Federleys politiska självmord

Är kärleken blind?
Det gamla ordspråket kommer osökt i mina tankar kring Fredrick Federleys tragiska personliga haveri, efter kärlekshistorien med den dömde pedofilen. Han var ju medveten om sambons sexbrott redan i september i år.
Han säger sig vara ”på botten”. ”Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv”, skrev han på Facebook när han lämnade politiken och Bryssel för vård och läkning.

En ödets bittra ironi är att SVT samtidigt sänder ”Bryssel calling” (”göteborgaren” i mig vill gärna skriva ihop detta till ”Brysselkål”, tänkte programmakarna kanske så?). Där är ju Federley i sitt esse, han framställs som den starka och karismatiska politiska ledare han är (eller var).

Nu har Centerpartiet tagit sin hand från honom. Han har blivit Sveriges stora ”snackis” innan glöggdimmorna tätnar och vi går in i julefriden.

Personligen kan jag inte låta bli att känna en viss empati och sorg. Än så länge är han mer av ett offer än en förövare – vilket kan vara lätt att glömma bort. Förövarens bild är pixlad och namnet okänt, åtminstone i traditionella medier. Federley är den som drabbas gång på gång av varje ny rubrik, där han ligger i sina spillror på botten.

Hur många gånger har vi inte suckat över alla de kvinnor som tagit kontakt med och blivit kära i de värsta våldsverkare som sitter på våra fängelser? Undrat vad som driver dem. Tänkt: Hur dum får man vara? Aftonbladets Peter Kadhammar skriver intressant, med en lite annorlunda vinkel här.

Över till krishanteringen. Fredrick Federley meddelade Centerns toppskikt först när katastrofen stod för dörren, alldeles innan Stoppa Pressarna kom med scoopet. Stoppa Pressarna har varit nyhetsledande under hela skandalen och bevakningen, som med dessa privata bilder, har varit extremt hård och brutal.

Sajten Stoppa Pressarna drivs av en av Sveriges mest rutinerade kändis- och skandalreportrar, Daniel Nyhlén. Hans affärsidé är solklar: Att gå längre än kvällstidningarna i saftiga avslöjanden om otrohet och andra skandaler kring kändisar med namns nämnande. Men samtidigt hålla en professionell journalistisk ton och därmed vara anständigare än den ofta homofoba och främlingsfientliga, ibland rent nazistiska ormgropen Flashback. (Nej, jag tänker inte länka).

Jag kommer att tänka på Piers Morgan, den brittiska boulevardpressens nestor och hur han gick över lik på 90-talet i jakten på de mest kioskvältande skandalerna, beskrivna i den galet dråpliga boken ”The Insider”. Kanske är han Nyhléns förebild.

Det här måste Federley ha sett komma. All media påverkas av de sajter som ohämmat publicerar det som traditionella medier av pressetiska skäl inte vågar eller ens kan. Se bara den här artikeln i Expressen.

Den är brutal och går långt. Jag ifrågasätter att den hade publicerats i det skicket på 1990-talet när jag jobbade där.

Märk väl, jag moraliserar inte. Det är helt enkelt inte lönt. Media är industri, precis som ett pappersbruk. Timret kommer in och omvandlas. Ut kommer finpapper, neutralt printpapper eller toapapper. Precis på samma sätt är vi människor råvara i den mediala industrin och oftast – som i Federleys fall – gratis.

Istället för att moralisera bör man förhålla sig mer analytiskt, det viktiga är hur du hanterar media enligt principen: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Federley är en av de skickligaste mediedomptörerna i Centerpartiet, det är inte för inte han är en av de mest personkryssade politikerna någonsin. Han har varit expert på att få publicitet, ofta spännande och god, som i Bryssel Calling. Som sagt: han måste ha sett katastrofen komma och ändå gjorde han det han gjorde.

Att försöka förekomma Stoppa Pressarnas avslöjande med att avgå kan kanske kallas proaktiv krishantering. Men det var lika dömt att misslyckas som Paolo Robertos försök till pudel i TV4 för att ha köpt en prostituerad. Vissa saker går inte att ”pudla” sig ur.

Federley måste ha insett det, annars har jag grovt överskattat hans mediekompetens. Det är lätt att förfalla till det cyniska: ”Precis som Roberto tänkte han med fel kroppsdel”. Men vad kunde han ha gjort om ordspråket nu stämmer att kärleken är blind?

Det är så lätt att vara efterklok. Men kunde han inte, när känslorna började svalla, tänkt så här: Jag måste välja kärleken eller min politiska karriär. Och då informerat partitoppen och avgått innan, eller alldeles i början, av relationen. Och hade han då tagit in i bedömningen att han hade ett barn i den farliga åldern för pedofilens lustar är det till och möjligt att han hade valt politiken.

Och om han valde kärleken hade sannolikt fallet blivit mindre hårt än nu när han försökte både ha kakan och äta den.

Det finns floskler som ju ändå är kristallklart sanna: En av dem:

”Om du vill göra något som du absolut inte vill se på löpsedlarna, gör det inte.”

Om du tycker min blogg är intressant, teckna dig gärna för mitt nyhetsbrev som kommer efter jul och nyårshelgerna. Min rivstart på år 2021. Jag lovar att det kommer att löna sig för dig som är intresserad av media, samhällsfrågor och krishantering.

Paul Ronge

4 reaktioner till “Federleys politiska självmord”

  1. Paul, min vän. Du är för snäll. Pedofiler, som är ute på prov, efter sex år (domen var nio), är inga bra människor och inga bra partners till män som har nioåriga döttrar. Pedofilen ansågs ju f ö riskera att återfalla i brottslighet och det finns inga studier som tyder på att det går att bota dem. Det är inte som att sluta supa. Att Federly slingrar kring när han fick reda på fakta gör att artiklarna är i det närmaste obegripliga – men det spelar ingen roll. Han fick kicken från partiet, men de lät honom få det till att han sa upp sig själv. Hjälper inte, jag tror inte ens att han kan bli ambassadör i Gabon. Hoppas jag.

  2. Hej Jonas, jag har ju valt att se hela den förskräckliga historien ur ett krishanteringsperspektiv – det som är mitt yrke. Jag tycker samtidigt fördömandena av sambons brott och insikten om den skada han gjort sina offer, små barn, är självklara. Nu framträder Federley i Dalarnas Tidningar om hur han skurit sig i armarna i ångest över sitt val. Kanske är också hans öde tragiskt.
    På Flashback slår homofober, högerextremister och invandringshatare knut på sig själva i bubblande skadeglädje. Stenkastning pågår.
    Men livet går vidare. Ha en riktigt skön Jul och Gott Nytt År!

  3. Märkligt att avbönen kom just i Avestaposten!
    En intervju, som enligt uppgift också godkänts av FF.
    Jo chefredaktören är son till Karin Peres, bl.a talskrivare till Partiledaren Olof Johansson. Pappan är Guy Erling, ofta anlitad på seminarier om tåg och kommunikationer!
    Så det har prövats ordentligt i centerlretsar!
    Men det är beklagligt att inte artikeln med någon rad handlar om de verkliga offren och deras mamma! De barn som FF;s älskare förgrep sig på! Och märkligt är också att Expressen och Aftonbladet svalt artikeln!

  4. Lars Ohlson; vart ges Avestaposten ut? Avesta Tidning är titeln (du far möjligen efter grannen Fagersta-Posten?).

    Och Paul; med mitt sinne för ordlekar tänkte jag också brysselkål – för varför ens välja ”calling” om man inte hade avsikten att ”skoja” till det lite ☺️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.