mediehantering

”Off the record” – som ”Off pist”

Det här blogginlägget blir något av det nördigaste jag har skrivit. Är du ointresserad av mediehantering i den högre skolan kan du sluta läsa här. Men de flesta som läser min blogg vet att jag har ett brinnande intresse för mina branschfrågor, framför allt när det gäller avancerad krishantering.

Begreppet ”off the record” är ett av kommunikationsvetenskapens klurigaste. En orsak är att det kan definieras på olika sätt. Och om informatören och journalisten lägger olika betydelse i uttrycket så kan det sluta i katastrof.

Ett exempel: 1987 berättade basen för Svenska Journalistförbundet Östen Johansson ”off the record” för sin vän Per Wendel på Expressen att han fixat tre jättefina lägenheter åt sig själv och anhöriga via fackförbundets bostadsbestånd. Wendel skrev och Johansson fick avgå med buller och bång. Självklart trodde Johansson att hans kompis skulle hålla tyst.

”Off the record” betyder sällan att reportern inte tänker skriva. Bara att du som informatör har ett meddelarskydd. Att du anonymiseras.

Jag vet inte hur många gånger jag som reporter fått höra ett framviskat ”Det här får du inte skriva, men…”

Då gällde det att snabbt avbryta och säga: ”…då vill jag inte höra. Du kan aldrig kräva att jag inte ska skriva. Däremot kan jag se till att du har meddelarskydd, att jag inte avslöjar min källa”.

Andreas Utterström, Mattias Bergman och jag diskuterade om vi verkligen skulle ha med begreppet ”off the record” i vår digitala grundkurs ”Medieträning 2.0” (Som också kunde ha hetat: ”Därför behöver du inte vara rädd för journalister”). Till slut bestämde vi oss för att ta med det, men slog också fast principen: Både du och reportern måste vara överens om exakt vad ni menar med begreppet. Det får inte bli missförstånd!

Och även om ni är helt överens är” off the record” verkligen ”off pist”. Du är i okänd terräng och kan ha okända stup framför dig. Lavinfaran kan vara akut.

Du löper nog aldrig risken att reportern sviker ditt meddelarskydd. De flesta journalister skulle vara beredda att gå i fängelse för att skydda sina källor. Men du kan ändå bli avslöjad och exempelvis en hårdför arbetsgivare kan hitta effektiva sätt att hämnas utan att ens antyda vilken den sanna orsaken är.

Praktiskt taget alla mina konkurrenter i medieträning, medierådgivning och krishantering säger med en mun: ”Prata aldrig off the record med en journalist! Allt du säger ska kunna publiceras”.

Och i huvudsak är det alltså ett förträffligt råd, som jag själv nästan alltid ger.

Men som i alla regler finns det undantag.

Här ett fiktivt exempel: En nyanländ anklagar sina arbetskamrater och nära chefer för rasistisk mobbing. Men anklagelserna är osanna, ett personligt bråk hade urartat och då tar personen till detta vapen och går till en stor tidning. Personens arbetsgivare blir uppringd av en reporter. I ett sådant läge, för att undvika en publicering som skulle bli osann och dessutom riva upp stora sår, borde chefen kunna hänvisa till meddelarskyddet och ”off the record” ge reportern den känsliga informationen om hur situationen ser ut – hur osann och skadlig för alla parter en publicering skulle bli. Jag är säker på att flertalet medier då skulle avstå.

Men alltför ofta används ”off the record” för att skvallra och -riskfritt tror man – skada fiender och meningsmotståndare. Långt från de ädla motiven för ”whistleblowers” som modigt avslöjar skandaler och makthavarmygel.

Speciellt vanligt är detta i politiken. Jag vet inte hur ofta jag som journalist fick nyheter ”off the record”, där avslöjandena byggde på att smutskasta motståndarna. Självklart skrev jag om nyheten var sann och relevant. Som nyhetsreporter vill du vara ”konsekvensneutral” enligt mottot ”publish and be damned”. Men ofta kom det surt efter för källorna. Den som blev hudflängd i media behövde sällan vara Einstein för att förstå varifrån läckan kom.

Så mitt råd när man bör använda ”off the record” och hänvisa till meddelarskyddet är:

När du verkligen är whistleblower. Till exempel när du avslöjar att höga chefer går före i vaccinationskön.
När du vill bidra till att avblåsa en publicering som blir osann och kanske rent tragisk, som i fallet ovan.
När någonting verkligen behöver berättas, men du av olika skäl inte kan stå som avsändare offentligt.

Grundregeln måste alltid vara: Du ska kunna stå för allt du säger till en reporter, varje ord ska tåla att publiceras. I vår grundkurs berättar vi mycket mycket mer om hur du ska lägga upp dina huvudbudskap, hur du utvecklar ditt resonemang och hur du kan använda dig av retoriska figurer när du blir intervjuad av en reporter.

Paul Ronge

Federley avgår – föredömlig krishantering av Lööf

Idag avgick så Fredrick Federley från alla politiska uppdrag, efter en mediestorm och starka fördömanden från alla håll att han släppt in en dömd pedofil i sitt liv och efteråt försökt mörka och påstå att hans sambo var oskyldig till sina vidriga brott (det värsta) mot små barn.

Federley skriver själv på Facebook:

”Jag förstår nu att jag varit i behov av vård för min psykiska ohälsa länge, och jag borde sökt hjälp långt tidigare.”

Han fortsätter:

”spekulationer och nyheter baserade på rykten och halvsanningar gör att jag inte kan komma framåt i läkeprocessen. Under rådande omständigheter är det helt enkelt omöjligt för mig att följa min läkares och psykologs rekommendationer och göra vad behandlingen kräver.”

Ur samma inlägg:

”De avskyvärda, oförlåtliga och fruktansvärda brott som en person som tidigare stått mig nära har gjort har jag ingen som helst tolerans för.”

Just det där sista kan man verkligen ifrågasätta sanningshalten i. Federley försökte in i det längsta att upprätthålla relationen och släppte den inte förrän ett avslöjande stod för dörren i Stoppa Pressarna.

Det är ju själva orsaken till stormen mot honom, det ohyggligt dåliga omdömet att släppa in pedofilen som förgripit sig å det vidrigaste på två små flickor, när man själv har en dotter i ungefär samma ålder.

Men i drevet mot Federley har också funnits homofobi, rent hat utifrån extrem främlingsfientlighet och en bubblande skadeglädje. Allra värst i den rasslande ormgropen på Flashback, men också tydlig i diskussionerna på sociala medier.

När detta skrivs har jag 117 kommentarer på Facebook till mitt blogginlägg igår ”Federleys politiska självmord”. Debatten där var het och en del inlägg rent blodtörstiga.

Jag menar att det är oerhört svårt att stå emot en lynchmobb på sociala medier. Fenomenet att tvinga företag och organisationer att blixtsnabbt göra sig av med människor, inför hot om bojkotter och attacker på varumärket, går i USA under namnet ”Cancel culture”. Jag bloggade om begreppet här.

Så här säger Centerledaren Annie Lööf om Federleys avgång:

”Det är ett klokt beslut av Fredrick Federley att lämna sina uppdrag för att fullt ut fokusera på sin hälsa. Det som hänt har medfört enorma svårigheter för Fredrick att fortsätta sina nuvarande politiska uppdrag. Det är en personlig tragedi och oerhört sorgligt”

När jag ser Annie Lööfs och Centerns krishantering så kommer jag osökt att tänka på vad min vän Janne Scherman berättade för mig om stormen kring Trond Sefastsson när han var TV4:s VD (Se länk här om du inte känner till storyn):

Det blev ju ett stenhårt tryck att jag omgående skulle sparka ut honom. Men jag stod emot. Det blev jättejobbigt. Men vad skulle det skicka för signal till alla våra anställda om jag gav upp en medarbetare bara för en mediestorm? Jag var tvungen att själv utreda saken. När jag gjort det hade jag på fötter och kunde sparka honom.

Så agerar en omdömesgill chef. Federleys totala brist på omdöme måste ha slagit ner som en bomb i Centern. Hans position var oerhört tung, nu måste partimedlemmar och väljare ompröva sitt förtroende. Centerns partisekreterare Michael Arthursson inledde den 2 december med att säga att ”förtroendet för Federley är skadat”.

Sedan kom bekräftelsen att Federley känt till att sambon var dömd för pedofilbrott ända sedan åtminstone september.

Sedan den 2 december har det gått nio dagar. Nio dagar som säkert skakat Centerpartiet i grunden. Under den tiden har Federley fått vänja sig vid tanken att hans politiska framtid är krossad och hans personliga liv i spillror (man behöver inte tycka synd om honom för att inse att detta är fakta). Centern som helhet har fått vänja sig vid att bli av med en toppolitiker, sin tyngsta företrädare i EU, under de mest vanhedrande och skämmiga former.

Och så finns det folk som tycker att Centern har hummat och brummat för att det tagit lång tid!

Nu fick Fredrick Federley chansen att avgå frivilligt. Han har inte räddat ansiktet, det går inte, men det är inte helt demolerat.

Det kan han tacka Annie Lööf för. Jag kan inte se annat än att Centerpartiets krishantering har varit oantastlig.

Paul Ronge

Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

: Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.

Rivstart online med proffsiga Elaine Eksvärd!

Vi lever i skuggan av Coronakrisen som skördar liv över hela världen och leder till enorma tragedier.

Men för oss som lever måste livet gå vidare. Som jag skrev i min förra bloggpost: många oss kommer (åtminstone den närmaste tiden) att arbeta alltmer digitalt – verksamheter man förr trodde krävde fysiska möten går också bra att genomföra online.

Den 29 april kl 12 har Elaine Eksvärd och jag ett gemensamt webbinarium om kommunikation och ledarskap i kris. Det är kostnadsfritt, men deltagarantalet är begränsat. Du anmäler dig här och det är ju först till kvarn som gäller.

Elaine och jag har en lång gemensam historia, både professionellt och som vänner. Hon är enligt min mening Sveriges skickligaste retorikexpert med en sorts absolut gehör för vilken tonalitet olika situationer kräver – alltifrån glädjesprudlande tal vid bröllop till känsliga samtal med personal som tvingas sluta i en enormt orolig och otrygg tid. Det är ett nöje och en ära att arbete med henne och nu knyter jag också fastare band med hennes och Gustav Eksvärds retorikbyrå ”Snacka Snyggt”.

I Stockholm måste vi nu alla skärpa oss! Det duger inte att flockas på uteserveringar och i parker utan hänsyn till avstånd och smittorisker. Detta är Folkhälsomyndigheten nu noga med att påpeka i allt skarpare ordalag. Likaså ska vi undvika att resa ut i landet och utomlands är knappt att tänka på, med alla spärrade gränser och flygplan som står stilla på marken,

Därför blir möjligheten att agera och hjälpa kunder hantera sin kommunikation via online så viktig!

Uppdatering: Tillfället med Elaine blir mitt andra online-webbinarium. Det första skedde med JMG i Göteborg 28 april. En internationell kurs i krishantering där mitt avsnitt hette ”The Public Pillory in Crisis Management”. Nytt och spännande i allt mörker. Livet går vidare, men just nu alltmer i cyberrymden…

Paul Ronge

Förlita dig inte på experterna!

I ordet Corona, den fruktansvärda pandemi som sedan en tid lamslår världen, finns tre bokstäver som kan tjäna som ett nyckelord för hela situationen: Oro.

Oron för hälsan, i riskgrupper ibland ren dödsskräck, oron för att förlora jobbet, oron för en massa praktiska uppoffringar, oron i isoleringen som får många att klättra efter väggarna, oron för vart detta ska sluta, oron för framtiden. Oron hos oss som enskilda, oron hos stater där det ena krispaketet avlöser det andra.

I orostider söker vi oss till experter och ett av de riktigt stora problemen med Coronaviruset, COVID- 19, är att experterna tycker olika. Statsepidemiologen Anders Tegnell har kritiserat internationella experters rekommendationer som alltför långtgående och medan andra länder tar till alltmer drastiska ingrepp i människors frihet tror han att läget lugnar ner sig.

Våra grannländer gör annorlunda och en hård öppen ordväxling har uppstått mellan Tegnell och hans motsvarigheter i Norge.

När experter tycker olika tar de ut varandra, det är den enkla sanningen. Man vet inte vem man ska lita på. Och då tilltar oron och kan urarta i ren panik. Problemet är ju att detta är så nytt, att viruset beter sig så annorlunda gentemot tidigare pandemier och att ingen riktigt vet. Det är komplicerat.

I sociala medier står lägren mot varandra och nyanserna är som vanligt närmast obefintliga. Anders Tegnell har fått oerhört mycket hat och glåpord. Samtidigt har det bildats en fanclub för honom på Facebook. Som om det handlade om att hata eller hylla bidrag i Mello!

Sverige sticker ut i världen genom att satsa mer på frivillighet än på tvångsåtgärder som en lång rad länder. Och ingen kan idag säga att det är fel. Italiens och Spaniens dödssiffror har stigit brant, medan Sverige – hittills – haft en planare kurva.

Men det jag noterar är att min egen omgivning går mycket längre i försiktighet än vad Folkhälsomyndigheten rekommenderar.

Om man inte har symptom och inte tillhör riskgruppen över 70 år så får man gå till jobbet. Min arbetsplats , där alla är under 70, är tom och har varit så i flera veckor. Alla jag känner, som kan, jobbar idag hemifrån.

Vi får gå på restauranger, och bo på hotell. Det gör vi nästan inte alls längre, lokalerna ekar tomma och nu haglar varslen. Arbetsförmedlingen varnar för att vi kan vänta massarbetslöshet på grund av ett förlamat näringsliv.Finansminister Magdalena Anderssons prognos är nio procents arbetslöshet.

Vi får gå och handla, ändå tar allt fler möjligheten att beställa mat digitalt och få den hemkörd.

Friskis & Svettis är öppet och SATS nyöppnat efter en kort tids stängning. Men jag har, som många andra, pausat mitt gymkort.

Jag ser äldre människor på promenaden i vårsolen som nästan tar ett skutt ner i diket när de möter folk. Man håller mer än två meters lucka.

Samtidigt ser jag en klunga barn som ska ha fotbollsträning och deras föräldrar på idrottsplatsen, ett virrvarr av människor tätt sammangyttrade.

Och kanske är det också rätt. De tillhör inte riskgruppen och kanske uppnår vi en ”flockimmunitet” genom att de som är unga och friska får smittan med lätta symptom, men låter bli att föra den vidare till far- och morföräldrar och moster Bettan som är överviktig och har diabetes.

Problemet är att vi inte vet. Ingen vet vilken linje som varit bäst förrän efteråt. Eller som någon cyniskt sagt om ländernas olika linjer: ”Vi får räkna våra döda efteråt. Den som har minst döda vinner”.

Vi ska naturligtvis lita på experterna när det gäller alla råd om hygien, att till exempel tvätta sig länge och hellre använda tvål än handsprit, att hosta i armvecket och undvika att peta sig i näsan.

Men ytterst är det våra egna liv och dem vi håller kära det handlar om. Vi ska lyssna på experter, men ytterst är det vi själva som tvingas ta konsekvenserna av våra val. Det är precis som när vi tar råd av skatteexperter, av experter som vet precis med vilken metod vi ska gå ner i vikt, eller för den delen experter på krishantering.

Blir det en skattesmäll, några kilo till på vågen eller – det värsta scenariot – intensivvård för Coronaviruset så kan vi näppeligen skylla på att ”vi litade på experterna”.

Därför är alla de svenskar som idag går längre än de måste för att skydda sig själva och de sina de klokaste.

Just nu är vi tre krishanterare som ger råd i branschtidningen Resumé till byråer som hamnat i kris på grund av Corona. Jag tycker de som läser ska ta oss med en nypa salt, särskilt om vi tycker olika. Om det är ditt företag det handlar om så gäller samma sak: du får ta konsekvenserna om det blir katastrof. Lyssna på experterna, men lita också på din magkänsla.

Paul Ronge