När media förstör liv ska det åtminstone kosta

Fredagen den 8 juni friades den så kallade TV4-profilen – kändis i hela Sverige och uthängd med namn i våra största medier – i en rättegång om misstänkt våldtäkt. Han friades alltså i tingsrätten, men kan fortfarande dömas i högre instans om åklagaren väljer att överklaga.

Men av en stor grupp människor framför allt inom  #metoo-rörelsen är han ändå dömd, alldeles oavsett rättsläget.

”Ingen rök utan eld”, är ett av de mildare argumenten för att döma honom till  kanske livslång stening i det svenska samhället. ”Något hände säkert i den där badtunnan”, tänker många. För honom har det inneburit förlust av ära och heder, av sin uppburna ställning som populär programledare och av miljoninkomster.

Dessutom poppar helt andra anklagelser upp i kölvattnet av den rent sexuella – till exempel att han är en elak och usel chef, att han bär sig åt som ett svin och mobbar personal. Folk som känt sig förfördelade ger igen av ren hämnd. En filmsnutt publiceras där han skäller och domderar, vilket ju inte har det minsta med målet att göra. I en annan filmsnutt är han rejält berusad och svamlig.

Då närmar vi oss ett karaktärsmord, vilket också Aftonbladet-profilen  fick utstå. För att inte tala om Stadsteaterns förre VD Benny Fredriksson som inte längre finns i livet för att driva några processer.

De som orsakat den största skadan är faktiskt inte de som spred rykten och anklagelser på sociala medier. Det är istället de traditionella medier som hängde ut TV4-profilen med namn till tittare och läsare.

Detta föranledde, samma dag som TV4-profilen friades, SR:s Studio Ett att behandla frågan om namnpubliceringen, med mig och Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som medverkande.

Jag menade där att det var fel att publicera och att det inte fanns något allmänintresse (något som media alltmer verkar förväxla med ett ”allmänhetens intresse”, alltså en nyfikenhet på snaskigheter som leder till många sålda tidningar och många klick).

Här är den mening i Pressens Publicitetsregler (frivilligt antagna som komplement till grundlagen av press, radio och teve) det handlar om:

”7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

I detta ”allmänintresse” ligger alltså att det ska finnas ett samhällsintresse, något som ”kräver offentlig belysning”. Medias problem är helt enkelt att det är svårt att hävda att det som hände i badtunnan för nio år sedan, åtminstone före en fällande dom, är så samhällsintressant så det kräver  offentlig belysning.

Inom de närmaste veckorna kommer Pressens Opinionsnämnd (PON) med sina utlåtanden när det gäller ett antal namnpubliceringar under #metoo. En försiktig Sigvardsson medgav i radiointervjun att det skett ”övertramp”. Det är ingen djärv gissning att det kommer att ske tunga fällningar. Jag tror det kan handla om åtminstone TV4-profilen och Aftonbladet-profilen, kanske också SVT-profilen. Det är en ödets ironi  att det är män inom media och kultur som mest ställts inför den gemensamma svetslågan av skvaller och anklagelser i sociala medier och publiceringar i traditionella medier.

Diket mellan det rena träsket på sociala medier och traditionella medier krymper i takt med att namnpubliceringar blivit allt fler och grövre. Förr kunde det räcka att jag uppmanade mina kunder att sitta still i båten och vägra uttala sig i traditionella medier, trots att drevet gick i sociala medier. Nu är det inte säkert längre. TV4-profilen uttalade fem ord: ”Det är så himla lågt”, vilket slogs upp stort när han hängdes ut. Aftonbladet-profilen sade mig veterligt ingenting i traditionella medier innan det small till för honom.

Så trots att Martin Timell är frikänd i tingsrätten är han ändå dömd. I sociala medier, men också av en bred allmänhet.  Även om andra media, liksom Studio Ett, nu skulle välja att anonymisera honom i någon sorts senkommen respekt för pressetiken så vet ändå alla exakt vem det handlar om.

Sigvardsson tror att namnpubliceringarna, som fått så förödande konsekvenser för enskilda människor, är undantag. Att övertrampen berodde på den upphetsade stämningen under #metoo-rörelsen och att allt nu återgått till det normala. Jag är tyvärr inte lika säker, utan har en mörkare bild. Namnpubliceringar och beskrivningar av skandaler och snaskigheter som stör privatlivets helgd har blivit allt vanligare över tid. Så jag tror media ”vilar på hanen”. Det kommer att vara lugnt ett tag, i avvaktan på PON:s domar. Men tendensen är brutalare publiceringar, för att de säljer och skapar klick.

Straffet för människor som utsätts för mediedrev, liknande det som skedde i #metoo, kan vara livslångt, men straffet för media som fälls i PON för övertrampen är närmast en axelryckning. Man tvingas publicera sin fällning (och har traditionellt gjort det på undanskymd plats och med mindre textstorlek) och betalar en expeditionsavgift på högst 30 000 kronor. Medier med under 10 000 i upplaga kommer undan med 12 000 kronor. Detta är nålpengar för stora tidningsdrakar. Medier är som de flesta företag, ”money talks”. Kostar det enorma bötesbelopp och ett nedsmutsat varumärke så slutar ju företag som Telia att muta i Uzbekistan. Samma princip gäller nog svenska medier.

Sätt er in i de utsatta människornas situation! Att knappast våga gå ut i det underbara sommarväder som varit, för alla blickar man får! Tissel och tassel. Kanske ett glåpord eller någon hotfull åtbörd.  Diplomaten Lars Danielsson, som skandaliserades under Tsunamin-katastrofen 2004, flydde landet liggande under en filt i sitt bilbaksäte i motsvarande situation.

Jag har haft kunder i den här situationen och vet att det är precis så här det fungerar. Det krävs inte mycket empati för att förstå vilket lidande, vilket ingrepp i privatlivet en offentlig skampåle innebär.

Jag inser förstås att många kvinnor har haft fruktansvärda upplevelser, men de jag anklagar här är de medier som utnyttjat #metoo-situationen och i något fall bokstavligen gått över lik.

Därför hoppas jag att de ”profiler” som vinner i PON kräver riktigt tunga skadeståndskrav i förtalsrättegångar mot de aktuella medierna. Jag tycker det borde handla om miljonbelopp. Jag är inte jurist och vet inte om det går. Men på kort sikt tror jag det är det enda som kan stoppa brutaliseringen och här handlar det om krossade karriärer, i  värsta fall förstörda liv. Då måste det åtminstone kosta.

På längre sikt måste straffen för brott mot Pulicitetsreglerna bli hårdare. PON är för tandlöst (och det är en kritik mot institutionen, inte mot Ola Sigvardsson som är en utmärkt Pressombudsman).

Höj bötesbeloppet, åtminstone till 100 000 kronor! 30 000 är ett skämt. Och media måste tvingas ge fällningarna större utrymme på framträdande nyhetsplats.

Paul Ronge

Livsfarligt i FB-eran att vara en ”profil”

1993, för snart 25 år sedan, dömdes skivbolagsdirektören Billy Butt till  fem års fängelse för våldtäkter.

Han hade gått fram ungefär som Harvey Weinstein gjorde i Hollywoods glamourvärld – tubbat och lurat sig till sex genom att förespegla skivkontrakt, ära och berömmelse.  Löften han inte höll. Butt hade burit sig åt som ett ärkesvin, moraliskt förkastligt, men det är mycket tveksamt att han gjorde det han dömdes för – själva våldtäkterna. Kvinnorna hade frivilligt sex med honom och hämnades på lättförståeliga grunder genom sina anmälningar. Butt åkte i fängelse.

Det var ett justitiemord. I många år har Butt försökt få upprättelse och resning, alltid för döva öron. Jan Guillou beskriver det skedda i den här artikeln från 2010.

Jag jobbade under Butt-affären på Expressen och kunde följa den på nära håll. Anonymiserad som ”nöjesprofilen”, förlöjligades och hånades han. De likaledes anonymiserade kvinnorna häcklade hans ”lilla snopp och fula kropp”. Straffet, förutom fängelse, blev allmän bespottning på ungefär samma sätt som idag sker vid de sociala mediernas skampåle – men där ofta med namns nämnande.

I den pressdebatt som skedde efter domen diskuterades att vådan för Billy Butt kanske hade blivit mindre om han hade varit namngiven från början. Genom anonymiseringen avpersonifierades han, blev en svart siluett med krokig näsa. En symbol som media i skydd av anonymiseringen kunde ta all heder och ära av.

Jag menar att det ändå hade varit fel att namnge honom. Jag hävdar fortfarande att de pressetiska reglerna om namnpublicering är oerhört viktiga att respektera.

Men skandalen kring ”nöjesprofilen” är intressant att ha i huvudet när #MeToo nu går fram som en revolutionerande ångvält över världen.

I det engelska parlamentet cirkulerar en lista med namn på 40 högt uppsatta Tory-politiker, publicerad på nätet, där ett antal verkar ha hamnat för att de varit otrogna, sexuellt ohämmade och bett sig olämpligt, men bara några få anklagas för våldtäkt eller sexuella kränkningar som kan betraktas som kriminella och falla under åtal.

Jag har själv fått direktinformation om att en så kallad kändis hotats med utpressning. Om han inte betalade en stor summa för en påstådd sexuell kränkning så skulle personen gå till media.

Man måste våga ha flera tankar i huvudet samtidigt. Det går att tycka att #MeToo är något av det viktigaste som hänt mot sexuellt våldförande och trakasserier under modern tid och samtidigt inse att detta (kanske på grund av hämndmotiv eller svartsjuka) också kommer att kunna drabba helt oskyldiga.

För mig som krishanterare har sociala medier inneburit att det svenska medielandskapet ritats om radikalt.

Till exempel: Tills för bara något år sedan kunde rykten och anklagelser florera vilt på nätet, men stannade där. Traditionella medier höll oftast fast vid de pressetiska reglerna och  kämpade istället vilt för att få utpekade personer att ”tala ut”. Gjorde dessa inte det, höll sig borta från telefoner och vägrade kommentera, så skrev heller inte media ut namnen.

Fortfarande är det en enorm skillnad mellan att bli utpekad, anklagad och kanske förtalad i sociala medier, jämfört med en publicering i traditionella medier – av en del föraktfullt kallade ”gammelmedia”.

För inte alls länge sedan satt en svensk företagsledare häktad i en världsmetropol, anklagad för våldtäkt. Personen var namngiven i sociala medier och hett stoff för svensk media. Men de fick inga som helst kommentarer. Förundersökningen lades ner och personen återvände till Sverige utan att ha fått sitt rykte och kanske även sitt fortsatta arbetsliv, förstört.

Jämför med  Fredrik Virtanen. Han hängdes ut på sex sidor i Expressen efter ett liknande scenario. Även där fanns en nedlagd förundersökning om våldtäkt och även han vägrade kommentera, trots livlig ryktesspridning på nätet. Själva uthängningen är historisk. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skriver om det här och Virtanen har nu PO-anmält Expressen och Svenska Dagbladet för publiceringarna.

Den andra utpekade för våldtäkt och sextrakasserier, ”TV4-profilen” Martin Timell, sa åtminstone några ord när media ringde: ”Det är så himla lågt”. Kanske räckte det lilla uttalandet för Expressens beslut att publicera namnet?

Både Virtanen och Timell har sedan ”talat ut” i stora intervjuer i media, enligt ungefär samma modell som Harvey Weinsten: Bedyrat att allt det skedde under en annan tid, att de betett sig tölpaktigt och är djupt ångerfulla, samt lovat att de försöker bli bättre personer.

Med andra ord traditionella pudlar. Och jag tror inte de fungerar bättre för dem än vad den gjorde för Weinstein. Han har ju, trots att han lade sig platt, redan förlorat sin heder, sin fru, sitt jobb och till och med fråntagits tidigare utmärkelser.

Jag har tidigare skrivit att när det gäller krishantering är sociala medier tändstickan/tändhatten och traditionella medier krutdurken. Hur hårt och hur länge man än blir angripen i sociala medier så är det inte krisen riktigt allvarlig innan den når traditionella medier. Då kan den å andra sidan bli förödande.

Händelserna kring #MeToo bekräftar den bilden. En undersökning gjord av branschtidningen Resumé visar att majoriteten  fick kunskap om att Timell och Virtanen var de utpekade männen via traditionella medier. Och detta trots att rykten och uttalanden först florerade  i sociala medier.

Pressetikens gränser har definitivt förskjutits och därmed måste alla ställa in sig på att begreppen ”privatlivets helgd” och ”oskyldig tills motsatsen bevisats” inte är så skyddande längre. Nu under FB-eran har det aldrig varit farligare att vara en ”kändis” eller en ”profil”.

Det tål att påminna om den gamla tumregeln: ”Om du tänker göra något som du absolut inte skulle vilja se på ettan i Expressen eller Aftonbladet – gör det inte!”.

Andra skriver intressant i bloggar

Paul Ronge

Hela havet stormar när media krishanterar #MeToo

”When the shit hits the fan” skulle man kunna säga. Demonstrationer i 14 svenska städer idag, bland annat i Stockholm, mot våldtäkter, sexuella trakasserier, tafsande och mobbing. Ilskan mot mansgrisigt förtryck löper som en flodvåg genom världen, speglad i såväl traditionella som sociala medier.

Det råder full panik och akut krishantering i tre mediehus, Aftonbladets, TV4:s och SVT:s.. TV 4:s Martin Timell har löpt gatlopp i flera dagar och i stora intervjuer erkänt att han betett sig svinaktigt mot kvinnor och underställda medarbetare i decennier. TV4:s VD Casten Almqvist skriver i ett öppet brev om skandalen som ett ”misslyckande” och ”underbetyg”.  SVT:s  Lasse Kronér är polisanmäld av en tidigare SVT-praktikant för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning.   Aftonbladet har tillsatt externa utredare för att (sent ska syndaren vakna) utreda om en av deras tyngsta medieprofiler gjorde sig skyldig till sexuella trakasserier/våldtäkt 2006, alltså för elva år sedan.

I kölvattnet av skandalen kring den världsberömde mediemogulen Harvey Weinsteins nesliga fall efter sextrakasserier under tre decennier uppstod hashtaggen #MeToo. Den fick snabbt miljontals vittnesmål från drabbade kvinnor över hela världen.

Framför allt kreativa miljöer verkar vara rena krishärdar. I Sverige har det tidigare bland annat talats om trakasserier och tafsande på Dramaten, nu är det svenska mediehus som tagits på sängen och i sociala medier fullständigt kokar det, också med namns nämnande på påstådda förövare.

Det som gjort många, inte minst i sociala medier, fullständigt rasande är medias dubbelmoral.

Själv har jag skrivit en krönika i News55 om dubbelmoralen i att Aftonbladets publisher, Sofia Olsson Olsén, nu sjunger pressetikens höga visa när det gäller den egna medarbetaren, samtidigt som motsvarande eftertanke helt saknas när tidningen hänger ut andra. ”Vi avgör från fall till fall”, säger hon. Det håller inte när folk ser att det betyder att konsekvent hålla sina egna om ryggen. Ju mer vältalig Olsson Olsén är om vikten av att undvika onödig namn och bildpublicering (och hon är en duktig kommunikatör) desto mer undergrävs Aftonbladets och  hennes egen  trovärdighet.

Det är intressant att reflektera över dubbelheten i den känslomässiga tsunamin som nu väller över världen. Å ena sidan det förlösande i att så många kvinnor nu gör sina röster hörda som trakasserats och kränkts, som ofta inte fått sina fall prövade i rätten och som brottats med trauman och skamkänslor . Å andra sidan att ”folkdomstolen” i vissa fall kan slå över i ren häxjakt med lögnaktiga anklagelser grundade på hämnd eller svartsjuka som kan krossa oskyldiga människor.

Traditionella medier får inte glömma att de drivit fram folkdomstolarna, kändisar och politiker som satts i skampåle som sedan juridiskt friats. Vi PR-konsulter lär ju ofta ut att juridik och moral är olika faktorer. Du kan dömas moraliskt, samtidigt som du frias i en rättsprocess.

Och det är inte min sak att döma. Som medierådgivare och krishanterare har jag en professionell reflektion kring det som nu händer – förhållandet mellan traditionella och sociala medier är en tickande bomb. Snart riskerar gränserna att sprängas och då hotas i grunden den pressetik som är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Både när det gäller Aftonbladets tunga medieprofil och Martin Timell har ju anklagelserna figurerat på nätet.

När Expressen ringde svarade Timell ”Det är så himla lågt” om anklagelserna. Det räckte för att tidningen den 18 oktober skulle hänga ut honom på flera uppslag. Genom att på något sätt, hur enstavigt det än är, svara på anklagelser bäddar man för att media kan skriva. Aftonbladets medarbetare har inte på något sätt låtit sig provoceras till kommentarer och det kan vara en av orsakerna att alla traditionella medier (åtminstone mig veterligt) hittills valt att avstå namnpublicering.

Anders Borg gick ut och bad om ursäkt på Facebook (även om det var oklart för vad) och det blev signalen för traditionella medier att skriva om hans beteende den olycksaliga fyllekvällen i Stockholms skärgård.

I mina föreläsningar om krishantering i sociala medier brukar jag säga att anklagelser som drivs i sociala medier fortfarande oftast inte räcker till för att det ska uppstå en allvarlig kris. Tills de når traditionella medier. Då blir det å andra sidan ett rungande inferno, kris i stereo om anklagelserna är allvarliga. Det är som förhållandet mellan tändhatt och krutdurk, där sociala medier är tändhatten och traditionella medier krutdurken.

Så lita inte på så kallade ”experter” som slentrianmässigt hävdar att man ska krishantera proaktivt via sociala medier. Det är ju inte oviktigt om det är vatten eller bensin man häller på lågorna när man skriver en uppdatering på Facebook eller Twitter. I Anders Borgs fall var det ju tveklöst bensin. Men pressens etiska regler borde ändå avhållit media från att publicera. ”Det oavvisliga allmänintresset” fanns inte. Inte heller i fallet Sven Otto Littorin. Och inget förtroende byggs genom mediechefer som självgott och egenmäktigt säger: ”Vi avgör från fall till fall”.

Andra skriver intressant om Martin Timell

Paul Ronge