Vad har Mick Jagger och Jan Guillou gemensamt? Jo, de är båda män, 82 år och fortfarande i högsta grad relevanta.

I helgen läste jag en intervju med Jan Guillou och lyssnade på Mick Jagger i New York Times podd The Interview. De är ju samtidigt två personligheter som knappast kunde vara mer olika.

Guillou rör sig med käpp och saknar sina promenader i skogen. Han säger att han tänker långsammare, men inte nödvändigtvis dummare. Det är en underdrift. Guillou är mer skärpt än någonsin, vilket han visar i intervjun. Den är, enligt min mening full av sådana nyanser och kontraster som kommer med lång erfarenhet och självdistans. Att jag ofta inte håller med honom, till exempel om den synen på den militanta islamismen, ger bara en extra krydda i att läsa honom.

Jagger pratar om sitt jobb på ett sätt som kan vara en delförklaring till varför han inte har blivit patetisk. Egentligen helt ofattbart. En 82-åring som studsar omkring på scenen och sjunger om sinnlig sex!

Han beskriver hur han kliver in och ur rollen som rockstjärna, ungefär som en skådespelare. Han talar med humor, självdistans och nyfikenhet. Det är en kille, sju år äldre än jag, som jag kan föreställa mig i tweed och fluga på en engelsk pub och gärna skulle ta en öl med. En belevad gentleman.

Han säger i intervjun att för en 25-30-årig rockstjärna är det svårare. Man känner att man dygnet runt måste leva upp till myten. Det är då inte konstigt att så många talanger, som Jimi Hendrix, Jim Morrison, Janis Joplin och Amy Winehouse dog vid 27.Jagger är, precis som Paul MCartney 84, en av pop-och rockmusikens överlevare och de har bara blivit klokare med åren.

Jag tror både Jagger och Guillou är bevis på en klyscha som råkar vara helt rätt: En del människor åldras som ädelt vin.

De har också något gemensamt med mig, som leder in till några tankar om ålderism: Vi är alla tre selfmade och entreprenörer, även om de förstås spelar i en egen liga. Ingen av oss behöver be någon om lov för att få fortsätta arbeta och de båda herrarna behöver absolut inte tjäna mer pengar. De kan vara uppkäftiga som tonåringar.

Guillou vägrar att acceptera att han skulle vara en manschauvinistisk stofil därför att han går i polemik med någon gång kan vara yngre kvinnor. Han säger: ”Det är fusk att komma och säga, ”det där säger du bara för att jag är ung kvinna. Nej! Du är kollega, din jävel!”

Han har en lång historia av strid med Expressen och jag citerar ett stycke ur SvD-artikeln:

”Häromveckan skrev biträdande chefredaktören Karin Olsson att hon hoppas att jag ska dö…?

Han stannar upp en stund, ser smått förfärad ut.

– Eller åtminstone drabbas av demens. Eftersom Aftonbladet inte har vett att tysta mig. Hoppas att jag ska dö? Inte ens Sverigedemokraterna jag har i mejlen vågar skriva det.

Han syftar på en text i höstas där Olsson skrev: ”Det är nog bara döden, demens eller möjligen hans fru, den osentimentala förläggaren Ann-Marie Skarp, som kan stoppa honom från att fortsätta baktala kvinnliga grävjournalister. Låt oss hoppas på det senare.”

Kampen mot ålderismen och föraktet mor äldre är oerhört viktig och jag tycker John Mellkvist är en av Sveriges viktigaste lobbyister som så hårt drivit den.

En gång skrev till exempel Karin Olsson om mig i en artikel med rubriken ”Goda råd är inte dyra, strunta i PR-konsulten”:

”Som intäkt för sin analys hänvisade han till när han jobbade på Aftonbladet och Expressen. Det var så länge sedan att jag undrar om det första sms:et i världen hade skickats då.”

Lite hedrande är det ju att hamna i samma ”stofil-garderob” som Jan Guillou.

Jag tänker fortsätta utveckla mig. Ungdomlig snabbhet som ibland ställde till det för mig ersätter jag numera oftare med ”hellre långsamt och rätt än fort och fel”. Jag får fortfarande de mest häftiga krisuppdrag och tänker ofta efteråt som min barndoms favoritdetektiv Ture Sventon alltid uttryckte det: ”Ett intressant fall på det hela taget”.

Jan Guillou vill att hans fru ska säga till om han börjar bli gaggig och jag har bett min kära fru om samma sak. Men annars tänker jag hålla på tills de bär ut mig med fötterna före.

Paul Ronge

(Publicerad på LinkedIn som Nyhetsbrev 2)