån extrem främlingsfientlighet och en bubblande skadeglädje. Allra värst i den rasslande ormgropen på Flashback, men också tydlig i diskussionerna på sociala medier.

När detta skrivs har jag 117 kommentarer på Facebook till mitt blogginlägg igår ”Federleys politiska självmord”. Debatten där var het och en del inlägg rent blodtörstiga.

Jag menar att det är oerhört svårt att stå emot en lynchmobb på sociala medier. Fenomenet att tvinga företag och organisationer att blixtsnabbt göra sig av med människor, inför hot om bojkotter och attacker på varumärket, går i USA under namnet ”Cancel culture”. Jag bloggade om begreppet här.

Så här säger Centerledaren Annie Lööf om Federleys avgång:

”Det är ett klokt beslut av Fredrick Federley att lämna sina uppdrag för att fullt ut fokusera på sin hälsa. Det som hänt har medfört enorma svårigheter för Fredrick att fortsätta sina nuvarande politiska uppdrag. Det är en personlig tragedi och oerhört sorgligt”

När jag ser Annie Lööfs och Centerns krishantering så kommer jag osökt att tänka på vad min vän Janne Scherman berättade för mig om stormen kring Trond Sefastsson när han var TV4:s VD (Se länk här om du inte känner till storyn):

Det blev ju ett stenhårt tryck att jag omgående skulle sparka ut honom. Men jag stod emot. Det blev jättejobbigt. Men vad skulle det skicka för signal till alla våra anställda om jag gav upp en medarbetare bara för en mediestorm? Jag var tvungen att själv utreda saken. När jag gjort det hade jag på fötter och kunde sparka honom.

Så agerar en omdömesgill chef. Federleys totala brist på omdöme måste ha slagit ner som en bomb i Centern. Hans position var oerhört tung, nu måste partimedlemmar och väljare ompröva sitt förtroende. Centerns partisekreterare Michael Arthursson inledde den 2 december med att säga att ”förtroendet för Federley är skadat”.

Sedan kom bekräftelsen att Federley känt till att sambon var dömd för pedofilbrott ända sedan åtminstone september.

Sedan den 2 december har det gått nio dagar. Nio dagar som säkert skakat Centerpartiet i grunden. Under den tiden har Federley fått vänja sig vid tanken att hans politiska framtid är krossad och hans personliga liv i spillror (man behöver inte tycka synd om honom för att inse att detta är fakta).  Centern som helhet har fått vänja sig vid att bli av med  en toppolitiker, sin tyngsta företrädare i EU,  under de mest vanhedrande och skämmiga former.

Och så finns det folk som tycker att Centern har hummat och brummat för att det tagit lång tid!

Nu fick Fredrick Federley chansen att avgå frivilligt. Han har inte räddat ansiktet, det går inte, men det är inte helt demolerat.

Det kan han tacka Annie Lööf för. Jag kan inte se annat än att Centerpartiets krishantering har varit oantastlig.

Paul Ronge

 

Annie Lööfs kris — om teflon, mediespinn och ”Bagdad Bob”

Annie Lööf kastade sig hals över huvud hem från semestern, tog tag i den krisartade debatten om Centerns idéprogram och får nu mycket beröm för sin krishantering, inte minst från erfarna politiska reportrar som Aftonbladets Lena Mellin och TV4:s Anders Pihlblad. ”Jag tror detta var Annie Lööfs politiska genombrott”, sade Mellin beundrande i TV4:s Nyhetsmorgon.

Jag har i flera sammanhang de senaste dagarna kommenterat Centerns kris utifrån den avgrundsdjupa klyfta jag tycker mig se mellan den nyliberalt Timbro-präglade Stureplanscentern (som Annie Lööf under en lång tid hänförts till) och den folkrörelse som Centern var, och kanske i viss mån fortfarande är, på den svenska landsbygden.

Timbros VD Marcus Uvell är närmast lyrisk över idéprogrammet, vilket kommenteras vasst och analytiskt av Dagens Arena idag.

Allra kärvast i sin kritik var kanske DN:s gamle politiska redaktör Svante Nycander som i DN Debatt menade att Centern låtit sig infiltreras av Svenskt Näringsliv och Timbro.

I TV4 Nyheterna på fredagskvällen talade jag om en konflikt ”av galaktiska mått” mellan dessa båda falanger. Den visas i blixtbelysning av ett debattinlägg från en fullständigt rasande centeravdelning i Färgelanda som hotade med att inte betala medlemsavgifterna om idéprogrammet inte kastas i papperskorgen.

I SVT Debatt har jag utvecklat mina tankegångar under rubriken: ”Annie Lööfs tabbar för tankarna till Juholts fall”.

Jag tycker hela debatten visar att klyftan är avgrundsdjup mellan socialliberaler och nyliberaler i Centern, kan knappast tänka mig så aparta ”partikamrater” som Alexander Bard å ena sidan och den gamle centerledaren Olof Johansson som gick armkrok med sossepampen Göran Persson å den andra.

Men vad är det då som gör att den garvade politiska kommentatorn Lena Mellin faller i storögd beundran för Lööfs krishantering? Är det för att Lööf verkligen visar insikt om allvaret i situationen och visar på möjliga kompromisser mellan falangerna?

Nej, det vi ser Lööf göra är att komma med snabba, välrepeterade svar, gå fram ytterligt självsäkert i TV-rutan och inte darra på manschetten när det gäller att ta avstånd från platt skatt (vi är socialliberaler och bryr oss om varann), månggifte (fast hon själv så sent som 2006 stödde tanken) slopad skolplikt mm. Arbetsgruppen har diskuterat ”fel frågor”, säger hon i intervju efter intervju. Det betyder att trogna vapendragare som Fredrik Federley naturligtvis blir vilsna och konfunderade. De vet ju vad Annie Lööf tycker egentligen. Och hon undviker hela tiden att diskutera frågan om hon kan ha tappat förtroende genom att ha tillsatt en arbetsgrupp som lägger förslag som får stora delar av Centern att gå i spinn.

I fredags höll den skickliga kriskommunikatören Jeanette Fors-Andrée ett bejublat föredrag för min kära Rotaryklubb, Stockholm-Djurgården. En av hennes teser var just detta att Lööf undviker kärnfrågor som hur hennes förtroende påverkats, genom att agera ”teflonpolitiker”. Fors-Andrée har studerat kriskommunikation i sju år och är väl bara en disputation från att bli den första i Sverige med en doktorstitel i kriskommunikation. Vi kommer påfallade ofta till samma slutsatser, trots att hon studerat ämnet på akademisk elitnivå och jag under 15 år lär mig av min egen praktik när det gäller krishantering.

Jag tycker ibland det kan bli för mycket teflon, för mycket mediespinn, för ”skicklig mediehantering”. Man underskattar publiken. Annie Lööf ler och säger att idéprogrammet efter diskussion kommer att bli ”fantastiskt”. Jag tror de flesta med intresse för politik ser att Centern har jätteproblem och de blir då konfunderade om Annie Lööf agerar ”Bagdad Bob” (Saddam Husseins desinformatör som skrek att läget var under kontroll ända tills USA brakade in Bagdad och han fick fly hals över huvud).

Nu har ju andra partier också spänningar. Jag tror att konflikten mellan höger och vänsterflyglarna i Socialdemokratin är av minst samma ”galaktiska mått” som mellan Alexander Bard och Grinstadbönderna på Dalboslätten. Men Socialdemokraterna är så stora så de kan slänga köttben åt i stort sett alla falanger. Centern har i de senaste mätningarna legat under fyraprocentspärren. Då kanske partiet inte har råd att experimentera, som Jonas Morian föreslår i detta intressanta blogginlägg, som går stick i stäv med vad jag tror.

Jag önskar Annie Lööf allt gott och om hon klarar detta och får sitt ”genombrott” som Mellin säger så är det ju utmärkt. Alltför många kvinnor tvingas avgå på tveksamma grunder, medan gubbar med gedigna kontaktnät får vara kvar.

Beviset på kakan är kakan själv. Smakar den bra så har den också bakats bra. Det återstår faktiskt att se om Lööf får ett ökat eller minskat förtroende i opinionsundersökningar efter hennes framträdande. Lyckas hon säger jag som fransmännen: ”Chapeau”, eller ”Hatten av!”

Andra skriver intressant om Centern.

Paul Ronge

Uppdatering: Kan inte undanhålla mina läsare denna sprudlande roliga och samtidigt djupt tänkvärda betraktelse om Annie Lööf och Centerns kris från Fredrik Antonsson, aka @sjattemannen.

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.