Federleys politiska självmord

Är kärleken blind?
Det gamla ordspråket kommer osökt i mina tankar kring Fredrick Federleys tragiska personliga haveri, efter kärlekshistorien med den dömde pedofilen. Han var ju medveten om sambons sexbrott redan i september i år.
Han säger sig vara ”på botten”. ”Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv”, skrev han på Facebook när han lämnade politiken och Bryssel för vård och läkning.

En ödets bittra ironi är att SVT samtidigt sänder ”Bryssel calling” (”göteborgaren” i mig vill gärna skriva ihop detta till ”Brysselkål”, tänkte programmakarna kanske så?). Där är ju Federley i sitt esse, han framställs som den starka och karismatiska politiska ledare han är (eller var).

Nu har Centerpartiet tagit sin hand från honom. Han har blivit Sveriges stora ”snackis” innan glöggdimmorna tätnar och vi går in i julefriden.

Personligen kan jag inte låta bli att känna en viss empati och sorg. Än så länge är han mer av ett offer än en förövare – vilket kan vara lätt att glömma bort. Förövarens bild är pixlad och namnet okänt, åtminstone i traditionella medier. Federley är den som drabbas gång på gång av varje ny rubrik, där han ligger i sina spillror på botten.

Hur många gånger har vi inte suckat över alla de kvinnor som tagit kontakt med och blivit kära i de värsta våldsverkare som sitter på våra fängelser? Undrat vad som driver dem. Tänkt: Hur dum får man vara? Aftonbladets Peter Kadhammar skriver intressant, med en lite annorlunda vinkel här.

Över till krishanteringen. Fredrick Federley meddelade Centerns toppskikt först när katastrofen stod för dörren, alldeles innan Stoppa Pressarna kom med scoopet. Stoppa Pressarna har varit nyhetsledande under hela skandalen och bevakningen, som med dessa privata bilder, har varit extremt hård och brutal.

Sajten Stoppa Pressarna drivs av en av Sveriges mest rutinerade kändis- och skandalreportrar, Daniel Nyhlén. Hans affärsidé är solklar: Att gå längre än kvällstidningarna i saftiga avslöjanden om otrohet och andra skandaler kring kändisar med namns nämnande. Men samtidigt hålla en professionell journalistisk ton och därmed vara anständigare än den ofta homofoba och främlingsfientliga, ibland rent nazistiska ormgropen Flashback. (Nej, jag tänker inte länka).

Jag kommer att tänka på Piers Morgan, den brittiska boulevardpressens nestor och hur han gick över lik på 90-talet i jakten på de mest kioskvältande skandalerna, beskrivna i den galet dråpliga boken ”The Insider”. Kanske är han Nyhléns förebild.

Det här måste Federley ha sett komma. All media påverkas av de sajter som ohämmat publicerar det som traditionella medier av pressetiska skäl inte vågar eller ens kan. Se bara den här artikeln i Expressen.

Den är brutal och går långt. Jag ifrågasätter att den hade publicerats i det skicket på 1990-talet när jag jobbade där.

Märk väl, jag moraliserar inte. Det är helt enkelt inte lönt. Media är industri, precis som ett pappersbruk. Timret kommer in och omvandlas. Ut kommer finpapper, neutralt printpapper eller toapapper. Precis på samma sätt är vi människor råvara i den mediala industrin och oftast – som i Federleys fall – gratis.

Istället för att moralisera bör man förhålla sig mer analytiskt, det viktiga är hur du hanterar media enligt principen: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.

Federley är en av de skickligaste mediedomptörerna i Centerpartiet, det är inte för inte han är en av de mest personkryssade politikerna någonsin. Han har varit expert på att få publicitet, ofta spännande och god, som i Bryssel Calling. Som sagt: han måste ha sett katastrofen komma och ändå gjorde han det han gjorde.

Att försöka förekomma Stoppa Pressarnas avslöjande med att avgå kan kanske kallas proaktiv krishantering. Men det var lika dömt att misslyckas som Paolo Robertos försök till pudel i TV4 för att ha köpt en prostituerad. Vissa saker går inte att ”pudla” sig ur.

Federley måste ha insett det, annars har jag grovt överskattat hans mediekompetens. Det är lätt att förfalla till det cyniska: ”Precis som Roberto tänkte han med fel kroppsdel”. Men vad kunde han ha gjort om ordspråket nu stämmer att kärleken är blind?

Det är så lätt att vara efterklok. Men kunde han inte, när känslorna började svalla, tänkt så här: Jag måste välja kärleken eller min politiska karriär. Och då informerat partitoppen och avgått innan, eller alldeles i början, av relationen. Och hade han då tagit in i bedömningen att han hade ett barn i den farliga åldern för pedofilens lustar är det till och möjligt att han hade valt politiken.

Och om han valde kärleken hade sannolikt fallet blivit mindre hårt än nu när han försökte både ha kakan och äta den.

Det finns floskler som ju ändå är kristallklart sanna: En av dem:

”Om du vill göra något som du absolut inte vill se på löpsedlarna, gör det inte.”

Om du tycker min blogg är intressant, teckna dig gärna för mitt nyhetsbrev som kommer efter jul och nyårshelgerna. Min rivstart på år 2021. Jag lovar att det kommer att löna sig för dig som är intresserad av media, samhällsfrågor och krishantering.

Paul Ronge

Annie Lööfs kris — om teflon, mediespinn och ”Bagdad Bob”

Annie Lööf kastade sig hals över huvud hem från semestern, tog tag i den krisartade debatten om Centerns idéprogram och får nu mycket beröm för sin krishantering, inte minst från erfarna politiska reportrar som Aftonbladets Lena Mellin och TV4:s Anders Pihlblad. ”Jag tror detta var Annie Lööfs politiska genombrott”, sade Mellin beundrande i TV4:s Nyhetsmorgon.

Jag har i flera sammanhang de senaste dagarna kommenterat Centerns kris utifrån den avgrundsdjupa klyfta jag tycker mig se mellan den nyliberalt Timbro-präglade Stureplanscentern (som Annie Lööf under en lång tid hänförts till) och den folkrörelse som Centern var, och kanske i viss mån fortfarande är, på den svenska landsbygden.

Timbros VD Marcus Uvell är närmast lyrisk över idéprogrammet, vilket kommenteras vasst och analytiskt av Dagens Arena idag.

Allra kärvast i sin kritik var kanske DN:s gamle politiska redaktör Svante Nycander som i DN Debatt menade att Centern låtit sig infiltreras av Svenskt Näringsliv och Timbro.

I TV4 Nyheterna på fredagskvällen talade jag om en konflikt ”av galaktiska mått” mellan dessa båda falanger. Den visas i blixtbelysning av ett debattinlägg från en fullständigt rasande centeravdelning i Färgelanda som hotade med att inte betala medlemsavgifterna om idéprogrammet inte kastas i papperskorgen.

I SVT Debatt har jag utvecklat mina tankegångar under rubriken: ”Annie Lööfs tabbar för tankarna till Juholts fall”.

Jag tycker hela debatten visar att klyftan är avgrundsdjup mellan socialliberaler och nyliberaler i Centern, kan knappast tänka mig så aparta ”partikamrater” som Alexander Bard å ena sidan och den gamle centerledaren Olof Johansson som gick armkrok med sossepampen Göran Persson å den andra.

Men vad är det då som gör att den garvade politiska kommentatorn Lena Mellin faller i storögd beundran för Lööfs krishantering? Är det för att Lööf verkligen visar insikt om allvaret i situationen och visar på möjliga kompromisser mellan falangerna?

Nej, det vi ser Lööf göra är att komma med snabba, välrepeterade svar, gå fram ytterligt självsäkert i TV-rutan och inte darra på manschetten när det gäller att ta avstånd från platt skatt (vi är socialliberaler och bryr oss om varann), månggifte (fast hon själv så sent som 2006 stödde tanken) slopad skolplikt mm. Arbetsgruppen har diskuterat ”fel frågor”, säger hon i intervju efter intervju. Det betyder att trogna vapendragare som Fredrik Federley naturligtvis blir vilsna och konfunderade. De vet ju vad Annie Lööf tycker egentligen. Och hon undviker hela tiden att diskutera frågan om hon kan ha tappat förtroende genom att ha tillsatt en arbetsgrupp som lägger förslag som får stora delar av Centern att gå i spinn.

I fredags höll den skickliga kriskommunikatören Jeanette Fors-Andrée ett bejublat föredrag för min kära Rotaryklubb, Stockholm-Djurgården. En av hennes teser var just detta att Lööf undviker kärnfrågor som hur hennes förtroende påverkats, genom att agera ”teflonpolitiker”. Fors-Andrée har studerat kriskommunikation i sju år och är väl bara en disputation från att bli den första i Sverige med en doktorstitel i kriskommunikation. Vi kommer påfallade ofta till samma slutsatser, trots att hon studerat ämnet på akademisk elitnivå och jag under 15 år lär mig av min egen praktik när det gäller krishantering.

Jag tycker ibland det kan bli för mycket teflon, för mycket mediespinn, för ”skicklig mediehantering”. Man underskattar publiken. Annie Lööf ler och säger att idéprogrammet efter diskussion kommer att bli ”fantastiskt”. Jag tror de flesta med intresse för politik ser att Centern har jätteproblem och de blir då konfunderade om Annie Lööf agerar ”Bagdad Bob” (Saddam Husseins desinformatör som skrek att läget var under kontroll ända tills USA brakade in Bagdad och han fick fly hals över huvud).

Nu har ju andra partier också spänningar. Jag tror att konflikten mellan höger och vänsterflyglarna i Socialdemokratin är av minst samma ”galaktiska mått” som mellan Alexander Bard och Grinstadbönderna på Dalboslätten. Men Socialdemokraterna är så stora så de kan slänga köttben åt i stort sett alla falanger. Centern har i de senaste mätningarna legat under fyraprocentspärren. Då kanske partiet inte har råd att experimentera, som Jonas Morian föreslår i detta intressanta blogginlägg, som går stick i stäv med vad jag tror.

Jag önskar Annie Lööf allt gott och om hon klarar detta och får sitt ”genombrott” som Mellin säger så är det ju utmärkt. Alltför många kvinnor tvingas avgå på tveksamma grunder, medan gubbar med gedigna kontaktnät får vara kvar.

Beviset på kakan är kakan själv. Smakar den bra så har den också bakats bra. Det återstår faktiskt att se om Lööf får ett ökat eller minskat förtroende i opinionsundersökningar efter hennes framträdande. Lyckas hon säger jag som fransmännen: ”Chapeau”, eller ”Hatten av!”

Andra skriver intressant om Centern.

Paul Ronge

Uppdatering: Kan inte undanhålla mina läsare denna sprudlande roliga och samtidigt djupt tänkvärda betraktelse om Annie Lööf och Centerns kris från Fredrik Antonsson, aka @sjattemannen.

Schlingmann – ett fall för Alliansen?

Man kan tycka vad man vill om Almedalen; ett paradexempel på svensk demokrati genom seminarier och småputtrigt mingel,eller ett Kiviks marknad där en reklambyrå bombar (eller inte) nallebjörnar över Vitryssland, där en effektsökande Åsa Romson ger bort sina glasögon till Fredrik Reinfeldt, där en avdankad gammal socialdemokratisk partisekreterare visar mästerskap i kvinnlig härskarteknik.

Men alltihop börjar och slutar med politik. Det var Olof Palme som satte igång hela spektaklet från ett lastbilsflak den 25 juli 1968.

Jag har som politisk reporter bevakat Almedalen ett stort antal år, numera förbehåller jag mig rätten, som fri företagare och PR-konsult, att ta semester i istället om inte någon viktig kund absolut vill ha mig där.

Men även i år tycker jag Almedalens hetaste fråga har handlat om politik (Almedalsdrinken får ursäkta), nämligen Alliansens fall.

Både Centern och Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren under mätningar i Almedalsveckan. Kent Persson har inte fått någon lyckad start som partisekreterare för Moderaterna, redan utnämnd till en propagandistisk Bagdad Bob. Folkpartiet måste ha grava inre motsättningar när både partiledaren Jan Björklund ifrågasätts och sedan hela Folkpartiet med Carl B Hamiltons utspel att allianspartierna borde slås samman. Centerns Annie Lööf säger att Svenskt Näringsliv inte är ett särintresse, väl vetande att hon trampar på Reinfeldts och Anders Borgs ömmaste tår, samtidigt som hon helt tappat sitt väljarunderlag, vilket Expressen beskriver här. Stureplanscentern är ju i svensk politik lika malplacerad som om Moderaterna skulle försöka etablera sig som bästa latte-parti i Grinstad på Dalboslätten.

Motsättningarna i politiska sakfrågor och det dåliga humöret i Alliansen står i total kontrast med idyllen när pakten bildades hos Maud Olofsson i Högfors den 30 augusti 2004. Nu tror inte ens den gamla centerledaren att Alliansen överlever om det blir valförlust 2014.

Reinfeldt/Borg riskerar att bli pompösare än till och med Göran Persson var. Och dessutom finns en alltmer uppenbar kannibalism, Centerns nedgång speglas i Moderaternas uppgång.

Att Per Schlingmann i detta läge utnämns till temporär chefsstrateg i Moderaterna, en överrock på Kent Persson, som  dessutom bara ska jobba med detta fram till 2013 och sedan göra något annat – hur ska det tolkas? Vid ytligt påseende är det rena snurren. Vad som skulle behövas är ju en superspinndoktor, en mästarmedlare, som bakom kulisserna syr ihop Alliansen, gjuter olja på vågor, hittar kompromisser och gör att det  vinnande konceptet från 2004 kan återuppstå till 2014.

Men vänta lite – var det inte just det jobbet Schlingmann hade som Reinfeldts statssekreterare? Har det jobbet i så fall misslyckats så kapitalt så att Reinfeldt gett upp om Alliansen och nu vill ”svulla upp” sitt parti till bristningsgränsen fram till valet, oavsett konsekvenser?

Så att Schlingmann istället för att bidra till en ny uppgång inneburit en del i fallet för Alliansen?

I så fall har Schlingmann i all tysthet gjort ett sådant dunderfiasko att han antingen själv kommit fram till att det är dags att förbereda återgången till ett liv utanför politiken, eller mer eller mindre handgripligt övertygats om detta av firma Reinfeldt/Borg. Kring detta spekulerar alltid läsvärde Torbjörn Nilsson i Fokus under rubriken ”Det förlorade året”.

När retorikern Camilla Eriksson och krisexperten Jeanette Fors-Andrée intervjuade Per Schlingmann på ett välbesökt retorikseminarium i Visby, där de flaggade upp honom som ”den tyngste” politiska opinionsbildaren, blev jag inte ett dugg  klokare. Är han fortfarande en guru, eller på väg ut som Nilsson antyder?

Alldeles oavsett – om inte ”de fyras gäng” i Alliansen börjar spela i takt och det ganska snabbt på ett sätt som väljarna upplever trovärdigt så heter nog nästa statsminister Stefan Löfven. Och just borgerlig oförmåga att hålla sams och regera har ju tidigare lett till årtionden av obrutna socialdemokratiska regeringsinnehav.

Andra skriver intressant om Almedalen.

/Paul Ronge

Uppdatering: I november 2011 skrev Leif Pagrotsky vasst i GP om att Centern med nuvarande Stureplans-kurs kanske kunde fira 100-årsjubileet av Bondeförbundets bildande år 2013 med nedläggning.