”Milleniumbuggen kom till slut”

Som ni ser på bilden ovan är rubriken inte formulerad av mig. Äras den som äras bör, i detta fall det unga PR-geniet Simon Strand som i en tweet kärnfullt sammanfattar ståhejet kring Norstedts utgivning av Millenium-seriens fjärde del: ”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz.

Jag är djupt imponerad av David Lagercrantz för att han vågade ge sig på det här projektet – att inför en förväntansfull världspublik liksom krypa under skinnet på Stieg Larsson och leverera en fortsättning på en av världens mest storsäljande boksuccéer (böckerna har sålt i ofattbara 80 miljoner ex ). Som att gå på lina mellan några av de högsta skyskraporna på Manhattan, NYC, utan skyddsnät. Jag har inte hunnit  läsa boken, men blir inte förvånad om Lagercrantz har lyckats.

För många år sedan jobbade vi tillsammans på Expressen. Han gjorde en mycket uppmärksammad intervju med Ulf Lundell, väl beskrivet i detta porträtt i tidningen Fokus. Lundell var rejält på fyllan och det blev bara värre. Han kläckte ur sig dumheter och blev allt mer osammanhängande. Lagercrantz noterade allt som hände och när det publicerades framstod Lundell som ett fyllo och ett vrak. Som jag kommer ihåg det blev det en rejäl debatt om det etiskt försvarbara  att lämna ut Lundell så fullständigt. Lagercrantz måste ha skrivit utan minsta känsla för hur Lundell skulle ta att få läsa om sin fylla i Expressen. Lundell själv gick sedan in i en lång period av total nykterhet. Jag skriver detta för att Lagercrantz om någon borde ha klart för sig medias mekanismer, hur hårt det kan slå, hur viktigt det är att vara förberedd och hur avgörande det är att hålla huvudet kallt.

Jag är övertygad om att boken kan sälja i massupplaga i de 30 länder där den nu lanseras samtidigt. Och det alldeles oavsett hur kritiska media är i Sverige. För alla läsare ”worldwide” tror jag Larssons exsambo Eva Gabrielssons ilska är ointressant, liksom vilka villkor Norstedt har ställt journalisterna inför.

Men jag är precis lika säker på att Norstedts är mån om sitt varumärke i Sverige. Bokförlaget har ett liv att leva även efter ”M4”, som boken redan förkortats till. Förlaget är ständigt till försäljning. Nästan vad som helst är nog bättre för det gamla anrika Norstedts än att ägas av KF. Ur det perspektivet har mediehanteringen varit katastrofal.

Att Norstedts i sitt sekretessavtal ställde som villkor för intervjuer med Lagercrantz att de fick ske utan att reportrarna först fick läsa boken tycker jag är helt ok. Så fungerar det också vid bevakning av  dokusåpor och är legio när man i en stor  kommersiell satsning vill värna upphovsrätten.  Det var ett erbjudande till de media som tycker att det är intressant varför Lagercrantz gav sig i kast med detta, om hur han gått tillväga för att imitera Larssons litterära stil, vilka svårigheter och utmaningar han stött på, hur rädd han är att det blir fiasko och en massa liknande frågor. JAG hade tyckt att det varit intressant om jag var reporter. Gentemot danska Politiken och andra kritiker var det bara att säga: ”Slipp då! Detta är ett erbjudande, gillar ni det inte kan ni ju vänta till utgivningen och recensera boken då.” Jag hade alltså gärna sett att Norstedt hanterat just den situationen tuffare.

Men det som är helt ofattbart är att Norstedts i villkoren för intervjuerna krävde att ingen fick ställa frågor till Lagercrantz om hans formuleringar av Zlatans citat i boken ”Jag är Zlatan”. Journalister måste få ställa vilka frågor de vill. Det är naturligtvis upp till Lagercrantz att inte besvara dem, utan hävda att här och nu svarar han på frågor om ”Det som inte dödar”. Det borde en rutinerad gammal reporter klara.

Värre ändå: Lagercrantz säger att han är ”skamfull” inför Norstedts villkor. Hade det funnits en genomtänkt mediestrategi från Norstedts så hade man kommit överens om att alla frågor kring villkoren besvaras av förläggaren och inte av Lagercrantz. På det här viset blev Lagercrantz sin egen fiende, han överlämnade rep till media att hänga honom i. Jag är övertygad om att detta lilla ord ”skamfull” bidrog till att han blev hårt ansatt i SVT:s Aktuellt-intervju. Att han blev defensiv, känslomässig och ställd. Men ”korsförhör av tredje graden” som förlaget kallar det? ”Fruktansvärt inslag” och ”tabloidisering”, enligt Lagercrantz? Det var en normal och tuff intervju med negativ vinkel, inget värre än så. Gå gärna tillbaka i texten och reflektera över Lagercrantz intervju med Lundell. Lyssna sedan efter kraschen av sten i det egna glashuset.

Några reportrar vill nu göra gällande att David Lagercrantz ”vann” på intervjun, han ”visade sig mänsklig”. Men när berömde journalister senast någon annan typ av makthavare eller känd person som stirrar upp sig, vevar med armarna och med febrig blick säger ”jag gör så gott jag kan” och ”jag vill göra gott”?

Jag tycker Lagercrantz mer framstod som ett jagat djur än som en modig  person som givit sig i kast med och klarat en svår utmaning. Och det är förlagets fel. Norstedts kastade Lagercrantz åt vargarna och precis så tycker jag både förlag och mediehus oftast gör när deras ”stjärnor” hamnar i problem och kriser. De får klara sig bäst de kan.

Förlagets VD heter numera Otto Sjöberg, gammal chefredaktör på Expressen med lång och gedigen journalistisk bakgrund. Men under de år han var där såg jag honom aldrig klara att hantera media på det skickliga sätt som till exempel hans efterträdare Thomas Mattsson kan.

Slutsatsen är given: Journalister tror ofta att de har en medfödd förmåga att hantera media när de är på ”fel” sida blocket eller kameran och själva granskas kritiskt och angrips. Det har de inte.

Andra skriver intressant om ”Det som inte dödar”.

/Paul Ronge

Alice Bah Kuhnke-när makten saknar skyddsnät

Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck.

Den sanningen måste svida för Alice Bah Kuhnke, hennes första tid som kulturminister har varit rena katastrofen.

Det är lätt att tycka synd om henne; kvinna, afrosvensk, med ett förflutet från Disneyklubben – långt från den vita medelålders heterosexuella man som vänstern älskar att hata. Så har det också dykt upp en försvarsarmé som hävdar att Alice Bah Kuhnke blir mobbad av ”kultureliten” på ett sätt som en manlig motsvarighet aldrig skulle bli. ”Skäms för helvete”, skriver till exempel Maria Sveland i ETC den 13 oktober och menar att hon ”förlöjligas och sexualiseras”.

Alice Bah Kuhnke kanske själv tror på den analysen. Hon har *avverkat* (Se uppdatering) flera pressekreterare under den här korta tiden, uppenbarligen har hon ansett det vara deras fel. I SVT Kulturnyheter förklarade hon karskt med ett Mowglicitat: ”Jag är tuffare än somliga tror”.

Problemet är att analysen är fel.  Efter en katastrofal P1-intervju den 24 oktober, där Bah Kuhnke duckade för varje fråga, skrev Expressens kulturjournalist Gunilla Brodrej ”Hon har inte kompetens nog” och ”saknar kulturell kärna”. Jens Liljestrand menar att Bah Kuhnkes DN Debatt-artikel påminner om ”substanslös textreklam”, DN:s kulturchef Björn Wiman skriver: ”Marken gungar under Bah Kuhnkes fötter”.  Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg konstaterar att ”Makten är en svart kvinna” och förtydligar: ”Kulturminister Alice Bah Kuhnke är kvinna, afrosvensk och helt otippad på sin post. Ska det göra henne immun för diskussion?”

I Resumé vänder både Jeanette Fors Andrée och jag oss mot att Bah Kuhnke attackeras hårdare för att hon är kvinna.

Ingen av de kulturjournalister som kritiserar Bah Kuhnke kan anklagas för att vurma för en ”manlig vit heteronorm”, kanske allra minst Åsa Linderborg som jag tycker klockrent formulerar problematiken i rubriken: ”Makten är en svart kvinna” och den logiska följden: ”makten ska granskas”.

Det är alldeles för lättköpt att avfärda kritiken med att kulturministrar alltid får skäll, eller det föraktfulla:  ”kultureliten är svår att tillfredsställa”.

”Får inte Alice Bah Kuhnke professionell medierådgivning?” frågar Expressens  chefredaktör Thomas Mattsson i en bloggpost, som faktiskt andas omtanke om Bah Kuhnke.

Han har en stor poäng. Bah Kuhnke har gått från en populär kändis till en – vad jag förstår uppskattad- generaldirektör för Ungdomsstyrelsen till sin nuvarande position som är ett hundra procent makt, precis som Åsa Linderborg skriver. Vilken medierådgivare som helst skulle kunna tala om detta för henne: ”Du kan inte ta positionen som David när du har sådan makt, du kommer att granskas och om välmenande vänner tar fram offerkortet i ung afrosvensk kvinna så kommer du bara att förminskas och försvagas”. Så hade jag sagt om jag fått chansen – och från den utgångspunkten försökt hjälpa henne.

Det som händer toppolitiker som hamnar i hetluften som förra försvarsministern Sten Tolgfors, före detta partiledaren Håkan Juholt och nu Alice Bah Kuhnke är att de inte tar professionell hjälp utifrån, utan de använder sina partigängare som medierådgivare. Då blir det lätt en bunkerkänsla av ”vi mot dem”. Alla kritiker är ”dumma och har fel”.

Med de kunder jag har brukar jag inleda i en krishantering med att fråga inte var media har fel, utan var de har rätt i kritiken. Så börjar man med att hantera det, istället för att sätta på skygglappar och bygga vallgravar.

Jag tror det är en ganska bra utgångspunkt.

Andra skriver intressant om Bah Kuhnke.

Paul Ronge

Uppdatering: Utbildningsdepartementets statssekreterare Helene Öberg skriver nu till mig på Twitter: ”hon har inte avverkat flera pressekr, det är befintl anställda som turas om.Jag vet inte om detta förtydligande gör Alice Bah Kuhnkes situation så mycket bättre, men vidareförmedlar ändå denna korrigering.

Gnosjöandan kan lyfta Sverige

Lågkonjunkturen lägger ett tungt och mörkt molntäcke över Sverige. Stora massiva varsel. Osäkerhet om EU:s fortsatta ekonomi. President Obamas ”budgetstup” i USA.

Till och med Gnosjö bidrar till rubriker, arbetslösheten i svensk småföretagsamhets Mecka har ökat sedan krisen 2008 så att det till och med kan leda till skattehöjningar, enligt Ekot.

Igår fick jag för första gången insupa den rikskända ”Gnosjöandan” på ort och ställe då jag höll jag ett medieseminarium för Marknadsföreningen i Gnosjöregionen.

Det som slog mig var inställningen – långt viktigare än siffrorna och statistiken. 9 500 företagare i Gnosjöregionen är samlade i ett gemensamt nätverk. För några 1000-lappar om året hamnar de högst upp på Googles sökordsoptimeringar när det gäller produkter som är signum för regionens tillverkningsindustri.

— Allt handlar om själva inställningen, säger Thomas Perdsjö, en av eldsjälarna i Marknadsföreningens tidning Gnosjöregion. Om någon här får en order på 50 000 enheter, men bara kan tillverka 25 000 så går han rätt över gatan och frågar konkurrenten: ”Kan du ta 25 000 så tar jag 25 000 så fixar vi tillsammans ordern åt kunden”. Det skulle aldrig hända i Stockholm.

Ta en titt på den här tidningen! (klicka på ”Läs Magasinet här”, under rubriken så får ni PDF-versionen) Den utstrålar optimism och skulle den inte vara så väluppfostrad så skulle den kunna tolkas som ett enda uppstudsigt långfinger mot svensk medias eländesbeskrivningar över det ekonomiska läget i landet. Samtidigt är den ju så otroligt praktisk och promotande för bygdens företag.

Under rubriken ”Strålande tider i Gnosjö” vill Marknadsföreningen ge en motbild till traditionella media:

”Strålande tider. Kanske är det en provocerande rubrik. Vi hör varje dag om neddragningar, varsel och att framtiden ser mörk ut. Och vi är väl medvetna om att många företag har det tufft. Men vi vet också att det inte är riktigt så nattsvart som media målar upp det. Trots allt finns det många företag i Gnosjöregionen som investerar, expanderar och har en bra orderingång.”

Kvällen innan har jag varit på Bredaryds Wärdshus, prisbelönt och berömt, bland annat för sin whiskyprovning, och ätit en fantastisk plankstek med Torbjörn Johansson, Thomas Nilsson, Karl Lindow och Ulf Lorenzon i Marknadsföreningens styrelse.

De vill att jag ska ge praktiska och handgripliga råd om hur man närmar sig media och säger ungefär så här: ”Våra företag är otroligt duktiga på att producera och leverera, men de måste också bli bättre på att marknadsföra sig”.

Att vara i Gnosjöregionen är en direkt humörförstärkare. Optimismen är obändig, här tas ekonomi och företagande på allvar, man ska alltid hitta lösningar.

Därför är kanske min största utmaning att försöka få dessa entreprenörer att förstå att det inte går att kräva ”positiva media”, att det helt enkelt inte är en gångbar affärsmodell om tidningar ska sälja.

”Tänk själva”, säger jag till de cirka 70 församlade entreprenörerna, ”Vi är alla problemorienterade. Om min teknik inte fungerade nu så skulle jag skära tänderna, men eftersom den funkar så ägnar jag den inte en tanke. Det är ju samma med er, ni är positiva och vill hitta lösningar, men då börjar ni ju med att lokalisera problemen. Om media inte fokuserade på problem, det ni kallar negativa nyheter, skulle de inte gå att sälja och de vill ju som ni vara kommersiella.”

Jag tror att mitt budskap går fram och jag får väldigt fin respons på mitt seminarium efteråt.

Lunchen innan jag åker hem tillbringar vi på Rotary i Värnamo. Lokalen är fullsmockad eftersom ett gigantiskt projekt, som säkert kommer att komma upp i närmare 500 miljoner, redovisas – ombyggnad av den tidigare Gummifabriken som nu ska bli ett modernt kommunikationscenter med konferenslokaler, biografer och restauranger.

— Var kommer budgeten att landa, vad kommer det till slut att kosta? Det är den centrala frågan som Rotarianerna på mötet ställer.

Om fler runt om i landet skulle ställa denna självklara fråga så skulle Gnosjöandan absolut lyfta hela Sverige.

Andra skriver intressant om entreprenörer.

Paul Ronge

Uppdatering: Idag, fredagen den 7 december, höll TV4:s Jan Scherman ett bejublat framträdande på Rotary Stockholm-Djurgården. En av Sveriges tyngsta mediemakthavare gav samma budskap som Gnosjöregionens Marknadsförening: Det är viktigare att säga ja än nej. Att vara positiv. Det har blivit typiskt svenskt att alltid peka på problemen och inte på  lösningarna. Han rev ner rungande applåder bland annat för sitt motto för entreprenörer: Att tåla. Och ha mod. Det är lika med tålamod.