Om krisdrabbade män som vill in i värmen igen…

Förutom pandemin som fortsätter kasta sin mörka skugga över livet så har de senaste månaderna, från min horisont som krishanterare, präglats av kända män som via media kämpat för att komma in i värmen igen. För att få tillbaka heder och anseende och – vissa fall – för att åter kunna arbeta.

Paolo Roberto var den första i raden, när han försökte pudla för sitt sexköp i TV4:s morgonsoffa.

Sedan följde Fredrick Federley, som berättade inför miljonpublik i  SVT:s Carina Bergfeldt  om hur fruktansvärt hans liv blivit efter skandalen med den dömde pedofilen.

Göran Lambertz gick bokstavligen direkt från häktet till sin trädgård där han höll direktsänd presskonferens och tog heder och ära av den kvinna som anmält honom för våldtäkt. Få kommer nog att glömma hans intressanta analys av skillnaden mellan att ”kladda” och att ”tafsa”.

Nu senast komikern Soran Ismail  i SVT:s mycket omdiskuterade dokumentär ”Persona non grata”  Komikervännerna försökte hjälpa honom att göra stand up av sitt sexmissbruk. Han har inte kunnat få jobb efter anklagelsen om våldtäkt. Han har suttit hemma, helt apatisk, och låtit hår och skägg växa. Programmets tydliga budskap var att det är hemskt synd om honom.

Det finns flera viktiga likheter mellan fallen:

  • Männen har fått de största arenor man tänka sig.

Roberto i TV4, Federley och Ismail i SVT, Lambertz i SVT och Expressen via direktsänd presskonferens.

  • Taktiken har i samtliga fall misslyckats

Paolo Roberto talade om sin egen ”smuts”, men hade inte ett ord till övers för den kvinna han utsatt. Han förlorade över en natt alla uppdrag och har sannolikt en större uppförsbacke nu än före intervjun.

Federley framstod som självömkande egocentrisk med noll empati för de barn som drabbades av hans älskares brott. Han beslogs också med en ren lögn inför miljonpublik: att han inte hade läst domen över pedofilen.

Göran Lambertz hånade kvinnan som anmält honom och talade förtjust gubbskrockande om att hon hade förfört honom. Han anmälde henne till och med för våldtäkt.

Ismail backades i SVT-dokumentären upp på alla sätt. Men den röda tråden i hela upplägget var hans lust att ligga med många kvinnor och att han hade kränkt en del av dessa grovt, bland annat genom att kalla dem hora och varit våldsam.

  • Alla har agerat i affekt eller åtminstone ogenomtänkt.

Utan att veta är jag ganska säker på att ingen av männen haft hjälp av någon krishanterare. Alternativt har de haft någon så inkompetent så det har blivit kontraproduktivt.

Det första och viktigaste, när man tänkt igenom sina budskap, är ju att analysera vilken roll man själv har i historien. Är man Goliat, David/offer eller den sakkunnige som bidrar med expertkunskap?

I samtliga fall är det utsiktslöst att försöka framställa sig själv som offer och det är precis vad de fyra männen har gjort.

Ett mer framgångsrikt framträdande hade kunnat gå genom att sätta de verkliga offren i fokus, be om ursäkt för sitt eget beteende gentemot dem, och visa vilken hjälp man tar för att förbättra sig.

Skådespelaren Bianca Kronlöf satte briljant fingret just på detta  i tre uppmärksammade brev på sitt Instagramkonto apropå Ismail-dokumentären.

Ett förändrat mindset förutsätter dock att man känner empati på riktigt, inte bara att man försöker visa empati genom att se ut som en ledsen hund och fyra av några inövade politiskt korrekta fraser.

Vilket i sin tur betyder att man måste bryta sig ur sin känslomässiga egocentricitet.

För att göra det behöver man hjälp av en riktig krishanterare som förmår vända ett destruktivt tunnelseende.

En konsekvens av att dessa män är just ”persona non grata” är ju att få krishanterare vill ta i dem med tång. Allt som har med sextrakasserier och övergrepp att göra är så skämmigt att de flesta av oss inte törs, åtminstone inte som betalda uppdrag.

I detta finns en paradox. ALLA anses berättigade till juridisk hjälp. Anders Eklund som mördade Engla, ”Arbogakvinnan”, dansken som styckmördade Kim Wall. Alla.

Jag skulle önska att det var lika självklart att man kunde hjälpa alla som behöver det med retorisk och kommunikativ hjälp utan att själv riskera att utsättas för ”cancel culture”.

Den enda kvinnan i raden av ”uthängda” på senare tid är Ebba Busch, som gjorde det grova misstaget att försöka bli offer/hjälte via ett animerat inlägg på Facebook, där hon också tog upp ett gammalt brott av sin kontrahents,  81-åringen, försvarare. För det riskerar hon nu åtal för förtal.

Men efter det misstaget har hon agerat enlig boken. Låtit sina advokater ta alla frågor i rättsprocesserna  och koncentrerat sig på politiken, till exempel en genomgripande sjukvårdsreform. Visserligen har opinionssiffrorna störtdykt, men hon hann aldrig bli ”persona non grata”. Jag vet också att hon har bra krishanterare omkring sig.

Sammanfattningsvis: Varför är det ok för en ”persona non grata” att försvaras av en advokat, men inte av en krishanterare?

Paul Ronge

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hudlös Federley kom ut för tidigt

Fredrick Federleys intervju i SVT:s Carina Bergfeldt, den första riktigt stora efter hans avgång som Centerns tyngsta EU-politiker, fick enormt genomslag.  Programmet har haft 1,5-2 miljoner tittare sedan start och Federley medverkade i fredags i den sista i serien.

Det var nästan som på den tiden när TV:n stod mitt i rummet och var lägerelden vi alla samlades kring. För att dagen därpå ha stoff för diskussioner om sådant vi gemensamt hade sett.

Men Federley själv var fruktansvärt besviken efter intervjun. På sin Facebooksida beskriver han den som ”en blandning av Se och Hör, en rättegång och en själslig obduktion.” I inlägget framgår också att han givit ytterligare en intervju som han upplevde lika jobbig. Nu blir det inga fler, han ska ”läka” och tar intensiv hjälp av psykologer.

Federley är ett medieproffs, har en genomgående sympatisk framtoning och går verkligen ”genom rutan”, vilket många av oss kunde se i TV-dokumentären ”Bryssel calling” som följde fyra svenska EU-politiker.

Så vad var det då som gick snett?

Jag tror Federley underskattade hur extremt laddat ämnet fortfarande är att han var tillsammans med en dömd pedofil som begått nästan onämnbara brott. Eller som Hanna Hellquist brutalt uttrycker det i programmet: ”Hur kan man ligga med någon som ligger med barn?”.

Federley värjde sig med att han i juni förra året inte visste vad sambon var dömd för, men att detta är sant ifrågasätts av många. ”Det var ju bara att begära ut domen”, säger Bergfeldt lite kyligt och Federley förklarar att det gjorde han inte och det kommer han inte att göra.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker Centern gjorde en föredömlig krishantering som inte ylade med vargarna mot Federley, en trotjänare inom partiet man också hade ett personalansvar för, utan medverkade till att han avgick frivilligt.

Men det var uppenbart då (och lika tydligt nu) att Federley inte riktar sin empati gentemot de drabbade barnen. Han talar ytterst lite och ytterst allmänt om ”avskyvärda brott”. Hans fokus ligger på hans egen psykiska krasch, panikångestattackerna, känslan av att få klä skott för sambons brott och filosofiska tankar kring att det är svårt att vara människa. Det är helt enkelt fruktansvärt synd om honom, vilket man naturligtvis kan hålla med om.

Jag delar Federleys uppfattning att intervjun inte var bra utan ibland rent av obehaglig. Men det är absolut inte Carina Bergfeldts fel, hon ställdes inför ett ”mission impossible”.

Inom TV-media talar man hela tiden om format. Vi ska veta ungefär vad vi har att förvänta oss när vi bänkar oss för att titta. Rapport och TV 4-Nyheterna är strikta nyhetsformat, I Uppdrag Granskning ska det finnas ett avslöjande och minst en skurk, i debattprogram som SVT  Debatt var, innan det mjukades upp till ”Sverige möter”, ska åsikter brytas oförsonligt och folk får gärna skrika åt varandra.

I morgonsoffor och så kallade talk shows ska vi möta spännande och intressanta människor i en något så när förtrolig och varm atmosfär. Jämför med hur ”avfällingarna” Meghan och Harry behandlades med silkesvantar av Oprah Winfrey.

Det var säkert just detta den medievane Fredrick Federley hade förväntat sig i Carina Bergfeldt, som ju var en direkt ersättning för Skavlan, under dennes barnledighet.

En chans att få ”tala ut”, visa sin mänsklighet, få någon sorts förlåtelse och börja ta de första stapplande stegen mot en comeback i politiken.

Skavlan har ju gett ”mys-pyset” och det förtjusta skrockandet vid personliga små avslöjanden ett skandinaviskt ansikte.

Men Bergfeldt kunde inte följa det givna formatet, där man självklart är hygglig mot sin gäst, eftersom frågan om barnövergrepp är så laddad. Intervjun blev kall och ganska hård, trots att Federley gjorde vad han kunde för att framstå i sin bästa dager.

Morgonsoffor och talk shows har ofta varit det givna formatet för skandaliserade personer att ”tala ut” och ge sin version. Men det är inte länge sedan vi såg det absolut inte fungera – när Paolo Roberto ställde upp i TV4:s morgonsoffa och berättade att han åkt fast för sexköp.

Efter det har Roberto haft vett att hålla tyst i traditionella medier.

Det hade också varit mitt råd till Federley. Se till att du har läkt, är psykiskt återställd och att du ordentligt har processat att människor är väldigt upprörda över att du gav dig i lag med en dömd pedofil, innan du ger dig i kast med media och flaggar för en politisk comeback. Ibland är det sant att tiden läker alla sår.

Han hade för bråttom och var för hudlös. Jag tror han hade vunnit på att vänta åtminstone ett år med att komma tillbaka till offentligheten.

Jämför med företagsledaren Percy Barnevik och hans pensionsskandal 2002. Han väntade nio år innan han kom ut med sin version i boken  ”Jag vill förändra världen”. Då talade han om sveket från Wallenberg-familjen och har idag helt återfått sin heder och sitt goda rykte. Och då är det långt mindre kontroversiellt att få ett mångmiljonbelopp i pension än att ha umgåtts intimt med en pedofil.

Jag skulle också uppmanat honom att begära ut domen. Pedofilen har begått sådana vidrigheter så den knappt går att läsa. Men jag tror att Federley behöver tvinga sig igenom den för att känna verklig empati med de utsatta barnen.

Paul Ronge

Roberto – första ”skampålen” i Coronakrisen

Titus Oates i skampålen sent 1600-tal

Paolo Roberto säger själv att hans liv är krossat: ””Då var det dags att börja försöka plocka ihop bitarna av ett krossat liv…”skriver han på Instagram efter sitt personliga haveri.

Efter sexköpet på Östermalm, där han ertappades med ett tiotal andra män som utnyttjade ett traffickingoffer, har han fått sparken från alla uppdrag på TV4, Rix FM avbryter samarbetet och Coop slutar sälja hans produkter.
Samtidigt dras nu byggvaruhuset K-Rautas kampanj med den kände tv-profilen tillbaka.

Robertos tidigare så framgångsrikt odlade personliga varumärke befinner sig alltså på botten, har tagit hissen längst ner i kolkällaren.

Hur han hanterar detta med sin fru och sina barn törs jag inte ens tänka på.

Är det alltså synd om Paolo Roberto? Många, inte minst i sociala medier, rasar över att Jenny Strömstedt intervjuade honom i TV4 och tyckte att han fick excellera i självömkan om” hålet i sin själ”. Istället för att intervjua den välbeställda entreprenören och kändisen borde TV4 lyft fram traffickingoffret och hennes trauma, tycker Cissi Wallin.

Jag tycker absolut inte synd om honom, det är ju precis som han själv säger helt självförvållat: ”Inatt har jag fattat ett riktigt dumt beslut som kommer ta ifrån mig min kärlek, min barns respekt mina företag, tv-kontrakt och allt vad jag kämpat för under alla dessa år. Och vet ni vad? Det är rätt åt mig!”

Jag tror inte heller hans totala avbön fungerar som en  framgångsrik ”pudel”. Många kommer att tänka: ”Han klär sig ju bara i säck och aska för att han åkte dit, för att han ertappades”.

Jag kan däremot inte, som Wallin och många andra, uppröras över att TV4 intervjuade honom. Det har ett stort allmänintresse hur en så framgångsrik person, en kämpe, entreprenör och TV-kändis, kan riskera hela sin tillvaro för någonting så snaskigt. Frågan många ställer sig som sett intervjun är säkert: ”Hur sannolikt är det att han gjorde detta för första gången och just denna första gång åkte fast?”

På sociala medier viner nu stenarna, alla sparkar på den som ligger. Och plötsligt börjar man känna igen sig. Vi börjar närma oss ”post-Corona”, åtminstone i den klassiska krisdramaturgin där vi älskar att hata skurken.

Jag höll nyligen inför internationella studenter vid Göteborgs Universitet föredraget ”The Public Pillory in Crisis Management”. Vid ett webinar med Elaine Eksvärd om Kommunikativt Ledarskap i Kris, och nu senast på en workshop som gäst på hennes retorikbyrå ”Snacka Snyggt”, hävdade jag samma mantra: Under Coronakrisen har hela världen haft EN Goliat: Ett anonymt virus som sprider skräck och förödelse.

Frågan om liv och död har varit så överhängande, detta att stora delar av världen ekonomiskt och socialt befunnit sig i respirator, att vi helt enkelt inte orkat ställa enskilda personer så hårt vid skampålen.

Jag vill gärna tro att vi, på grund av att Coronakrisen tvingat oss att tänka efter vad som egentligen är viktigt, att vi under en period blivit mer storsinta och mindre benägna till bespottning och stenkastning av personer.

Visst: kampen mot trafficking ÄR viktig och prostitution ÄR människofientlig och vedervärdig.

Men måste vi därför bilda en allmän mobb mot någon som redan förlorat det mesta och som släpar sig själv i smutsen?

I mina föredrag tog jag upp och jämförde mytomanen Titus Oates (bilden ovan), som sattes i den gamla fysiska skampålen, med de som hamnar i dagens mediala skampåle. På 1600-talet var skampålen begränsad i tid och rum. Folk orkade inte spotta och slänga glåpord hur länge som helst och när man väl slapp ur träbelätet gick det alltid att flytta till en annan stad eller by. Dagens skampåle – kombinationen av traditionella och sociala medier – är obegränsad i tid och rum. Har du gjort bort dig tillräckligt (det vill säga sextrakasserat och begått övergrepp i decennier, förtydligat efter påpekande från kommunikationsstrategen Helga Baagoe) – som exempelvis Harvey Weinstein – så är ditt liv på riktigt krossat.

I vreden över Paolo Robertos mänskliga haveri kan det ändå vara värt att tänka på den moderna skampålens kraft och det gamla ordspråket:”Aldrig sparka på den som ligger”.

Paul Ronge

Uppdatering: Ett läsvärt och analytiskt blogginlägg av Jeanette Fors-Andrée på samma tema.